Min älskade 3åring

Han har hunnit bli 3 år! Hur gick det till? Ikväll satt jag och jämförde bilder på när Noel var 10 mån med Bruno som nu snart är 8..Kan konstatera många likheter, men också en hel del olikheter. Men så är han nu min stora, fina, fina kille. En egen liten människa, med så mycket vilja. Han är verkligen en liten pojk-pojke. Helt tokig i bilar. Det är både lek och en slags meditation tror jag. Nästan alltid när vi kommer hem efter dagis, så går han direkt in till soffan. Samlar ihop den skörd bilar som finns närmast tillgänglig. Vissa är viktigare än andra. Bussen tex, måste alltid vara med. Sen sätter han sig på knä på mattan. Och börjar köra. Det sker mycket långsamt och med extrem precision. En i taget. Efter varandra. De bildar kö. Parkerar. Vänder. Och börjar om. Och nåde mig eller pappa om vi sätter oss i soffan just då. -Nej, mamma, du får inte sitta där, vrålar han då snabbt! Jag tycker det är häftigt på nåt vis det där intresset för att studera precision. Det är som om han vill se hur bilen rör sig varje mm över sofftyget. Samma grej är det med BRIO tågbanan. Vi bygger upp den. Han sätter igång sitt elektriska tåg, med sina 2 vagnar. Likadant varje gång. Sen lägger han sig på mage, och studerar noga hur det rör sig längs banan. Det har han kunnat göra ifred fram tills nu. Men snart nog nu är lillebror där och vill stöka till det.. Inte bra heller, som är ett favorituttryck han har. Annars är det verkligen mest fotboll som gäller. Killen är galen i fotboll. Han kan sparka i timmar. Finns det ingen fotboll så tar han någon annan boll som finns till hands. Tennisboll, studsboll, ja allt går att sparka med. Det blir intressant att följa hur det intresset kommer att utvecklas. Han har blivit ganska kräsen med maten. Det var han aldrig när han var mindre. Men nu är det mest pasta, potatis och ibland ris som går ner. Åtminstone hemma. Han älskar att cykla också. Än så länge far han fram i hiskelig fart på sin röda springcykel. Men snart nog kommer vi låta honom övergå till storebrors gamla minicykel, som han så stolt packade upp på sin 3 årsdag. Han trotsar en del. Han testar sin mammas tålamod ofta. Och verkar ha fått en del av dess brister också. Men främst av allt väcker han den starkaste av kärlek hos mig. Den blir om möjligt bara starkare och starkare varje dag. Så mycket så att det värker i mitt bröst. Jag vill ge honom allt han vill ha. Jag vill att han alltid ska vara glad. Jag vill göra honom lycklig. Jag älskar honom så mycket. Så mycket. Fina, fina Nolen (som han tack och lov fortfarande säger om sig själv..)

Välja glädje

Förra veckan var det mycket sömnbrist. Bruno hade en fas där han vaknade upp varje/varannan timme. Vi var alla lite förkylda. Noel fick vara hemma en dag ifrån dagis. Den tidigare uppbyggda tröttheten nådde klimax ett tag kändes det som. Ändå eller kanske just därför trotsade vi tvätthögarna och plocket bland leksakerna i frustration en kväll i veckan för en spontan middag ute, med ganska mycket vin. Mannen och jag, och båda småpojkarna. Det var berusande härligt. Vi pratade. Barnen var nöjda. Vi smidde planer om framtiden. Dagen efter var jag ett vrak. Men det var det värt. Sen gjorde vi om samma berusning i helgen. Denna gång på middag hos nyfunna vänner i området. Otroligt trevligt, och det var väldigt länge sen vi skrattade oss dubbelvikta både mannen och jag. Barnen var dessutom som små under av snällhet denna kväll. Så energigivande och härligt. Sen föll vi ner som två klubbade utmattade sälar igår. Mannen var på fotbollscup och jag tog mig igenom dagen med mycket godis, choklad, och ny tecknad film till Noel. Men några små mindre agressionsutbrott blev det ändå. Det ger mig en känsla av så väldigt mycket skuld och skam.
Idag på vägen till dagis stannade en färdtjänstbuss på gatan bredvid oss. Jag tittade in när vi passerade, och deras dörr drogs upp. Därinnne såg jag inte det jag i första hand väntade mig. Åldringar i rullstolar. Jag såg en specialanpassad rullvagn med en babystol i. Jag såg en liten bebis, kanske 6 mån, i den där stolen med syrgasslang i näsan. Under vagnen, låg inga leksaker, mössor, eller halvätna kex. Där låg vätskefyllda tuber. Ångesten slår till med full kraft igen. Vem är jag och gå runt och klaga? Vem är jag att tänka, "typiskt varför blir det alltid såhär", när nappen aldrig går att hitta när man behöver den..Eller vem är jag att stå och sucka på gatan för att Noel har fastnat på trottoaren med fastnaglad blick på trafiken, som han tycker är så spännande. Jag suckar och tänker att vi kommer att bli sena igen till dagis. Jag manar på honom. Hör mig själv säga. Skynda dig nu. VI måste komma framåt förstår du...
Jag vill verkligen inte vara den här människan. Mamman. Frun. Styvmamman. Jag vill vara glad, positiv och ha tålamod. Jag vill kanske framförallt våga vara lycklig. Över allt det magiskt fina som jag har. Som vi har. Jag tror att det kanske är så att det döljer sig en rädsla för just det. För att det är ingen ide att gå runt och fånle för då kommer det ändå att hända nåt...
Därför tar jag nu direkt idag, fram den här boken som jag vet handlar om just detta...

Liten och blå

Men viktig som få. Det är han. Pellis. Han är mjuk ifrån början och blir bara mjukare för varje dag. Varje vecka. Varje år han blir. Förutom när pälsen hans försöker tala om för oss att det är dags för en tur in i tvättmaskinen igen. Då är den strävare. Lite ihopklistrad här och var. Och luktar lite surt. Han har varit med länge nu. I princip snart 3 år. Noel fick honom nämligen när han föddes av sin morfar. Första tiden var han inte så viktig. Det tog lite tid för dem att lära känna varandra. Men sen sa det bara klick. Sen dess har de varit oskiljaktiga. Så pass, att vi insåg att när det var dags för dagisstart så var han tvungen att få lite avlastning, Pellis. Då fick han en tvillingbror av snälle morfar. Så nu har vi två Pellis. Eller Pellis, och andra Pellisen som Noel säger. Han är med honom jämt. Han är hans tröst när världen gungar. När vi bråkar. När han är trött. Ledsen.
Ibland är han bara borta. Spårlöst. Kanske slängd nånstans i trotsig ilska. Eller kanske på egen hand. Vem vet? Men ibland bara går det inte att hitta honom. Förstås när han behövs som mest. Så var det igår. Jag hade ägnat som det kändes en timme åt att packa för strandäventyr. Försöker tänka på allt. Nappflaskor, nappar, våtservetter och blöjor. Mellanmål och lunch. Solkrämer, filtar och ombyten. Och gosedjur förstås. De brukar jag ta i bara farten. Men då var han bara borta, plötsligt. Pellis. Andra Pellisen har varit borta lite längre, men det har inte hetsat upp mig så. Jag misstänkte bara att han låg i tvättkorgen över sommaren. Men nu fanns ingen. Nånstans där bara brast det för mig. Jag orkade inte leta längre kände jag. Orkade inte lägga energi på att hitta saker. Hela tiden. På att det tar timmar att komma iväg nånstans. Och så blir det ändå inte bra. På känslan av att man försöker skapa kontroll, men blir på nät sätt motarbetad. Jag grät. Mannen tog barnen själv med sig och stack iväg. Det gör inget mamma, jag tar den här istället sa min älskade son och kom släpandes med sin äldre brors stora kramnalle. Men det gjorde mig något. Jag ville att han skulle få ha den. Om inte med sig till stranden så sen när vi kom hem. Som den tröst den är för honom när annat är jobbigt. Kanske som mitt sätt att försöka behålla kontrollen. En halvtimme senare dök han bara upp. I tvättmaskinen.
Jag fick sen istället några timmar för mig själv. Med egna tankar och ro. Så otroligt skönt.
Sen tog jag mig en egen tur på moppen. Mötte upp resten av glada familjen. Allt var som vanligt igen.
Och där under moppeskyddet låg han. Andra Pellisen.

Skön bekräftelse

Ibland är det så skönt att få dela erfarenheter med andra. Att få veta att man inte är ensam i sitt eget virr varr av tankar och funderingar. Häromdagen pratade jag med en av mina närmsta härligaste vänner. Ett ärligt samtal om vad som pågår i våra liv. Bl.a. pratade vi om sömn. Eller snarare bristen av den. Vad det gör med våra kroppar. Men mest med vårt psyke. Hon i sin tur hade pratat med en läkare om det där. Därmed fick jag lära mig att man är fullt normal när man tappar bort vad man håller på med på väg från ett rum till ett annat. Ja eller huvudtaget känner sig lite galen. Fullt normalt. REM sömnen. Det är det som är grejen. Skönt att veta.

Jobba med sig själv

Är ett inre tema just nu....Efter att ha funderat länge på vad som pågår därinne nånstans, så känner jag att jag är redo för att utmana mig själv till förändring.
Jag vill vara mindre arg. Jag vill ha mer tålamod. Jag vill tänka mer positivt. Jag vill njuta mer av livet här och nu. Jag vill stressa mindre, och helt enkelt vara mera lugn, harmonisk och cool.
Jag vill. Och jag har börjat en spännande resa hoppas jag.

Som en liten passus kan nämnas att jag efter funderingar om hur jag mått det senaste året, rent mentalt fått konstaterat att det varit Saturnus som spökat i mitt tecken. Igen. :-)

En spirande lust

har infunnit sig de senaste dagarna. Lust att skriva igen. Tankar som sätts ihop till små händelseförlopp. Fiktiva personer. Fragment till en ny story. Eller ibland en fortsättning på den gamla som ligger där i en gammal dator o skräpar. Det känns så härligt. Befriande. Som att nå en del av mig som varit avstängd så länge. Och allt detta för att jag äntligen efter så länge plockat upp en bok igen. Det tog inte många minuter innan jag försvann in i bokkupan. Där det blir som en kraftig drog som pockar på. Som drar i mig varje ledig stund. Som ropar efter mig när jag går in på toaletten. Ta med mig. Kom tillbaka. Som gör att man tappar tid och rum. Så otroligt skönt. Det är känt sen gammalt jag vet. Men det var för mig bortglömt vilken effekt det också har på mitt eget kreativa tänkande.

Knytten

Det finns en liten skogsväg som går av ifrån vägen mellan Byrum och MellBöda uppe på Norra Öland. Vägen ledde in i den vackra, lite trolska blåbärsskogen, förbi det som en gång var min mormors folkskola. Hon brukade cykla till skolan på den vägen. Och det var där på vägen till skolan, på just den där lilla skogsvägen, i krönet, som hon brukade möta dem. Knytten. Ja så kallade hon dem. Det var oklart exakt var detta var för något. Men helt klart någon form av småtroll. Inte farliga. Men retliga. De kändes som om de försökte stoppa henne berättade hon. Hon kunde känna hur de klängde sig tag i pakethållaren och tyngde på där bak. Det gick som i kletig gröt. Långsamt och trögt.
Jag kom och tänka på hennes berättelser om knytten ikväll när jag sprang min runda runt vår lilla ö. Första varvet kändes nämligen precis som i gröt. Som i Kalle Anka filmerna ni vet där Kalle springer på stället, men aldrig kommer någon vart. Det kanske finns knytt här på Lilla Essingen också..? Men så började jag låta mina tankar vandra iväg sådär skönt som de kan göra när man kommer in i flowet. Tittade på träden som kommit så långt i sin linblomsgröna sköna skrud. Andades in vårdoften ifrån slånbuskarna som slagit ut sin vitaste fägring. Den där magiska doften som andas löften om sommaren. Äntligen!
Välkommen härliga vår! Och vips var det där andra varvet avklarat också.