Ålderstecken ?

Vissa saker undrar jag om det är ett ålderstecken eller helt enkelt bevis på hur klok, mogen och livserfaren jag blivit.

Som tex hur illa det blivit med dagens arbetssökande.

- Ja hej, jag ringer med anledning av att jag tagit emot din jobbansökan.

- Eh, ja, hej.. (barnskrik och annat stök hörs i bakgrunden)

- Ringer jag och stör?

- Ja, faktiskt. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

- Ok, ja men då kan du väl ringa upp mig när du har tid då.

- Ja, eller om du kan ringa upp mig imorrn eftermiddag. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad ska man säga? Jag minns själv alla de gånger man suttit där och väntat på att den förhoppningsvis blivande arbetsgivaren skulle ta upp luren och ringa. Man studsade ju nästan fram orden. Självklart släppte man allt man hade för händer. Självklart passade alla tider man blev föreslagen oavsett om mamma fyllde 50.

Vad hände?

Att tisdagskvällen numera är helig framför tv:n från kl 20, är en annan sak att fundera på.

Allsången följt av Barnaby.

Men det är väl ändå bara ett optimalt sommartecken ?

Årets andra..

kom redan ikväll. Krävdes lite mer beslutsamhet och lite mer mod än igår. Men eftersom jag äntligen tagit mig ut på den mycket efterlängtade joggingrundan, som även den krävde sin vilja av sten, så kunde jag helt enkelt inte låta bli. Känslan i kroppen, i huden, när man kommer upp ifrån vattnet med blodet rusande och chockskadade muskler är helt oslagbar. Sprittande glädje. Jag är stark. Jag lever.

Årets första !

Bad har gjorts ikväll vill jag meddela. Helt underbart. Inte isande kallt, vilket säkert innebär sisådär 18 gr. Kycklingsallad och ett glas rosévin vid bryggan, till nybadad hud. Mums.
Att sen får avsluta kvällen med att småpåta i rabatten. Känna sötman bland blommorna. Lavendelns sköna krydddoft. Ljummen luft. En rätt orädd koltrast gjorde mig sällskap och märkligt nog sjöng den i takt med att den faktiskt samlade kvistar och verkade boa till sig ett bo i vårt träd. Har nog läst nånstans att vissa fåglar faktiskt hittar sina partners senare än andra. Det kanske finns ett slags nätdejting för singel fåglar...?
Tonsvalorna svirrar. Det är verkligen sommar.
Lycka !

Midsommar kom, gick och segrade..

Tack och lov att det är en fredag i alla fall. För att göra en lång historia kort som min mamma alltid brukar säga, men aldrig göra.. Det blev en härlig mix av ofantligt mycket och god mat, med tyngdpunkt på det bästa av allt. Sillen. I alla dess former. Men trots min svaghet för gucksillar, dvs västkustblandningar med rom och annat gojs, så är en klassisk matje med rödlök,gräddfil och gräslök rätt oslagbart. Ölandssnaps förstås. Min hemliga blandning. För alla utom de få lyckligt delgivna. Jordgubbar. Plocka blommor på ängen. Resa midsommarstång minsann. Och dansa! Det var inte igår man gjorde små grodorna. Galen sexkamp, absolut mest roligt för oss vuxna med sjuk tävlingsinstinkt. Allt värre i takt med alkoholintaget. Grillning med eftersittning till tonerna av en gitarr och vår aldrig så sköna allsång. Ungdomarna (!) med småbarn bad oss sänka musiken framåt småtimmarna. Kvar blev vi ute på verandan, med ett allt svalare rödvinsglas, och bevittnade det aldrig sinande magiska midsommarljuset över ängen.

Det enda som tar ned vuxenpoängen något från ovan beskrivning är kanske graden av spillror jag och min kära sambo var dagen efter. Lika ynkliga som vädret med ett strilande regn i jämn takt med våra snarkningar i soffan.

De förbjudna orden

Dagen före midsommarafton. Känns lite som dan före Dopparedan det här med. Fast bättre. Utan så mycket måsten, och panik med klappar och mat och allt det där andra. Lite trevligt småpyssel bara. Ute luktar det sådär sött och fuktigt. Sommardoften. Den magiska doften som skapar pirr i magen. Förväntan. Hopp. Äventyr. Allt i en stor bukett.

Det är bara det att man har knappt hunnit känna in det. Precis som alltid. Fast jag är glad att jag la märke till de otroligt vackra grässtråna igår. Gräs är verkligen fantastiskt vackert. Så många olika varianter och färgnyanser.

I år trodde jag faktiskt att jag skulle slippa ifrån de där orden. De förbjudna. Men så händer det, redan i morse på morgontv. Den farbroderliga metrologen ser allvarlig ut. Mustachen hänger. Och så säger han det bara-

"Nu vänder det". "Från och med nu går vi mot mörkare tider"..

Det borde väl ändå vara straffbart ?

en sjuk sport

Dagens gåta.

Vad är det som du aldrig kan lära dig nog om, och som på alla nivåer, kan göra dig skogstokig? Som innehåller minst lika många felkällor som sandkorn på sandstranden. Och som kan få dig att vanka runt upp på berg, in i skogar, ner i dammar och ner i grusdiken, i timmavis ? Allt i jakten på att få uppleva den där riktigt sköna känslan. Känslan av det perfekta slaget. Ljudet som svischar och känslan i kroppen. Du vet att det kommer att bli bra.

Mmm-just det golfen.

Till saken hör att jag aldrig tränar, alltid åker dit och hoppas att jag bara ska ha den rätta känslan i kroppen helt enkelt. ungefär som jag kan få känslan att idag är det en sån dag som jag kommer att vinna på trisslott, om jag bara köper en. Och då gör jag det. Men jag vinner aldrig.

Att jag som ligger runt 30 i hcp spelar med en golfgalning med 0 i hcp och vi kunde båda konstatera att vi hade en katastrof runda bägge två. Då kan ni ana ungefär hur det såg ut.

För 2 veckor sedan var jag på väg mot 20. Idag var jag en komplett nybörjare.

En sjuk sport helt enkelt.

Konsten att slappna av utan att tänka på det

Ungefär så beskrev min akupunktör det idag. Easier said than done kan man väl säga.

Stress sitter i huvudet, som sätter sig i kroppen, som gör att man får obalans. När man blir medveten om det och försöker göra nåt åt det börjar man tänka. Tänka på att man ska slappna av. Tankar som kan bli måsten. Som sätter sig i huvudet. Som sätter sig i kroppen..

Moment 22, var ordet, sa Bull.

Befrielse av dåligt samvete

Äntligen vågade jag mig dit igen. Det var 2 år sedan, och som vanligt faktiskt så var jag övertygad om att tandläkaren skulle få den där allvarsamma tonen och säga "oj oj, här har vi en del att göra..". Det är konstigt att jag blivit mer rädd med åren. Undrar om det har att göra med att min mamma trummade i mig att man bara inte skulle ta bedövning. Det var mycket värre än själva borrandet sa hon alltid. Och jag tyckte inte att det var så hemskt förfärligt tror jag inte. Inga spännrämmar behövdes användas, tror faktiskt inte ens att jag grät nån gång.

Men ändå, än i dag, gör det där ljudet av instrumenten, att jag får kalla kårar. Och den där spiralliknande slangen som man får ha i mungipan och vattnet som sprutar då och då gör inte att man känner sig bättre till mods direkt.

Och då var det ändå bara putsning idag. Sen fick jag gå. Jippie! Ett helt år to go.. Det kan bli två kanske..

Överkonsumtion av rom kom

Oj oj vilken nostalgi..

Med ens minns man benvärmarnas och långtröjornas tid med skärp i midjan och bara strumpbyxor under. Vänta nu, jag refererar inte dagens modetips i Elle. Skrämmande nog är ju allt det där hot stuff igen, och självklart fast man länge inte trodde sina egna gamla erfarenheter, så kom det en dag när man tog på sig tightsen under tunikan..Bara benvärmarna som inte överlevde sen 1984.

Fick samma ryskänsla nu som då. Ni vet slutscenen när hon släpper loss inför den snipiga juryn och får dem att att gunga i takt med fötterna. Pojkvännen och hunden väntar utanför med rosor och till min förvåning tåras mina ögon lika mycket nu som då.

För säkerhetsskull följde vi upp den rullen med en hyrd nyare variant i rom kom hyllan. 4 par, båda breakar och på slutet blir det total återförening- a la Crocodile Dundee när den ena killen står i ena hörnet av folkmassan och kvinnan i den andra. Alla undrar om de ska få varandra. Ska de bli happy end. Och man känner stockningen i halsen.

Vad ska jag säga till mitt försvar?

Det bor en starlet flicka i mitt 35 åriga sinne. Jag är en sucker för att överdosera romantiska komedier ibland.

All heder och kärlek åt min man som stannade kvar i soffan.

"What a feeling.........."

Grymma moder natur

Nej jag menar inte alla klimatförändringar av allsköns slag som man förmodligen kan skriva ansenliga spaltmillimetrar om.

Jag pratar om de grymma djuren som bebor vår jord. Eller som vi vuxna sådär myndigt brukar skrocka till barnen om. "Inte vara ledsen lille Kalle, för den lilla fisken som du hittade död på stranden. Det är naturens gång förstår du.." Mm. Visst.

Under den senaste veckan har jag bevittnat två numera mycket läskiga djurarter. Mordiska och lömska. Sköldpaddan och Truten.

Vem kunde tro att de där små långsamma varelserna, som man sett kämpa för att i ultrarapida rörelser gräva ned sina små ägg i sanden för att skydda sina blivande ungar ifrån allsköns faror, själva skulle visa sig ha så mycket mord i sinnet? Fick med egna ögon vara vittne till detta vid ett besök i den utländska djurparken. Där simmade de små huvudena omkring i vattenytan. Dammen var full av dem. Märkligt nog var den också full av små yra, pipande nykläckta ankungar. Eller dunbollar som de mer ser ut som. Så gulligt att de simmar där tillsammans tänkte jag. Men då ser man plötsligt en ankunge som sakta men ändå märkbart okontrollerat dras iväg åt ett annat håll, än den försökte simma. Långsamt. Neråt. Under vattenytan. Kampen när den försöker ta sig upp till ytan och till kanten av dammen. Mammans hjälplösa cirklande och oroliga läten men som sköldpaddan verkar vara totalt likgiltig för. Jag och bonussonen funderar på att kasta sten på sköldisen. Men problemen var två. Inga stenar till hands, och förmodligen hade vi blivit utslängda med fötterna före. När det lilla dunhuvudet försvunnit för andra gången vände jag ryggen till och gick därifrån. " Det är naturens gång", säger den 10åriga kusinen till mig. "Du äter ju kyckling" "Jo, men den är död då", försöker jag. "Tycker du han skulle grillat ankungen först",menar du?

Så idag kommer nästa grymhet. Äter middag som bäst när ett gäng måsar plötsligt skriker till och flaxar ned utanför vårt fönster. Slänger upp en blick och ser att det ser ut som någon kastade ned något ifrån luften ovanför just som de skrek till som bäst. De fightades ordentligt. Grannen har slängt ut bröd, tänkte jag först. Men såg sen att det var något luddigt som låg där i gräset. Är det en mus? Nej, säkert en ankunge. Jag måste ut och ingripa. När jag stolpar ut i gräset flyr de bråkandes måsarna och trutarna hals över huvud. Kvar i gräset ligger den. En liten, inte större än en tennisboll. Lever den? Vilken sort är det? Ja, nu reser den sig upp sakta efter att ha legat på magen mot gräset. Som i ett rejält magplask. Den sitter och darrar, vilsen, i gräset. Vad göra??

Ringer min allt i allo konsult och mitt livsorakel. Pappa. Han guidar mig fram till slutsatsen att det nog är en måsunge som någon trut försökt äta upp men som blivit tillräckligt störd av de jagande måsarna för att tappa den i farten. Lösningen- den enda lösningen, blev att ta upp den försiktigt med handskar. Lägga den i en hink och bära ned den till viken nedanför. När jag satte ned den i vattnet simmade den rakt ut i fjärden. Ruskigt ensam. Ovanför svävade spejande, oroliga måsar. Någon var framme och pickade den i huvudet, och det fick den att lyckas ta sig upp till roten av ett träd, där den nu satt, kamouflerad och darrade i ett försök att undkomma dess alla fiender av olika slag. "Nu har du gjort vad du kan" försäkrade pappa mig om. "Resten är naturens gång". Mm. Jag vet. Jag önskade den tyst lycka till och gick därifrån.

Mitt livsorakel och jag enades sen om att krokodiler och andra rovdjur, som dränker sina byten medan de håller fast dem, är bara medelonda. De gör vad man kan begära av dem.

Mest godkänt får lejon som på bara några sekunder stryper sina offer, innan de hugger dem i stycken.

Värst och ondast av dem alla, är hyenorna, som inte klarar av att ha ihjäl sin mat på annat sätt, än sakta rivande, slitande och bitande. Plågsamt och långsamt. Ondskefulla djur helt enkelt.

För att inte tala om hur fula de är.

Skolavslutning - del 2

Först så är det så otroligt bekant. Förväntansfulla barn. Flickorna i klänningar som föräldrarna tycker de ska ha, dagen till ära. Pojkarna i ny t-tröja, skjorta, en hade faktiskt nästan lite tragiskt nog en slips. Själv var jag förstås som vanligt en aningen sen, så jag såg bara någon annan sent inskyndande pappa med sina mindre barn i släptåg, som han snabbt schasade in i kyrkan. Kom nu. Det börjar ju snart.

Skolavslutning. Del 2. The return of the parent. För nu är man där igen. Efter alla dessa år. Fast nu har man förflyttats ut till bänkarna utmed väggarna, där man sållats till föräldraskaran. De med de stolta ögonen, sagolika leenden och fullt redo med kamerorna.

Första sångerna som de minsta barnen sjunger med sina möss lika röster reser det första bekanta håren, och får mig att känna en tår i ögonvrån. Den handlar om sol och sommar, och de gör små rörelser till. Så sött att det nästan gör ont. Idas sommarvisa kommer sen, och då kommer även jag själv på mig att stå där med just det där leendet. Och de är som att falla tillbaka in i barndomens alla skolavslutningar. Sorgliga avsked i luften. Vänskap som sätts på paus eller stängs av. På en och samma gång total lycka och högtidlig sorgsenhet. Hinner känna knottrorna på armen innan jag väcks på min memory lane.

För plötsligt är det dags för 3:orna att sjunga sitt bidrag, och jag höjer ögonbrynet när de stämmer upp i "Sommartider". Ja just det, Gessles landsplåga. Oj, vad moderna de blivit tänker jag. Den följs av 2-3:ornas "Jag går och fiskar" och sen är det dags för 4:ans "Sommaren är kort"

De skulle de anat Gessle och Ledin när de plonkade ihop de där trallvänliga visorna. Att de skulle förändra något så stort, traditionellt, heligt och ja- svenskt. Som skolavslutningen.

Det är dags för 5:ornas farväl. De ska byta skola till hösten. Tillbaka på minnesvägen. Jag nynnar den i skallen. Det var i och för sig i nian, men vi var nog bara än värre sentimentala då tänker jag.

"Nu är den slut. Den tid som vi haft. Den tid som vi varit tillsammans. Kanske vi ses någon gång, någonstans. Så därför just nuuuuuu- farväääl"

Många år efteråt kunde jag plocka fram den i huvet när jag hade lust att fälla några tårar.

Men krasch så har jag bryskt ryckts tillbaka till nutiden igen. För ur högtalarna i kyrkan väller tonerna till en annan, för all del, mycket välbekant låt. The final countdown.

Ironiskt nog när den väl ebbat ut, får de avgående eleverna varsin ros. Orgeln tar i till sprickfärdighetens gräns, i inledningstonerna till den så otroligt efterlängtade " Den blomster tid". Rysprickarna kommer så äntligen tillbaka på armen. Jag minns den starka känslan i hela kroppen som igår. Minns också hur svårsjungen den sången egentligen är. (Varför så hög tonart?) Jag är en av få föräldrar som sjunger ser jag också. Bredvid mig är de mest saliga leenden.

Så tågar vi ut bland alla de yra barnen som smågnabbas och fnittrar med varandra. Föräldrar som ler. Kramar som utdelas till fröknarna.

Precis som det var då. Fast ändå inte.

Syrenerna är för länge sen utblommade.