Ett litet inre kaos

Jag känner inte igen mig själv just nu. Det är som jag, fast ändå inte. Inom mig kastas jag upp och ned i en känslomässig berg-och dalbana. Ena sekunden, själaglad över livet, och alla de fantastiska gåvor vi fått. Över lyckan att få vara frisk och leva i en kärleksfull och trygg familj. Nästa sekund, har jag svårt att nå den där glädjen, trots att tankarna försöker påminna mig. Jag är trött, dränerad på energi, retlig, och vill bara krypa ihop i fosterställning som en liten kattunge och gråta. Det är förstås i den senare rollen som jag inte känner igen mig. Vi är på semester, och njuter av sol, värme och god mat. Men jag åker ändå upp och ned i den där eviga rollercoasten.
Visst finns det kanske en bra förklaring. Om allt går bra, så ska vi bli en till i familjen i början av januari. Den ofattbara nyheten slog ned veckan före bröllopet, och fick liksom knappt plats just då. Den fick helt enkelt lindas in i fint paket. Saved, for later.
Men nu är den öppnad. Sakta, börjar paketets innehåll göra sig gällande. Inte bara med illamåendet, en enorm trötthet (som jag för övrigt inte alls kommer ihåg att jag upplevde så förra gången), och en mage som börjar anta en lätt rundning, istället för den nybantade, stolta, platta jag hade lagom till bröllopet.. Utan också med alla dessa tankar som börjar ta form. Hur ska det gå? Hur kommer vårt liv att bli då? Kommer vi att klara det? Kommer vi att orka? Min älskade styvson fick alldeles i dagarna också reda på nyheten. På ett lättsamt sätt, sådär i förbifarten i vattnet, som vi alla tumlade runt i på badstranden. -Vet du, lillebror ska bli storebror..? Vad hade vi väntat oss? Ja i mitt fall, kanske ett, Nehe, åh, nej.... och så med ett leende i mungipan kanske tillagt. När då? Det som hände nu var istället att han brast ut i gråt och sprang i väg långt bort på stranden. Farfar fick först försöka prata med honom. Sedan Micke. Det la sig, och lugnet återkom. Fast jag känner att det bara är på ytan. Allt skulle bli så jobbigt sa han. Då vill jag flytta till mamma. Ångestklumparna växer förstås i allas våra magar. Skamfyllda känslor, om man verkligen behandlar alla lika i en styvfamilj. Hur man gör på bästa sätt för att skapa den där familjekänslan ändå. Idag är han och Noel som de finaste bröder. Kärleken till varandra lyser i deras ögon, och han är Noels stora idol. I allt han gör och säger. Innan vi fick honom, så var det ungefär samma reaktion som nu. Fast mildare. Jag hade verkligen trott i mitt hjärta att det skulle bli lättare den här gången. Men inte.
De första månaderna med Noel, hade jag ofta ångest när han var hos oss, för att jag var så rädd att han skulle tycka att det var just, jobbigt. Jag gav honom öronproppar och sa att ta de här om du skulle höra honom skrika på natten. Men det bara flöt förbi, och det verkade aldrig som han varken hörde honom, eller tyckte det var särskilt jobbigt de gånger han gjorde det. Sakta började jag tro att det var som vanligt, en tanke jag själv format, tagit på mig, som inte var en sanning. Det var en väldigt skön insikt. Men nu vet jag inte riktigt. Kanske har han bara bitit ihop? Nu när Noel visar vissa tecken på 2års trots, och stark egen vilja, så tänker jag med rädsla på hur det då ska bli, när det kommer en bebis till? Vaknätter, och tröttma.
Jag vet att man klarar det. Jag vet att det är bara och ta en dag i taget. Men just nu, i den där berg-ochdalbanan jag åker i, får dessa tankar ganska mycket plats. Blandad med den stora glädjen också förstås. Det fantastiska har hänt igen. Vilken gåva.
Jag är kanske bara gravidhormonfylld, och labil som det ska vara. Allt ordnar sig. Eller?

Så mycket tid, så stora saker

Hur sammanfattar man 1 månad som på många sätt är den viktigaste i hela mitt liv. Och den största. Och den finaste.
Vi har blivit man och fru. Sagan blev sann. Det blev en dag som på alla vis uppfyllde mina gamla djupt bevarade, sedan länge formade drömmar och bilder. Allt blev bara så bra det nånsin kunde bli. Jag är så tacksam, lycklig och fylld av härliga känslor fortfarande, för er alla som var där och deltog och förgyllde vår dag. Det blev en magisk, fantastisk vacker dag som för alltid kommer att finnas i våra minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den dagen, kvällen och natten. Men det kanske kommer senare.
KRAM till er alla.