Min älskade 3åring

Han har hunnit bli 3 år! Hur gick det till? Ikväll satt jag och jämförde bilder på när Noel var 10 mån med Bruno som nu snart är 8..Kan konstatera många likheter, men också en hel del olikheter. Men så är han nu min stora, fina, fina kille. En egen liten människa, med så mycket vilja. Han är verkligen en liten pojk-pojke. Helt tokig i bilar. Det är både lek och en slags meditation tror jag. Nästan alltid när vi kommer hem efter dagis, så går han direkt in till soffan. Samlar ihop den skörd bilar som finns närmast tillgänglig. Vissa är viktigare än andra. Bussen tex, måste alltid vara med. Sen sätter han sig på knä på mattan. Och börjar köra. Det sker mycket långsamt och med extrem precision. En i taget. Efter varandra. De bildar kö. Parkerar. Vänder. Och börjar om. Och nåde mig eller pappa om vi sätter oss i soffan just då. -Nej, mamma, du får inte sitta där, vrålar han då snabbt! Jag tycker det är häftigt på nåt vis det där intresset för att studera precision. Det är som om han vill se hur bilen rör sig varje mm över sofftyget. Samma grej är det med BRIO tågbanan. Vi bygger upp den. Han sätter igång sitt elektriska tåg, med sina 2 vagnar. Likadant varje gång. Sen lägger han sig på mage, och studerar noga hur det rör sig längs banan. Det har han kunnat göra ifred fram tills nu. Men snart nog nu är lillebror där och vill stöka till det.. Inte bra heller, som är ett favorituttryck han har. Annars är det verkligen mest fotboll som gäller. Killen är galen i fotboll. Han kan sparka i timmar. Finns det ingen fotboll så tar han någon annan boll som finns till hands. Tennisboll, studsboll, ja allt går att sparka med. Det blir intressant att följa hur det intresset kommer att utvecklas. Han har blivit ganska kräsen med maten. Det var han aldrig när han var mindre. Men nu är det mest pasta, potatis och ibland ris som går ner. Åtminstone hemma. Han älskar att cykla också. Än så länge far han fram i hiskelig fart på sin röda springcykel. Men snart nog kommer vi låta honom övergå till storebrors gamla minicykel, som han så stolt packade upp på sin 3 årsdag. Han trotsar en del. Han testar sin mammas tålamod ofta. Och verkar ha fått en del av dess brister också. Men främst av allt väcker han den starkaste av kärlek hos mig. Den blir om möjligt bara starkare och starkare varje dag. Så mycket så att det värker i mitt bröst. Jag vill ge honom allt han vill ha. Jag vill att han alltid ska vara glad. Jag vill göra honom lycklig. Jag älskar honom så mycket. Så mycket. Fina, fina Nolen (som han tack och lov fortfarande säger om sig själv..)

Välja glädje

Förra veckan var det mycket sömnbrist. Bruno hade en fas där han vaknade upp varje/varannan timme. Vi var alla lite förkylda. Noel fick vara hemma en dag ifrån dagis. Den tidigare uppbyggda tröttheten nådde klimax ett tag kändes det som. Ändå eller kanske just därför trotsade vi tvätthögarna och plocket bland leksakerna i frustration en kväll i veckan för en spontan middag ute, med ganska mycket vin. Mannen och jag, och båda småpojkarna. Det var berusande härligt. Vi pratade. Barnen var nöjda. Vi smidde planer om framtiden. Dagen efter var jag ett vrak. Men det var det värt. Sen gjorde vi om samma berusning i helgen. Denna gång på middag hos nyfunna vänner i området. Otroligt trevligt, och det var väldigt länge sen vi skrattade oss dubbelvikta både mannen och jag. Barnen var dessutom som små under av snällhet denna kväll. Så energigivande och härligt. Sen föll vi ner som två klubbade utmattade sälar igår. Mannen var på fotbollscup och jag tog mig igenom dagen med mycket godis, choklad, och ny tecknad film till Noel. Men några små mindre agressionsutbrott blev det ändå. Det ger mig en känsla av så väldigt mycket skuld och skam.
Idag på vägen till dagis stannade en färdtjänstbuss på gatan bredvid oss. Jag tittade in när vi passerade, och deras dörr drogs upp. Därinnne såg jag inte det jag i första hand väntade mig. Åldringar i rullstolar. Jag såg en specialanpassad rullvagn med en babystol i. Jag såg en liten bebis, kanske 6 mån, i den där stolen med syrgasslang i näsan. Under vagnen, låg inga leksaker, mössor, eller halvätna kex. Där låg vätskefyllda tuber. Ångesten slår till med full kraft igen. Vem är jag och gå runt och klaga? Vem är jag att tänka, "typiskt varför blir det alltid såhär", när nappen aldrig går att hitta när man behöver den..Eller vem är jag att stå och sucka på gatan för att Noel har fastnat på trottoaren med fastnaglad blick på trafiken, som han tycker är så spännande. Jag suckar och tänker att vi kommer att bli sena igen till dagis. Jag manar på honom. Hör mig själv säga. Skynda dig nu. VI måste komma framåt förstår du...
Jag vill verkligen inte vara den här människan. Mamman. Frun. Styvmamman. Jag vill vara glad, positiv och ha tålamod. Jag vill kanske framförallt våga vara lycklig. Över allt det magiskt fina som jag har. Som vi har. Jag tror att det kanske är så att det döljer sig en rädsla för just det. För att det är ingen ide att gå runt och fånle för då kommer det ändå att hända nåt...
Därför tar jag nu direkt idag, fram den här boken som jag vet handlar om just detta...

Liten och blå

Men viktig som få. Det är han. Pellis. Han är mjuk ifrån början och blir bara mjukare för varje dag. Varje vecka. Varje år han blir. Förutom när pälsen hans försöker tala om för oss att det är dags för en tur in i tvättmaskinen igen. Då är den strävare. Lite ihopklistrad här och var. Och luktar lite surt. Han har varit med länge nu. I princip snart 3 år. Noel fick honom nämligen när han föddes av sin morfar. Första tiden var han inte så viktig. Det tog lite tid för dem att lära känna varandra. Men sen sa det bara klick. Sen dess har de varit oskiljaktiga. Så pass, att vi insåg att när det var dags för dagisstart så var han tvungen att få lite avlastning, Pellis. Då fick han en tvillingbror av snälle morfar. Så nu har vi två Pellis. Eller Pellis, och andra Pellisen som Noel säger. Han är med honom jämt. Han är hans tröst när världen gungar. När vi bråkar. När han är trött. Ledsen.
Ibland är han bara borta. Spårlöst. Kanske slängd nånstans i trotsig ilska. Eller kanske på egen hand. Vem vet? Men ibland bara går det inte att hitta honom. Förstås när han behövs som mest. Så var det igår. Jag hade ägnat som det kändes en timme åt att packa för strandäventyr. Försöker tänka på allt. Nappflaskor, nappar, våtservetter och blöjor. Mellanmål och lunch. Solkrämer, filtar och ombyten. Och gosedjur förstås. De brukar jag ta i bara farten. Men då var han bara borta, plötsligt. Pellis. Andra Pellisen har varit borta lite längre, men det har inte hetsat upp mig så. Jag misstänkte bara att han låg i tvättkorgen över sommaren. Men nu fanns ingen. Nånstans där bara brast det för mig. Jag orkade inte leta längre kände jag. Orkade inte lägga energi på att hitta saker. Hela tiden. På att det tar timmar att komma iväg nånstans. Och så blir det ändå inte bra. På känslan av att man försöker skapa kontroll, men blir på nät sätt motarbetad. Jag grät. Mannen tog barnen själv med sig och stack iväg. Det gör inget mamma, jag tar den här istället sa min älskade son och kom släpandes med sin äldre brors stora kramnalle. Men det gjorde mig något. Jag ville att han skulle få ha den. Om inte med sig till stranden så sen när vi kom hem. Som den tröst den är för honom när annat är jobbigt. Kanske som mitt sätt att försöka behålla kontrollen. En halvtimme senare dök han bara upp. I tvättmaskinen.
Jag fick sen istället några timmar för mig själv. Med egna tankar och ro. Så otroligt skönt.
Sen tog jag mig en egen tur på moppen. Mötte upp resten av glada familjen. Allt var som vanligt igen.
Och där under moppeskyddet låg han. Andra Pellisen.

Skön bekräftelse

Ibland är det så skönt att få dela erfarenheter med andra. Att få veta att man inte är ensam i sitt eget virr varr av tankar och funderingar. Häromdagen pratade jag med en av mina närmsta härligaste vänner. Ett ärligt samtal om vad som pågår i våra liv. Bl.a. pratade vi om sömn. Eller snarare bristen av den. Vad det gör med våra kroppar. Men mest med vårt psyke. Hon i sin tur hade pratat med en läkare om det där. Därmed fick jag lära mig att man är fullt normal när man tappar bort vad man håller på med på väg från ett rum till ett annat. Ja eller huvudtaget känner sig lite galen. Fullt normalt. REM sömnen. Det är det som är grejen. Skönt att veta.

Jobba med sig själv

Är ett inre tema just nu....Efter att ha funderat länge på vad som pågår därinne nånstans, så känner jag att jag är redo för att utmana mig själv till förändring.
Jag vill vara mindre arg. Jag vill ha mer tålamod. Jag vill tänka mer positivt. Jag vill njuta mer av livet här och nu. Jag vill stressa mindre, och helt enkelt vara mera lugn, harmonisk och cool.
Jag vill. Och jag har börjat en spännande resa hoppas jag.

Som en liten passus kan nämnas att jag efter funderingar om hur jag mått det senaste året, rent mentalt fått konstaterat att det varit Saturnus som spökat i mitt tecken. Igen. :-)

En spirande lust

har infunnit sig de senaste dagarna. Lust att skriva igen. Tankar som sätts ihop till små händelseförlopp. Fiktiva personer. Fragment till en ny story. Eller ibland en fortsättning på den gamla som ligger där i en gammal dator o skräpar. Det känns så härligt. Befriande. Som att nå en del av mig som varit avstängd så länge. Och allt detta för att jag äntligen efter så länge plockat upp en bok igen. Det tog inte många minuter innan jag försvann in i bokkupan. Där det blir som en kraftig drog som pockar på. Som drar i mig varje ledig stund. Som ropar efter mig när jag går in på toaletten. Ta med mig. Kom tillbaka. Som gör att man tappar tid och rum. Så otroligt skönt. Det är känt sen gammalt jag vet. Men det var för mig bortglömt vilken effekt det också har på mitt eget kreativa tänkande.

Knytten

Det finns en liten skogsväg som går av ifrån vägen mellan Byrum och MellBöda uppe på Norra Öland. Vägen ledde in i den vackra, lite trolska blåbärsskogen, förbi det som en gång var min mormors folkskola. Hon brukade cykla till skolan på den vägen. Och det var där på vägen till skolan, på just den där lilla skogsvägen, i krönet, som hon brukade möta dem. Knytten. Ja så kallade hon dem. Det var oklart exakt var detta var för något. Men helt klart någon form av småtroll. Inte farliga. Men retliga. De kändes som om de försökte stoppa henne berättade hon. Hon kunde känna hur de klängde sig tag i pakethållaren och tyngde på där bak. Det gick som i kletig gröt. Långsamt och trögt.
Jag kom och tänka på hennes berättelser om knytten ikväll när jag sprang min runda runt vår lilla ö. Första varvet kändes nämligen precis som i gröt. Som i Kalle Anka filmerna ni vet där Kalle springer på stället, men aldrig kommer någon vart. Det kanske finns knytt här på Lilla Essingen också..? Men så började jag låta mina tankar vandra iväg sådär skönt som de kan göra när man kommer in i flowet. Tittade på träden som kommit så långt i sin linblomsgröna sköna skrud. Andades in vårdoften ifrån slånbuskarna som slagit ut sin vitaste fägring. Den där magiska doften som andas löften om sommaren. Äntligen!
Välkommen härliga vår! Och vips var det där andra varvet avklarat också.

Kärlek och ilska i en och samma gröt

så är det mycket just nu. Upp och ned som en skakig berg-och dalbana. Jag hisnar varje gång. Det är så otroligt mycket och stora känslor som rullar fram och tillbaka. Det är som en stark men svårfångad förälskelse. Varje gång Bruno jollrar mot mig med sitt tandlösa leende. Sina glittrande stålgråbruna (svårdefinierade fortfarande) ögon plirar mot mig och får solen att blekna. Han ser förälskad ut. Och jag antar att jag gör det också i samma ögonblick. Det är som en egen kanal. Mot världen. Där det bara strömmar en massa ren kärlek. Tacksamhet. Samma sak ungefär när jag hämtar Noel på dagis. Varje gång släpper han allt det han håller på med. Hela hans lilla ansikte skiner upp och han springer fram emot mig. - Min mamma, ropar han! Det framkallar en sån stark våg av kärlek i hjärtat att jag nästan får stanna upp och dra in ny luft.
Lika snabbt kan den där mörka vågen slå över mig. Fort som en otäck förvånande tornado. Jag är aldrig beredd. Det är alla dessa trotslägen med Noel som allierat sig med min tröttma och blir en jobbig utmanare i vardagen. Liksom när Brunos mage strular vilket gör att det är svårt att amma honom fast han verkar hungrig.- Hysh hysh nu, inte väcka Noel, tänker jag på kvällarna. Upp mot axeln. Skaka mera. Ner igen och försök. Mera gallskrik. Då kommer den igen, den mörka vågen. Jag blir helt enkelt jättearg. Får bita mig i läppen. Ibland bara räcka över till Micke. Och efteråt när havet är lugnt igen kommer den där tysta ångesten som lägger sig som ett otäckt blankt täcke över mig. Jag vet att allt är normalt. Jag vet. Varje gång tänker jag att jag vet hur jag ska hantera det annorlunda nästa gång. Det fina är att jag får nya chanser hela tiden att testa min nya förmåga. Det svåra är att komma dit bara. Tålamod och snälla tankar mot mig själv. Jag försöker.

39, 2,5 och 2

I onsdags fyllde jag 39 år. Samtidigt som lille Bruno blev 2 månader. Det har gjort mig lite extra fundersam kring det här med åldrar. Hur ofattbart det är att jag närmar mig 40 !! Jag? Jag som fortfarande känner mig som den där tjejen som oftast är yngst i de sällskap eller omgivningar jag befinner mig i. Ja just det. Jag säger tjej. Inte kvinna. 40 år?! Det är en ålder jag förknippar med en helt annan typ av, ja just det, kvinna... Långa eleganta kappor ifrån NK, dyra datorväskor i skinn, Botoxiga pannor mm...
Inte ett struligt yrväder som jag själv..
Lika ofattbart är det att min älskade man fyller 50 här i vår. 50? Nu börjar det bli omöjligt att greppa..Min pappa blir 75 nästa år...Min härliga pappa som fortfarande låter exakt likadant på rösten i telefon som han gjorde när jag hängde i telefonbåset i studentkorridoren i Uppsala och behövde prata ut om mina kärleksproblem i nån timme eller två... Det är 20 år sen...

Vi har nyligen begravt Mickes mormor. Hon skulle fyllt 90 i sommar. Prästen sa vackert att: Annie hon hade levt sitt liv. Hon var nöjd. Det stämde nog. Framförallt längtade hon efter sin älskade man. Mickes morfar som gick bort för några år sedan.

Jag tycker det otäckt med tanken på ålderdomen. Tanken på att vi blir gamla. Allilhop. Vi kommer inte undan. En dag förhoppningsvis, kommer det vara Noel och Bruno som hälsar på mig och Micke på nåt servicehem. Det är en värld jag inte kan se. Skrämmande på så många vis. Och ändå hoppas vi förstås få ett så långt och friskt liv som bara är möjligt.
Det är knepigt det där. Det kanske bara är så att livet är skapat på det vis att vi inte kan föreställa oss nästa steg. Som det var att bli mamma tex..Världen är full av så många läskigheter så man kan ibland bli rädd för själva livet. Men samtidigt en sån oändlig lycka för allt fantastiskt man har. Och lyckan över varje dag vi får vara friska och hela.
Carpe diem - den gamla devisen är alltid lika viktig att påminna sig om..

Rutiner

Jag tror de flesta människor mår bra av rutiner. Inte slaviska som aldrig går att göra undantag ifrån. Men en bas i tillvaron. Micke har alldeles i veckan invigt sin nya lokal tillsammans med sina partners i deras företag. De hade kommit fram till efter lång process att det kanske behövs ett ställe där bara de tillsammans kan mötas, varje dag och utbyta tankar och idéer. Jobba därifrån istället för hemifrån. Prata med varandra istället för maila. På bara några timmar händer så mycket mer än veckor av mail, sms och annan statisk kommunikation. Och de får en rutin att anpassa sig till. Någon som väntar på dem.

Den här damen som är på fotot, möter vi barnen och jag varje dag på väg till dagis. Det är, tror jag, hennes första pass om dagen. Av fågelmatning. Hon kör en barnvagn full med stora plastpåsar med brödbitar som jag gissar hon fått ifrån ICA och andra caféer i närheten. Sen förser hon hela skocken fåglar i Luxviken. Förmodligen flera gånger om dagen. Fåglarna har också fått rutin. Det ser man tydligt. När hon närmar sig kommer hela gänget fram som ett myller i vattnet. Hon leker med dem under tiden. Springer på bryggan fram och tillbaka, och de följer henne som en stor böljande, tjattrande våg. Häftigt att se. Hon gör det i ur och skur. Hela vintern. Det är beundransvärt tycker jag. Och jag anar att hon känner att hon har ett jobb i detta. En plats i tillvaron. Någon som väntar på henne också. Behöver henne. Så viktigt.

Rutinerad ?

När man är andragångsmamma förväntas man ju vara lite mer rutinerad. Det är man ju också på många sätt. Man har en massa bra, praktiska saker hemma redan såsom; näsfridan, febertermometern, och koksaltlösningen. Man vet vilka amningsskydd som är bäst, man vet vilka salvor som funkar på den röda babystjärten, och man hanterar den lilla kroppen med något mer van hand kanske. Men det är så mycket annat som överraskar mig totalt. Nätterna. Hur gjorde jag förra gången tänker jag ungefär varje natt. Minns att Noel sov väldigt tidigt ganska många timmar i rad på natten. I egen säng bredvid mig. Det var jag som fick ställa klockan för att väcka honom o amma, så att han skulle få i sig det som behövdes. Nu har jag en liten bredvid mig som gruffar sig igenom stor del av natten. Vaknar ungefär varannan timme och sparkar och grymtar, och jag stoppar dit bröstet, mest för att på snabbast sätt kanske få lugn igen. Följden blir att det känns som om jag knappt sovit en blund. Det överraskar mig också hur lite jag hinner med på egen hand. Jag har liksom nästan fortfarande inte fattat att det är inte som en ledig dag när Noel är på dagis, som det var innan. Jag hinner kanske göra en egen sak per dag. Min logik inser förstås att det är precis som det ska vara. Jag är bara inne i anpassningsfasen fortfarande. Och det går framåt. Missförstå mig rätt, jag är så otroligt tacksam för det jag fått. Hur bra allt går, och att vi är friska och krya. Jag håller bara på att andas ner takten lite.

Idag har jag varit ute och haft näsan i solen. Istället för sortera tvätt, sätta in foton i ramar och nåt annat jag hade tänkt.
Och jag har tänkt tanken att någon dag kanske jag faktiskt skulle kunna stanna kvar i sängen och plocka fram alla mina inköpta magasin. Och bara läsa, de där få stunderna jag får. Jag har tänkt tanken i alla fall..

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott..

Ikväll har det känts som nära sammanbrottet…
Varför kan jag inte bara slappna av och åka med? Varför är det så viktigt för mig att få göra mina saker? Varför blir jag nästan galen av att bli avbruten hela tiden?. Det värsta som kan hända är att det tar någon vecka till innan jag får den där luckan att göra det. Är det livsavgörande? Nej, självklart inte. Ändå driver det mig till nästan vansinne. Jag kan inte hantera det. Jag går i fällan hela tiden. Blir arg. Kan inte kontrollera det som jag vill. Mitt tålamod brister gång på gång. Min röst låter så mycket hårdare och argare direkt. Som Micke säger. Du har bara två lägen. Antingen snäll och vän eller så blir du tokarg och skriker med arg röst. Vad hände med den pedagogiska, bestämda rösten som markerar att jag menar allvar? Jag behärskar den uppenbart inte. Noel får så många slängar av sleven att jag gråter tårar varje dag över att jag inte klarar att hantera det bättre. Bruno blir jag också arg på ibland. Så fort jag kom utanför dörren ikväll kunde jag känna att det lättade direkt. Vad är det som gör det så stort innanför? Alla saker på golvet. All tvätt. All post. Alla osorterade högar. Alla mina projekt. Den där lådan i köket med plastsaker som är kastade huller om buller. Eller den med alla bruksanvisningar vi alltid pratar om att vi ska sortera upp. Den där sladdhögen som gör mig galen, och som jag vet bara tar nån timme att fixa. Allt det där gör mig galen av att inte få tid att göra. Jag har två sjuka barn i två veckor. Två veckor! Jag skäms så att tårarna väller upp igen. Vem är jag ? Hur är det möjligt att se ett problem i det? Vi har fått en gåva i två fantastiska småttingar, och jag har dessutom ett underbart bonusbarn. Vi är friska i grunden. Vi dras som alla andra med lite småsjukdomar. Men vi har varandra. Vi har jobb. Vi har en bra ekonomi. Vi reser. Vi köper dyra julklappar. Vi har vänner. I och för sig för lite vänner, tycker jag. Men vi har dem. Där ute finns det människor som kämpar sig igenom en helvetesvardag. Ensamma. Sjuka. Dödsdömda. Och som kämpar med sina tårar för att hålla upp en trygg tillvaro för sina barn. Tankar som dessa får mig att vilja slå till mig själv. Hårt. Vem är jag? Hur blev jag sån här? Varför är jag inte en positiv människa som kan le åt lite skit i hörnen. På riktigt. Som kan se att två veckor av sega förkylningar och uppvaknande på nätter, är ingenting.
Det gör mig så ledsen. Jag trycker ner mig själv. Jag ser allt som jag hanterar så dåligt. Jag tar hårt i Noel när jag blir arg. Jag skriker ibland. När det brister. Och det verkar brista så lätt bara. Jag har inget, och då menar jag inget att klaga på. Jag vill inte vara den här mamman. Jag vill förändra mig själv. I grunden. Jag vill ha mer tålamod. Kunna vara mer närvarande. Skratta mer. Se saker i perspektiv. Vara tryggare och lugnare i mig själv. I min roll. Vara gladare. För jag har så otroligt mycket jag vill tacka för. Inte gråta som jag gör nu.
Recept, någon?

Så annorlunda

var det den här gången. Ja det var ju det hela vägen, redan tidigt under graviditeten till sen under förlossningen.
Därför var jag så övertygad om att det skulle vara en tjej. Men som så ofta här i livet blir det ju inte som man trott eller tänkt.
Och lika härligt är det!
Den här gången hade förvärkarna hållt på under 2 veckor innan, från och till. Ofta på kvällarna för att avta under natten. Sista veckan blev det mer. Sen den där dagen, det var lördag och vi hade varit ute på stan. I bilen hem så kände jag plötsligt att det kom nåt som kändes som starkare än tidigare. Nånting inom mig förändrades lite och jag kände att jag behövde komma hem och ta det lugnt. Därför ringde vi över Mickes pappa ifrån Uppsala försäkerhetsskull. Under kvällen låg jag mest i sängen och vilade med TENSen på. Andades igenom värkarna som kom och gick utan att jag egentligen visste om det var på riktigt. Men med natten så kom de också tätare, och när jag var uppe på toa på natten så kunde jag känna att det tog i. Så fort jag la mig så kändes det lättare att hantera dock. Det funkade faktiskt fantastiskt bra att möta varje värk med andning och med TENS. Framåt fm så började jag klocka lite närmare och insåg att de från att ha varit bara 20 sek långa, nu blivit dryga minuten och kom ungefär 2 på 10 min. Jag hade ringt och kollat till BB Stockholm som välkomnade oss när vi ville, och de sa att vi nog kommer känna själva när det är dags. Jag försökte ta det fortstatt lugnt men sen runt 1 tiden på dagen så kom det ytterligare en nivå starkare värkar och jag kände bara plötsligt att NU SKA VI ÅKA IN! Det blev en tuff färd ner mot bilen och vi fick stanna ett antal gr och andas..
Väl inne på BB Stockholm fick vi snabbt ett rum och de såg att värkarna kom tätt tätt. De sa tidigt att det här kommer nog att kunna gå fort.. Jag visste inte om jag vågade tro på dem fortfarande. Men sen gick det onekligen fort. Jag hann knappt med lustgasen, då krystvärkarna satte in. Det var så otroligt starkt och brutalt på nåt vis den här gången. Så intensivt. Så snabbt. En timme efter inskrivningen var han ute. Direkt efteråt tog de med sig honom för att hjälpa honom att få fria luftvägar då han fått navelsträngen rätt hårt runt halsen under förlossningen. Det var som om han sprattlade extra för att hjälpa till att komma ut själv. Men de kom snabbt tillbaka och sa att allt gick bra. Han var bara lite medtagen precis vid utdrivningen men hade hämtat sig ganska direkt. När Micke kom med honom på armen och frågade om jag ville hålla HONOM så trodde jag knappt det var sant. Är det sant, är den en kille? Vi skrattade gott båda två.
Sen följde de där obeskrivligt sköna timmarna när det är över. Lugnet råder. Vi blir ompysslade och får fika och mat. Jag är hög som en drottning på endorfiner och känner mig som en riktig hjältinna. Det är magiskt det där. Men jag var också nästan lite chockad kände jag. Mer den här gången än förra. Det kändes mer traumatiskt då det blev så snabbt, så kraftigt och intensivt på slutet.
Vi fick en fantastisk kväll med gemensam tid på rummet. Mys framför tv med godis och gott och lilleman mellan oss. Allt det där som vi blev blåsta på förra gången tyckte jag på SÖS.
4 veckor var han igår, vår lille kille. Vi har börjat vänja oss vid tanken på att vi är 1 till i familjen. Jag känner mig så oerhört tacksam och glad för den fina förlossning vi fick, och att amningen magiskt nog också funkar den här gången.
Det är både jobbigare, mer omtumlande och mer magiskt än jag någonsin kunnat tänka mig !

Tack lille vän för att du kommit till oss!

Välkommen !!

Han är här nu, vår nye lille prins. Han som lurade oss alla att han var en tjej. Jag tittar förundrat in i hans små glipande ögon som tittar upp ibland. Vart har du varit? Vem är du? Tänk nu är du här hos oss. Fast han har inte landat riktigt ännu. Han är i det där mittemellan landet ser det ut som. Det okända. Här fast ändå inte.
Om någon dag när jag samlat mig lite mer ska jag berätta om förlossningen. Tills dess får ni bara titta på honom och förundras ni också.

Dagen D idag..fast inte

Ja idag är det då beräknat datum för den nya lilla krabaten. Men det tror jag inte riktigt på. Förvärkarna sätter in varje kväll nu ungefär men går över någon gång under natten. Som den försöker retas med mig. Idag när jag äntligen skulle nu ta mig utanför dörren efter flera dagars häckande inomhus med röj och fix, så kom det en ny smärta. Det bara smällde till över och i blygdbenet.. Plötsligt kan jag nästan inte gå. Detta har jag inte alls haft förut och hoppas innerligt att det går över, för annars lär jag nästan bli liggande tills den behagar komma ut. Noel stannade 2 veckor extra. Så hjälp mig och håll tummarna för att den här behagar komma ut lite tidigare...

Känslor från många håll

Som hela den här graviditeten går känslorna konstant upp och ned. Jag berörs av så mycket utifrån. Och inifrån. Tampas med oändlig tacksamhet ihop med katastroftankar och rädslor. Jag vet, det är normalt säger dem.
Jag följer min kurva säger barnmorskan med det numera bekanta huvudet på sne. Ändå känner jag mig som en tung tung val, som släpar sig ned till vattnet. Noel är otroligt mammig och utvecklar en allt starkare vilja för varje dag. Jag kan börja gråta bara jag tänker på att han skulle ta illa vid sig för att han kommer behöva dela på uppmärksamheten mer nu. Storebror som är 11 är det inte samma kamp med. Det blir tuffare nu. Försöker träna på att alla ni andra har klarat det bra. Det går bra. Det är naturligt. Själv är jag uppvuxen i en skara med 3 syskon. Det gick också bra. Klart det gör. Jag snabbrepar profylaxandning ibland. Har inte riktigt ro i kroppen. Kanske ska packa väskan ikväll. Om utifall att alltså....

2011- here we come

Nytt år, nya möjligheter. Nästan overkligt fort har hösten och vintern på andra sidan årsskiftet passerat, och nu befinner vi oss i det där läget som för mig alltid känns som om klockan precis slagit över på 1 minut över midnatt. Det är mörkt. Det är tyst. Men det är något nytt. En ny dag. En ny månad. Ett nytt år.
För mig är det också en ny tid igen som börjar. En ny epok. Igen. En ny mammaledighet står för dörren. Ett nytt liv som ska nedkomma runt den 12 jan. Overkligt rymmer inte de känslor jag har. Så mycket på än gång. Så mycket som pendlar upp och ned. Humör. Tårar. Skratt. Längtan. Oro.
Jag går en ny tid till mötes och min plan är att vara mera här också. Så välkomna tillbaka, ni som tittar in någon gång.
GOTT NYTT ÅR Till er alla.