Omtumlande

Kan inte tänka mig ett bättre ord för hur de här första veckorna varit. Jag befinner mig i en bubbla där jag är så tagen av det oerhört stora, vackra och känslofyllda att ha en liten varm, mjuk varelse bredvid mig hela tiden. Också väldigt trött, psykiskt och fysiskt. Kroppen känner sig sliten och är öm lite här och var. Dagen rutas in av ett amningsschema, och däremellan handlar det om att acceptera att sömn alltid ska komma på prio 1, medan allt det där andra jag annars gjorde får komma i andra hand. Det är svårt. Jag har mått bra av att göra de där andra sakerna. När tröttheten slår ned på humöret kommer ångesten. Får man tänka jobbiga tankar när man fått en sån här gudagåva till sitt liv? Förnuftet som vet att man får kämpar över känslorna som svajar.
Mitt i det omtumlande rookiemammalivet så hade jag varit evigt tacksam om någon hade kunnat tala om saker i förväg som man liksom bara förväntas veta:
- Amning är en konst som handlar oerhört mycket om teknik och psykologi, och som kan ta tid att lära sig...
- Många tar sig inte ut på stan och ammar de första månaderna..
- Man räknar amningstid ifrån det att man börjar amma, inte slutar...
- Barn kan göra uppehåll i bajsandet i 8-10 dagar utan att det är nåt konstigt..
- Alla kan amma, det är bara frågan om mjölken räcker..

Ja och listan fylls på lite varje dag...

Däremellan njuter jag av de ögonblick när världen står stilla. När jag ser in i hans blick som verkar ha ett annat djup än vad vi vuxna har i den här världen. Som om de ser en annan dimension. Kanske en annan tid också. Kanske en gammal själ?

Fröken duktig spöket

3 veckor in i mammarollen kom svackan. Trött, labil, fylld av oro, smärta, och ett ständigt sökande av information. En natt bara gick allt fel. Amningen gick i lås, smärtan eskalerade till outstålig, och jag grät i kapp med bebben, som sambon fick vagga lugnt. Det blev en låsning som satt i, kroppsligt och själsligt och det som för några dagar sedan kändes lugnt var nu fyllt av jobbiga känslor. Som i sin tur gör att det strular än mer. Moment 22 helt enkelt. Sambon har varit underbar och stöttar. Jag försökte förstå varför det kändes så otroligt jobbigt med att amningen strulade. Varför gör det så ont i hela själen på mig? När jag gick en promenad med tårar rinnande för kinderna så fick jag syn på det fula trynet.
Det var fröken Duktig spöket. Igen. Omedvetet har det suttit på min axel sedan bebben kom till världen.
Oh, vilken snabb förlossning, vad duktig du är. Är du redan på benen efter 5 dagar, det var värst. Vågar du dig ut på stan med en sån liten, det tog mig flera månader. Ammar du redan på café? Vad cool du ser ut med honom, jag var så nojig med min. Vad snäll han är, han skriker nästan ingenting...
Jag såg det fula trynet. Försökte klippa till henne med en rak höger. Hoppas innerligt att hon trillade av. Och slog sig hårt.

Det gör ont...

i hela mig när han krumbuktar sin lilla kropp, blir illröd i ansiktet och gråten är snarast otäckt likt ett litet gulligt lamm på väg till slakt. Det gör så ont i hjärtat att jag ofta börjar gråta själv.
Det gör ont i bröstvårtorna som för en kamp mot hans lilla glupa mun, att bli kompisar.
Det gör ont att läka i kroppen. Och det kliar.
Men det gör också ont i hjärtat av kärlek så oändligt stor.

Vyssan lull..

koka kittelen full
det kom tre vandrare på vägen
den ene han var full
den andre han var halt
den tredje hade fula kläder...

Jag måste göra något fort åt min barnsångsrepertoar.

Stängt för säsongen

Det finns få saker som det vilar en sån stor vemodskänsla kring som när denna tid infinner sig. Uteserveringens möbler som står stilla, i väntan på att bli ihopplockade och inställda i förråden. De står där ensamma kvar, några löv har lagt sig som prydande smycken över deras kalla ytor. En ensam ölflaska ligger kvar under bordet som ett monument över sommarens gäster, stoj och glam. Vid båtklubben ligger båtarna fortfarande i vattnet. Men väl övertäckta med sina kapell som också pryds av höstens första löv. Man kan nästan höra båtarnas klagan över hur kort säsongen var. Snart bär det av upp på land igen och den långa kalla väntan till nästa vår.
För många år sedan bodde jag på Ölands norra udde under några år. Aldrig blev det så tydligt som där. Fast där var gränserna ännu skarpare. Från julis högtryck med uppbrända turister som trängs som djur i fållor i den lilla livsmedelsaffären som firade med extra höga sommarpriser förstås. Fulla stränder. Glasskiosker som inte hinner få ny glass innan den gamla är slut. Sommaröppna Systemet som har kö långt ut på gatan. Till den 15e augusti när ridån gick ned. Stränderna bytte skepnad som över en natt. Plötsligt kalla, och ödsliga, även om vattnet fortfarande är badvarmt. Köerna är borta i affären. Priserna återställda. Och utanför den lilla glasskiosken, och Systemet sitter skyltarna som vittnar om den alltför korta men ack så härliga sommaren som varit.
Stängt för säsongen.
Do not open until next summer..

En nybörjarmammas funderingar

Lillen är inte ens två veckor än och jag kan inte räkna alla de gånger jag funderat över om jag gör rätt. Ibland faller jag ner i en svacka och tårarna börjar spruta då jag tänker på det enorma ansvaret. Att det vi gör kan få så stora konsekvenser.
Både jag och sambon är rörande överens om att vi vill skapa en trygg miljö, och få honom att känna sig harmonisk och trygg i sig själv. Vi vill att han ska kunna sova i egen säng, känna att mamma och pappa aldrig överger honom även om vi inte kommer vid minsta pip. Allt det där. Men så skriker älsklingen och allt man vill är att ta upp honom i famnen. Hålla honom nära. Säga att allt är bra, och stoppa ned honom så nära sig som möjligt i vår säng. Så det gör jag. Men jag undrar mycket över när man ska börja jobba på att skapa såna rutiner. Vänjer dem sig nu vid att alltid ligga bredvid oss ? Allt det där som förmodligen löser sig vartefter om man går på känsla, eller hur??

En annan obetydlig undran - när blev det höst förresten?

När lillen kom till världen

Förvärkarna hade kommit starkare under helgen. På måndagen den 25e skulle vi haft tid för igångsättning. Som om han kände det på sig. Det var dags att ta saken i egna händer helt enkelt. Under natten till måndagen vaknade jag flera gånger av värk, och förstod att det var starkare nu. Hade det börjat på riktigt? När klockan väl ringde för att vi skulle upp och lämna stora killen i skolan så var det ingen tvekan om att det var på riktigt längre. Jag försökte i tappraste stil dölja både tensapparaten och mina värkattacker för styvsonen. Ville inte skrämma honom. Det lyckades hyfsat. Värkarna tilltog. Några timmar hemma i ett lätt töcken av smärta och till min stora förvåning starkt illamående. Så mycket för att kunna ha ordentligt med mat i magen för att orka. TENSEN jobbade hårt och profylaxandningen gjorde sitt bästa. Bilfärden till SÖS kommer jag inte att glömma. Jag undrar vad folk som tittade in i bilen tänkte. En kvinna som sitter på sidan i framsätet och krampaktigt håller i sig lite överallt. In på Förlossning och jag är som omgiven av en glasbubbla. Svårt att ta till sig vad folk säger. Öppen 4 cm. Ska jag vara besviken eller nöjd? Får ingen vila mellan värkarna. Mår illa och är rädd för att börja använda lustgasen. Rädd för att tappa kontrollen överhuvudtaget. Sambon peppar underbart bra. Till slut övervinner jag rädslan och testar den läskiga slangen som pumpar in lugn gas i mig. Det hjälper att lugna. En stund senare, 6,5 öppen. Barnmorskan är så nöjd så nöjd. Jag känner instinktivt att jag inte kan sittligga i sängen. Måste stå. Häver mig upp och hänger över bordet. Det bestäms att det ska läggas en epidral. En stureplanskille tillika narkosläkare kommer in och meddelar mig där jag hänger över bordet att jag måste ta bort tensen. NEJ tänker jag. Inget att välja på. Medan han tvättar min rygg där jag står känner jag krystimpulserna komma under värkarna. Det är starkt. När vattnet plaskar till på golvet tycks jag vara den enda som märker det. Blir beodrad att lägga mig på sängen på sidan. OCH LIGGA STILLA! Gör det själv du brat tänker jag. Smärtan har verkligen tagit en ny vändning. Krafterna som sköljer igenom kroppen är enorma. Illamåendet borta. Rädslan av att gå sönder. Direkt efter epidralen är lagd så får jag istället höra de oväntade orden: - Vet du, nu kommer den här bebisen. Jag ser redan huvudet. Du måste lägga ifrån dig lustgasen nu. Jag svarar med ett klent: - Nej, då döör jag!
3 krystningar senare, känner jag hur han glider ut ur min kropp. En så helt overklig, fantastisk känsla. Lugnet infinner sig. Barnmorskan efterarbetar med min kropp medan jag ligger och kisar på den lille individen. Det är en pojke har vi sett.
2 dygn senare på ett ganska tråkigt, delat BB rum, bestämmer vi oss för att åka hem.
Det är läskigt att lämna den trygga BB korridoren där vi rullar omkring bland de andra plastvagnarna. Världen där ute där det bara är vi och han. När vi satt oss i bilen kommer tårarna. Sambon stryker över min kind.
Väl hemma lägger jag honom till rätta i sin egen säng. I sitt eget hem. Jag stryker honom över det mjuka huvudet och säger:
Välkommen hem min älskling Då får jag ett reflexmässigt litet leende till svar. Och världen står stilla ett ögonblick.