Besök i spökstaden

I helgen var vi där igen på ett gästspel. Det stora vemodet rullar in när vi närmar oss byns enda öppna affär, Konsum. Det är fredag kväll, och vi passerar Folkets hus som ser släckt ut. Josefs pizzeria har öppet och det sitter en eller två personer där inne och kurar. Frågan lägrar sig över mig som vanligt. Vad gör de ca 1000 människor som ändå bor här. Är de alltid hemma? Under helgen går vi igenom byn, när det mot alla Värmlands vädermakters odds var soligt. Sambon tar oss med genom de spöklika gamla fallfärdiga byggnaderna som nu är avstängda pga rasrisk. Vi tittar in i gamla trådvalsverket där det står kvar några gamla maskiner som vittnar om det som en gång var. Jag tittar in och ser det sotsvarta taket. De utslagna fönstren. Kan ana den olidliga värme som måste varit här när verket var igång. Kan höra slagen, fräsandet, gnisslandet. En ohygglig arbetsplats. Nu ett vrak. Titanic på land. Vi tassar förbi upp mot huvudvägen genom byn. Den väg som sambons älskade mormor ägnar dagarna åt att titta på. Nu är det ovanligt roliga tider. Sportlovstider innebär ovanligt många bilar. Längs vägen tronar fler tecken på en övergiven stad. Gamla affärer som slagit igen. Markiser som hänger ifrån husen. En flagga på sned. Som om ingen bryr sig längre.
När vi lämnar staden igen på söndag eftermiddagen har vädergudarna tagit tillbaka makten. Det strilar ett fint grått regn över den öde byn. Mormor står på sin trapp och vinkar till oss. Vi tutar och vinkar. Hon stänger dörren och går tillbaka in till det mörka köket. Till vemodet. Till ensamheten. Hon tittar nog länge efter oss på vägen. Det är nog fruktansvärt svårt att bli gammal. Speciellt där.

En vinkning

Idag så fick vi då äntligen se vår lilla bebbe. Idag var vi nämligen inne och gjorde fostervattenprov. En trygg kvinnlig överläkare mötte oss, och hennes ansikte uttryckte ett lugn, och mängder av erfarenhet som la sig som en beskyddande filt över rummet. För orolig är klart att vi var. Är. Men först fick vi ju se den. Denna lilla varelse som rörde sig och sprattlade. Ett huvud som såg till kroppen väldigt stort ut. En ryggrad så fin. Och så plötsligt så sträckte den plötsligt upp en liten hand och viftade till lite, innan den försvann igen. Kanske var det en liten vinkning. Det kändes så. Kunde ha stirrat på den där skärmen hur länge som helst. Längtar redan ohyggligt tills jag får se den igen.

två dop och ett bröllop

Det var summeringen ifrån helgens släktinvasion. Dopen var planerade men bröllopet var en komplett överraskning! Dagarna hade bestått av familjeumgänge och i vårt fall min bror och hans familj boende hos oss med sina två småttingar. En nyttig (och lätt skräckinjagande) inblick i hur utmanande en 2åring kan vara. Speciellt en 2åring som fått en lillebror. På det ska vi blanda föräldrar och svärföräldrar som på sina håll skapar en iskyla i rummet så att håren reser sig, bara av varandras blotta närvaro... Helt enkelt en mycket intressant helg.
På lördagen var det sen dags att trycka ihop oss i den mycket moderna men väldigt vackra kyrkan i Aspudden. Jag fick äran att spä på min gudbarnsskara, och fick dessutom erfara hur ohyggligt otränade mina biceps är. Snacka om statisk träning. Att hålla i liten rackare på bara 4 mån kan vara så jobbigt. Konsten att le medan svetten rinner nedför ryggraden och under brösten. När ska prästen ta över det lilla knytet? Då plötsligt när vi tror att vi är färdiga får vi order om att sätta oss igen, och då går min syster och hennes sambo fram, och överraskar. En snygg kupp! Men en alldaglig känsla. Enkelt. Vackert. Ett ögonblick som svepte förbi i mängden. Lite konstig upplevelse. Men förmodligen exakt vad en andragångsbrud kan föredra.

Sambon frågade försiktigt i bilen hem om det kunde vara ett alternativ för oss. Han fick en fnysning till svar och ett konstaterande: Jag är en Starletflicka!

Segt att bygga upp, fort att riva ner

Det fick jag verkligen erfara idag. Det var comeback för yogan, efter ett alltför långt juluppehåll. Dvs ett gäng ynka veckor har slungat mig tillbaka till ruta 1. Jag talar förstås om vigheten. Som jag kämpat under många timmar där i yogasalen med att stretcha under hösten. Andas långa, djupa andetag som ska ta mig ned i positionen. Man sitter med benen raka och ska sakta böja sig fram så att man når sina tår, och till slut även kommer ned med pannan mot benen. Jag vet. Det är inte att leka med om man inte tillhör den lilla skara som verkar vara naturligt viga. För en gammal balettflicka som jag (i och för sig slutade jag när jag var 17, men ändå) så är det en tung påminnelse. Det tar lååång tid att kämpa sig till en vighet, men det går försvinnande fort att göra dig till ett kylskåp.

Noterat: fick idag höra första skvallret bland en av säljarna på jobbet, som hade fått för sig att jag var gravid..Första dagen på mycket länge jag inte hade svart utan en färgglad topp. Tydligen avslöjande ;-)

Ut ur garderoben

Det började en mörk morgon i tidig december. Det var en fredag, det minns jag särskilt för att jag stod inför en riktig partyhelg. Julfest med jobbet på fredagen, följt av hemma hos-vuxen-mingelfest med Bondtema på lördagen. Det sistnämnda är ju en tillställning som kanske händer ungefär en gång per sekel. Därför var jag tvungen att testa på fredag morgon. Jag hade nämligen dagen före, mycket oväntat, plötsligt känt mig väldigt öm i brösten. Men med tanke på hur mina symptom sett ut det senaste året så var jag inte särskilt upphetsad. Tänkte bara att det kom plötsligt. Och väldigt nära inpå. Tog det hela med ro i alla fall. Det blev som i förbifarten jag sen såg ett apotek under min lunch dagen före och tänkte att, jaja, jag kan ju köpa ett test. Det blir ett i raden av många onödiga. På fredagmorgonen tassade jag så upp och satte mig där på toan. La ifrån mig testet på badkarskanten och väntade några sekunder. Lååånga sekunder, när jag gick igenom det vanliga mantrat. Inte bli besviken nu. Inte. Det var verkligen en enorm förvåning som sköljde över mig när jag tyckte mig se ett ganska tydligt plustecken. Fram med bruksanvisningen. Vad betydde det nu igen? Var det gravid? Eller inte? Med en två-årings intellekt går jag igenom tecknet i det lilla fönstret, och bruksansvisningens formella text, omvartannat. Men det stämde verkligen.
Nu när det är ganska många veckor senare - är det fortfarande helt helt overkligt.
Men illamåendet, humörsvängningarna, ömma, kraftigt växande bröst och nu även mage är ju verkligt. Och förstås den totala, överväldigande lyckan när jag i små små stunder börja förstå. Det gick alltså !! Det växer en liten minibebbe därinne. HURRAAAAA !
Nu är jag ute i garderoben.

fattar inte riktigt

Facebooks storhet. Kan någon klok figur förklara det för mig. Förutom den briljanta idén att man kan spåra sina vänner ifrån skolklassen 85 så vad ? Nåt mer struligt,rörigt och svårt att haja hur man bäst använder det hade det väl inte kunnat hitta på..

skolgårdsnostalgi

Idag kom jag precis fram till garaget och skulle kliva ur bilen när jag insåg att det låg kvar en liten blå gympapåse där bak i bilen. Jaha. Bara att vända på klackarna och styra bilen tillbaka mot skolan där styvsonen går.
När jag kom där över skolgården som då var alldeles lugn eftersom alla lektioner precis börjat så fick jag en stark nostalgikänsla. Jag tittade på deras klätterplank, deras fotbollsplan och deras stänger. Jag kände gruset under fötterna och plötsligt förflyttades jag tillbaka till vår lågstadiegård i Karlskrona. Hur jag och mina tjejkompisar sprang ut på rasten och kastade oss upp i de där stängerna som vi sen grenslade och snurrade runt varv efter varv till ljumskarna glödde av värme och skavsår. Då inser jag hur länge sen det känns. Hur läskigt det är när tiden går och man liksom knappt märker det. Men man märker det på det faktum att man har svårare att minnas de där tidiga åren. Vem var man då? Vad tänkte och kände den där lilla flickan som var minst i klassen då?

Underbara Brunch

Idag var jag och vännen Å äntligen och åt en för mig i alla fall mycket efterlängtad brunch. Och lyxigt värre dessutom. På SAS Radisson, nybroviken. Det är nåt speciellt med att just brunchen. Inte alls som att ta en vanlig fika. Inte heller frukost. Utan bättre på så många sätt. Lyxigt, gott och innehåller allt.
Sallader, ägg, sill, äggröror, korvar, ribs, ostar, nybakat bröd, smoothie i alla dess smaker. För att inte tala om efterrätterna. Små små bitar av morotskaka, chokladmousse som smälter i munnen och Créme Brulé som är som honungsgrädde. Len, lätt syrlig och fylld av vanilj. Ute dalade snöflingorna över skärgårdsbåtarna som ligger i ide. Jag njöt av varje sekund.