Att leva här och nu

Jag kisar mot solen och fäller ner solskyddet i bilen. Solen får som en glödande effekt när den träffar de rönnbärsröda bladen på de vackra lönnarna som kantar vägen till dagis. Det är morgon och vi är på väg för att lämna. Jag passerar morgonpromenerande mammor med sina barnvagnar. Sneglar in i parken, där det står en gissningsvis sömndrucken pappa, och gungar sin lille i den tidiga morgonen. Det lilla konditoriet längre ned på gatan, med de magiskt goda bullarna, har redan fått ut sina möbler och de första gästerna slinker in för att äta frukost. Då kommer ett sting av längtan. Av avundsjuka. Jag vill också vara där. Jag vill också vara ledig. Ut och sparka bland löven i parken. Ta dagen som den kommer. Tillsammans med min lilla kärlek. Det är inte det att jag inte trivs med att vara tillbaka på jobbet. Det gör jag. Verkligen. Det känns både kul och inspirerande. Jag njuter av mina lyxiga, om än tidiga, morgnar, när jag slinker in i badrummet. Dämpar belysningen. Tänder ett ljus. Ibland yogar jag lite. Ibland tar jag en snabbis på spikmattan. Lyssnar på radio, och njuter av dagens första kaffe. Det är lyx.
Det är bara det, att ibland är det svårt att vara i nuet. Att inte längta tillbaka. Eller framåt. Bara här och nu.

Lilla illbattingen

Han har fått lite nya vanor, vår lille illbatting som igår fyllde 13 månader. Vanor som jag har svårt att veta hur jag ska hantera. Den stora grejen är när man ska lägga honom. Det var tidigare inga problem alls. Han la bara huvudet på sidan och somnade. Men nu sedan några veckor tillbaka, så direkt när man lägger honom ned, snurrar han runt och snabbt som tusan ställer han sig upp istället. Står jag kvar, tittar på, och bara lägger honom ned igen, flinar han mest upp sig, och verkar tro att det hela är en skojig lek. Jag provar den bestämda rösten, och säger att Nu räcker det. Samma resultat. Jag sjunger och stryker. Samma resultat. Jag går därifrån. Då står han där ofta en stund och gnäller lite. Efter ett tag brukar han somna mitt i rörelsen så att säga. På mage, som en liten strandan sköldpadda på väg ned i havet... Han jagar inte upp sig så mycket att han står och tokskriker. Så då kanske det är bara att lämna honom, och så får han somna när han är redo, tänker jag. Men så undrar jag å andra sidan, om det här är en vana han kommer att fortsätta ha när han är kanske 2-3 år och ligger i en riktig barnsäng. Som det går att hoppa ur. Hur går det då? Är det då man får köra den där, bära tillbaka 200 gr..Osäkerheten säger också, kanske är det vi som borde varva ned honom mer innan han ska sova. Äh, jag vet inte. Grubblar bara lite.

Deltid med hängpattar..

Jag var väl dryga 25 år tror jag ungefär då. Vi jobbade mycket. Alltid sena kvällar. Det partades ofta, även på vardagar. Och det strulades runt, på jobbet. Kors och tvärs. Men vi var också som en familj för varandra. Jag hade då en kollega som brukade skämtsamt säga; Ja, det gäller att passa på nu. Rätt som det är sitter man där och jobbar deltid med hängpattar...
Det är nu det det.

Det pågår mycket tanketräning i mitt liv just nu. Träning som handlar mycket om att acceptera att mina tankar inte alltid behöver vara jag. Att min sinnesvärld inte behöver vara den som andra har. Om mig.
På jobbet handlar det om att inte stressa upp bilden av att alla andra undrar om jag håller på att tappa stinget, när jag måste gå vid halv 4, kommer sent in vissa dagar, eller jobbar halvdag på fredagar. Hur kan hon göra så, hon som är chef? Och jag tror att mina chefer tänker just det. Hon är inte sig lik. Hon har tappat det.
Jag tränar på att inte känna mig hotad. Av den nya vikarien. Är han bättre än vad jag är? Tycker alla att han ska ha mitt jobb nu..

Jag tränar på att inte leva i sköna hemmet. Alltid i alla fall. Att inte behöva ha allting klart, ljusen tända, servetterna vikta och parfymen på, när vi får gäster. Det löser sig ändå. Jag är inte sämre för det.
För att palla all den där mentala träningen, krävs också fysisk träning. Det har jag också kommit igång med. Men den förändringen tar också tid. Ett steg fram, halsont, två steg tillbaka... Det tar tid att bli av med mjukmage och hängpattar helt enkelt. Precis som det tog tid att få dem. Eller också så blir jag inte det helt. Det är också ok. Jag vet. Men jag tränar.

Vardagsliv

En vecka är över igen och det är söndag kväll. Min andra jobbvecka har passerat, och en helg som helt gått i rensandets tecken. Inte det roligaste precis. Men en riktig vardagtråkhelg. Just nu sitter jag här framför datorn i bonussonens rum. I vårt sovrum har Noel däckat för kvällen. Micke ligger och surar efter en dust med stora killen om läxläsning. Det är svårt det där med små familjekonflikter tycker jag. Hur stora de ändå kan bli. Det ligger som en dimma över vår lägenhet just nu. Vi hanterar dem olika. Micke med tystnad och surmulenhet. Jag försöker prata och lätta upp. Samtidigt som jag stöttar honom i sakfrågan. Jag har väldigt svårt för hans tystnad, som blir lite som en barnreaktion det med. Jag förstår samtidgt. Det är svårt helt enkelt. Ungefär som det är att acceptera att lägenheten aldrig kommer att ha den där lite mer "Sköna hem" looken längre. Det innefattar liksom inte leksaker överallt, små matbitar som klistrar sig under fötterna när man går, eller illaluktande blöjor som ligger kvar i en påse i hallen, och tvätten som aldrig tar slut. Jag svär över att jag ibland tycker att det är så svårt att acceptera. Extra mycket skam och skuld känner jag när jag som imorse lyssnade på den makalösa människan, Mikael Anderson.
Här kan man snacka om att acceptera läget. Hitta sin egen kraft. Välja glädje.
Jag bugar av beundran, och suger i mig.

Första gången

Det började redan tidigt på morgonen när det så småningom började gå upp för mig att jag låg rätt mycket efter schemat. Efter med gröten, med tandborstningen, med packningen, med blöjbytet. Med allt. Cykelhjälmar och väskor, allt ska på cykeln, och på oss. Tjugo minuter sena till dagis. Svettiga. Och så blev det då den dag då jag för första gången lämnade Noel, gråtandes, i dagisvagnen, för att gå till jobbet. Det var inte kul.

Mjukstart

Det blev en mjukstart kan man nog säga. 3,5 dagar tillbaka på jobbet. De har varit bra. Jättebra faktiskt. Roligt. En av de upptäckter jag haft flera gånger är att det känns som om man har oändligt mycket tid på jobbet. Eller snarare som att just dom timmarna är minst 3 gånger så långa som en timme hemma. Det är inte klokt vad mycket man hinner på bara 2 timmar. Det är nog det där med att man inte blir avbruten. Man kan till och med gå och hämta en kopp kaffe, och komma tillbaka och fortsätta där man är. Det är en ny, härlig, skolstartskänsla jag har.