España siesta

Jag har varit på en veckas Spanien siesta kan man säga. Eller ja. Siesta och siesta blir det ju inte riktigt med Noel, 10 mån och bonussonen Melker 9 år. Men mest ansvariga för att det inte blir någon riktig vila, är nog ändå svägerskan med familj. ;-D Här kan de sittas uppe både länge och väl och njuta av vinet på alla vis. Halva veckan visade Spanien upp sin hitills helt okända sida. Dåligt väder. Men eftersom vi hade hyrt bilar så kunde vi ändå puttra omkring och utforska omgivningarna. Vi bodde i ett fantastiskt hus i den lilla semesterbyn Albir, 5 mil söder om Alicante. Bara 1 mil, ifrån det något mer ökända - Benidorm. Eller som vi numera har döpt om det till. Benidörm. (dörm är ett välkänt värmländskt uttryck för full helt enkelt). Självklart gjorde vi ett några besök i den gamla kända byn, och upptäckte att det var fjärran ifrån vad man kunde tro. Dvs hippa ungdomar ala Nice eller Cannes. Nej nej. Här har tiden stått stilla, och en bra bild av stället är den där två gamlingar sitter och gassar sig i solen vid stranden. I varsin, motordriven rullstol. Men åter till huset vi bodde i. 3 våningar. Byggt som ett torn. Egen pool. Takterass med milsvid utsikt över bergen. Allt till ett skamligt bra pris. Jag som hyr ut hus på Öland kan sitta med svansen mellan benen när jag tänker på hur mycket det kostar där...
Vino, cerveza, la playa, el sol, el mar.. Kan bara säga som i den gamla dängan:
VIVA ESPAÑA !

En dröm

Häromdagen när jag åkte 1:ans buss in till stan, och stod där inpackad i barnvagnsplatsen bredvid två andra vagnar, så la jag märke till dem. Först bara lite ifrån sidan, men sen kunde jag inte sluta snegla på dem. De hade hand om barnet bredvid mitt. En liten söt kille, som såg ut att vara nästan exakt lika gammal som Noel. De satt på tvåsittssätet närmast, så att de fortfarande kunde hålla i vagnen. Hon var blond och kortklippt. Hade röda, men korta naglar. Inte alls banalt. Bara vackert kvinnligt, på ett äldre sätt. Han såg mycket stilig ut. Lång rock och välvårdad frisyr. Men utan att vara stiff. Bägge två utstrålade ömhet och kärlek. De såg pigga och starka ut. Kanske 65+. De småpratade med varandra om sin son/dotters hem som hade fått besök av en städerska på morgonen. Barnet låg och plirade, och började sen kasta ned sitt gosedjur på golvet i den trånga, överfulla bussen. De bara log. "Din lille rackare", sa hon med snälla, pigga ögon. Jag tittade bort. Log också för mig själv. Sen fastnade leendet och jag kände mig plötsligt tjock i halsen. Tänk om det varit så. Tänk om man haft en sån mamma. Så enkelt. Så trevligt. Så mycket kärlek. Utan ont i magen. Som man kunde vara nära. Som kunde få en normal relation till min sambo. Till vårt barn. Istället för den ravin som bara växer sig djupare mellan oss.

en svunnen tid

Mellan skratt och svalkande öl, gick vi fram igår på en memory lane som vi delade tillsammans för ett antal år sedan. När vi pratar om det kan man tro att det var på 80-talet. Men det var i början av 2000-talet då vi jobbade tillsammans. Vi är rörande överens om att vi har aldrig haft så kul på jobbet. Vi har heller aldrig haft det så bra på jobbet. Och samtidigt jobbat så lite. Det var långluncher som togs, utan att tveka, i flera timmar. Långt, långt ifrån kontoret. Det var tjänstebilar som kvitterades ut på löpande band, med det ena och den andra lyxdetaljen som man fixade dit i paketet, på nåt sätt. Det regnade giweaways över oss, som om det vore dagens lågtryck. Väskor, jackor, golfbollar, tröjor, handdukar. You name it. Vi började ta det för givet. Kundbesök var det glest om. Kalla samtal likaså. Kunderna ringde till oss. En stor del av tiden på kontoret, gick åt till senaste golfspelet eller skjuta ankor spelet på datorn. Däremellan sattes det rekord i sparkcykel runt kontoret. Ett vuxendagis kan man lugnt säga. En betald lekstuga. Men ack så roligt. Kanske var det också därför det knöts band som håller idag, trots att vi inte ses så ofta. Och trots att vi alla idag sitter med en betydligt mer allvarlig vardag. Varje gång jag åker förbi den höga byggnaden där vi lekte under de där åren, ler jag och sänder en tacksam tanke.

Löpning i strilregn

Jag har alltid gillat att vara ute i strilregn. Inte ösregn. Utan det där milda duschandet, som först knappt känns som om det regnar så mycket, men som när du varit ute ett tag inser att det faktiskt gör det, då man blir alldeles genomblöt. Det gör mig levande på nåt vis. Jag känner mig stark. Fri. Vända upp ansiktet i blåsten och känna vätan i ansiktet, är befriande. Igår tog jag chansen. Ut för en kort joggingrunda. Kroppen kändes först klen och kolhydratsfattig. Det blir nog bara 1 varv idag tänkte jag. Jag bestämde mig snabbt för att strunta i klockan och tankarna på hur fort det skulle gå. Jag skulle bara ta mig runt. I min egen takt. Och då hände det plötsligt. Den berömda rytmen infann sig. Kroppen hittade sin takt. Musklerna jobbade i egen rytm. Musiken i mina öron kändes magiskt mixad i samma takt. Jag försvann in i mina tankar. In i de söta dofterna från de blöta, blommande buskarna. Kände sommardoften ifrån vattnet. Passerade veckogamla svanungar. Log, och vände upp ansiktet igen. Mot regnet. Jag gav mig själv och kroppen ett extra varv av rena farten. Tänker att det måste vara såhär för de riktiga idrottsmännen. När den här känslan infinner sig. Det är då, man begär upp ribban på världsrekord. Det är då det kan hända. För mig blev det ett extra varv runt ön. Och extremt härlig frihetskänsla. Det är närvaro för mig.

Lågstadie muck

Det här är nog Sveriges första lågstadieexamensplakat...? Micke kom med den roliga idén kvällen före styvsonens skolavslutning, och sagt och gjort. Ett plakat det blev. Väl medvetna om hur pinsamt, men ändå roligt han skulle tycka att det var, kom vi där till kyrkan, med plakatet i ena handen. Noel i andra.
Det blev som vanligt en fin tillställning. Det bubblar i kyrkbänkarna innan det sätter igång. Sorlet stiger. Sen börjar det. Idas sommarvisa. I denna ljuva sommartid. Så vackert. Som förr. Sen kommer Sommaren är kort, Stockholm i mitt hjärta, och sist så kommer avgångseleverna från skolan med sina nummer. Schools out bla. Annat var det förr. Men det där vemodet de har. De som ska byta skola till hösten. Börja högstadiet. Bryta upp. Det känner jag igen väldigt väl. Plötsligt dyker den upp i mitt huvud. Vår avslutningssång ifrån 9:an.
Nu är den slut den tid som vi haft, den tid som vi varit tillsammans.
Kanske vi möts, någon gång, någonstans, och delar en tid tillsammans.
Men vid alla slut, börjar nåt nytt. Så därför just nuuuu- Farväl.
Inte ett öga var torrt. Jag kan fortfarande känna den känslan.

Skön helg

Vi har haft en skön helg med lite gott och blandat. En cykeltur, för andra gången i Noels liv, vilket han uppskattar mycket faktiskt. Idag, var det besök i Rålis fina nya lekpark. Vilket lyft! Noel är i och för sig mest nyfiken på gruset i sandlådorna än så länge. Han är verkligen inne i en utvecklingsfas tror jag. Otålig när han är på golvet och försöker resa sig upp. Har inte riktigt tid att äta. Blir plötsligt ledsen när vi lagt honom och går ut ur rummet, vilket han aldrig blivit förr. Och så väldigt väldigt mammig och pappig. Främlingar är läskiga för det snart 10 månaders lilla livet.

Hantverksgissel - del 2

- Ja, jag ringer ang leveransen av friggeboden som vi skulle få den här veckan..
- Hmmm, ja just det ja...(prasslar med papper) vi ska se här, jag ska kolla i mina papper...
- Ja vi skulle ju behöva veta när den kommer eftersom vi inte kommer att kunna vara där själva.
- Va?? Ska ni inte vara där själva?
- Nej, vi åkte ju 110 mil för två veckor sen när vi skulle ha fått den..
- Hmm ja just det. Ja vi har ju haft så mycket problem med våra leveranser..
- Jo, fast allvarligt talat, det är ju inte riktigt mitt problem som kund. Jag köper ju den tjänsten av er.
- Va sa du ??? Mycket arg ton
- Jo jag sa att..
- Vet du, jag behöver inte ta sån här skit. Vi skiter i det här. Klick

Sverige har tydligen inte tillräckligt många hantverkare.