Häromdagen fick jag nog av den missriktade omtanke som min mamma uttrycker allt för ofta. Jag vet att det är omtanke. Förstås. Men det hjälps inte. När varje berättelse, nyhet eller för mig positiv händelse, inte möts av en delad glädje tillbaka utan istället alltid, alltid kontras med ett uttryck för denna omtanke, dödas något.
- Vet du vad vi ska åka en vecka till Spanien i sommar
- Nej, men ska ni åka dit och bränna upp er nu...
- Vi ska åka till Värmland över helgen
- Jaha. Oj. Men det är väl rysligt långt. Ni är väl försiktiga med älgar på vägen.
- Mamma, jag har fått ett nytt jobb!
- Men, blir inte det förfärligt stressigt för dig.
Jag skriver ned mina tankar, och hoppas att det verkligen får mig att inte gå i samma banor själv, som mamma.
5 kommentarer:
-hehe... våra mammor gillar nog varann... kärlek genom oro...
ha en fin valborg önskar katten
Jaså minsann, jag kanske kan få några bra tips på hur man hanterar det...? Fin första maj till dig med
åh vad jag känner igen det där, både från min egen mamma men framförallt från min svärmor. Och visst, de tror säkert att det är omtanke, och det är det väl, på ett sätt, men det gör lika förbaskat ont varje gång. Kram till dig!
Mitt tips är att säga - "varför säger du så, nu blir jag ledsen", det har funkat för mig
Ja jag har försökt förklara för henne att jag blir ledsen, och det funkar för stunden. Men tyvärr ingen bestående förändring..Men tack för stödet, hur som helst. Kram tillbaka
Jag känner igen det där så väl. Glädjen som liksom förtvinar lite grann och irritationen över att aldrig få "Åh, vad härligt!" till svar. Har tyvärr inget bra tips, men skickar stor kram istället:D
Skicka en kommentar