Borgarbrackan

Min älskade 3åring

2011-09-04T21:48:00.003+02:00

Han har hunnit bli 3 år! Hur gick det till? Ikväll satt jag och jämförde bilder på när Noel var 10 mån med Bruno som nu snart är 8..Kan konstatera många likheter, men också en hel del olikheter. Men så är han nu min stora, fina, fina kille. En egen liten människa, med så mycket vilja. Han är verkligen en liten pojk-pojke. Helt tokig i bilar. Det är både lek och en slags meditation tror jag. Nästan alltid när vi kommer hem efter dagis, så går han direkt in till soffan. Samlar ihop den skörd bilar som finns närmast tillgänglig. Vissa är viktigare än andra. Bussen tex, måste alltid vara med. Sen sätter han sig på knä på mattan. Och börjar köra. Det sker mycket långsamt och med extrem precision. En i taget. Efter varandra. De bildar kö. Parkerar. Vänder. Och börjar om. Och nåde mig eller pappa om vi sätter oss i soffan just då. -Nej, mamma, du får inte sitta där, vrålar han då snabbt! Jag tycker det är häftigt på nåt vis det där intresset för att studera precision. Det är som om han vill se hur bilen rör sig varje mm över sofftyget. Samma grej är det med BRIO tågbanan. Vi bygger upp den. Han sätter igång sitt elektriska tåg, med sina 2 vagnar. Likadant varje gång. Sen lägger han sig på mage, och studerar noga hur det rör sig längs banan. Det har han kunnat göra ifred fram tills nu. Men snart nog nu är lillebror där och vill stöka till det.. Inte bra heller, som är ett favorituttryck han har. Annars är det verkligen mest fotboll som gäller. Killen är galen i fotboll. Han kan sparka i timmar. Finns det ingen fotboll så tar han någon annan boll som finns till hands. Tennisboll, studsboll, ja allt går att sparka med. Det blir intressant att följa hur det intresset kommer att utvecklas. Han har blivit ganska kräsen med maten. Det var han aldrig när han var mindre. Men nu är det mest pasta, potatis och ibland ris som går ner. Åtminstone hemma. Han älskar att cykla också. Än så länge far han fram i hiskelig fart på sin röda springcykel. Men snart nog kommer vi låta honom övergå till storebrors gamla minicykel, som han så stolt packade upp på sin 3 årsdag. Han trotsar en del. Han testar sin mammas tålamod ofta. Och verkar ha fått en del av dess brister också. Men främst av allt väcker han den starkaste av kärlek hos mig. Den blir om möjligt bara starkare och starkare varje dag. Så mycket så att det värker i mitt bröst. Jag vill ge honom allt han vill ha. Jag vill att han alltid ska vara glad. Jag vill göra honom lycklig. Jag älskar honom så mycket. Så mycket. Fina, fina Nolen (som han tack och lov fortfarande säger om sig själv..)

Välja glädje

2011-08-15T12:09:00.002+02:00

Förra veckan var det mycket sömnbrist. Bruno hade en fas där han vaknade upp varje/varannan timme. Vi var alla lite förkylda. Noel fick vara hemma en dag ifrån dagis. Den tidigare uppbyggda tröttheten nådde klimax ett tag kändes det som. Ändå eller kanske just därför trotsade vi tvätthögarna och plocket bland leksakerna i frustration en kväll i veckan för en spontan middag ute, med ganska mycket vin. Mannen och jag, och båda småpojkarna. Det var berusande härligt. Vi pratade. Barnen var nöjda. Vi smidde planer om framtiden. Dagen efter var jag ett vrak. Men det var det värt. Sen gjorde vi om samma berusning i helgen. Denna gång på middag hos nyfunna vänner i området. Otroligt trevligt, och det var väldigt länge sen vi skrattade oss dubbelvikta både mannen och jag. Barnen var dessutom som små under av snällhet denna kväll. Så energigivande och härligt. Sen föll vi ner som två klubbade utmattade sälar igår. Mannen var på fotbollscup och jag tog mig igenom dagen med mycket godis, choklad, och ny tecknad film till Noel. Men några små mindre agressionsutbrott blev det ändå. Det ger mig en känsla av så väldigt mycket skuld och skam.
Idag på vägen till dagis stannade en färdtjänstbuss på gatan bredvid oss. Jag tittade in när vi passerade, och deras dörr drogs upp. Därinnne såg jag inte det jag i första hand väntade mig. Åldringar i rullstolar. Jag såg en specialanpassad rullvagn med en babystol i. Jag såg en liten bebis, kanske 6 mån, i den där stolen med syrgasslang i näsan. Under vagnen, låg inga leksaker, mössor, eller halvätna kex. Där låg vätskefyllda tuber. Ångesten slår till med full kraft igen. Vem är jag och gå runt och klaga? Vem är jag att tänka, "typiskt varför blir det alltid såhär", när nappen aldrig går att hitta när man behöver den..Eller vem är jag att stå och sucka på gatan för att Noel har fastnat på trottoaren med fastnaglad blick på trafiken, som han tycker är så spännande. Jag suckar och tänker att vi kommer att bli sena igen till dagis. Jag manar på honom. Hör mig själv säga. Skynda dig nu. VI måste komma framåt förstår du...
Jag vill verkligen inte vara den här människan. Mamman. Frun. Styvmamman. Jag vill vara glad, positiv och ha tålamod. Jag vill kanske framförallt våga vara lycklig. Över allt det magiskt fina som jag har. Som vi har. Jag tror att det kanske är så att det döljer sig en rädsla för just det. För att det är ingen ide att gå runt och fånle för då kommer det ändå att hända nåt...
Därför tar jag nu direkt idag, fram den här boken som jag vet handlar om just detta...

Liten och blå

2011-08-03T10:12:00.003+02:00

Men viktig som få. Det är han. Pellis. Han är mjuk ifrån början och blir bara mjukare för varje dag. Varje vecka. Varje år han blir. Förutom när pälsen hans försöker tala om för oss att det är dags för en tur in i tvättmaskinen igen. Då är den strävare. Lite ihopklistrad här och var. Och luktar lite surt. Han har varit med länge nu. I princip snart 3 år. Noel fick honom nämligen när han föddes av sin morfar. Första tiden var han inte så viktig. Det tog lite tid för dem att lära känna varandra. Men sen sa det bara klick. Sen dess har de varit oskiljaktiga. Så pass, att vi insåg att när det var dags för dagisstart så var han tvungen att få lite avlastning, Pellis. Då fick han en tvillingbror av snälle morfar. Så nu har vi två Pellis. Eller Pellis, och andra Pellisen som Noel säger. Han är med honom jämt. Han är hans tröst när världen gungar. När vi bråkar. När han är trött. Ledsen.
Ibland är han bara borta. Spårlöst. Kanske slängd nånstans i trotsig ilska. Eller kanske på egen hand. Vem vet? Men ibland bara går det inte att hitta honom. Förstås när han behövs som mest. Så var det igår. Jag hade ägnat som det kändes en timme åt att packa för strandäventyr. Försöker tänka på allt. Nappflaskor, nappar, våtservetter och blöjor. Mellanmål och lunch. Solkrämer, filtar och ombyten. Och gosedjur förstås. De brukar jag ta i bara farten. Men då var han bara borta, plötsligt. Pellis. Andra Pellisen har varit borta lite längre, men det har inte hetsat upp mig så. Jag misstänkte bara att han låg i tvättkorgen över sommaren. Men nu fanns ingen. Nånstans där bara brast det för mig. Jag orkade inte leta längre kände jag. Orkade inte lägga energi på att hitta saker. Hela tiden. På att det tar timmar att komma iväg nånstans. Och så blir det ändå inte bra. På känslan av att man försöker skapa kontroll, men blir på nät sätt motarbetad. Jag grät. Mannen tog barnen själv med sig och stack iväg. Det gör inget mamma, jag tar den här istället sa min älskade son och kom släpandes med sin äldre brors stora kramnalle. Men det gjorde mig något. Jag ville att han skulle få ha den. Om inte med sig till stranden så sen när vi kom hem. Som den tröst den är för honom när annat är jobbigt. Kanske som mitt sätt att försöka behålla kontrollen. En halvtimme senare dök han bara upp. I tvättmaskinen.
Jag fick sen istället några timmar för mig själv. Med egna tankar och ro. Så otroligt skönt.
Sen tog jag mig en egen tur på moppen. Mötte upp resten av glada familjen. Allt var som vanligt igen.
Och där under moppeskyddet låg han. Andra Pellisen.

Skön bekräftelse

2011-07-15T08:12:00.004+02:00

Ibland är det så skönt att få dela erfarenheter med andra. Att få veta att man inte är ensam i sitt eget virr varr av tankar och funderingar. Häromdagen pratade jag med en av mina närmsta härligaste vänner. Ett ärligt samtal om vad som pågår i våra liv. Bl.a. pratade vi om sömn. Eller snarare bristen av den. Vad det gör med våra kroppar. Men mest med vårt psyke. Hon i sin tur hade pratat med en läkare om det där. Därmed fick jag lära mig att man är fullt normal när man tappar bort vad man håller på med på väg från ett rum till ett annat. Ja eller huvudtaget känner sig lite galen. Fullt normalt. REM sömnen. Det är det som är grejen. Skönt att veta.

Jobba med sig själv

2011-07-06T17:37:00.003+02:00

Är ett inre tema just nu....Efter att ha funderat länge på vad som pågår därinne nånstans, så känner jag att jag är redo för att utmana mig själv till förändring.
Jag vill vara mindre arg. Jag vill ha mer tålamod. Jag vill tänka mer positivt. Jag vill njuta mer av livet här och nu. Jag vill stressa mindre, och helt enkelt vara mera lugn, harmonisk och cool.
Jag vill. Och jag har börjat en spännande resa hoppas jag.

Som en liten passus kan nämnas att jag efter funderingar om hur jag mått det senaste året, rent mentalt fått konstaterat att det varit Saturnus som spökat i mitt tecken. Igen. :-)

En spirande lust

2011-05-25T22:21:00.003+02:00

har infunnit sig de senaste dagarna. Lust att skriva igen. Tankar som sätts ihop till små händelseförlopp. Fiktiva personer. Fragment till en ny story. Eller ibland en fortsättning på den gamla som ligger där i en gammal dator o skräpar. Det känns så härligt. Befriande. Som att nå en del av mig som varit avstängd så länge. Och allt detta för att jag äntligen efter så länge plockat upp en bok igen. Det tog inte många minuter innan jag försvann in i bokkupan. Där det blir som en kraftig drog som pockar på. Som drar i mig varje ledig stund. Som ropar efter mig när jag går in på toaletten. Ta med mig. Kom tillbaka. Som gör att man tappar tid och rum. Så otroligt skönt. Det är känt sen gammalt jag vet. Men det var för mig bortglömt vilken effekt det också har på mitt eget kreativa tänkande.

Knytten

2011-05-05T20:51:00.003+02:00

Det finns en liten skogsväg som går av ifrån vägen mellan Byrum och MellBöda uppe på Norra Öland. Vägen ledde in i den vackra, lite trolska blåbärsskogen, förbi det som en gång var min mormors folkskola. Hon brukade cykla till skolan på den vägen. Och det var där på vägen till skolan, på just den där lilla skogsvägen, i krönet, som hon brukade möta dem. Knytten. Ja så kallade hon dem. Det var oklart exakt var detta var för något. Men helt klart någon form av småtroll. Inte farliga. Men retliga. De kändes som om de försökte stoppa henne berättade hon. Hon kunde känna hur de klängde sig tag i pakethållaren och tyngde på där bak. Det gick som i kletig gröt. Långsamt och trögt.
Jag kom och tänka på hennes berättelser om knytten ikväll när jag sprang min runda runt vår lilla ö. Första varvet kändes nämligen precis som i gröt. Som i Kalle Anka filmerna ni vet där Kalle springer på stället, men aldrig kommer någon vart. Det kanske finns knytt här på Lilla Essingen också..? Men så började jag låta mina tankar vandra iväg sådär skönt som de kan göra när man kommer in i flowet. Tittade på träden som kommit så långt i sin linblomsgröna sköna skrud. Andades in vårdoften ifrån slånbuskarna som slagit ut sin vitaste fägring. Den där magiska doften som andas löften om sommaren. Äntligen!
Välkommen härliga vår! Och vips var det där andra varvet avklarat också.

Kärlek och ilska i en och samma gröt

2011-03-29T17:45:00.002+02:00

så är det mycket just nu. Upp och ned som en skakig berg-och dalbana. Jag hisnar varje gång. Det är så otroligt mycket och stora känslor som rullar fram och tillbaka. Det är som en stark men svårfångad förälskelse. Varje gång Bruno jollrar mot mig med sitt tandlösa leende. Sina glittrande stålgråbruna (svårdefinierade fortfarande) ögon plirar mot mig och får solen att blekna. Han ser förälskad ut. Och jag antar att jag gör det också i samma ögonblick. Det är som en egen kanal. Mot världen. Där det bara strömmar en massa ren kärlek. Tacksamhet. Samma sak ungefär när jag hämtar Noel på dagis. Varje gång släpper han allt det han håller på med. Hela hans lilla ansikte skiner upp och han springer fram emot mig. - Min mamma, ropar han! Det framkallar en sån stark våg av kärlek i hjärtat att jag nästan får stanna upp och dra in ny luft.
Lika snabbt kan den där mörka vågen slå över mig. Fort som en otäck förvånande tornado. Jag är aldrig beredd. Det är alla dessa trotslägen med Noel som allierat sig med min tröttma och blir en jobbig utmanare i vardagen. Liksom när Brunos mage strular vilket gör att det är svårt att amma honom fast han verkar hungrig.- Hysh hysh nu, inte väcka Noel, tänker jag på kvällarna. Upp mot axeln. Skaka mera. Ner igen och försök. Mera gallskrik. Då kommer den igen, den mörka vågen. Jag blir helt enkelt jättearg. Får bita mig i läppen. Ibland bara räcka över till Micke. Och efteråt när havet är lugnt igen kommer den där tysta ångesten som lägger sig som ett otäckt blankt täcke över mig. Jag vet att allt är normalt. Jag vet. Varje gång tänker jag att jag vet hur jag ska hantera det annorlunda nästa gång. Det fina är att jag får nya chanser hela tiden att testa min nya förmåga. Det svåra är att komma dit bara. Tålamod och snälla tankar mot mig själv. Jag försöker.

39, 2,5 och 2

2011-03-18T10:28:00.003+01:00

I onsdags fyllde jag 39 år. Samtidigt som lille Bruno blev 2 månader. Det har gjort mig lite extra fundersam kring det här med åldrar. Hur ofattbart det är att jag närmar mig 40 !! Jag? Jag som fortfarande känner mig som den där tjejen som oftast är yngst i de sällskap eller omgivningar jag befinner mig i. Ja just det. Jag säger tjej. Inte kvinna. 40 år?! Det är en ålder jag förknippar med en helt annan typ av, ja just det, kvinna... Långa eleganta kappor ifrån NK, dyra datorväskor i skinn, Botoxiga pannor mm...
Inte ett struligt yrväder som jag själv..
Lika ofattbart är det att min älskade man fyller 50 här i vår. 50? Nu börjar det bli omöjligt att greppa..Min pappa blir 75 nästa år...Min härliga pappa som fortfarande låter exakt likadant på rösten i telefon som han gjorde när jag hängde i telefonbåset i studentkorridoren i Uppsala och behövde prata ut om mina kärleksproblem i nån timme eller två... Det är 20 år sen...

Vi har nyligen begravt Mickes mormor. Hon skulle fyllt 90 i sommar. Prästen sa vackert att: Annie hon hade levt sitt liv. Hon var nöjd. Det stämde nog. Framförallt längtade hon efter sin älskade man. Mickes morfar som gick bort för några år sedan.

Jag tycker det otäckt med tanken på ålderdomen. Tanken på att vi blir gamla. Allilhop. Vi kommer inte undan. En dag förhoppningsvis, kommer det vara Noel och Bruno som hälsar på mig och Micke på nåt servicehem. Det är en värld jag inte kan se. Skrämmande på så många vis. Och ändå hoppas vi förstås få ett så långt och friskt liv som bara är möjligt.
Det är knepigt det där. Det kanske bara är så att livet är skapat på det vis att vi inte kan föreställa oss nästa steg. Som det var att bli mamma tex..Världen är full av så många läskigheter så man kan ibland bli rädd för själva livet. Men samtidigt en sån oändlig lycka för allt fantastiskt man har. Och lyckan över varje dag vi får vara friska och hela.
Carpe diem - den gamla devisen är alltid lika viktig att påminna sig om..

Rutiner

2011-03-08T12:01:00.003+01:00

Jag tror de flesta människor mår bra av rutiner. Inte slaviska som aldrig går att göra undantag ifrån. Men en bas i tillvaron. Micke har alldeles i veckan invigt sin nya lokal tillsammans med sina partners i deras företag. De hade kommit fram till efter lång process att det kanske behövs ett ställe där bara de tillsammans kan mötas, varje dag och utbyta tankar och idéer. Jobba därifrån istället för hemifrån. Prata med varandra istället för maila. På bara några timmar händer så mycket mer än veckor av mail, sms och annan statisk kommunikation. Och de får en rutin att anpassa sig till. Någon som väntar på dem.

Den här damen som är på fotot, möter vi barnen och jag varje dag på väg till dagis. Det är, tror jag, hennes första pass om dagen. Av fågelmatning. Hon kör en barnvagn full med stora plastpåsar med brödbitar som jag gissar hon fått ifrån ICA och andra caféer i närheten. Sen förser hon hela skocken fåglar i Luxviken. Förmodligen flera gånger om dagen. Fåglarna har också fått rutin. Det ser man tydligt. När hon närmar sig kommer hela gänget fram som ett myller i vattnet. Hon leker med dem under tiden. Springer på bryggan fram och tillbaka, och de följer henne som en stor böljande, tjattrande våg. Häftigt att se. Hon gör det i ur och skur. Hela vintern. Det är beundransvärt tycker jag. Och jag anar att hon känner att hon har ett jobb i detta. En plats i tillvaron. Någon som väntar på henne också. Behöver henne. Så viktigt.

Rutinerad ?

2011-03-03T16:39:00.002+01:00

När man är andragångsmamma förväntas man ju vara lite mer rutinerad. Det är man ju också på många sätt. Man har en massa bra, praktiska saker hemma redan såsom; näsfridan, febertermometern, och koksaltlösningen. Man vet vilka amningsskydd som är bäst, man vet vilka salvor som funkar på den röda babystjärten, och man hanterar den lilla kroppen med något mer van hand kanske. Men det är så mycket annat som överraskar mig totalt. Nätterna. Hur gjorde jag förra gången tänker jag ungefär varje natt. Minns att Noel sov väldigt tidigt ganska många timmar i rad på natten. I egen säng bredvid mig. Det var jag som fick ställa klockan för att väcka honom o amma, så att han skulle få i sig det som behövdes. Nu har jag en liten bredvid mig som gruffar sig igenom stor del av natten. Vaknar ungefär varannan timme och sparkar och grymtar, och jag stoppar dit bröstet, mest för att på snabbast sätt kanske få lugn igen. Följden blir att det känns som om jag knappt sovit en blund. Det överraskar mig också hur lite jag hinner med på egen hand. Jag har liksom nästan fortfarande inte fattat att det är inte som en ledig dag när Noel är på dagis, som det var innan. Jag hinner kanske göra en egen sak per dag. Min logik inser förstås att det är precis som det ska vara. Jag är bara inne i anpassningsfasen fortfarande. Och det går framåt. Missförstå mig rätt, jag är så otroligt tacksam för det jag fått. Hur bra allt går, och att vi är friska och krya. Jag håller bara på att andas ner takten lite.

Idag har jag varit ute och haft näsan i solen. Istället för sortera tvätt, sätta in foton i ramar och nåt annat jag hade tänkt.
Och jag har tänkt tanken att någon dag kanske jag faktiskt skulle kunna stanna kvar i sängen och plocka fram alla mina inköpta magasin. Och bara läsa, de där få stunderna jag får. Jag har tänkt tanken i alla fall..

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott..

2011-02-24T21:12:00.002+01:00

Ikväll har det känts som nära sammanbrottet…
Varför kan jag inte bara slappna av och åka med? Varför är det så viktigt för mig att få göra mina saker? Varför blir jag nästan galen av att bli avbruten hela tiden?. Det värsta som kan hända är att det tar någon vecka till innan jag får den där luckan att göra det. Är det livsavgörande? Nej, självklart inte. Ändå driver det mig till nästan vansinne. Jag kan inte hantera det. Jag går i fällan hela tiden. Blir arg. Kan inte kontrollera det som jag vill. Mitt tålamod brister gång på gång. Min röst låter så mycket hårdare och argare direkt. Som Micke säger. Du har bara två lägen. Antingen snäll och vän eller så blir du tokarg och skriker med arg röst. Vad hände med den pedagogiska, bestämda rösten som markerar att jag menar allvar? Jag behärskar den uppenbart inte. Noel får så många slängar av sleven att jag gråter tårar varje dag över att jag inte klarar att hantera det bättre. Bruno blir jag också arg på ibland. Så fort jag kom utanför dörren ikväll kunde jag känna att det lättade direkt. Vad är det som gör det så stort innanför? Alla saker på golvet. All tvätt. All post. Alla osorterade högar. Alla mina projekt. Den där lådan i köket med plastsaker som är kastade huller om buller. Eller den med alla bruksanvisningar vi alltid pratar om att vi ska sortera upp. Den där sladdhögen som gör mig galen, och som jag vet bara tar nån timme att fixa. Allt det där gör mig galen av att inte få tid att göra. Jag har två sjuka barn i två veckor. Två veckor! Jag skäms så att tårarna väller upp igen. Vem är jag ? Hur är det möjligt att se ett problem i det? Vi har fått en gåva i två fantastiska småttingar, och jag har dessutom ett underbart bonusbarn. Vi är friska i grunden. Vi dras som alla andra med lite småsjukdomar. Men vi har varandra. Vi har jobb. Vi har en bra ekonomi. Vi reser. Vi köper dyra julklappar. Vi har vänner. I och för sig för lite vänner, tycker jag. Men vi har dem. Där ute finns det människor som kämpar sig igenom en helvetesvardag. Ensamma. Sjuka. Dödsdömda. Och som kämpar med sina tårar för att hålla upp en trygg tillvaro för sina barn. Tankar som dessa får mig att vilja slå till mig själv. Hårt. Vem är jag? Hur blev jag sån här? Varför är jag inte en positiv människa som kan le åt lite skit i hörnen. På riktigt. Som kan se att två veckor av sega förkylningar och uppvaknande på nätter, är ingenting.
Det gör mig så ledsen. Jag trycker ner mig själv. Jag ser allt som jag hanterar så dåligt. Jag tar hårt i Noel när jag blir arg. Jag skriker ibland. När det brister. Och det verkar brista så lätt bara. Jag har inget, och då menar jag inget att klaga på. Jag vill inte vara den här mamman. Jag vill förändra mig själv. I grunden. Jag vill ha mer tålamod. Kunna vara mer närvarande. Skratta mer. Se saker i perspektiv. Vara tryggare och lugnare i mig själv. I min roll. Vara gladare. För jag har så otroligt mycket jag vill tacka för. Inte gråta som jag gör nu.
Recept, någon?

Så annorlunda

2011-02-14T10:51:00.003+01:00

var det den här gången. Ja det var ju det hela vägen, redan tidigt under graviditeten till sen under förlossningen.
Därför var jag så övertygad om att det skulle vara en tjej. Men som så ofta här i livet blir det ju inte som man trott eller tänkt.
Och lika härligt är det!
Den här gången hade förvärkarna hållt på under 2 veckor innan, från och till. Ofta på kvällarna för att avta under natten. Sista veckan blev det mer. Sen den där dagen, det var lördag och vi hade varit ute på stan. I bilen hem så kände jag plötsligt att det kom nåt som kändes som starkare än tidigare. Nånting inom mig förändrades lite och jag kände att jag behövde komma hem och ta det lugnt. Därför ringde vi över Mickes pappa ifrån Uppsala försäkerhetsskull. Under kvällen låg jag mest i sängen och vilade med TENSen på. Andades igenom värkarna som kom och gick utan att jag egentligen visste om det var på riktigt. Men med natten så kom de också tätare, och när jag var uppe på toa på natten så kunde jag känna att det tog i. Så fort jag la mig så kändes det lättare att hantera dock. Det funkade faktiskt fantastiskt bra att möta varje värk med andning och med TENS. Framåt fm så började jag klocka lite närmare och insåg att de från att ha varit bara 20 sek långa, nu blivit dryga minuten och kom ungefär 2 på 10 min. Jag hade ringt och kollat till BB Stockholm som välkomnade oss när vi ville, och de sa att vi nog kommer känna själva när det är dags. Jag försökte ta det fortstatt lugnt men sen runt 1 tiden på dagen så kom det ytterligare en nivå starkare värkar och jag kände bara plötsligt att NU SKA VI ÅKA IN! Det blev en tuff färd ner mot bilen och vi fick stanna ett antal gr och andas..
Väl inne på BB Stockholm fick vi snabbt ett rum och de såg att värkarna kom tätt tätt. De sa tidigt att det här kommer nog att kunna gå fort.. Jag visste inte om jag vågade tro på dem fortfarande. Men sen gick det onekligen fort. Jag hann knappt med lustgasen, då krystvärkarna satte in. Det var så otroligt starkt och brutalt på nåt vis den här gången. Så intensivt. Så snabbt. En timme efter inskrivningen var han ute. Direkt efteråt tog de med sig honom för att hjälpa honom att få fria luftvägar då han fått navelsträngen rätt hårt runt halsen under förlossningen. Det var som om han sprattlade extra för att hjälpa till att komma ut själv. Men de kom snabbt tillbaka och sa att allt gick bra. Han var bara lite medtagen precis vid utdrivningen men hade hämtat sig ganska direkt. När Micke kom med honom på armen och frågade om jag ville hålla HONOM så trodde jag knappt det var sant. Är det sant, är den en kille? Vi skrattade gott båda två.
Sen följde de där obeskrivligt sköna timmarna när det är över. Lugnet råder. Vi blir ompysslade och får fika och mat. Jag är hög som en drottning på endorfiner och känner mig som en riktig hjältinna. Det är magiskt det där. Men jag var också nästan lite chockad kände jag. Mer den här gången än förra. Det kändes mer traumatiskt då det blev så snabbt, så kraftigt och intensivt på slutet.
Vi fick en fantastisk kväll med gemensam tid på rummet. Mys framför tv med godis och gott och lilleman mellan oss. Allt det där som vi blev blåsta på förra gången tyckte jag på SÖS.
4 veckor var han igår, vår lille kille. Vi har börjat vänja oss vid tanken på att vi är 1 till i familjen. Jag känner mig så oerhört tacksam och glad för den fina förlossning vi fick, och att amningen magiskt nog också funkar den här gången.
Det är både jobbigare, mer omtumlande och mer magiskt än jag någonsin kunnat tänka mig !

Tack lille vän för att du kommit till oss!

Välkommen !!

2011-01-18T21:26:00.002+01:00

Han är här nu, vår nye lille prins. Han som lurade oss alla att han var en tjej. Jag tittar förundrat in i hans små glipande ögon som tittar upp ibland. Vart har du varit? Vem är du? Tänk nu är du här hos oss. Fast han har inte landat riktigt ännu. Han är i det där mittemellan landet ser det ut som. Det okända. Här fast ändå inte.
Om någon dag när jag samlat mig lite mer ska jag berätta om förlossningen. Tills dess får ni bara titta på honom och förundras ni också.

Dagen D idag..fast inte

2011-01-12T13:49:00.002+01:00

Ja idag är det då beräknat datum för den nya lilla krabaten. Men det tror jag inte riktigt på. Förvärkarna sätter in varje kväll nu ungefär men går över någon gång under natten. Som den försöker retas med mig. Idag när jag äntligen skulle nu ta mig utanför dörren efter flera dagars häckande inomhus med röj och fix, så kom det en ny smärta. Det bara smällde till över och i blygdbenet.. Plötsligt kan jag nästan inte gå. Detta har jag inte alls haft förut och hoppas innerligt att det går över, för annars lär jag nästan bli liggande tills den behagar komma ut. Noel stannade 2 veckor extra. Så hjälp mig och håll tummarna för att den här behagar komma ut lite tidigare...

Känslor från många håll

2011-01-05T18:31:00.002+01:00

Som hela den här graviditeten går känslorna konstant upp och ned. Jag berörs av så mycket utifrån. Och inifrån. Tampas med oändlig tacksamhet ihop med katastroftankar och rädslor. Jag vet, det är normalt säger dem.
Jag följer min kurva säger barnmorskan med det numera bekanta huvudet på sne. Ändå känner jag mig som en tung tung val, som släpar sig ned till vattnet. Noel är otroligt mammig och utvecklar en allt starkare vilja för varje dag. Jag kan börja gråta bara jag tänker på att han skulle ta illa vid sig för att han kommer behöva dela på uppmärksamheten mer nu. Storebror som är 11 är det inte samma kamp med. Det blir tuffare nu. Försöker träna på att alla ni andra har klarat det bra. Det går bra. Det är naturligt. Själv är jag uppvuxen i en skara med 3 syskon. Det gick också bra. Klart det gör. Jag snabbrepar profylaxandning ibland. Har inte riktigt ro i kroppen. Kanske ska packa väskan ikväll. Om utifall att alltså....

2011- here we come

2011-01-02T21:01:00.003+01:00

Nytt år, nya möjligheter. Nästan overkligt fort har hösten och vintern på andra sidan årsskiftet passerat, och nu befinner vi oss i det där läget som för mig alltid känns som om klockan precis slagit över på 1 minut över midnatt. Det är mörkt. Det är tyst. Men det är något nytt. En ny dag. En ny månad. Ett nytt år.
För mig är det också en ny tid igen som börjar. En ny epok. Igen. En ny mammaledighet står för dörren. Ett nytt liv som ska nedkomma runt den 12 jan. Overkligt rymmer inte de känslor jag har. Så mycket på än gång. Så mycket som pendlar upp och ned. Humör. Tårar. Skratt. Längtan. Oro.
Jag går en ny tid till mötes och min plan är att vara mera här också. Så välkomna tillbaka, ni som tittar in någon gång.
GOTT NYTT ÅR Till er alla.

Möte med uppväxttiden

2010-11-16T20:43:00.002+01:00

Förra helgen var vi i Karlskrona på besök hos min lilla pappa. Dvs hemstaden för mig. Det var länge sen nu. Nästan 2 år sen. Pappa är bättre på att ta sig till Stockholm än vi är att ta oss ner till honom. Men det är lika mysigt varje gång. Speciellt på nåt vis. Det är en konstig känsla att vara gäst i sin egen hemstad. Varje gatsten är bekant. Varje hörn av torget bringar minnen. Varje gång ser jag mig om och ser några av nutidens framgångsrika butikskedjor som tagit över den lilla familjeägda boutiquen, som vi växte upp med. Det är sorgligt på nåt vis. Men naturligt, förstås.
Vi hade bara hunnit checka in på hotellet som vi bodde på. Nya, moderna, havsinspirerade Scandic. Det ligger vid Fisktorget, granne med havet och även med min gamla tennishall. Den som jag för övrigt bara kastar en blick på för att minnas doften i omklädningsrummet. I fiket. När man öppnade den tunga dörren in till stora hallen med alla tennisbanorna. Min uppväxttid i ett doftsvep. Pappa och hans fru hade kommit för att möta upp oss på hotellet. Vi sjönk ned i loungen med härliga fåtöljer och ett lugn som jag anar kanske inte är lugnet före stormen, utan helt enkelt lugnet på ett hotell i Karlskrona. Det blir inte hysteriskt fredagstrångt. Skönt. Snart hör vi toner bakom oss och en skön jazz-stämma. Jag vänder mig för att se på duon. En mörk tjej som stod för den sköna stämman. En ljus kille som satt bakom elpianot. Mysigt tänkte jag. Sen tittar jag igen. Det är nåt bekant med honom. Det tar inte många sekunder innan jag känner igen honom och hittar rätt i hjärnarkivet. Det är ju Svenne. Svenne som på vår högstadietid var den stora flickidolen. Han var känd över inte bara skolan utan hela stan vid den tiden. Som Svenne. Duktig, begåvad musiker som hade eget synth band. De spelade mycket Depeche Mode. Och jag och mina kompisar stod med stora beundrande ögon och tittade på. Där var han nu. Något rundare. Något äldre. Men samma kroppsspråk. Samma röst. Jag tror inte att han kände igen mig. Jag kände honom mer än han kände mig så att säga. Vad konstigt det är ändå på nåt vis. Det är över 20 år sen. Jag återvänder till stan som gäst. Han är kvar, som stamgäst. Kul att se att han ändå kämpar på med musiken. Att den drivkraften finns kvar efter så lång tid. Svenne. All the best to you!

orden får inte tid

2010-11-03T22:09:00.001+01:00

hos mig just nu. Men längtan finns. Längtan efter att sätta fler tankar på pränt. Det kommer snart. Hoppas jag. Under tiden blir det lite höstmysbilder i alla fall.

höst, regn och hormoner

2010-10-19T19:10:00.003+02:00

Det går fort nu känns det som. Allting. Jobbet rullar på i nästan otäck snabb fart mot jul. Så mycket jag vill hinna med före dess att det är dags att gå hem. Samtidigt hemma, hinner jag ingenting känns det som. Det allra minsta hemmaprojekt, som att måla lister, eller fixa upp sladdfästen, blir det aldrig tid till. Allt som oftast däckar jag i soffan strax efter 9 tiden på kvällen. Då och då faller jag ned i en ensamhetskänsla, för att jag och mannen inte hinner med den kvalitetstid vi behöver. För att mina vänner känns långt borta, och på väg att splittras upp ännu mer än vad de redan är. Men kanske mest av allt, för att jag inte känner igen mig själv alltid där jag är just nu. I min egen kropp, som känns tung och bitvis rätt sliten. I mina hormongungningar som gör att jag känner mig pms-stinn, ledsen, orolig. I en skön blandning. Jag är fjärran ifrån så effektiv som jag brukar vara. Fjärran ifrån mitt vanliga jag. Och samtidigt så oändligt tacksam. Glad. Rädd. Ja det e mycket nu helt enkelt.
Får försöka bara vara i det.

Söndag i höstens månad

2010-09-26T21:36:00.003+02:00

Det har onekligen förvandlats till höst. Träden ser lite roliga ut, i sin blandade fjäderskrud. Vissa löv är redan knallröda. Andra är fortfarande gnistrande röda. Jag har sparkat i den första lövhögen. Känt den första kalla morgonen. Köpt handskar för vardagen, och klassiska vantar till helgerna. Jag gillar hösten. Det får mig att längta efter murriga höstgrytor, äppelpajer och hemgjord chutney. Plommonmarmelad kanske t.om. Jag gillar värmeljusen och stunderna i soffan, när lugnet lagt sig hemma.

i helgen har vi firat styvsonen. 11 år idag. Så stor, men ändå liten. Växlar mellan tonårstendenser och liten kille igen. Charmig som få. Blandat omedveten charm. Det har frossats i bullar, tårtor och kakor. Vi har blandat våra familjer, jag och hans mamma. Det känns så häftigt att det har blivit som en saga. Vi står i samma kök och hjälps åt med disken. Vi sitter i samma soffa, och vinkar av mannen som vi bägge haft när han sticker iväg på fotbollen. Vi blåser ballonger till barnkalaset, och skrattar åt småkillarnas olikheter. Hon och jag. Jag gissar att hon verkligen hatade mig. Nu tror jag faktiskt att hon gillar mig. Och jag gillar henne. Skarpt. Det är 5 år sedan nu de separerade. Det är en evighet och ändå igår. Men jag är så tacksam.
Tacksam är något som jag blev påmind om igår när jag såg Lena Marie Klingvall på TV. Vilken fantastisk glädje. Snacka om problemlösare... Där har vi alla så mycket att lära. Nu ska jag ladda upp för en ny vecka på jobbet. Med ett mål om att vara mer lugn, mindre utbrott, mer stabil helt enkelt. Andas mycket. Länge. Ofta.

Déja vu

2010-09-06T22:36:00.002+02:00

Jag kommer in på hotellrummet. Stänger dörren och kommer ihåg att låsa dörren. Pustar ut. Äntligen av med klackskorna. Sjunker ned på sängen. Det är då den kommer i fatt mig. Så bekant, fast ändå så långt borta. Rökdoften som puffar upp ur kläderna. Den gör mig nästan berusad. Eller kanske är det att man var van att förknippa den lukten med den också igenkännande lätt snurriga berusade upplevelsen. Tillbaka på hotellrummet efter nattens kickoff. Förr var det kanske dag 1 på ett flera dagars tokigt festande med kollegor, som plötsligt förvandlas till privata vänner. Ibland, till alldeles för privata... Tankens kranka eftertänksamhet blandades med smaken av avslagen öl i munnen, och rökdoften i håret som snart skulle sprida sig till kudden. Det är länge sen nu. Men ändå så otroligt bekant. Med den viktiga skillnaden att jag nu är som en utomstående betraktare.För vissa går det fort. Kroppspråket förändras. Skrattet ljuder högt. En annan person tittar fram. För andra tar det lite längre tid. Det sjungs och det skrålas gamla schlagerdängor på bussen. Det tas mobilkamerakort med pussar. Allt är sig likt. Fast jag tittar mest på. Jag lämnade det lilla ölhaket tvärs över gatan som vi just invaderat. Röken står tätt därinne. Som Budapest svar på Gröne Jägaren. På den tiden när vi fortfarande rökte inomhus vill säga. Det är lokalt. Charmigt. Och ändå rätt omöjligt att stå ut. Nykter.
Så jag har checkat ut. 22.15. Budapest by night...

Min älskade 2åring

2010-08-25T22:53:00.003+02:00

Nu har tiden flugit iväg igen. Sedan sist har vi hunnit med mycket känns det som. Vi har njutit av en bonusvecka semester i Spanien, som bjöd på både drama, dallrande värme, stekande sol, skallrande åska, pinfärska räkor och ljumma bad. Helt underbart. Det är värt ett inlägg i sig och lite tillhörande bilder. Men just idag, vill jag bara hylla min älskade lilla 2åring.
Det är svårt att greppa att det är exakt 2 år sedan han föddes. Vid den här sena timmen hade han varit hos oss i nära exakt 4 timmar.. Det känns som en evighet sedan. Som alla brukar säga, kan man ibland inte se hur livet var innan.
Han är idag en underbar liten kille som utvecklas i raketfart varje dag. Nya ord som haglar fram, i allt längre sammansättningar. Han förvånar mig varje dag. Han har en egen stark vilja, kanske som sin mamma. Dåligt med tålamod, definitivt efter sin mamma. Men för det mesta ett fantastiskt humör. En tuffhet. Glittrande ögon som andas en charm som golvar vem som helst.
Älskar pasta och ris. Och bilar!!! Han anordnar alla sina bilar (och det är ganska många) i små fina rader som han sen flyttar bil efter bil fram och tillbaka. "många bilar" utbrister han sen och slår ihop händerna och ser verkligen helt själaglad ut.
Den kärlek jag känner går över mitt förstånd. Så oändligt starkt och stort att det många gånger skrämmer mig. Men gör vårt liv så oändligt rikt. Jag är så tacksam över den gåva vi fått.

Grattis min älskling

Tillbaka

2010-08-06T14:20:00.003+02:00

Jag tror att jag är tillbaka. Ja, definitivt till jobbet, lite till vardagen och nu äntligen också till bloggen.
Men mest och viktigast- till mig själv. Det hände någon gång under de sista 2 semesterveckorna som vi var på Öland och tog det lugnt i vårt lilla sommarhus. Någonstans i takt med att regnet drog in över ön, och piskade fönsterrutorna smutsiga. Kanske i lugnet av bilden av den sprakande kaminen. Jag kunde i alla fall plötsligt konstatera- Här är jag ju! Jippie! Som jag har längtat efter mig själv. Äntligen känner jag igen mig. Jag känner den där närheten till mina känslor igen. Ja, mina glada och varma känslor vill säga. Inte bara ilskan. Distansen. Irritationen. Det var så otroligt skönt. Vi håller tummarna för att det håller i sig och att hormonerna liksom trillat på plats nu. Ett tag i alla fall.
Annars i stort får jag summera sommaren som mycket bra. Vår lilla turné i Sverige till de värmländska skogarna och utmaningen att pressa in sig många personer på väldigt liten yta, gick trots mitt humörtillstånd mycket bra.
Öland gick helt utan familjedrama och var väldigt skönt.
Så nu sitter jag här igen på uteplatsen och laddar upp inför helgens förrådsröjning som vi ska ta itu med. Det känns nästan lite pirrigt härligt. Vi har nämligen hyrt en container för att äntligen få slänga så mycket vi bara kan av alla dessa grejer vi samlar på oss genom åren men som vi faktiskt aldrig använder. Ja, vi ska förstås ge bort det som kan komma till användning för andra också. Men det ska bli ohyggligt skönt. Jag känner redan nu att det kommer att behövas mer ordning och reda till vintern när nya lilla varelsen kommer...

Det måste vara en tjej den här gången

2010-07-04T21:57:00.002+02:00

För så konstig som jag är, det var jag definitvt inte förra gången. Vi brukade ju skoja om det där. Så stabil, glad och positiv som jag var när jag väntade Noel, har jag väl aldrig varit... idag har kaoset kulminerat och jag har i princip bara gråtit mestadels av och an hela dagen. Gråtit och bråkat med min kära man. Ibland går vi förbi varandra. Allt som ibland behövs är en hand som sträcks ut och klappar på kinden. Förstående ord, som säger så mycket mer än vad bråket egentligen handlade om.
Att det ska vara så svårt. Att lägga den där bryggan över. Limmet som slätar över. Istället blir det ett försök till skutt över. Vi vänder till nästa blad, så blir det kanske bra av sig själv. Men den jobbiga känslan i magen finns kvar. Sårad. Missförstådd. Ångerfull. Allt i en enda blandning. Och med dessa hormoner som lever happy days i min kropp, blir det bara kaos kvar.

Ett litet inre kaos

2010-06-23T12:28:00.002+02:00

Jag känner inte igen mig själv just nu. Det är som jag, fast ändå inte. Inom mig kastas jag upp och ned i en känslomässig berg-och dalbana. Ena sekunden, själaglad över livet, och alla de fantastiska gåvor vi fått. Över lyckan att få vara frisk och leva i en kärleksfull och trygg familj. Nästa sekund, har jag svårt att nå den där glädjen, trots att tankarna försöker påminna mig. Jag är trött, dränerad på energi, retlig, och vill bara krypa ihop i fosterställning som en liten kattunge och gråta. Det är förstås i den senare rollen som jag inte känner igen mig. Vi är på semester, och njuter av sol, värme och god mat. Men jag åker ändå upp och ned i den där eviga rollercoasten.
Visst finns det kanske en bra förklaring. Om allt går bra, så ska vi bli en till i familjen i början av januari. Den ofattbara nyheten slog ned veckan före bröllopet, och fick liksom knappt plats just då. Den fick helt enkelt lindas in i fint paket. Saved, for later.
Men nu är den öppnad. Sakta, börjar paketets innehåll göra sig gällande. Inte bara med illamåendet, en enorm trötthet (som jag för övrigt inte alls kommer ihåg att jag upplevde så förra gången), och en mage som börjar anta en lätt rundning, istället för den nybantade, stolta, platta jag hade lagom till bröllopet.. Utan också med alla dessa tankar som börjar ta form. Hur ska det gå? Hur kommer vårt liv att bli då? Kommer vi att klara det? Kommer vi att orka? Min älskade styvson fick alldeles i dagarna också reda på nyheten. På ett lättsamt sätt, sådär i förbifarten i vattnet, som vi alla tumlade runt i på badstranden. -Vet du, lillebror ska bli storebror..? Vad hade vi väntat oss? Ja i mitt fall, kanske ett, Nehe, åh, nej.... och så med ett leende i mungipan kanske tillagt. När då? Det som hände nu var istället att han brast ut i gråt och sprang i väg långt bort på stranden. Farfar fick först försöka prata med honom. Sedan Micke. Det la sig, och lugnet återkom. Fast jag känner att det bara är på ytan. Allt skulle bli så jobbigt sa han. Då vill jag flytta till mamma. Ångestklumparna växer förstås i allas våra magar. Skamfyllda känslor, om man verkligen behandlar alla lika i en styvfamilj. Hur man gör på bästa sätt för att skapa den där familjekänslan ändå. Idag är han och Noel som de finaste bröder. Kärleken till varandra lyser i deras ögon, och han är Noels stora idol. I allt han gör och säger. Innan vi fick honom, så var det ungefär samma reaktion som nu. Fast mildare. Jag hade verkligen trott i mitt hjärta att det skulle bli lättare den här gången. Men inte.
De första månaderna med Noel, hade jag ofta ångest när han var hos oss, för att jag var så rädd att han skulle tycka att det var just, jobbigt. Jag gav honom öronproppar och sa att ta de här om du skulle höra honom skrika på natten. Men det bara flöt förbi, och det verkade aldrig som han varken hörde honom, eller tyckte det var särskilt jobbigt de gånger han gjorde det. Sakta började jag tro att det var som vanligt, en tanke jag själv format, tagit på mig, som inte var en sanning. Det var en väldigt skön insikt. Men nu vet jag inte riktigt. Kanske har han bara bitit ihop? Nu när Noel visar vissa tecken på 2års trots, och stark egen vilja, så tänker jag med rädsla på hur det då ska bli, när det kommer en bebis till? Vaknätter, och tröttma.
Jag vet att man klarar det. Jag vet att det är bara och ta en dag i taget. Men just nu, i den där berg-ochdalbanan jag åker i, får dessa tankar ganska mycket plats. Blandad med den stora glädjen också förstås. Det fantastiska har hänt igen. Vilken gåva.
Jag är kanske bara gravidhormonfylld, och labil som det ska vara. Allt ordnar sig. Eller?

Så mycket tid, så stora saker

2010-06-14T21:05:00.003+02:00

Hur sammanfattar man 1 månad som på många sätt är den viktigaste i hela mitt liv. Och den största. Och den finaste.
Vi har blivit man och fru. Sagan blev sann. Det blev en dag som på alla vis uppfyllde mina gamla djupt bevarade, sedan länge formade drömmar och bilder. Allt blev bara så bra det nånsin kunde bli. Jag är så tacksam, lycklig och fylld av härliga känslor fortfarande, för er alla som var där och deltog och förgyllde vår dag. Det blev en magisk, fantastisk vacker dag som för alltid kommer att finnas i våra minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den dagen, kvällen och natten. Men det kanske kommer senare.
KRAM till er alla.

Naturens egen brudskrud

2010-05-11T21:48:00.002+02:00

var vi nere och beskådade idag. Jag och Noel. Det är som magi. Det är så häftigt, för man kan både se och känna hur det påverkar människor. I år tyckte jag mer än nånsin. Det går inte att värja sig för den här skönheten. Så ljus och skir i sin färg. Så oskuldsfull vacker. Vi strosar där, under den ljusrosa himlen som det blir i allén. Vi och så många andra. Vi beundrar. Njuter. Delar det med de andra.
Tänk så kort tid de har på sig, dessa vackra grenar. Dessa vackra stammar. Underbart är kort ibland. Carpe diem.

Bråda dagar

2010-05-10T21:51:00.001+02:00

Bråda dagar
Jag känner mig som en liten nisse i tomtefabriken på julafton ungefär. Eller som mössen i Askungen. Vi ska sy och vi ska fixa...
Det skrivs listor, det handlas nya saker, det printas dokument, det planeras fram och tillbaka. Mest fram.
Det är lite smårörigt i huvudet, men det hör väl till gissar jag.
4 dagar kvar till vår stora dag. Overkligt. Ofattbart Men alldeles UNDERBART

en snabbspeedad månad

2010-04-27T20:34:00.004+02:00

Det går fort nu. Mycket i mitt liv. Inget nytt under solen kanske. Men ändå. Jag vet inte hur jag ska summera den månad som gått sen sist. Det har hänt så mycket, men jag har inte haft varken, kraft, ro eller lust att skriva här.
Ombygge i lägenhet, från 3:a till mini4:a, känslomässig berg-och dalbana, minst 1 gång om dagen nära nervsammanbrottets gräns, tårar och skratt, vab dagar och snorig näsa, Noel halkar på dagis och får en svullen brottarnäsa. Men mest av allt ändå. Våren!!! Sandlådestunder med älsklingen. Första grillningen på uteplatsen. Nyoljade utemöbler. Planterade vårblommor. Noels nya ord och andra lärdomar nästan varje dag. Och så en underbar tjejhelg. Möhippa. Tid för tankar, prat, bubbel och bad. Lyx förpackad i den varmaste vänskap. Plus att jag medvetet har en medveten stund med Noel varje dag, där jag ägnar honom full uppmärksamhet. Inte funderar på hur jag ska avleda honom för att göra den där nästa saken. Disken, tvätten, jobbet, städningen.
Att just då göra bara det. En stund om dagen. Det är en bra början.

Helgmys, vårkänsla och trötthet

2010-03-28T14:11:00.003+02:00

Helgen har varit en blandning av allt det där i en och samma påse. Vi är trötta. Fortfarande. Det har nästan byggts på när nu livet återgått till vardagen igen, och man istället tvingas ta i kapp all den där tiden som vi varit borta. Jag har haft en otroligt intensiv vecka på jobbet. Det har inte funnits en död minut. Jobbat på kvällarna fram till midnatt för att förbereda nästa dag. Somnat alldeles för sent. Sovit knackigt. Upp för tidigt. Men det har gått bra. Man har verkligen mer kraft än man tror ändå. Helgen började med mysig fredagskväll med återträff med mammagruppen på nya restaurang Björk. Det är så kul att vi faktiskt har hittat varandra genom den gemensamma nämnaren att vi fick barn samtidigt. Men vi har riktigt kul även utan dem. Delade familje/relations minnen och ämnen väckte ganska många asgarv, vilket var befriande.
Micke och Melker har haft fotbollshelg så jag o Noel har hängt ihop igår och idag, och varvat lekparken med det fortsatta rensandet hemma. Däremellan har vi noterat skatornas fantastiska tålamodsprövande bobyggande, träffat en sädesärla och hälsat på ankorna.

Sjukstuga och kaos

2010-03-14T21:33:00.002+01:00

Livet har inte återgått till den vanliga rullande vardagen än. Den där som man så ofta kan tycka är lite rutinfylld, stressig och inte alltid helt längtansfull. Nu ser jag den med helt nytt ljus. Efter några dygn hemma, fick vi återvända till Astrid Lindgren förra söndagen. Då som mer rutinerade. Vi visste vilka slussar som skulle passeras. Vilka tester som skulle göras. Vilka rutiner som ska gås igenom. Men det gick lättare och fortare den här gången. Både själva hanteringen på sjukhuset, och Noels tillfrisknande igen. 2 dygn senare, var vi hemma igen. Den här gången försedda med antibiotika och med nya goda råd. Det har gått bra. Hostan, den läskiga, den skrämmande, den som gjorde honom så väldigt dålig. Den har klingat av. Tack och lov. Matlusten har sakta kommit tillbaka. Så långt allt gott och väl. Sen igår kom febern tillbaka som en otäck nordanvind. Min egen analys är att det är storebror som smittat med nytt virus. Denna gång fick han hög feber, men utan att vara sådär märkbart jättepåverkad. Varm. Visst. Men inte utslagen. Och han har tack och lov fortsatt och äta. Men det har förstås hållt oss hemma hela helgen. Vi har tittat ut genom vårsmutsiga fönster och längtat ut. Men mest av allt längtat till att allt ska vara som vanligt. Att Noel ska vara helt frisk och kry. Den tidigare coola morsan har bytts ut till en evigt nojande variant. Kommer han att vilja ha något att äta den här gången? Tänk om han inte äter? Tänk om han inte ens vill ha saft? Tänk om han efter det här bara vill ha saft och sylt? Tänk om han blir ett överkänsligt barn. Ja, sådär håller jag på, medans jag går och längtar ut. Igen. Hälsa och sol till alla. Kaoset? Jo, vi håller på och gör om lite smärre i lägenheten just nu också. Toppentiming. :-)

From dusk to dawn..

2010-03-06T21:54:00.002+01:00

Beundran för slussarbetarna

2010-03-03T23:08:00.003+01:00

Vi hade tur att få ett enkelrum den här gången. Till skillnad ifrån när han föddes. I och för sig känns det än mer viktigt nu. Att få rå om honom, pyssla om honom och skapa så mycket trygghet som möjligt. Vi är inne på 3e dygnet, inlagda här nu. Det börjar bli en liten vardag otäckt nog. Man inrättar sig förvånansvärt fort i rutiner märker jag. Håller koll på nattens kontroller. Vaknar med en timmes mellanrum ungefär. Mer eller mindre grusad i ögonen försöker jag lugna honom. Lyssnar på hans små rossliga andetag. Jag kan personalens schema tider nu. Vet när nattpersonalen kommer. Vet när de går. En del är trevligare än andra. Men jag bestämmer mig för att rikta bara tacksamhet mot dem. Allihop. Från de underbara nattsköterskorna första natten, till den mycket svårförstådda lätt uppläxande Muhammed vid första mötet på närakuten. Vilken tur att ni finns allihop. VIlken oändlig tur, att just ni i denna stressade, prestationsinriktade, karriärsstyrda, självförverkligande värld, fortfarande drivs av en passion att ta hand om andra.
När jag vant styr mina steg nu bort genom korridorerna mot kaffevagnen, där man själv lägger pengar, så sneglar jag på vägen in i ett och annat rum, som står öppet. Där sitter föräldrar med sina små i knät och läser sagor. Matar. Tröstar. Väntar. Jag känner igen deras blick. Deras oro. Deras sneglande på klockan. Deras barns hosta. Allt är bekant. De har ändå kommit ett steg vidare i slussen ifrån receptionen. Där ute sitter de som nyss kommit in. Med nummerlapp i hand och väntar. Men då har de förmodligen redan varit på den allra första anhalten, närakuten, där den första gallringen ska göras. I en värld där allas oro, allas väntan är lika svår, är de just dessa slussarbetares jobb att gallra. Prioritera. Dessutom med glädje och tålamod.
Tack för att ni finns.
Nu släcker vi lampan i rum nr 11 bakom de barngula gardinerna. Jag ber om en lugn natt, och bortblåsta otäcka RS virusar imorgon.

Dagens två citat

2010-02-25T21:36:00.002+01:00

Från hantverkaren:
"Hinner inte göra mer just nu, måste dra på annat jobb. Men jag kommer tillbaka om en månad och fortsätter...."

Från dagis: 2 timmar efter lämning
"Ja alltså vi vill bara säga det att Noel är inte helt frisk..Vi tror att han har ögoninflammation. "

Det första genererar ungefär lika mycket ilska som det senare ger ångest...

min lilla julgran

2010-02-17T22:21:00.003+01:00

Idag var första gången jag på allvar tittade på den och undrade vad den gjorde där? På mig. Det liksom passade inte in i bilden idag. Jag gillar den fortfarnde egentligen, det är inte det. Min lilla julgran, som det förstås inte är, utan ett klokt kinesiskt tecken, som signalerar "långt liv", har hängt med i över 10 år nu. På skuldran. Jag har varit stolt och nöjd. Vi är kompisar. Micke är mer ovän med den. Men nu. Till den vita, långa, skira klänningen. Klänningen med stort K. Såg det liksom konstigt ut. Hmmm...Det blir en nöt att knäcka..

En återförening

2010-02-15T22:04:00.002+01:00

Vi har återförenats sen en tid tillbaka. En mycket försiktig start, men som nu känns allt mer stabil och igenkännande. Vi hade ett långt förhållande, under många intensiva år. Sen var det som om vi gled ifrån varandra. Tappade gnistan. Tappade fokus. Under en lång period, inte sugen alls. Stress och press hade liksom förstört lusten. Sen kom lusten till nåt nytt. Något som representerade nåt annat. Jag var trött på hela konceptet. Brytningen var därmed oundviklig och skedde utan några större frågor eller dramatik. Vi var ifrån varandra under nästan 2 år. Men sen en tid tillbaka kom en viss nyfikenhet igen. Kanske skulle jag våga prova igen. Kanske var det värt det? Det var ju rätt bra ändå, när vi höll på som bäst. Jag trivdes med mig själv då. Några första trevande försök, har nu börjat etablera sig i en vana. Och jag gillar det. Det är lite som att hitta hem igen. Fast med nya ögon. Det representerar den gamla tiden och en ny tid. Det är en ny relation.
Mellan SATS och mig.

Ta't lugnt - ta en TOY

2010-02-14T19:34:00.004+01:00

Tänk om det verkligen var så enkelt. Ett litet tuggummi och så blev man bara lugn och cool. Det känns som ett tema just nu inom mig. Att ta det lugnare helt enkelt. Det är svårt. För mig.
Jag känner mig rätt mycket två steg efter hela tiden. Samtidigt frågar jag mig, om det verkligen gör nåt? Vad är det som är så viktigt som du stressar upp dig för? Ibland har jag inte svaret. Det bara är som ett bubblande inom mig. Irritation. Men mest av allt. En stor ilska. Den kan komma plötsligt. När jag rannsakar mig själv varför jag blir arg, från ingenstans, så kommer svaret stress. Att jag alltid vill vara lite snabbare. Hinna med lite till. I en redan orealistiskt pressad agenda förmodligen om jag skulle fråga någon annan. Ilskan bubblar upp när jag då konstant känner mig två steg efter. Minst. Så onödigt. Så svårt att ändra på. Det handlar nog om att jobba bort bilden av sig själv, som den ständigt projekterande personen. Men det är svårt.
Jag funderar också på de olika JAGen som jag en gång i tiden läste om. FöräldraJAGet, barnJAGet och vuxenJAGet. Att vi alla har lite av alla tre varianterna i oss, men att det i olika situationer är mer eller mindre tydligt att det är en av JAGen som dominerar. I en kärleksrelation t.e.x. Jag hade en relation en gång med en kille som var som jag väldigt mycket. Vi var två barnJAG som krockade rätt ofta. Nu märker jag till min fasa att det där kommer fram ibland även i relation till barn. Till mitt styvbarn, och till mitt eget. När de blir arga blir jag arg. Inte alltid förstås. Men alltför ofta.
Men jag är åtminstone medveten om det.

En läskig läxa

2010-02-08T22:24:00.004+01:00

Minuterna före såg jag honom gå upp och ned på första trappsteget, i den ganska långa trätrappan, inne i affären. Jag begrundade honom en bit ifrån. Han gick upp, övervägde höjden, vaggade lite fram och tillbaka med ett ben i luften. Sen nästan tog han sats, och landade med foten nere i golvet och tog några extra trippande steg. Stolt leende ögon och ett bubblande skratt. Ja, det är väl så det är, tänkte jag. I värsta fall stupar han där i farten. Men höjden ifrån det enda trappsteget är inte värre än att han tar emot sig med händerna utan problem. De måste ju få upptäcka. Det är ju så det är att vara barn. Jag vill inte vara en sån där mamma som skriker Akta dig, för allt som kommer i hans väg.
Några minuter senare har han blivit lite tuffare, och kravlat upp högt, högt upp i trappan. Jag ser honom när han kryper uppåt. Går emot honom och ställer mig två trappsteg nedanför. Bevakar lugnt. Inväntar kravlandet uppåt för att sen hjälpa honom ned. Nöjd som jag är över att hitta det vi sökte i affären, så vänder jag mig om till Micke för att ropa ut den strålande nyheten.
Det tog max 2 sekunder. I ögonvrån fladdrar det till. Sen hör jag dunsen. Smällen. Den kommer jag förmodligen aldrig att glömma. Hårt trä mot hans lille skalle. Bilden jag såg är nu suddig, några timmar senare. Han stod på huvudet där i trappan. Voltandes i en kullerbytta. Sen skriker han högljutt. Jag kastar mig fram. Kall av skräck av den bilden jag nyss sett framför mig. En snabb tanke om att det är tur att han skriker i alla fall, kommer. Jag får upp honom i famnen. Ser inget. Tröstar. Tröstar. Håller mig lugn och tänker att det var nog inte så farligt. Går ner i trappan, för att möta Micke när en expedit med rynkad panna kommer emot mig.
Du, han blöder nog där. Gör han, säger jag. Förvånad. Då vänder jag på honom. Ser en stor mörkröd fläck i bakhuvudet. Och det kommer mer. Paniken slår till. Samtidigt det tillkämpade lugnet. Du måste hålla dig lugn nu. Vi kämpar bägge två med det tror jag, mannen och jag. En halvtimme senare sitter vi i väntrummet på Astrid Lindgren, bland alla andra oroliga föräldrar. Vi har tur. Vi tillhör de lyckliga som bara behövde vänta 1 timme. Många tårar senare, har vi en igenlimmad liten kille, som vi får ta hem igen. Han verkar ok. Nästan som vanligt, förutom då det läskiga såret.
Jag är stukad. Tilltufsad. Skamsen.
Vi hade änglavakt.
Jag ska bli mer försiktig. Jag lovar.

En festlig vardag

2010-01-26T22:40:00.002+01:00

Kylan biter i kinderna. Örsnibbarna är nästan stela. Jag borrar ner klackarna i den lilla hinnan av snö som ligger ovanpå de förrädiska isfläckarna. Bitvis är det mer än så. Flera lager av hårdpackad is som smält på ytan någon enstaka dag. För att frysa igen till blankis, dagen därpå. Huden är torr och fnasig. Läpparna törstar efter lypsylet i väskan, som alltid är lika omöjligt att hitta just precis när jag vill ha det. Håret är torrt och sprött. Rynkorna jag stirrar i ansiktet under färden upp i hissen till jobbet, känns lite, lite djupare än tidigare. Naglarna ter sig ha slutat växa och går i stället av, skvivar sig och ger upp.
Det är mycket januari nu.
Men då är det skönt att en vanlig tisdag, i slutet på månaden, konstatera att det är inte längre becksvart när jag kommer till den lilla dagisgården. Fåglarna kvittrar, vårlikt, uppmuntrande. Och ikväll, har vi ätit skaldjur och knäckt den där fina flaskan skumpa som jag fick av jobbet. Bara för att vi kände för det. En helt vanlig, festlig tisdag. I januari.

Trög start på vit helg

2010-01-18T22:12:00.003+01:00

I fredags var planen att dra iväg hyfsat tidigt på eftermiddagen till Värmland. Till den där bortglömda byn igen. Där Mickes mormor bor. Lesjöfors. Det gick sådär kan man säga.
Det mest irriterande är nog ändå vår bristande planering. Som att jag fortfarande tror att jag kan packa ihop en helgpackning med allt för Noel också, på en halvtimme. Skidgrejer ska hämtas från förrådet. Kattlådan ska tömmas. Kattuslingen ska ha mat så hon klarar sig över helgen. Det tar lite mer än 30 min kan man säga. Sen med en proppfull bil och en kinkig, fortfarande lätt förkyld liten pojke, skulle vi köra ned i garaget för att byta en lampa till ena lyset på bilen. Alla som har provat, vet att det kan vara ett smärre idiotprojekt att ge sig på själv. Det tog ungefär 40 min. I vår tankevärld hade vi planerat 5 min. Sen iväg till affären för lite snabbhandling. Micke passar på att gå köpa oss varsin korv. Tillbaka till bilen blir det några otrevliga överaskningar slag i slag. En vänlig gäst hittar min plånbok på marken. Tack och lov. När Micke kommer tillbaka ifrån korvkiosken har vi fått en p-bot! Sen startar inte bilen..Startkablarna ligger förstås allra längst ned i bagageluckan.
En vänlig bilgranne hjälper oss igång sen, så vi kommer iväg. Några timmar senare bara.

Men sen blev helgen i sin helhet desto bättre. Mys i det värmländska lilla rummet, där vi klämmer in oss allihop på madrasser på golvet. Jag trivs med det. Där i alla fall.
Och sen fick vi åka skidor. Allihop. Ja, 3 aktiva och en passiv åkare då.
Underbart att känna kalla snöflingor mot kinden i liften och se det snötäckta granarna sträcka på sig under oss.
Livskvalitet.

Borta bra, hemma kallt..

2010-01-11T19:14:00.003+01:00

1 månad har visst passerat sen sist. Kanske en behövlig bloggpaus. Det har helt enkelt inte hunnits med. Julen flög iväg, som en vindpust, och sen bar det iväg till Cypern för nyårsfirande, och lite semester. Det var väldigt skönt. Inte så mycket sömn kanske som jag skulle behövt. Men mycket njutning. Mat, dryck, och en och annan stund i 20 gradig solvärme. Som i maj/juni här hemma. När luften är krispigt sval. Luktar blomma och fräschhet. När man söker upp närmaste hörn som kan vara lä, och drar upp filten till hakan. Men ute sitter man. Till varje pris. Så var det ungefär. VI har förmånen att bo i ett hyrt hus, som är helt fantastiskt. Där det finns yta som man bara drömmer om hemma. Komfort som övergår alla önskemål helt enkelt.
Veckan gick otroligt fort. Vi kommer hem framåt nattkröken dagen före det är dags att börja jobba igen, efter julhelgerna.

Jag hade räknat med att mötas av doften av överföll kattlåda. Nej då, hon hade inte varit helt ensam. Syrran ställde upp som kattbesökare, och gick hem för att klappa om och ge mat ett par gånger. Uppenbarligen räckte det inte, enligt frökens krav.
Vi möttes av bajskorvar på överkastet. Som i sin tur dolde genomkissade kuddar. Täcken. Madrasser.
Så var vi hemma igen. Iskallt. Blött. Lite äckligt. Fast ändå hemma.

Nu är det nytt år. Nya möjligheter som vi brukar säga på jobbet.. Nya livet har börjat. Ja. igen. Denna gången är det allvar. Denna gången har jag en mycket tydlig målbild. Och en mycket tydlig tidshorisont.
15 maj. Så är det med det.

Good enough?

2009-12-13T21:11:00.002+01:00

Ja var med mammorna i föräldragruppen för ett halvår sen och lyssnade på ett antal mer eller mindre kloka talare. Bland annat Elisabeth Gummesson. Hennes föreläsning var både trovärdig och inte. Men jag kunde inte annat än att le åt hennes berättelse om hennes tid som fröken Perfekt. Hon, måste jag ändå erkänna, slog mig med hästlängder och då är ändå jag en krönad Drottning Duktig. Jag kämpar med det, det gör jag. Konsten att inte tokjobba, över det som förväntas och över min egen gräns. Att skita i perfektionen. Det går bra ibland. Ibland inte alls. Idag när jag förberedde att ha samma mammor och barn på glöggfika på eftermiddagen, så slog det mig igen. Jag tror att det här är nästan lika illa som fru Gummessons hemlagda scones, i små söta plastpåsar med röda snören om, till hela grannskapet på helgerna. Bilden talar sitt tydliga språk. Pepparkakorna förseddes med egenhändigt spritsade namn på alla de små söta telningarna som skulle komma på besök!

P.S Till mitt försvar kanske kan sägas i alla fall att glasyren var färdigköpt..

vardagsstress i mörkret

2009-12-08T20:37:00.002+01:00

Just nu är det en rätt stressig tid. Idag slog den till med full kraft tyckte jag. Den bekanta värken i vänster sida i ryggen, som sprider sig som en otäck kramp runt upp mot bröstet. Den är stressrelaterad till 100 %. Det vet jag. Det har varit lite lite sömn. Mycket VAB. Mycket att göra på jobbet. För lite träning. För lite paus. När jag lämnat Noel på dagis och slank in på det underbara Kaffe och Annat för att köpa mig en frukostmacka möttes jag av doften av nybakade oslagbara kanelbullar. Soft soulig musik. Nytryckta tidningar. Tända ljus. Ett lugn. En vattenoas i det annars bäcksvarta, våta, morgonmörkret. Jag längtade akut tillbaka till min tid som mammaledig. Till den där tiden när man kunde få sitta en halvtimme i lugn och ro och läsa tidningen. I sin alldeles egna oas.
Jag längtar efter några dagar för tid till de större tankarna. Det behöver jag nu på jobbet. Till kreativiteten. Till utförandet. Inte bara till alla vardagsrutiner som ändå rullar på.
Julfrid. Hallå? Var e du...?

Känns skönt att min inte är ensam i alla fall...

2009-12-08T20:35:00.000+01:00

Världens sämsta personal

2009-11-30T22:20:00.003+01:00

just nu verkar SJ ha. Det är helt enkelt inte klokt hur många historier man kan rada upp om man hör sig för bland vänner och bekanta som gästar detta företags bekvämligheter (?) då och då. Själv hade jag den äran i helgen. Då jag tillsammans med min syster och våra två minstingar besökte vår mamma i Kalmar. Det är en historia i sig, som jag återkommer till. Men nu till dagens RIS. Vreden tornar upp sig i mig redan när vi springer över perrongen mellan bytet i Linköping. Ifrån den lilla harmoniska tågbussen som gick ifrån Kalmar, till det stora vidundret, X2000 som ska ta oss till Stockholm. Får mig att tänka på min favoritsaga när jag var liten. Det lilla blå tåget. Det var det lilla söta, lite långsamma tåget, som skulle tävla mot den stora, vackra, smäckra, silverglänsande - Silverpilen. Det gick förstås väl i sagan. Det lilla blå tåget vann, fick ära och berömmelse. Men vår silverpil var allt annat än en vacker syn när vi klev på. Det var fullständig kaos. Barnvagnar överallt. Sopor i korridoren. En annan desperat mamma med två barn bad tågvärden om hjälp. Han kunde uppenbart inte hantera situationen och började stressat ryta åt folk. Åt oss också. Nästa trista överraskning blev i cafévagnen. Med Noel på armen och en överfull bricka skulle jag betala. Väl medveten om SJs brutala restaurangköksregler, så kom jag lydigt med en oöppnad burk under armen.
"Ja, så ska jag värma den här också", säger jag.
"Jaha, då måste du ha en påse, annars får du inte värma den", svarar snipig kassörska.
"Ja, det hoppas jag att du har", säger jag, förberedd till attack..
"Ja det får vi se, jag får gå och kolla det", får jag till svar. Mycket besvärad. Då kan jag inte hålla mig utan lägger en kommentar om att SJ verkligen inte välkomnar barnfamiljer. Och att det faktiskt handlar om HUR man bemöter människor. Speciellt borde man kunna ställa de kraven på människor som jobbar med service.
En svart blick var allt jag fick till svar. Jag förstår verkligen att SJ nu kör auditions till sin pågående rekrytering av nya tågvärdar. Det var väl det klokaste jag hört på länge.

Tröttma

2009-11-25T22:06:00.000+01:00

Den här veckan har jag varit så grymt trött. Det är som om ögonen inte riktigt öppnar sig. Har däckat i soffan kl 9. Ikväll är det rekord den här veckan, eftersom jag i skrivande stund fortfarande är vaken. Novembergråa himlen ligger som ett vått täcke över mig, och det nästan så jag går kutryggad för att ducka för den. Så känns det i vart fall. Imorgon måste jag vara hyfsat pigg. Då är det årets glada julfest med jobbet..Jihaa!

Ja, ja, ja, Yasuragi!!

2009-11-25T22:00:00.002+01:00

Det var så fantastiskt mysigt. Det gick så fort. Alldeles för fort. Vi fick äntligen mötas igen. Som vi kunde göra så ofta förr. Vi är inte längre bort idag. Tvärtom. Så mycket mer vatten har runnit mellan broarna sen den tiden vi hade då. Vi finns där med varandra i tankarna i vardagen. Trots att vi bor i samma stad, så ses vi inte tillnärmelsevis så ofta som jag skulle vilja. Men så är det också sådär härligt med ens bästa vänner. De finns där. Även om det går aldrig så många gånger emellan som man inte hinner ha ett samtal. Ett riktigt samtal. Där tankar utvecklas och blir till. Formas om. Skapar nya. Det hade vi nu. Lyfte på lock som bara funnits som egna tankar. Det var så härligt. Att det sen ägde rum bland varma källor och kall luft i en härlig mix. Det gjorde inte direkt saken sämre. Tack vännen A.

Svinkoppor vi sa...

2009-11-17T21:45:00.001+01:00

svinkoppor det var....Så nu blir det antibiotika och krämer för både den store och den lille mannen...inget kul för dem, men det går över.

Dröm..

2009-11-15T21:34:00.002+01:00

Denna drömmer vi just nu om..Till våren..till ett alldeles speciellt tillfälle...

Senaste egenställda diagnosen

2009-11-15T21:31:00.001+01:00

är svinkoppor......
Både mannen och sonen. Forts följer imorgon...

Delade erfarenheter

2009-11-09T21:45:00.002+01:00

Tänk vad bra det är med erfarenheter att dela med sig av. Ibland kan man tänka på hur de gjorde förr. Mammorna alltså. När det inte fanns någon BVC till hands. Eller vårdguide. Eller sjukvårdsupplysning, på telefon, dygnet runt. Eller mammagrupper.
Den här gången var det en av mina kloka mammakompisar ifrån föräldragruppen som gav mig insikten.
Noel har som sagt varit sjuk sedan i fredags. Jag ringde sjukvårdsupplysningen, för att kolla av hur man skulle förhålla sig till en ev svininfluensa. För det är förstås det absolut troligaste att han har drabbats av. Det eller möjligen vanlig influensa. De var coola, och sa bara att man skulle ta det lugnt hemma, och följa allmäntillståndet. Nånstans i mediahetsen kring svinisen, så glömmer man liksom helt bort alla vanliga sjukdomar det små liven kan drabbas av. En kollega påminde mig om att han kan ju ha öroninflammation? Eller halsfluss? Med det i åtanke gick jag ned till vårdcentralen för att kolla av. Han kunde konstatera att nej, det var inget av ovanstående. Noel hade fått lite små röda utslag, men inte så farligt. Han tittade på dem också, men sa bara att det är förmodligen en virusinfektion. Sen ikväll, blev han plötsligt mycket piggare, och febern hade lättat ordentligt. Han tog ett kvällsbad, och då såg jag att han var full av röda prickar. Då slog det mig som en blixt från ovan. Javisst, det här har jag sett förut. När Cissi, en av mammorna, hade berättat om när sin lilla tjej fick 3-dagarsfebern. Jag såg t.om en bild på henne, alldeles full av prickar. Precis så, såg han ut. Läste på i en av gratisböckerna man fått om barnsjukdomar. Hmmm, plötslig hög feber, lätt diarée, ont i kroppen, feberkramper, och sen efter 3-4 dagar, plötsligt lättad feber, och så utslagen. Där satt den. Tror jag i alla fall. Tack för tipset, kära mammakollega.

mamma - med och utan koll...

2009-11-07T17:40:00.003+01:00

De senaste dagarna har jag känt mig som en typisk förstagångsmamma. Helt utan koll. Micke har varit borta med jobbet några dagar, och jag har pusslat logistiken med hämtning/lämning och möten på jobbet. Inget unikt kan ni tycka. Nej, jag vet. Men det är fortfarande rätt många saker som jag verkligen inte har koll på. Till exempel hur lång tid det tar att transportera sig till och från dagis, kommunalt..Det tar inte en halvtimme. Det tar minst 45 min. Nej, man har aldrig tur med bussbyten när man behöver det. Konsekvens: 2 dagar i rad har jag tagit taxi, antingen till eller från jobbet...En annan grej är det här med vad barnen ska ha på sig på dagis. Utekläder alltså. Vi har overall. Så långt, rätt tror jag. Jag tyckte vi gjorde ett kap när vi köpte prisvärda kängor, som skulle vara vattentäta (har jag för mig) och små söta galonvantar som var så krångliga att få på, att det istället blivit fleecetumvantar. När jag häromdagen hämtade en trött kille, så fick det bli utan de dyngsura kängorna, och drypande vantarna.
Men vissa saker har jag uppenbarligen koll på. De viktigare sakerna. Som att jag känner igen när mitt barn är sjuk. När jag hämtade igår, så såg jag på honom att han såg dålig ut. Han känns lite varm, säger jag, undrande till dagisfröken. Det är nog bara det att det är varmt härinne, svarar hon. Väl hemma fick jag bädda ned en liten kille med 39 graders feber. Så lite koll har jag trots allt. Tryggt att veta nånstans.

plötsligt blev det vinter

2009-11-05T22:22:00.003+01:00

idag tyckte jag att det hände. Ja, egentligen såg jag det när vi kom hem tidigt den kulna måndagsmorgonen den här veckan, och bilen svängde ner på Lillan. De stora vackra guldgula träden som kantar vår gata, stod nu tomma, kala, och vinterförberedda. Löven dansade istället runt på gatorna som i en vacker isdans. Då vet man att det snart kan vara dags för den första snön. Och den kom ju här i morse. Ja, om man nu kan kalla det snö. Det var det härliga novembervädret som tog tag i oss med full kraft där vi gick mot bussen i motvind och snöglopp. Tack och lov hade jag letat fram åkpåsen till Noel som nu satt i vagnen snällt, och kurade så långt bakåtlutad han kunde för att kanske slippa de kalla dropparna. Förståeligt. Nu är det bara att förbereda sig. Ska ut och leta vinterjacka i helgen, och efter att ha hämtat hem en liten kille sist ifrån dagis idag, med tokblöta så kallade vattentäta kängor, blir det en tur till de något dyrare barnskoaffärerna tror jag.. Och så ska jag svälja några vitpepparkorn innan jag går och lägger mig. Vad gör man inte för tokigheter för att om bara möjligt slippa kräkisen...

Höstlov i värmen

2009-10-29T19:49:00.003+01:00

Vi är på höstlov i värmen på Cypern. Mannen behövde åka ner och jobba en sväng igen, och jag kan tänka mig rätt mycket sämre sätt att spendera en vecka i slutet av oktober än här. På ett varmt, fuktigt och ja, REGNIGT Cypern. De har ungefär 10 regndagar per år här, och nu har vi redan upplevt 2 av dem. Ute blixtrar det och åskar för fullt, och när regnet väl kommer väller det över på alla håll på gator och torg. Av förklarliga skäl verkar alla vara överraskade. Bargatorna töms på de turister som vågat sig ut. Barägarna fäller ner sina vindskydd. Vi sitter inne i lägenheten och kurar. Spelar kort. Myser och umgås. Ett lugn råder. Som hemma. Fast borta. Härligt.

Olika åldrar

2009-10-17T10:46:00.002+02:00

Hon hade kastanjebruna mörka, plirande ögon. Snälla, pigga och vakna. En klassisk pälsmössa och brun kappa. Hon såg ut på det där sättet man önskar att ens farmor eller mormor ser ut. De satt och samtalade med varandra, hon och en yngre man bredvid. Bussen krängde och svängde. De stod människor överallt i gångarna, och den arga, lätt stressade busschauffören skrek med jämna mellanrum ut att vi måste flytta oss ifrån dörrarna. Hon satt och berättade för den yngre mannen om hur det var när hon hjälpte en yngre lärarkandidat som ville bli precis som hon. Hon ville lära sig svenska språket och studera till lärare i svenska och svenska för invandrare. Hon bad att få komma och läsa för mig en gång i veckan. Ja, det fick hon förstås tänkte jag, och trodde aldrig att hon skulle orka det. Men det gjorde hon, och tänk hon blev lärare sen precis som jag. Den yngre mannen lyssnade uppmärksamt, tills nästa hållplats då han var tvungen att gå av. De vinkade glatt till varandra. Bussen krängde vidare. Barnvagnar studsade omkring. Stressen låg i luften i bussen. Men hon satt lugnt kvar, tittade ut genom fönstret, och jag kunde ana att hennes tankar kanske gick till hur livet har förändrats i Stockholm sen hon var ung. Tänk vad spännande det hade varit att höra mer om det.
Kontrasten blev enorm när jag några timmar senare satt hos frissan, och lyssnade till den ungar frisören, som klippte sina kompisar på löpande band. Långa tunikor, med skärp i midjan, blonda hårsvall, och tights.
Vadå, var det du som började skicka sms, med Puss ?
Nej, jag skrev först- HEJ. Sen skrev han tillbaka, HEJ, Puss.
Nähe?
Jo.....

Gråtfärdig

2009-10-13T21:29:00.002+02:00

I morse var jag helt gråtfärdig när jag klev upp. Oklart varför egentligen. Visst, jag hade sovit dåligt, då Noel vaknat oftare än vanligt under natten. Jag var kanske fortfarande trött sedan helgen som gick i festandets tecken. Eller var jag bara ledsen sedan gårdagkvällen då sambon och jag hamnat i ett onödigt tjafs som la en bestående tystnad över kvällen. Vet inte vilket det var. Men jag kände mig genuint ledsen. Medveten som jag är om mig själv på ett annat sätt nu förtiden, så tänkte jag på det ändå. Att jag måste försöka styra om mina tankar, och inte hamna i det där tänket att dagen liksom jäklas med mig. Typiskt, nu missade jag bussen också. Jäkligt kallt är det dessutom. Sen kan det där fortsätta hela dan. En enda negativ loop. Jag vet att det handlar om mitt sätt att förhålla mig till nuet. Det kändes som ett krig inom mig. Men i morse vann helt enkelt den negativa, tycka synd om mig själv känslan. Fram till lunchen. Då jag fick träna. Som kroppens egen medicin. Eftermiddagen gick i ljusets tecken. Tack och lov.

Att göra det

2009-10-11T10:28:00.002+02:00

I fredags var jag med jobbet och lyssnade på den smått världsberömda, Brian Tracy. Mannen som liksom många andra, har jobbat sig upp från botten upp till toppen genom livet. Idag när han är drygt 70 står han obehindrat och pratar, engagerat, entusiastiskt, helt utan manusstöd, inga bilder. Ingenting. I 2,5 timmar. Jag sitter som klistrad. På förmiddagen. När samma sak upprepas i Globen några timmar senare, tillsammans med 5000 andra, har jag tappat fokus lite. Brian också. Men det gör inget. Han säger så mycket klokheter under den här dagen, så att det räcker och blir över. Målet är att försöka ta till sig NÅGOT. Att kanske GÖRA något av det där som man redan vet är bra. Som att skriva ned sina mål. Att skriva ned var du gör på jobbet en hel vecka, och börja stryka. Att sätta sig ned min sin sambo och ett papper. Fundera på var vi vill vara om 5 år. Gammal skåpmat. Visst. Men det som skiljer den lilla gruppen människor mot den stora massan är de som faktiskt GÖR något.

Domedagsdröm

2009-10-05T21:43:00.002+02:00

Igår natt hade jag en mycket obehaglig dröm. Vi befann oss på en fest, jag och sambon när det plötsligt ekade ut nyheter ur TVn och radion: En översvämning har skett i Kina. Reaktionen blev lite sådär som det brukar bli lite hos oss svenskar tror jag. Man rycker på axlarna. Det är hemskt. Javisst. Det är ofattbart att ta in. Kanske därför som vi stänger av. Vi vill inte att det ska komma in i vår vardag. Det är skrämmande. Precis så var det i drömmen. Festen rullade vidare i olika små skumma rum. Men så plötsligt en tid senare så öppnades dörrarna, och det kom ut ett gäng män i vita rockar. De ropade till, att vi måste samlas, för att de hade mycket dåliga nyheter. Tystnaden la sig kompakt över rummen. Då säger de: Vi måste meddela att det kommer att inträffa en istid som sprider sig över hela världen. Det jag minns hände direkt efter, var att samtalen började samlas kring hur vi skulle få tag i bränsle. För att skapa eld och hålla värme. Nånstans där vaknade jag. I en varm säng. I verkligheten. Där jag kan skaka av mig obehaget och tänka. Det var bara en dröm. Eller?

Att leva här och nu

2009-09-29T21:09:00.002+02:00

Jag kisar mot solen och fäller ner solskyddet i bilen. Solen får som en glödande effekt när den träffar de rönnbärsröda bladen på de vackra lönnarna som kantar vägen till dagis. Det är morgon och vi är på väg för att lämna. Jag passerar morgonpromenerande mammor med sina barnvagnar. Sneglar in i parken, där det står en gissningsvis sömndrucken pappa, och gungar sin lille i den tidiga morgonen. Det lilla konditoriet längre ned på gatan, med de magiskt goda bullarna, har redan fått ut sina möbler och de första gästerna slinker in för att äta frukost. Då kommer ett sting av längtan. Av avundsjuka. Jag vill också vara där. Jag vill också vara ledig. Ut och sparka bland löven i parken. Ta dagen som den kommer. Tillsammans med min lilla kärlek. Det är inte det att jag inte trivs med att vara tillbaka på jobbet. Det gör jag. Verkligen. Det känns både kul och inspirerande. Jag njuter av mina lyxiga, om än tidiga, morgnar, när jag slinker in i badrummet. Dämpar belysningen. Tänder ett ljus. Ibland yogar jag lite. Ibland tar jag en snabbis på spikmattan. Lyssnar på radio, och njuter av dagens första kaffe. Det är lyx.
Det är bara det, att ibland är det svårt att vara i nuet. Att inte längta tillbaka. Eller framåt. Bara här och nu.

Lilla illbattingen

2009-09-26T11:03:00.003+02:00

Han har fått lite nya vanor, vår lille illbatting som igår fyllde 13 månader. Vanor som jag har svårt att veta hur jag ska hantera. Den stora grejen är när man ska lägga honom. Det var tidigare inga problem alls. Han la bara huvudet på sidan och somnade. Men nu sedan några veckor tillbaka, så direkt när man lägger honom ned, snurrar han runt och snabbt som tusan ställer han sig upp istället. Står jag kvar, tittar på, och bara lägger honom ned igen, flinar han mest upp sig, och verkar tro att det hela är en skojig lek. Jag provar den bestämda rösten, och säger att Nu räcker det. Samma resultat. Jag sjunger och stryker. Samma resultat. Jag går därifrån. Då står han där ofta en stund och gnäller lite. Efter ett tag brukar han somna mitt i rörelsen så att säga. På mage, som en liten strandan sköldpadda på väg ned i havet... Han jagar inte upp sig så mycket att han står och tokskriker. Så då kanske det är bara att lämna honom, och så får han somna när han är redo, tänker jag. Men så undrar jag å andra sidan, om det här är en vana han kommer att fortsätta ha när han är kanske 2-3 år och ligger i en riktig barnsäng. Som det går att hoppa ur. Hur går det då? Är det då man får köra den där, bära tillbaka 200 gr..Osäkerheten säger också, kanske är det vi som borde varva ned honom mer innan han ska sova. Äh, jag vet inte. Grubblar bara lite.

Deltid med hängpattar..

2009-09-21T15:40:00.003+02:00

Jag var väl dryga 25 år tror jag ungefär då. Vi jobbade mycket. Alltid sena kvällar. Det partades ofta, även på vardagar. Och det strulades runt, på jobbet. Kors och tvärs. Men vi var också som en familj för varandra. Jag hade då en kollega som brukade skämtsamt säga; Ja, det gäller att passa på nu. Rätt som det är sitter man där och jobbar deltid med hängpattar...
Det är nu det det.

Det pågår mycket tanketräning i mitt liv just nu. Träning som handlar mycket om att acceptera att mina tankar inte alltid behöver vara jag. Att min sinnesvärld inte behöver vara den som andra har. Om mig.
På jobbet handlar det om att inte stressa upp bilden av att alla andra undrar om jag håller på att tappa stinget, när jag måste gå vid halv 4, kommer sent in vissa dagar, eller jobbar halvdag på fredagar. Hur kan hon göra så, hon som är chef? Och jag tror att mina chefer tänker just det. Hon är inte sig lik. Hon har tappat det.
Jag tränar på att inte känna mig hotad. Av den nya vikarien. Är han bättre än vad jag är? Tycker alla att han ska ha mitt jobb nu..

Jag tränar på att inte leva i sköna hemmet. Alltid i alla fall. Att inte behöva ha allting klart, ljusen tända, servetterna vikta och parfymen på, när vi får gäster. Det löser sig ändå. Jag är inte sämre för det.
För att palla all den där mentala träningen, krävs också fysisk träning. Det har jag också kommit igång med. Men den förändringen tar också tid. Ett steg fram, halsont, två steg tillbaka... Det tar tid att bli av med mjukmage och hängpattar helt enkelt. Precis som det tog tid att få dem. Eller också så blir jag inte det helt. Det är också ok. Jag vet. Men jag tränar.

Vardagsliv

2009-09-13T19:52:00.003+02:00

En vecka är över igen och det är söndag kväll. Min andra jobbvecka har passerat, och en helg som helt gått i rensandets tecken. Inte det roligaste precis. Men en riktig vardagtråkhelg. Just nu sitter jag här framför datorn i bonussonens rum. I vårt sovrum har Noel däckat för kvällen. Micke ligger och surar efter en dust med stora killen om läxläsning. Det är svårt det där med små familjekonflikter tycker jag. Hur stora de ändå kan bli. Det ligger som en dimma över vår lägenhet just nu. Vi hanterar dem olika. Micke med tystnad och surmulenhet. Jag försöker prata och lätta upp. Samtidigt som jag stöttar honom i sakfrågan. Jag har väldigt svårt för hans tystnad, som blir lite som en barnreaktion det med. Jag förstår samtidgt. Det är svårt helt enkelt. Ungefär som det är att acceptera att lägenheten aldrig kommer att ha den där lite mer "Sköna hem" looken längre. Det innefattar liksom inte leksaker överallt, små matbitar som klistrar sig under fötterna när man går, eller illaluktande blöjor som ligger kvar i en påse i hallen, och tvätten som aldrig tar slut. Jag svär över att jag ibland tycker att det är så svårt att acceptera. Extra mycket skam och skuld känner jag när jag som imorse lyssnade på den makalösa människan, Mikael Anderson.
Här kan man snacka om att acceptera läget. Hitta sin egen kraft. Välja glädje.
Jag bugar av beundran, och suger i mig.

Första gången

2009-09-07T22:48:00.003+02:00

Det började redan tidigt på morgonen när det så småningom började gå upp för mig att jag låg rätt mycket efter schemat. Efter med gröten, med tandborstningen, med packningen, med blöjbytet. Med allt. Cykelhjälmar och väskor, allt ska på cykeln, och på oss. Tjugo minuter sena till dagis. Svettiga. Och så blev det då den dag då jag för första gången lämnade Noel, gråtandes, i dagisvagnen, för att gå till jobbet. Det var inte kul.

Mjukstart

2009-09-06T22:43:00.002+02:00

Det blev en mjukstart kan man nog säga. 3,5 dagar tillbaka på jobbet. De har varit bra. Jättebra faktiskt. Roligt. En av de upptäckter jag haft flera gånger är att det känns som om man har oändligt mycket tid på jobbet. Eller snarare som att just dom timmarna är minst 3 gånger så långa som en timme hemma. Det är inte klokt vad mycket man hinner på bara 2 timmar. Det är nog det där med att man inte blir avbruten. Man kan till och med gå och hämta en kopp kaffe, och komma tillbaka och fortsätta där man är. Det är en ny, härlig, skolstartskänsla jag har.

1 år, 2 mån och 11 dagar

2009-08-31T20:26:00.002+02:00

har det gått. Sen den dagen då jag gick ut ifrån kontoret med magen i vädret, och väskan på axeln. Med en känsla av att jag lämnat stället för gott. Med en spänd förväntan på det nya, ofattbart stora som väntade då. Nu är det dags att återvända. Så mycket har hänt. Det är svårt att förstå var tiden tagit vägen. Men så tittar jag på min lilla kille som knallar runt här i köket och rustar med allt möjligt.
Jag ler och känner all den där stora kärleken i hjärtat. Lycka. Oro inför vardagslivet som vi inte ska dela på samma sätt längre. Han och jag. Spänd förväntan hur allt ska gå. Har bestämt mig för att försöka ta en dag i taget. Imorrn börjar jag.

"Sverige ett servicens u-land"..

2009-08-29T22:02:00.004+02:00

Läste en lite småkul krönika med denna rubrik, ikväll, på baksidan av dagens Expressen. Det var som man förstår av rubriken en beklagelse över att servicen alltmer glöms bort i Sverige, samtidigt som man förfasar sig över arbetslösheten. Jag kan bara instämma. Listan på dålig service kan göras skrämmande lång. Senast igår var jag för att lämna in min cykel på en lokal cykelaffär för att få hjälp att montera en cykelkorg. Gubben lommar trött ut för att titta på cykeln, och börjar sen samtalet med att säga: - Ja, du vet då måste du lämna in cykeln..Ja, det vet jag svarar jag. -Ja, och vi kan inte göra det idag, så mycket är säkert. Och inte imorgon heller för då är vi lediga. Det intressanta vore ju att höra lite mer om NÄR de kanske kan utföra den tjänsten jag har tänkt att betala för. Inte när och vad de INTE kan göra.
Värst av alla är ändå hantverkarna. Jag vet, jag har förhatligat mig över dem tidigare. Men allvarligt talat, vad ska man säga om den senaste historien som min bror råkade ut för:
- Varför kom du inte idag som avtalat?
- Nej du vet, jag var på fest igår, så jag orkade inte......

Fröken duktig tittar fram igen

2009-08-27T14:45:00.002+02:00

Jag jobbar ju med henne mycket, från tid till annan. Att hålla henne stången. På lagom behörigt avstånd. Trycker tillbaka när det pockas på för mycket. Men ibland vinner hon kampen. Hon trycker ned mig i skorna, och får mig att känna mig misslyckad.
Som idag. Den fjärde dagen på dagis, hade förkylningsmonsterna anfallit Noel. 2åringarnas konstant rinnande näsor, har förstås tagit ut sin rätt även på honom. Den första dagissmittan är ett faktum. Men ingen feber, och ganska pigg ändå imorse. Allt gick rätt bra, fram till sovstunden. Det är andra dagen han ska sova på dagis. Igår var Micke där med honom. Då gick det bra. Men idag gick det inte alls. 12 små barn, ligger där snällt på varsin liten minimadrass och försöker sova. 12 små snälla tysta barn. Och så ett som gallskriker. Det är mitt. Jag känner hur pappan till den andra lilla flickan som skolas in samtidigt, ler lite bakom ryggen, i ett uppmuntrande försök säkert, men som bara känns nedslående. Likaså dagislärarna, som försöker ignorera mer. Jag känner hur stressen kommer krypande i kroppen på mig. Svettdropparna längs ryggraden. Såja, såja, nu är det bra. Men det är inte alls bra, tycker Noel. Till slut får jag gå ut, i rummet bredvid. Efter ett tag verkar han somnat i min famn av ren utmattning. Jag försöker gå in igen och lägga ned honom på den lilla madrassen, bland de andra. Men icke. Då vaknar han bara upp på nytt och börjar tokskrika igen. Jag går tillbaka i det andra rummet. Misslyckandekänslorna svämmer upp i kroppen, och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
Så löjligt. Men ändå, jobbigt.

1 år, 3 timmar, 10 min gammal..

2009-08-25T22:08:00.002+02:00

Jag har hela dagen mellan varven gått tillbaka i tankarna, till precis exakt 1 år sen. Hur det kändes med värkarna. Vilka tankar jag hade. Hur det var. Det är svårt. Det är lite som ett töcken de där. Kvar i en omhuldad glasbubbla, som är svår att helt tränga igenom nu.
1 år idag. Vår älskade lilla kille. Den kärlek du väckt inom mig visste jag inte att jag kunde känna. På det viset. Du är glad nästan jämt. Envis som tusan. Övar på allt som verkar svårt. Går sedan ett par veckor tillbaka, som en liten, liten Frankenstein. Du charmar alla som kommer i din väg. Du har blivit en liten mammagris på sistone. 2 dagar gammal på dagis.
GRATTIS. Vår solstråle. Vår 1 åring. Vår minsta älskling.

Nya tider

2009-08-24T21:52:00.003+02:00

Morgonen började väldigt tidigt. Vår lilla vargunge var vaken tidigt, och ylade efter välling. Vi trodde att vi hade skjutit fram vällingtiden till 6. Men så ibland vaknar han i alla fall vid 5. Kanske kände han på sig att det var nåt nytt i görningen idag. Han är envis. Precis som jag. Men jag ger mig inte. Vill verkligen hålla på tiden. Annars kommer det bli väldigt jobbigt när jag ska upp till jobbet. Så denna gång vann jag kampen. Men förlorade sömnen förstås. Därför så bestämde jag mig efter den vakna vargtimmen, att kliva upp och chocka kroppen. Ut i det tidiga soldiset, för en härlig joggingrunda. Jag är fortfarande lite förvånad själv faktiskt. Att jag gjorde det. Väl hemma igen, tog jag tidningen med mig och kröp in i badrummet. På med radion. Tappade upp ett bad. Sen fick jag en väldigt skön timme, som jag redan nu funderar på att göra om i morgon. Sambon var lika chockad som jag själv när han kom upp vid 8 tiden.
Efter det var det bara att gasa på, och göra mig själv och den lille färdig, för att cykla iväg till dagis. Han satt där på pallen i hallen. Med dinglande ben. Nya jympaskor. Så små, så små. Cykelhjälmen på huvudet. Han ser så liten ut min älskade lilla pojke. Liten, men ändå så stor nu redan på nåt vis. Den första dagen på den nya tiden, har passerat. Det gick väl såhär långt.

Helgens tankar

2009-08-23T20:45:00.002+02:00

Så var det söndagkväll igen, och den här gången känns det för första gången på 1 år som en verklig söndag. Imorgon drar vi igång vardagen. Åtminstone för Noel som då påbörjar sin dagisvärld. Själv har jag 1 vecka kvar i ledigheten. Helt, helt overkligt.
Helgen har varit jättehärlig, med besök och umgänge med min pappa och hans fru. Vi har alltid trevligt ihop. När vi umgås själva med dem framför allt. Jag har upptäckt att min Micke och pappa har så många likheter så det nästan är läskigt. Men mysigt.
Vi har besökt IKEA utställningen, fikat i massor, tittat på sommarens alla foton, rest i minne och tankar igen. Mumsat kräftor och analyserat livet i stort och smått. Mest smått för all del. Men en och annan stor och allvarlig tanke har också passerat. Det är jobbigt och sorgsamt att se sina föräldrar bli gamla tycker jag. Det är så svårt att acceptera att tiden tar ut sin rätt även där. Min pappa är den sorten som aldrig om det inte vore på liv och död (och kanske inte ens då) frivilligt uppsöker läkare. Så han linkar fram med sin ömma höft. Nu med stavar. Smalare än nånsin. Min älskade starka pappa, som alltid varit den som burit på vår packning. Bokstavligt och psykologiskt. Det sistnämnda gör han nog fortfarande. Men det är ändå svårt att ta in. När Noels ögon glittrar mot honom, och deras huvuden möts så gulligt, så vill jag bara stanna tiden.

Lika men ändå så olika

2009-08-20T22:04:00.003+02:00

Vi sitter på en lunchrestaurang på en av Söders bakgator. Snackar om hur vi hanterar olika situationer i våra respektive parrelationer. Det visar sig att vi har vissa likheter. Vi reagerar tex lika lätt med ilska när vi hamnar i för oss stressade situationer. Våra män reagerar lika med deras dörrar som stängs, till svar, när vi blir arga. Jag tänker att vi faktiskt har ganska många likheter ändå. Vi kanske bara inte känner varandra tillräckligt väl för att se det. Sen leder samtalet vidare in på andra spår. Spår som klargör så väl våra olikheter. Olika jobb, olika ekonomiska förutsättningar, olika familjesituationer, olika boendesituationer.
När vi skiljs åt får jag en lätt obehaglig känsla i kroppen. En form av dåligt samvete. På så många sätt känns det som om hon har det svårt. Jag lätt. Jag tittar efter henne när hon går mot tunnelbanan. Det är inte många som skulle gissa att vi är systrar. Vi är så olika, men ändå lika.

sensommarnjutning

2009-08-19T22:15:00.003+02:00

Jodå, idag blev det ju faktiskt lite sommar igen. Inte på morgonen. Inte nu ikväll. Men mitt på dagen var det precis som vilken härlig sommardag i juli. Varmt. Soligt. Torrt. Vi fick fint besök av käraste vännen A, och hennes lille kille som är 4,5 månader yngre. Det njöts av nybakade hälsobullar, surdegsbröd och de godaste bullarna i stada (Lux lilla bageris egna kardemummabullar...mmmm..) Och så infann sig också sen den där stunden när barnen somnat och vi fick mötas, på egen hand. Allt för länge sen. Ack så härligt.

Arbetsträning, läragåläger och tankar inför dagis

2009-08-18T20:58:00.003+02:00

Regnet piskar utanför. Blåsten rycker i fönsterna. Det är inte utan att jag tittar ut med lite sorgsna ögon på vår fina uteplats, som vi just gjort i ordning i förhoppning om att få några sensommarfina dagar och kvällar därute. Kanske blir det så. Kanske inte. Men vi kan absolut inte klaga. Vi har ju haft ett riktigt långt och innehållsrikt sommarlov. Verkligen. Men just den där känslan, varttogsommarenvägen känslan, kommer ändå alltid.
Här hemma händer det så mycket just nu. Idag har jag varit och arbetstränat kan man säga. Dök in på jobbet vid 8.00 i morse, för att vara med på ett viktigt möte. Det blev flera timmar av sömnleshet, innan jag klev upp. Gav Noel välling. Gick sen in i badrummet och satte på den lilla radion, medan jag gjorde mig ordning. Precis så som min nya vardag kommer att se ut. Snart. Mycket snart. Noel verkar å sin sida ha varit på ett enda långt läragåläger, i sommar. Det har stapplats och vinglats. Trillats och slagits sig. Upp igen. Envist. Och så plötsligt igår hände nåt. Han gjorde sig fri ifrån Mickes hand, och knatade iväg genom hela vår långa hall. Det var som en förlösning. Sen dess tar han sig varv efter varv i köket och vardagsrummet. Med armarna ut som Frankenstein. Och med det stoltaste leendet i hela ansiktet. Underbart att få bevittna!
Lagom till 1årsdagen nästa vecka börjar dagisinskolningen. Det är mycket tankar i omlopp. Spänning. Nervositet. Oro. Glädje. Stolthet.
En ny vardag håller på att formas. En ny fas.

En annan sida

2009-08-15T11:16:00.000+02:00

För att ändå ge rättvisa åt det förlovade lågtryckens land, så måste jag ju också berätta om den andra sidan av Cypern. Den där man kan ana synen på kvinnan, och jämställdheten, som är en bit ifrån den i Sverige. För det kan väl bara vara den egentliga anledningen bakom bristen på utbud av barnmatsburkar tex. Här är alla burkar endast bestående av skumma puréer, helt utan tuggmotstånd. Lite för att säga ; Ja, men vill du ha riktig mat till ditt barn så får du faktiskt laga den själv. Vad trodde du?
Eller som den behandlingen jag stötte på när jag en sen kväll råkat ut för en illvillig bankomat som svalde mitt VISA kort. Dagen efter gick jag dit för att få tillbaka kortet och då utspelade sig följande scen:
- Hej jag behöver få tillbaka mitt VISA kort som automaten tog i går kväll.
- Är du säker på att den gjorde det? (besvärad bankman med misstänksam min)
- Ja, jag är förstås helt säker på det. Jag såg det hända. Och min man också (tillade jag snabbt, för att bevisa att jag inte var en singelkvinna som skulle dra vidare till Aiya Napa..)
- Det var konstigt, för jag tittade i morse och då låg där inget kort.
- Ja det var ju väldigt konstigt för vi såg som sagt det hända.
- Ja, men du vet att när automaten tar ett kort sådär, då kan jag inte lämna tillbaka det (!)
- Det låter ju också väldigt konstigt, för vi träffade på en tjej igår här som berättade att samma sak hänt henne och då fick hon tillbaka sitt kort. Bankmannen reser sig nu med mycket besvärad min. Går till automaten. Öppnar dörren. Drar ut en liten låda, och vad ligger där om inte mycket riktigt mitt kort. Jag fick verkligen upprepa ett kallt mantra inom mig: Lugn nu. Lugn. Det kommer inte att hjälpa dig om du säger honom ett sanningens ord nu. Han går tillbaka till sin dator. Klick. Klick. Och vips så ser jag en standardiserad färdig blankett som just är till för att fyllas i när någon ska få tillbaka sitt kort. Några minuter senare kunde jag gå ut därifrån med kortet i handen. Vreden fick jag kanalisera bort i det kristallklara, turkosblå havet som väntade utanför dörren.

320 dagar om året

2009-08-12T11:05:00.003+02:00

med sol har dem!!! Inte illa för att vara Europa eller hur? Det är ett underligt litet land, Cypern. En blandning av Grekland, Turkiet och nånstans längre bort i Mellanöstern. När vi åker genom ökenlandskap med höga bergstoppar, rödaktiga och nästan pyramidliknande i sin stil, får jag känslan av att vi lika gärna kan vara i Israel. Värmen som slår som en vägg emot oss varje dag när vi öppnar dörren ifrån vårt uppkylda hus, är slående bokstavligen. Det klibbar på kroppen konstant. Vi söker skugga, svalka och aircondition. Det blev en skön vardag till slut. Sambon jobbade halva dagarna. Jag och Noel tog oss utlykter med bilen, och besökte olika platser. En hel del kalla shoppingcenter.. Efter en härlig lunch med svala öl, brukade vi landa på stranden lagom till eftermiddagen började övergå i kväll. Det var precis perfekt. Noel klarade värmen förvånansvärt bra och blev lika själaglad varje dag när han kom i det babysimvarma, salta havet. Två veckor som från början kändes som en evighet i en bastu, blev otroligt sköna, avslappnande och snabbt passerande semesterveckor.
Nu tillbaka i vardagen igen. 3 veckor till jobbstart..... (!)

Gammal kärlek rostar aldrig

2009-08-05T12:11:00.003+02:00

Vår sommarturne börjar dra sig mot sitt slut. Men innan jag berättar om senaste upplevelsen Cypern, så blir det en kort recap av mitt öland som besöktes dessförinnan.
Förr satt jag alltid med tårar trillandes nedför kinderna och med en klump i magen, när jag åkte därifrån. Vet inte riktigt varför egentligen. Det var som om det representerade så mycket. Gamla äventyr, tid som försvunnit och som kanske inte blev som illusionen, doften av sommaren som passerat förbi som ett tåg på perrongen. Man står kvar och undrar vad som hände. Som att göra slut med den där allra första sommarförälskelsen, som jag också hade där.
Jag konstaterar nu att så är det inte längre. Tack och lov.
Vi hade två fina veckor, trots den klassiska växlande molnigheten. Vi brydde oss inte om det. Det badades, åktes på utflykter, grillades med kusiner och mängder av kusinbarn fick träffas. Plockades blåbär och eldades i den nya kaminen om kvällarna. Och jag tränade igen på att inte ta ansvar för familjerelationerna. Det gick bättre i år.
När bilen gick hem över bron igen, kände jag en värme i kroppen. Klumpen i magen och halsen hade blivit en trygghet av att vi ses och hörs igen. Som två gamla goda vänner. Precis som det är för mig med den där första sommarkärleken.

Regnet det bara öser ner

2009-07-09T12:18:00.002+02:00

I Värmland regnar det alltid. Nåja. Nästan alltid när jag varit där i alla fall. Vi tillbringar just nu vår årliga vecka i det lilla släkttorpet, längst ute på bergsknallen, ovanför den vackra Rådasjön. Mormor är med i vanlig ordning, och det fungerar faktiskt att knö in sig allihop i en friggebod på 10 kvm som vi sover i. Man får kämpa bort fukten på dagarna. Och knotten på kvällarna. Vi har gjort några besök på den lokala tennisbanan vilket var riktigt kul. En löptur i skogen har också hunnits med. Men annars äts det, läser böcker och korsord. Och tittar ut över sjön som ligger halvvägs dold i regndimma. 13 grader. Den värmländska sommaren är en tradition.

Ute till havs

2009-07-04T22:19:00.003+02:00

Fötterna gungar ännu under mig, när jag sitter i soffan nyss hemkommen från ett havsäventyr. Vi har levt familjeliv ute till sjöss ett par dagar. För mig som kommer ifrån en familj som var så långt ifrån en husvagn man kunde tänka sig, och som aldrig hade båt heller, så är det ett äventyr. Inte bara det att man sakta lär sig havets villkor, utan just själva grejen, att campa. Fast på gungande mark. Med kylväskor, och gasolkök och hela konkarongen. Det gick fantastiskt bra faktiskt.Med en dag i mellanskärgården då sommaren bjöd på sin vackraste kväll hitills. Ljummet hav, lagom sälta, varma klippor och mycket ensamhet. Det slår mig hur otroligt små vi är, där vi paddlar runt i Stockholms innerstad. Vi tycker det är stort. Så kommer man ut till havs, och det öppnar sig en värld som aldrig tar slut. Nya vackra vikar. Nya kobbar. Nya grynnor att se upp för. En horisont som presenterar nya vyer hela tiden. Det senaste dygnet var vi ute i ytterskärgården. Där mötte vi skarvar. En ensam svanmamma med sin sista överlevda unge som hon tränade, och vaktade med högsta allvar i en liten liten vik. En uppfiskad tappad plånbok på 4 m. En uppfiskad keps. Havet ger och havet tar säger dem. Ja, även ett och annat blåmärke. Men framförallt. Oslagbara sköna vyer, som gungar fram på min näthinna nu. Och ett trångt familjeliv som funkade jättebra.

Plaskis premiär

2009-07-01T22:30:00.002+02:00

För första gången har vi varit och besökt Plaskis dammen- ja eller swimmingpoolen kanske man ska säga. Den i Fredhällsparken. Jag måste säga att jag var skeptisk första gången Micke pratade om den. Det lät smutsigt mest. Men jag lät mig övertalas. Den har ju faktiskt ett reningsverk. Och hade det varit så att alla barn som badade där blev sjuka så hade det nog inte varit så många. Så fick jag peppa mitt ibland lite bacillskräcksliknande sinne. Och idag var vi där. Njöt. Plaskade. Trillade. Skrattade. Härligt.

España siesta

2009-06-29T23:31:00.003+02:00

Jag har varit på en veckas Spanien siesta kan man säga. Eller ja. Siesta och siesta blir det ju inte riktigt med Noel, 10 mån och bonussonen Melker 9 år. Men mest ansvariga för att det inte blir någon riktig vila, är nog ändå svägerskan med familj. ;-D Här kan de sittas uppe både länge och väl och njuta av vinet på alla vis. Halva veckan visade Spanien upp sin hitills helt okända sida. Dåligt väder. Men eftersom vi hade hyrt bilar så kunde vi ändå puttra omkring och utforska omgivningarna. Vi bodde i ett fantastiskt hus i den lilla semesterbyn Albir, 5 mil söder om Alicante. Bara 1 mil, ifrån det något mer ökända - Benidorm. Eller som vi numera har döpt om det till. Benidörm. (dörm är ett välkänt värmländskt uttryck för full helt enkelt). Självklart gjorde vi ett några besök i den gamla kända byn, och upptäckte att det var fjärran ifrån vad man kunde tro. Dvs hippa ungdomar ala Nice eller Cannes. Nej nej. Här har tiden stått stilla, och en bra bild av stället är den där två gamlingar sitter och gassar sig i solen vid stranden. I varsin, motordriven rullstol. Men åter till huset vi bodde i. 3 våningar. Byggt som ett torn. Egen pool. Takterass med milsvid utsikt över bergen. Allt till ett skamligt bra pris. Jag som hyr ut hus på Öland kan sitta med svansen mellan benen när jag tänker på hur mycket det kostar där...
Vino, cerveza, la playa, el sol, el mar.. Kan bara säga som i den gamla dängan:
VIVA ESPAÑA !

En dröm

2009-06-19T17:19:00.003+02:00

Häromdagen när jag åkte 1:ans buss in till stan, och stod där inpackad i barnvagnsplatsen bredvid två andra vagnar, så la jag märke till dem. Först bara lite ifrån sidan, men sen kunde jag inte sluta snegla på dem. De hade hand om barnet bredvid mitt. En liten söt kille, som såg ut att vara nästan exakt lika gammal som Noel. De satt på tvåsittssätet närmast, så att de fortfarande kunde hålla i vagnen. Hon var blond och kortklippt. Hade röda, men korta naglar. Inte alls banalt. Bara vackert kvinnligt, på ett äldre sätt. Han såg mycket stilig ut. Lång rock och välvårdad frisyr. Men utan att vara stiff. Bägge två utstrålade ömhet och kärlek. De såg pigga och starka ut. Kanske 65+. De småpratade med varandra om sin son/dotters hem som hade fått besök av en städerska på morgonen. Barnet låg och plirade, och började sen kasta ned sitt gosedjur på golvet i den trånga, överfulla bussen. De bara log. "Din lille rackare", sa hon med snälla, pigga ögon. Jag tittade bort. Log också för mig själv. Sen fastnade leendet och jag kände mig plötsligt tjock i halsen. Tänk om det varit så. Tänk om man haft en sån mamma. Så enkelt. Så trevligt. Så mycket kärlek. Utan ont i magen. Som man kunde vara nära. Som kunde få en normal relation till min sambo. Till vårt barn. Istället för den ravin som bara växer sig djupare mellan oss.

en svunnen tid

2009-06-17T11:20:00.002+02:00

Mellan skratt och svalkande öl, gick vi fram igår på en memory lane som vi delade tillsammans för ett antal år sedan. När vi pratar om det kan man tro att det var på 80-talet. Men det var i början av 2000-talet då vi jobbade tillsammans. Vi är rörande överens om att vi har aldrig haft så kul på jobbet. Vi har heller aldrig haft det så bra på jobbet. Och samtidigt jobbat så lite. Det var långluncher som togs, utan att tveka, i flera timmar. Långt, långt ifrån kontoret. Det var tjänstebilar som kvitterades ut på löpande band, med det ena och den andra lyxdetaljen som man fixade dit i paketet, på nåt sätt. Det regnade giweaways över oss, som om det vore dagens lågtryck. Väskor, jackor, golfbollar, tröjor, handdukar. You name it. Vi började ta det för givet. Kundbesök var det glest om. Kalla samtal likaså. Kunderna ringde till oss. En stor del av tiden på kontoret, gick åt till senaste golfspelet eller skjuta ankor spelet på datorn. Däremellan sattes det rekord i sparkcykel runt kontoret. Ett vuxendagis kan man lugnt säga. En betald lekstuga. Men ack så roligt. Kanske var det också därför det knöts band som håller idag, trots att vi inte ses så ofta. Och trots att vi alla idag sitter med en betydligt mer allvarlig vardag. Varje gång jag åker förbi den höga byggnaden där vi lekte under de där åren, ler jag och sänder en tacksam tanke.

Löpning i strilregn

2009-06-13T10:44:00.003+02:00

Jag har alltid gillat att vara ute i strilregn. Inte ösregn. Utan det där milda duschandet, som först knappt känns som om det regnar så mycket, men som när du varit ute ett tag inser att det faktiskt gör det, då man blir alldeles genomblöt. Det gör mig levande på nåt vis. Jag känner mig stark. Fri. Vända upp ansiktet i blåsten och känna vätan i ansiktet, är befriande. Igår tog jag chansen. Ut för en kort joggingrunda. Kroppen kändes först klen och kolhydratsfattig. Det blir nog bara 1 varv idag tänkte jag. Jag bestämde mig snabbt för att strunta i klockan och tankarna på hur fort det skulle gå. Jag skulle bara ta mig runt. I min egen takt. Och då hände det plötsligt. Den berömda rytmen infann sig. Kroppen hittade sin takt. Musklerna jobbade i egen rytm. Musiken i mina öron kändes magiskt mixad i samma takt. Jag försvann in i mina tankar. In i de söta dofterna från de blöta, blommande buskarna. Kände sommardoften ifrån vattnet. Passerade veckogamla svanungar. Log, och vände upp ansiktet igen. Mot regnet. Jag gav mig själv och kroppen ett extra varv av rena farten. Tänker att det måste vara såhär för de riktiga idrottsmännen. När den här känslan infinner sig. Det är då, man begär upp ribban på världsrekord. Det är då det kan hända. För mig blev det ett extra varv runt ön. Och extremt härlig frihetskänsla. Det är närvaro för mig.

Lågstadie muck

2009-06-10T20:44:00.003+02:00

Det här är nog Sveriges första lågstadieexamensplakat...? Micke kom med den roliga idén kvällen före styvsonens skolavslutning, och sagt och gjort. Ett plakat det blev. Väl medvetna om hur pinsamt, men ändå roligt han skulle tycka att det var, kom vi där till kyrkan, med plakatet i ena handen. Noel i andra.
Det blev som vanligt en fin tillställning. Det bubblar i kyrkbänkarna innan det sätter igång. Sorlet stiger. Sen börjar det. Idas sommarvisa. I denna ljuva sommartid. Så vackert. Som förr. Sen kommer Sommaren är kort, Stockholm i mitt hjärta, och sist så kommer avgångseleverna från skolan med sina nummer. Schools out bla. Annat var det förr. Men det där vemodet de har. De som ska byta skola till hösten. Börja högstadiet. Bryta upp. Det känner jag igen väldigt väl. Plötsligt dyker den upp i mitt huvud. Vår avslutningssång ifrån 9:an.
Nu är den slut den tid som vi haft, den tid som vi varit tillsammans.
Kanske vi möts, någon gång, någonstans, och delar en tid tillsammans.
Men vid alla slut, börjar nåt nytt. Så därför just nuuuu- Farväl.
Inte ett öga var torrt. Jag kan fortfarande känna den känslan.

Skön helg

2009-06-07T22:02:00.002+02:00

Vi har haft en skön helg med lite gott och blandat. En cykeltur, för andra gången i Noels liv, vilket han uppskattar mycket faktiskt. Idag, var det besök i Rålis fina nya lekpark. Vilket lyft! Noel är i och för sig mest nyfiken på gruset i sandlådorna än så länge. Han är verkligen inne i en utvecklingsfas tror jag. Otålig när han är på golvet och försöker resa sig upp. Har inte riktigt tid att äta. Blir plötsligt ledsen när vi lagt honom och går ut ur rummet, vilket han aldrig blivit förr. Och så väldigt väldigt mammig och pappig. Främlingar är läskiga för det snart 10 månaders lilla livet.

Hantverksgissel - del 2

2009-06-05T22:20:00.002+02:00

- Ja, jag ringer ang leveransen av friggeboden som vi skulle få den här veckan..
- Hmmm, ja just det ja...(prasslar med papper) vi ska se här, jag ska kolla i mina papper...
- Ja vi skulle ju behöva veta när den kommer eftersom vi inte kommer att kunna vara där själva.
- Va?? Ska ni inte vara där själva?
- Nej, vi åkte ju 110 mil för två veckor sen när vi skulle ha fått den..
- Hmm ja just det. Ja vi har ju haft så mycket problem med våra leveranser..
- Jo, fast allvarligt talat, det är ju inte riktigt mitt problem som kund. Jag köper ju den tjänsten av er.
- Va sa du ??? Mycket arg ton
- Jo jag sa att..
- Vet du, jag behöver inte ta sån här skit. Vi skiter i det här. Klick

Sverige har tydligen inte tillräckligt många hantverkare.

Båtpremiär

2009-05-31T22:43:00.003+02:00

Årets och för Noel den allra första båtpremiären är avklarad. Denna magiska söndag. Dallrande högsommarvärme. Trädens skira linblomsgröna färg har bytts till intensiv, mossgrön ton. Det är sötare dofter nu som sprider sig utmed Stockholms vackra gator. Vilken härlig helg det varit. Igår njöt vi av folkfesten Maraton, och hamnade på spontant grillparty i Vasaparken. Idag hejade vi fram våra stora kille i spåren på Minimaran. Det är en stark känsla där inne på Stadion när man ser den ena kämpen efter den andra. De fanatiska sprinterfamiljernas barn vinner förstås alltid, men det är de där sluggisarna jag beundrar mest. De som kämpar på och kommer i mål bland de sista. Högröda i ansikten och grimaser av smärta..
Men sen bar det av ut till Saltis och vår lilla båt. Det blev en tur in till stan genom allén avdet fina folkets hus uppe på bergen. Det är som att bevittna en annan värld. Man kan inte låta bli att tänka att deras ungars liv ser nog en aning annorlunda ut, än ett stenkast därifrån i Fisksätra..
Jag har verkligen njutit denna helg och varit tillsammans med min kära man och lilla älskade stora fina unge. Det är livet det.

Storverk i stress

2009-05-30T22:05:00.000+02:00

om jag får säga det själv så blev det väldigt väldigt bra. Ni skulle ha sett det för 1,5 vecka sedan. Nu har vi ett badrum! Eureka! Och ett fint fint, vittmålat trägolv. Och en installerad kamin. Och en micro! Men så kostade det också blod, svett och tårar. Och då menar jag bokstavligen...

Hantverksgissel och familjetrubbel

2009-05-24T22:12:00.001+02:00

På grund av yttre omständigheter som vi inte kan påverka så måste vi tyvärr meddela er att vi blir försenade...
Någon som känner igen det? Mmm just det, en hantverkares röst. Det är som om de lever i en värld för sig. Där inga andra normala regler gäller. Affärskotym. Sånt som vi andra dödliga i affärsvärlden får rätta oss i. De kan skita i sina kunder,det kommer alltid nya. De kan behandla dig hur som helst. Jag hatar det verkligen!! Och det värsta av allt är att man av okunskap eller behov av dem sitter i skiten.
Vi blev påminda om det igen den här helgen. Precis som jag blev av svårigheten att få ett normalt avslappnat umgänge mellan mamma och min egen familj. Jag blir så ledsen. Jag tvingar mig att träna mig på att inte ta ansvar för konflikten. Det gick ändå ganska bra. Ikväll fick jag en magisk kvällspromenad längs med den vårvilande stranden. Tittade på havet som smekte kusten. Drog in de söta dofterna av mandelblom, gullviva, kattfot och ... Jag kunde äntligen landa i mig själv igen.

Barndomsnostalgi

2009-05-18T21:40:00.002+02:00

Att besöka hemstaden är för mig alltid en resa i nostalgi. Medan vi promenerar runt bland gator och torg tornas det ena och det andra minnet upp som hämtat långt nerifrån arkiven. Jag ser mina barndoms och klasskompisars ansikten framför mig, och funderar hur deras liv ser ut idag. Kanske bor de kvar. Tonårsbarn. Skilsmässa. Ny kärlek och kanske nya barn. Vi var ute och tittade på min gamla högstadieskola. Vämöskolan. Jag har inte satt min fot där uppe sen den dagen vi slutade. Men väl däruppe på gården så haglade minnena ikapp. Där var gympasalen. Skolmatsalen. Rektorsexpeditionen. Rökrutan. Sen gick turen vidare till min gamla oas. Tennisklubbens utearena. Den låg i en stor dunge, nere i en liten gryta, omgiven av en underbar bokskog, med massor av vitsippor. Jag minns exakt stämningen när man kom cyklandes ner där. Möttes av ljudet av bollar mot planken som man tränade emot. Man hejade på alla som spelade. Stora som små. Jag minns tydligt lukten när man kom in i det lilla klubbhuset. Det luktade läsk och godis, blandat med svett och gummi. Härligt. Det var en mötesplats. En uppväxtplats. En lärdomsplats på så många vis.
Såhär såg den tyvärr ut idag. Vila i frid- Klinteberga.

Tre stolta mammor

2009-05-14T16:24:00.003+02:00

möttes i lördags i Kungsbacka utanför Göteborg. Jag hade äran att gästa en av dem, en väldigt kär och gammal vän. Vi, och några härliga mammor till, har hängt ihop sen gymnasietiden. I vått och torrt. Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. Vi har bytt män, bostäder, städer, jobb, och liv. Men det består. Nu går vi och promenerar med varsin barnvagn, och skrattar åt förändringarna. Vi välkomnar dem. Hur vore det annars om vi med våra kråksparkar var dem som satt och planerade kvällens förfest? En lyxig fika när tre små vältajmade sötingar sov sött, är höjden av lycka nu. Men det bästa av allt är att vi känns nära. All den tid som passerat mellan att vi hörs ibland, har inte skapat några jobbiga avstånd. Vi möts igen. På ny mark. Tillsammans.
Tack K för en underbar helg. Och P- det var så mysigt att se dig igen.

Hångla mer!

2009-05-08T09:54:00.003+02:00

Han har onekligen en poäng, Klas Hallberg. Det har blivit alldeles för mycket av det kliniska pussandet till tonerna: Hur var din dag idag älskling? Vi är lätt lite för bekväma helt enkelt. För det andra är lite jobbigt. Att riskera att slå i tänderna, stöta ihop läpparna, kanske har jag dålig andedräkt idag osv, de tankarna vill man lätt undvika. Men han menar förstås bredare än så. Vi lever i trygghetsnarkomanernas land, där bara man har barnet ordentligt fastspänt i bilbarnsstolen så kan man köra hur fort som helst. Det är ingen fara. Som militant gångtrafikant, kan man kasta sig ut från övergångsstället precis hur som helst, för det har man ju rätt till enligt lagen. Man upphör liksom att vara en sunt tänkande individ, med ett eget ansvar. Jag köper in på det alla dagar i veckan, och känner igen det mesta alltför väl.
Vi skrattar mycket denna kväll. Han är en skön kis. Lite som du och jag. Fast kanske något roligare. Roligast blir det när han läser våra tankar. Nu sitter ni och undrar: När börjar förestållningen? Några av er tänker mer sjuka tankar som- Hur gammal är han egentligen? Vad kan Krullot ha att lära mig?
Han får en 4:a av 5, Klas. Inte så mycket nytt egentligen. Men roligt. Tänkvärt. Nyttigt.

Från Duracell kanin till spillra

2009-05-05T17:46:00.002+02:00

Förra veckan var jag som en Duracell kanin. Energin som både överraskade mig och min älskade sambo, tycktes liksom aldrig ta slut. Jag for runt här hemma, och hann med mirakulöst mycket vardagsbestyr, utan att bli alltför trött. Micke kom hem, skakade på huvudet och undrade: Vad går du på?
Själv tror jag det var ett anfall av vårenergi som tack för att jag faktiskt kommit igång lite lätt med joggandet. Sen kom Valborg, och vi hade min tokiga svägerska med tillhörande man på besök. Kvällen ville aldrig ta slut. De dracks rosévin, och sjöngs timmarna långa. Halv 3 drog jag själv av Ture Tupp, som blivit något av en klassiker ifrån babysången för mig... Som man kanske kan ana var vi inte lika pigga vid 06-tiden när Noel ville ha sin välling. Dagarna som följde var jag som helt i koma. Valborgssyndandet sträckte sig vidare in över första maj, då Micke fyller år, och som alltid ska firas med traditionsenlig smörgåstårta. Eftersom vi var lite extra trötta blev även kvällen en orgie i kolhydrater och fett. Det var som om kroppen reagerade direkt med att gå ned i dvala. Som en extra tyngd att bära i hela kroppen. Den släppte inte föränn igår och det får mig att längta till GI fyllda, träningsdagar och den där Duracell energin igen. Eller i alla fall, nånstans mittemellan räcker bra det med. Läskigt nästan vilken effekt det ger med kost och träning kontra heltidssyndande.

Missriktad oro

2009-04-30T08:44:00.002+02:00

Häromdagen fick jag nog av den missriktade omtanke som min mamma uttrycker allt för ofta. Jag vet att det är omtanke. Förstås. Men det hjälps inte. När varje berättelse, nyhet eller för mig positiv händelse, inte möts av en delad glädje tillbaka utan istället alltid, alltid kontras med ett uttryck för denna omtanke, dödas något.
- Vet du vad vi ska åka en vecka till Spanien i sommar
- Nej, men ska ni åka dit och bränna upp er nu...

- Vi ska åka till Värmland över helgen
- Jaha. Oj. Men det är väl rysligt långt. Ni är väl försiktiga med älgar på vägen.

- Mamma, jag har fått ett nytt jobb!
- Men, blir inte det förfärligt stressigt för dig.

Jag skriver ned mina tankar, och hoppas att det verkligen får mig att inte gå i samma banor själv, som mamma.

Den farliga världen

2009-04-24T22:03:00.003+02:00

Idag var det avslutning med mammagruppen på BVC. Ja dvs, den delen som BVC anordnar. Vi mammor träffas flitigt varje fredag och kommer fortsätta med det. Men officellt ska vi nu vara fullfjädrade morsor. Vår barnmorska som varit guiden ut i det farliga livet, har vi haft en hel del åsikter om. Kanske delvis på grund av att hon har så mycket starka åsikter. Och att det är så mycket skrämselpropaganda. Ok, jag förstår. Jag vet att det är deras jobb att informera, och att varje mamma som sitter där framför dem kan vara en potentiell "baby shaker". Men idag kändes det bara för mycket. Skrämsel. För lite sunt förnuft. Luften gick ur mig när det radades upp:
Smörj inte in ditt barn med solkräm. Jo, bara om du är på sjön. Barnen ska lära sig att äta hela bitar. Även om de ser ut att kväljas. Burkmat är skräp. De ska lära sig att sova. Men de ska inte lära sig att man kan klämma fingrarna i ett köksskåp. Då kan fingrarna gå av. Gå inte ut med ditt barn mellan 11-15. Det är för farligt med solen. Men för allt i världen, ha inte TV på de närmsta två åren. Då kan de få ADHD.
Kanske finns det en burka för bebisar? Men för allt i världen, ingen solkräm på ögonlocken...

Min underbara badpojke

2009-04-22T21:20:00.002+02:00

Han älskar verkligen att bada. Kan sitta hur länge som helst och veva runt med sina små ben som om det vore en kraftig propeller. Jag försöker slappna av och tänka på att vi faktiskt har kakel på golvet. Det är helt ok. Det får stänka. Efteråt försöker jag så ofta jag hinner ha en liten mysstund, med massage och puder. Inte lika kul som själva badet tycker han, men ändå..

Mitt sportiga jag?

2009-04-21T13:33:00.002+02:00

De senaste dagarna har jag funderat lite på hur jag uppfattas, och på hur jag vill uppfattas. Det är ju långt ifrån alltid samma sak, så mycket är säkert. Jag har en ganska tydlig bild, av hur jag vill vara som människa, mamma, kvinna, vän och sambo. Men jag är också ganska övertygad om att jag inte riktigt är där. Konstigt va? Vem är det, kan man tycka då. Men jag har försökt och begränsa det till hur jag själv vill uppfatta mig själv. Kommer då fram till följande adjektiv:
sportig, glad, energifylld, stark, social. Vi kan väl stanna där. Känns ganska tillräckligt..Jag landar mycket i det första ordet. Sportig. Helt klart har jag varit där. Men jag lever på gamla meriter. Det intressanta är att det finns inget som stoppar mig. Det är bara jag som kan göra något åt det. Jag har bestämt mig för att se om det går att bli den där sportiga tjejen igen. Den som lever får se. Jag kommer att rapportera framstegen.

För er som undrar hur det gick med GI grejen vi startade i nyår, kan jag ändå rapportera 5 kg viktnedgång so far. Det är halvvägs till sommarmålet...

Konsten att vara nöjd

2009-04-16T21:30:00.003+02:00

Ikväll har jag varit otroligt effektiv. Då mannen var på sen fotbollsmatch med stora killen fick jag och Noel en ensamkväll. Vargungen var väldigt glad och go, vi har haft en supermysig dag och träffat hans kusin med tillhörande syster till mig. Det innebar som det ofta gör spännande besök på söderställen jag annars aldrig skulle hitta, och idag dessutom secondhandinköp på Myrornas. Det är stort för mig. Jag vet att det finns kanonfina grejer där, men jag är helt kass på att utnyttja det.
Medan kvällsbestyren sen fortskred här hemma och jag gick jag omkring med Noel på armen och tittade ned på spridda skurar av leksaker, gurkskivor, bananbitar, gigantisk ansamlad disk, tvätthögar här och där, givetvis blandat smutsigt och rent, och tänkte att jag har nog faktiskt blivit rätt bra på att acceptera graden av kaos. Det är inte alltid lätt, och visst får jag krupp ibland. Men jag tränar varje dag. Och jag kan konstatera att jag blivit mycket bättre. Det är inte det viktiga här i livet helt enkelt. Men sen kan det aldrig ta ifrån mig den där tillfredsställelsen jag fick ikväll. När jag fått Noel i säng, och hunnit med en extra sång/sago/gosestund, lagat hemlagad god middag, tagit hand om disken, tvätten (nästan i alla fall) och dessutom gjort ett rens i garderoben. Nu med kaffekoppen i handen, uppkrupen i soffan sprider sig den sköna känslan. Nöjd. Det jag funderar på är hur jag ska jobba upp känslan av att vara nöjd, när jag inte hunnit med nåt av det där utan istället kanske bara gjort ingenting.

Vargtimmen

2009-04-15T11:54:00.002+02:00

Noel har för några dagar sedan börjat yla på natten. Som en klocka börjar han vid strax efter 02 tiden. Han kränger runt i sängen som en orm och ligger med nacken i nästan otäck vinkel bakåt. Ser ut som ett S ungefär. Han är inte vaken. Men ylar som en liten vargunge. Nappen kan vara i, så det är inte alltid den lösningen tyvärr. Jag varierar taktiken. Går upp, lägger på goselejonet, klappar om och säger såja, såja. Tyst några sekunder. Går tillbaka och lägger mig. Nya vrål. Går upp och stoppar in nappen. Nästa gång försöker jag lugna med rösten, från sängen. Det funkar kort tag. Sen blir jag så trött att jag ignorerar. Då kom oron. Kanske skulle jag lyfta över honom till vår säng? Men det skapar ju en dålig vana jag egentligen inte vill... Efter 1,5 timme somnade han om djupare i natt. På det stora taget verkar det vara saker på gång. Han är gnälligare än vanligt, åker runt i sin lilla åkvagn och drar i mina kläder. Aptiten är si och så. Kan vara det berömda 37 veckor språnget på gång kanske?