Möte med uppväxttiden

Förra helgen var vi i Karlskrona på besök hos min lilla pappa. Dvs hemstaden för mig. Det var länge sen nu. Nästan 2 år sen. Pappa är bättre på att ta sig till Stockholm än vi är att ta oss ner till honom. Men det är lika mysigt varje gång. Speciellt på nåt vis. Det är en konstig känsla att vara gäst i sin egen hemstad. Varje gatsten är bekant. Varje hörn av torget bringar minnen. Varje gång ser jag mig om och ser några av nutidens framgångsrika butikskedjor som tagit över den lilla familjeägda boutiquen, som vi växte upp med. Det är sorgligt på nåt vis. Men naturligt, förstås.
Vi hade bara hunnit checka in på hotellet som vi bodde på. Nya, moderna, havsinspirerade Scandic. Det ligger vid Fisktorget, granne med havet och även med min gamla tennishall. Den som jag för övrigt bara kastar en blick på för att minnas doften i omklädningsrummet. I fiket. När man öppnade den tunga dörren in till stora hallen med alla tennisbanorna. Min uppväxttid i ett doftsvep. Pappa och hans fru hade kommit för att möta upp oss på hotellet. Vi sjönk ned i loungen med härliga fåtöljer och ett lugn som jag anar kanske inte är lugnet före stormen, utan helt enkelt lugnet på ett hotell i Karlskrona. Det blir inte hysteriskt fredagstrångt. Skönt. Snart hör vi toner bakom oss och en skön jazz-stämma. Jag vänder mig för att se på duon. En mörk tjej som stod för den sköna stämman. En ljus kille som satt bakom elpianot. Mysigt tänkte jag. Sen tittar jag igen. Det är nåt bekant med honom. Det tar inte många sekunder innan jag känner igen honom och hittar rätt i hjärnarkivet. Det är ju Svenne. Svenne som på vår högstadietid var den stora flickidolen. Han var känd över inte bara skolan utan hela stan vid den tiden. Som Svenne. Duktig, begåvad musiker som hade eget synth band. De spelade mycket Depeche Mode. Och jag och mina kompisar stod med stora beundrande ögon och tittade på. Där var han nu. Något rundare. Något äldre. Men samma kroppsspråk. Samma röst. Jag tror inte att han kände igen mig. Jag kände honom mer än han kände mig så att säga. Vad konstigt det är ändå på nåt vis. Det är över 20 år sen. Jag återvänder till stan som gäst. Han är kvar, som stamgäst. Kul att se att han ändå kämpar på med musiken. Att den drivkraften finns kvar efter så lång tid. Svenne. All the best to you!

orden får inte tid

hos mig just nu. Men längtan finns. Längtan efter att sätta fler tankar på pränt. Det kommer snart. Hoppas jag. Under tiden blir det lite höstmysbilder i alla fall.

höst, regn och hormoner

Det går fort nu känns det som. Allting. Jobbet rullar på i nästan otäck snabb fart mot jul. Så mycket jag vill hinna med före dess att det är dags att gå hem. Samtidigt hemma, hinner jag ingenting känns det som. Det allra minsta hemmaprojekt, som att måla lister, eller fixa upp sladdfästen, blir det aldrig tid till. Allt som oftast däckar jag i soffan strax efter 9 tiden på kvällen. Då och då faller jag ned i en ensamhetskänsla, för att jag och mannen inte hinner med den kvalitetstid vi behöver. För att mina vänner känns långt borta, och på väg att splittras upp ännu mer än vad de redan är. Men kanske mest av allt, för att jag inte känner igen mig själv alltid där jag är just nu. I min egen kropp, som känns tung och bitvis rätt sliten. I mina hormongungningar som gör att jag känner mig pms-stinn, ledsen, orolig. I en skön blandning. Jag är fjärran ifrån så effektiv som jag brukar vara. Fjärran ifrån mitt vanliga jag. Och samtidigt så oändligt tacksam. Glad. Rädd. Ja det e mycket nu helt enkelt.
Får försöka bara vara i det.

Söndag i höstens månad

Det har onekligen förvandlats till höst. Träden ser lite roliga ut, i sin blandade fjäderskrud. Vissa löv är redan knallröda. Andra är fortfarande gnistrande röda. Jag har sparkat i den första lövhögen. Känt den första kalla morgonen. Köpt handskar för vardagen, och klassiska vantar till helgerna. Jag gillar hösten. Det får mig att längta efter murriga höstgrytor, äppelpajer och hemgjord chutney. Plommonmarmelad kanske t.om. Jag gillar värmeljusen och stunderna i soffan, när lugnet lagt sig hemma.

i helgen har vi firat styvsonen. 11 år idag. Så stor, men ändå liten. Växlar mellan tonårstendenser och liten kille igen. Charmig som få. Blandat omedveten charm. Det har frossats i bullar, tårtor och kakor. Vi har blandat våra familjer, jag och hans mamma. Det känns så häftigt att det har blivit som en saga. Vi står i samma kök och hjälps åt med disken. Vi sitter i samma soffa, och vinkar av mannen som vi bägge haft när han sticker iväg på fotbollen. Vi blåser ballonger till barnkalaset, och skrattar åt småkillarnas olikheter. Hon och jag. Jag gissar att hon verkligen hatade mig. Nu tror jag faktiskt att hon gillar mig. Och jag gillar henne. Skarpt. Det är 5 år sedan nu de separerade. Det är en evighet och ändå igår. Men jag är så tacksam.
Tacksam är något som jag blev påmind om igår när jag såg Lena Marie Klingvall på TV. Vilken fantastisk glädje. Snacka om problemlösare... Där har vi alla så mycket att lära. Nu ska jag ladda upp för en ny vecka på jobbet. Med ett mål om att vara mer lugn, mindre utbrott, mer stabil helt enkelt. Andas mycket. Länge. Ofta.

Déja vu

Jag kommer in på hotellrummet. Stänger dörren och kommer ihåg att låsa dörren. Pustar ut. Äntligen av med klackskorna. Sjunker ned på sängen. Det är då den kommer i fatt mig. Så bekant, fast ändå så långt borta. Rökdoften som puffar upp ur kläderna. Den gör mig nästan berusad. Eller kanske är det att man var van att förknippa den lukten med den också igenkännande lätt snurriga berusade upplevelsen. Tillbaka på hotellrummet efter nattens kickoff. Förr var det kanske dag 1 på ett flera dagars tokigt festande med kollegor, som plötsligt förvandlas till privata vänner. Ibland, till alldeles för privata... Tankens kranka eftertänksamhet blandades med smaken av avslagen öl i munnen, och rökdoften i håret som snart skulle sprida sig till kudden. Det är länge sen nu. Men ändå så otroligt bekant. Med den viktiga skillnaden att jag nu är som en utomstående betraktare.För vissa går det fort. Kroppspråket förändras. Skrattet ljuder högt. En annan person tittar fram. För andra tar det lite längre tid. Det sjungs och det skrålas gamla schlagerdängor på bussen. Det tas mobilkamerakort med pussar. Allt är sig likt. Fast jag tittar mest på. Jag lämnade det lilla ölhaket tvärs över gatan som vi just invaderat. Röken står tätt därinne. Som Budapest svar på Gröne Jägaren. På den tiden när vi fortfarande rökte inomhus vill säga. Det är lokalt. Charmigt. Och ändå rätt omöjligt att stå ut. Nykter.
Så jag har checkat ut. 22.15. Budapest by night...

Min älskade 2åring

Nu har tiden flugit iväg igen. Sedan sist har vi hunnit med mycket känns det som. Vi har njutit av en bonusvecka semester i Spanien, som bjöd på både drama, dallrande värme, stekande sol, skallrande åska, pinfärska räkor och ljumma bad. Helt underbart. Det är värt ett inlägg i sig och lite tillhörande bilder. Men just idag, vill jag bara hylla min älskade lilla 2åring.
Det är svårt att greppa att det är exakt 2 år sedan han föddes. Vid den här sena timmen hade han varit hos oss i nära exakt 4 timmar.. Det känns som en evighet sedan. Som alla brukar säga, kan man ibland inte se hur livet var innan.
Han är idag en underbar liten kille som utvecklas i raketfart varje dag. Nya ord som haglar fram, i allt längre sammansättningar. Han förvånar mig varje dag. Han har en egen stark vilja, kanske som sin mamma. Dåligt med tålamod, definitivt efter sin mamma. Men för det mesta ett fantastiskt humör. En tuffhet. Glittrande ögon som andas en charm som golvar vem som helst.
Älskar pasta och ris. Och bilar!!! Han anordnar alla sina bilar (och det är ganska många) i små fina rader som han sen flyttar bil efter bil fram och tillbaka. "många bilar" utbrister han sen och slår ihop händerna och ser verkligen helt själaglad ut.
Den kärlek jag känner går över mitt förstånd. Så oändligt starkt och stort att det många gånger skrämmer mig. Men gör vårt liv så oändligt rikt. Jag är så tacksam över den gåva vi fått.

Grattis min älskling

Tillbaka

Jag tror att jag är tillbaka. Ja, definitivt till jobbet, lite till vardagen och nu äntligen också till bloggen.
Men mest och viktigast- till mig själv. Det hände någon gång under de sista 2 semesterveckorna som vi var på Öland och tog det lugnt i vårt lilla sommarhus. Någonstans i takt med att regnet drog in över ön, och piskade fönsterrutorna smutsiga. Kanske i lugnet av bilden av den sprakande kaminen. Jag kunde i alla fall plötsligt konstatera- Här är jag ju! Jippie! Som jag har längtat efter mig själv. Äntligen känner jag igen mig. Jag känner den där närheten till mina känslor igen. Ja, mina glada och varma känslor vill säga. Inte bara ilskan. Distansen. Irritationen. Det var så otroligt skönt. Vi håller tummarna för att det håller i sig och att hormonerna liksom trillat på plats nu. Ett tag i alla fall.
Annars i stort får jag summera sommaren som mycket bra. Vår lilla turné i Sverige till de värmländska skogarna och utmaningen att pressa in sig många personer på väldigt liten yta, gick trots mitt humörtillstånd mycket bra.
Öland gick helt utan familjedrama och var väldigt skönt.
Så nu sitter jag här igen på uteplatsen och laddar upp inför helgens förrådsröjning som vi ska ta itu med. Det känns nästan lite pirrigt härligt. Vi har nämligen hyrt en container för att äntligen få slänga så mycket vi bara kan av alla dessa grejer vi samlar på oss genom åren men som vi faktiskt aldrig använder. Ja, vi ska förstås ge bort det som kan komma till användning för andra också. Men det ska bli ohyggligt skönt. Jag känner redan nu att det kommer att behövas mer ordning och reda till vintern när nya lilla varelsen kommer...

Det måste vara en tjej den här gången

För så konstig som jag är, det var jag definitvt inte förra gången. Vi brukade ju skoja om det där. Så stabil, glad och positiv som jag var när jag väntade Noel, har jag väl aldrig varit... idag har kaoset kulminerat och jag har i princip bara gråtit mestadels av och an hela dagen. Gråtit och bråkat med min kära man. Ibland går vi förbi varandra. Allt som ibland behövs är en hand som sträcks ut och klappar på kinden. Förstående ord, som säger så mycket mer än vad bråket egentligen handlade om.
Att det ska vara så svårt. Att lägga den där bryggan över. Limmet som slätar över. Istället blir det ett försök till skutt över. Vi vänder till nästa blad, så blir det kanske bra av sig själv. Men den jobbiga känslan i magen finns kvar. Sårad. Missförstådd. Ångerfull. Allt i en enda blandning. Och med dessa hormoner som lever happy days i min kropp, blir det bara kaos kvar.

Ett litet inre kaos

Jag känner inte igen mig själv just nu. Det är som jag, fast ändå inte. Inom mig kastas jag upp och ned i en känslomässig berg-och dalbana. Ena sekunden, själaglad över livet, och alla de fantastiska gåvor vi fått. Över lyckan att få vara frisk och leva i en kärleksfull och trygg familj. Nästa sekund, har jag svårt att nå den där glädjen, trots att tankarna försöker påminna mig. Jag är trött, dränerad på energi, retlig, och vill bara krypa ihop i fosterställning som en liten kattunge och gråta. Det är förstås i den senare rollen som jag inte känner igen mig. Vi är på semester, och njuter av sol, värme och god mat. Men jag åker ändå upp och ned i den där eviga rollercoasten.
Visst finns det kanske en bra förklaring. Om allt går bra, så ska vi bli en till i familjen i början av januari. Den ofattbara nyheten slog ned veckan före bröllopet, och fick liksom knappt plats just då. Den fick helt enkelt lindas in i fint paket. Saved, for later.
Men nu är den öppnad. Sakta, börjar paketets innehåll göra sig gällande. Inte bara med illamåendet, en enorm trötthet (som jag för övrigt inte alls kommer ihåg att jag upplevde så förra gången), och en mage som börjar anta en lätt rundning, istället för den nybantade, stolta, platta jag hade lagom till bröllopet.. Utan också med alla dessa tankar som börjar ta form. Hur ska det gå? Hur kommer vårt liv att bli då? Kommer vi att klara det? Kommer vi att orka? Min älskade styvson fick alldeles i dagarna också reda på nyheten. På ett lättsamt sätt, sådär i förbifarten i vattnet, som vi alla tumlade runt i på badstranden. -Vet du, lillebror ska bli storebror..? Vad hade vi väntat oss? Ja i mitt fall, kanske ett, Nehe, åh, nej.... och så med ett leende i mungipan kanske tillagt. När då? Det som hände nu var istället att han brast ut i gråt och sprang i väg långt bort på stranden. Farfar fick först försöka prata med honom. Sedan Micke. Det la sig, och lugnet återkom. Fast jag känner att det bara är på ytan. Allt skulle bli så jobbigt sa han. Då vill jag flytta till mamma. Ångestklumparna växer förstås i allas våra magar. Skamfyllda känslor, om man verkligen behandlar alla lika i en styvfamilj. Hur man gör på bästa sätt för att skapa den där familjekänslan ändå. Idag är han och Noel som de finaste bröder. Kärleken till varandra lyser i deras ögon, och han är Noels stora idol. I allt han gör och säger. Innan vi fick honom, så var det ungefär samma reaktion som nu. Fast mildare. Jag hade verkligen trott i mitt hjärta att det skulle bli lättare den här gången. Men inte.
De första månaderna med Noel, hade jag ofta ångest när han var hos oss, för att jag var så rädd att han skulle tycka att det var just, jobbigt. Jag gav honom öronproppar och sa att ta de här om du skulle höra honom skrika på natten. Men det bara flöt förbi, och det verkade aldrig som han varken hörde honom, eller tyckte det var särskilt jobbigt de gånger han gjorde det. Sakta började jag tro att det var som vanligt, en tanke jag själv format, tagit på mig, som inte var en sanning. Det var en väldigt skön insikt. Men nu vet jag inte riktigt. Kanske har han bara bitit ihop? Nu när Noel visar vissa tecken på 2års trots, och stark egen vilja, så tänker jag med rädsla på hur det då ska bli, när det kommer en bebis till? Vaknätter, och tröttma.
Jag vet att man klarar det. Jag vet att det är bara och ta en dag i taget. Men just nu, i den där berg-ochdalbanan jag åker i, får dessa tankar ganska mycket plats. Blandad med den stora glädjen också förstås. Det fantastiska har hänt igen. Vilken gåva.
Jag är kanske bara gravidhormonfylld, och labil som det ska vara. Allt ordnar sig. Eller?

Så mycket tid, så stora saker

Hur sammanfattar man 1 månad som på många sätt är den viktigaste i hela mitt liv. Och den största. Och den finaste.
Vi har blivit man och fru. Sagan blev sann. Det blev en dag som på alla vis uppfyllde mina gamla djupt bevarade, sedan länge formade drömmar och bilder. Allt blev bara så bra det nånsin kunde bli. Jag är så tacksam, lycklig och fylld av härliga känslor fortfarande, för er alla som var där och deltog och förgyllde vår dag. Det blev en magisk, fantastisk vacker dag som för alltid kommer att finnas i våra minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den dagen, kvällen och natten. Men det kanske kommer senare.
KRAM till er alla.

Naturens egen brudskrud

var vi nere och beskådade idag. Jag och Noel. Det är som magi. Det är så häftigt, för man kan både se och känna hur det påverkar människor. I år tyckte jag mer än nånsin. Det går inte att värja sig för den här skönheten. Så ljus och skir i sin färg. Så oskuldsfull vacker. Vi strosar där, under den ljusrosa himlen som det blir i allén. Vi och så många andra. Vi beundrar. Njuter. Delar det med de andra.
Tänk så kort tid de har på sig, dessa vackra grenar. Dessa vackra stammar. Underbart är kort ibland. Carpe diem.

Bråda dagar

Bråda dagar
Jag känner mig som en liten nisse i tomtefabriken på julafton ungefär. Eller som mössen i Askungen. Vi ska sy och vi ska fixa...
Det skrivs listor, det handlas nya saker, det printas dokument, det planeras fram och tillbaka. Mest fram.
Det är lite smårörigt i huvudet, men det hör väl till gissar jag.
4 dagar kvar till vår stora dag. Overkligt. Ofattbart Men alldeles UNDERBART

en snabbspeedad månad

Det går fort nu. Mycket i mitt liv. Inget nytt under solen kanske. Men ändå. Jag vet inte hur jag ska summera den månad som gått sen sist. Det har hänt så mycket, men jag har inte haft varken, kraft, ro eller lust att skriva här.
Ombygge i lägenhet, från 3:a till mini4:a, känslomässig berg-och dalbana, minst 1 gång om dagen nära nervsammanbrottets gräns, tårar och skratt, vab dagar och snorig näsa, Noel halkar på dagis och får en svullen brottarnäsa. Men mest av allt ändå. Våren!!! Sandlådestunder med älsklingen. Första grillningen på uteplatsen. Nyoljade utemöbler. Planterade vårblommor. Noels nya ord och andra lärdomar nästan varje dag. Och så en underbar tjejhelg. Möhippa. Tid för tankar, prat, bubbel och bad. Lyx förpackad i den varmaste vänskap. Plus att jag medvetet har en medveten stund med Noel varje dag, där jag ägnar honom full uppmärksamhet. Inte funderar på hur jag ska avleda honom för att göra den där nästa saken. Disken, tvätten, jobbet, städningen.
Att just då göra bara det. En stund om dagen. Det är en bra början.

Helgmys, vårkänsla och trötthet

Helgen har varit en blandning av allt det där i en och samma påse. Vi är trötta. Fortfarande. Det har nästan byggts på när nu livet återgått till vardagen igen, och man istället tvingas ta i kapp all den där tiden som vi varit borta. Jag har haft en otroligt intensiv vecka på jobbet. Det har inte funnits en död minut. Jobbat på kvällarna fram till midnatt för att förbereda nästa dag. Somnat alldeles för sent. Sovit knackigt. Upp för tidigt. Men det har gått bra. Man har verkligen mer kraft än man tror ändå. Helgen började med mysig fredagskväll med återträff med mammagruppen på nya restaurang Björk. Det är så kul att vi faktiskt har hittat varandra genom den gemensamma nämnaren att vi fick barn samtidigt. Men vi har riktigt kul även utan dem. Delade familje/relations minnen och ämnen väckte ganska många asgarv, vilket var befriande.
Micke och Melker har haft fotbollshelg så jag o Noel har hängt ihop igår och idag, och varvat lekparken med det fortsatta rensandet hemma. Däremellan har vi noterat skatornas fantastiska tålamodsprövande bobyggande, träffat en sädesärla och hälsat på ankorna.

Sjukstuga och kaos

Livet har inte återgått till den vanliga rullande vardagen än. Den där som man så ofta kan tycka är lite rutinfylld, stressig och inte alltid helt längtansfull. Nu ser jag den med helt nytt ljus. Efter några dygn hemma, fick vi återvända till Astrid Lindgren förra söndagen. Då som mer rutinerade. Vi visste vilka slussar som skulle passeras. Vilka tester som skulle göras. Vilka rutiner som ska gås igenom. Men det gick lättare och fortare den här gången. Både själva hanteringen på sjukhuset, och Noels tillfrisknande igen. 2 dygn senare, var vi hemma igen. Den här gången försedda med antibiotika och med nya goda råd. Det har gått bra. Hostan, den läskiga, den skrämmande, den som gjorde honom så väldigt dålig. Den har klingat av. Tack och lov. Matlusten har sakta kommit tillbaka. Så långt allt gott och väl. Sen igår kom febern tillbaka som en otäck nordanvind. Min egen analys är att det är storebror som smittat med nytt virus. Denna gång fick han hög feber, men utan att vara sådär märkbart jättepåverkad. Varm. Visst. Men inte utslagen. Och han har tack och lov fortsatt och äta. Men det har förstås hållt oss hemma hela helgen. Vi har tittat ut genom vårsmutsiga fönster och längtat ut. Men mest av allt längtat till att allt ska vara som vanligt. Att Noel ska vara helt frisk och kry. Den tidigare coola morsan har bytts ut till en evigt nojande variant. Kommer han att vilja ha något att äta den här gången? Tänk om han inte äter? Tänk om han inte ens vill ha saft? Tänk om han efter det här bara vill ha saft och sylt? Tänk om han blir ett överkänsligt barn. Ja, sådär håller jag på, medans jag går och längtar ut. Igen. Hälsa och sol till alla. Kaoset? Jo, vi håller på och gör om lite smärre i lägenheten just nu också. Toppentiming. :-)

From dusk to dawn..

Beundran för slussarbetarna

Vi hade tur att få ett enkelrum den här gången. Till skillnad ifrån när han föddes. I och för sig känns det än mer viktigt nu. Att få rå om honom, pyssla om honom och skapa så mycket trygghet som möjligt. Vi är inne på 3e dygnet, inlagda här nu. Det börjar bli en liten vardag otäckt nog. Man inrättar sig förvånansvärt fort i rutiner märker jag. Håller koll på nattens kontroller. Vaknar med en timmes mellanrum ungefär. Mer eller mindre grusad i ögonen försöker jag lugna honom. Lyssnar på hans små rossliga andetag. Jag kan personalens schema tider nu. Vet när nattpersonalen kommer. Vet när de går. En del är trevligare än andra. Men jag bestämmer mig för att rikta bara tacksamhet mot dem. Allihop. Från de underbara nattsköterskorna första natten, till den mycket svårförstådda lätt uppläxande Muhammed vid första mötet på närakuten. Vilken tur att ni finns allihop. VIlken oändlig tur, att just ni i denna stressade, prestationsinriktade, karriärsstyrda, självförverkligande värld, fortfarande drivs av en passion att ta hand om andra.
När jag vant styr mina steg nu bort genom korridorerna mot kaffevagnen, där man själv lägger pengar, så sneglar jag på vägen in i ett och annat rum, som står öppet. Där sitter föräldrar med sina små i knät och läser sagor. Matar. Tröstar. Väntar. Jag känner igen deras blick. Deras oro. Deras sneglande på klockan. Deras barns hosta. Allt är bekant. De har ändå kommit ett steg vidare i slussen ifrån receptionen. Där ute sitter de som nyss kommit in. Med nummerlapp i hand och väntar. Men då har de förmodligen redan varit på den allra första anhalten, närakuten, där den första gallringen ska göras. I en värld där allas oro, allas väntan är lika svår, är de just dessa slussarbetares jobb att gallra. Prioritera. Dessutom med glädje och tålamod.
Tack för att ni finns.
Nu släcker vi lampan i rum nr 11 bakom de barngula gardinerna. Jag ber om en lugn natt, och bortblåsta otäcka RS virusar imorgon.

Dagens två citat

Från hantverkaren:
"Hinner inte göra mer just nu, måste dra på annat jobb. Men jag kommer tillbaka om en månad och fortsätter...."

Från dagis: 2 timmar efter lämning
"Ja alltså vi vill bara säga det att Noel är inte helt frisk..Vi tror att han har ögoninflammation. "

Det första genererar ungefär lika mycket ilska som det senare ger ångest...

min lilla julgran

Idag var första gången jag på allvar tittade på den och undrade vad den gjorde där? På mig. Det liksom passade inte in i bilden idag. Jag gillar den fortfarnde egentligen, det är inte det. Min lilla julgran, som det förstås inte är, utan ett klokt kinesiskt tecken, som signalerar "långt liv", har hängt med i över 10 år nu. På skuldran. Jag har varit stolt och nöjd. Vi är kompisar. Micke är mer ovän med den. Men nu. Till den vita, långa, skira klänningen. Klänningen med stort K. Såg det liksom konstigt ut. Hmmm...Det blir en nöt att knäcka..

En återförening

Vi har återförenats sen en tid tillbaka. En mycket försiktig start, men som nu känns allt mer stabil och igenkännande. Vi hade ett långt förhållande, under många intensiva år. Sen var det som om vi gled ifrån varandra. Tappade gnistan. Tappade fokus. Under en lång period, inte sugen alls. Stress och press hade liksom förstört lusten. Sen kom lusten till nåt nytt. Något som representerade nåt annat. Jag var trött på hela konceptet. Brytningen var därmed oundviklig och skedde utan några större frågor eller dramatik. Vi var ifrån varandra under nästan 2 år. Men sen en tid tillbaka kom en viss nyfikenhet igen. Kanske skulle jag våga prova igen. Kanske var det värt det? Det var ju rätt bra ändå, när vi höll på som bäst. Jag trivdes med mig själv då. Några första trevande försök, har nu börjat etablera sig i en vana. Och jag gillar det. Det är lite som att hitta hem igen. Fast med nya ögon. Det representerar den gamla tiden och en ny tid. Det är en ny relation.
Mellan SATS och mig.

Ta't lugnt - ta en TOY

Tänk om det verkligen var så enkelt. Ett litet tuggummi och så blev man bara lugn och cool. Det känns som ett tema just nu inom mig. Att ta det lugnare helt enkelt. Det är svårt. För mig.
Jag känner mig rätt mycket två steg efter hela tiden. Samtidigt frågar jag mig, om det verkligen gör nåt? Vad är det som är så viktigt som du stressar upp dig för? Ibland har jag inte svaret. Det bara är som ett bubblande inom mig. Irritation. Men mest av allt. En stor ilska. Den kan komma plötsligt. När jag rannsakar mig själv varför jag blir arg, från ingenstans, så kommer svaret stress. Att jag alltid vill vara lite snabbare. Hinna med lite till. I en redan orealistiskt pressad agenda förmodligen om jag skulle fråga någon annan. Ilskan bubblar upp när jag då konstant känner mig två steg efter. Minst. Så onödigt. Så svårt att ändra på. Det handlar nog om att jobba bort bilden av sig själv, som den ständigt projekterande personen. Men det är svårt.
Jag funderar också på de olika JAGen som jag en gång i tiden läste om. FöräldraJAGet, barnJAGet och vuxenJAGet. Att vi alla har lite av alla tre varianterna i oss, men att det i olika situationer är mer eller mindre tydligt att det är en av JAGen som dominerar. I en kärleksrelation t.e.x. Jag hade en relation en gång med en kille som var som jag väldigt mycket. Vi var två barnJAG som krockade rätt ofta. Nu märker jag till min fasa att det där kommer fram ibland även i relation till barn. Till mitt styvbarn, och till mitt eget. När de blir arga blir jag arg. Inte alltid förstås. Men alltför ofta.
Men jag är åtminstone medveten om det.

En läskig läxa

Minuterna före såg jag honom gå upp och ned på första trappsteget, i den ganska långa trätrappan, inne i affären. Jag begrundade honom en bit ifrån. Han gick upp, övervägde höjden, vaggade lite fram och tillbaka med ett ben i luften. Sen nästan tog han sats, och landade med foten nere i golvet och tog några extra trippande steg. Stolt leende ögon och ett bubblande skratt. Ja, det är väl så det är, tänkte jag. I värsta fall stupar han där i farten. Men höjden ifrån det enda trappsteget är inte värre än att han tar emot sig med händerna utan problem. De måste ju få upptäcka. Det är ju så det är att vara barn. Jag vill inte vara en sån där mamma som skriker Akta dig, för allt som kommer i hans väg.
Några minuter senare har han blivit lite tuffare, och kravlat upp högt, högt upp i trappan. Jag ser honom när han kryper uppåt. Går emot honom och ställer mig två trappsteg nedanför. Bevakar lugnt. Inväntar kravlandet uppåt för att sen hjälpa honom ned. Nöjd som jag är över att hitta det vi sökte i affären, så vänder jag mig om till Micke för att ropa ut den strålande nyheten.
Det tog max 2 sekunder. I ögonvrån fladdrar det till. Sen hör jag dunsen. Smällen. Den kommer jag förmodligen aldrig att glömma. Hårt trä mot hans lille skalle. Bilden jag såg är nu suddig, några timmar senare. Han stod på huvudet där i trappan. Voltandes i en kullerbytta. Sen skriker han högljutt. Jag kastar mig fram. Kall av skräck av den bilden jag nyss sett framför mig. En snabb tanke om att det är tur att han skriker i alla fall, kommer. Jag får upp honom i famnen. Ser inget. Tröstar. Tröstar. Håller mig lugn och tänker att det var nog inte så farligt. Går ner i trappan, för att möta Micke när en expedit med rynkad panna kommer emot mig.
Du, han blöder nog där. Gör han, säger jag. Förvånad. Då vänder jag på honom. Ser en stor mörkröd fläck i bakhuvudet. Och det kommer mer. Paniken slår till. Samtidigt det tillkämpade lugnet. Du måste hålla dig lugn nu. Vi kämpar bägge två med det tror jag, mannen och jag. En halvtimme senare sitter vi i väntrummet på Astrid Lindgren, bland alla andra oroliga föräldrar. Vi har tur. Vi tillhör de lyckliga som bara behövde vänta 1 timme. Många tårar senare, har vi en igenlimmad liten kille, som vi får ta hem igen. Han verkar ok. Nästan som vanligt, förutom då det läskiga såret.
Jag är stukad. Tilltufsad. Skamsen.
Vi hade änglavakt.
Jag ska bli mer försiktig. Jag lovar.

En festlig vardag

Kylan biter i kinderna. Örsnibbarna är nästan stela. Jag borrar ner klackarna i den lilla hinnan av snö som ligger ovanpå de förrädiska isfläckarna. Bitvis är det mer än så. Flera lager av hårdpackad is som smält på ytan någon enstaka dag. För att frysa igen till blankis, dagen därpå. Huden är torr och fnasig. Läpparna törstar efter lypsylet i väskan, som alltid är lika omöjligt att hitta just precis när jag vill ha det. Håret är torrt och sprött. Rynkorna jag stirrar i ansiktet under färden upp i hissen till jobbet, känns lite, lite djupare än tidigare. Naglarna ter sig ha slutat växa och går i stället av, skvivar sig och ger upp.
Det är mycket januari nu.
Men då är det skönt att en vanlig tisdag, i slutet på månaden, konstatera att det är inte längre becksvart när jag kommer till den lilla dagisgården. Fåglarna kvittrar, vårlikt, uppmuntrande. Och ikväll, har vi ätit skaldjur och knäckt den där fina flaskan skumpa som jag fick av jobbet. Bara för att vi kände för det. En helt vanlig, festlig tisdag. I januari.

Trög start på vit helg

I fredags var planen att dra iväg hyfsat tidigt på eftermiddagen till Värmland. Till den där bortglömda byn igen. Där Mickes mormor bor. Lesjöfors. Det gick sådär kan man säga.
Det mest irriterande är nog ändå vår bristande planering. Som att jag fortfarande tror att jag kan packa ihop en helgpackning med allt för Noel också, på en halvtimme. Skidgrejer ska hämtas från förrådet. Kattlådan ska tömmas. Kattuslingen ska ha mat så hon klarar sig över helgen. Det tar lite mer än 30 min kan man säga. Sen med en proppfull bil och en kinkig, fortfarande lätt förkyld liten pojke, skulle vi köra ned i garaget för att byta en lampa till ena lyset på bilen. Alla som har provat, vet att det kan vara ett smärre idiotprojekt att ge sig på själv. Det tog ungefär 40 min. I vår tankevärld hade vi planerat 5 min. Sen iväg till affären för lite snabbhandling. Micke passar på att gå köpa oss varsin korv. Tillbaka till bilen blir det några otrevliga överaskningar slag i slag. En vänlig gäst hittar min plånbok på marken. Tack och lov. När Micke kommer tillbaka ifrån korvkiosken har vi fått en p-bot! Sen startar inte bilen..Startkablarna ligger förstås allra längst ned i bagageluckan.
En vänlig bilgranne hjälper oss igång sen, så vi kommer iväg. Några timmar senare bara.

Men sen blev helgen i sin helhet desto bättre. Mys i det värmländska lilla rummet, där vi klämmer in oss allihop på madrasser på golvet. Jag trivs med det. Där i alla fall.
Och sen fick vi åka skidor. Allihop. Ja, 3 aktiva och en passiv åkare då.
Underbart att känna kalla snöflingor mot kinden i liften och se det snötäckta granarna sträcka på sig under oss.
Livskvalitet.

Borta bra, hemma kallt..

1 månad har visst passerat sen sist. Kanske en behövlig bloggpaus. Det har helt enkelt inte hunnits med. Julen flög iväg, som en vindpust, och sen bar det iväg till Cypern för nyårsfirande, och lite semester. Det var väldigt skönt. Inte så mycket sömn kanske som jag skulle behövt. Men mycket njutning. Mat, dryck, och en och annan stund i 20 gradig solvärme. Som i maj/juni här hemma. När luften är krispigt sval. Luktar blomma och fräschhet. När man söker upp närmaste hörn som kan vara lä, och drar upp filten till hakan. Men ute sitter man. Till varje pris. Så var det ungefär. VI har förmånen att bo i ett hyrt hus, som är helt fantastiskt. Där det finns yta som man bara drömmer om hemma. Komfort som övergår alla önskemål helt enkelt.
Veckan gick otroligt fort. Vi kommer hem framåt nattkröken dagen före det är dags att börja jobba igen, efter julhelgerna.

Jag hade räknat med att mötas av doften av överföll kattlåda. Nej då, hon hade inte varit helt ensam. Syrran ställde upp som kattbesökare, och gick hem för att klappa om och ge mat ett par gånger. Uppenbarligen räckte det inte, enligt frökens krav.
Vi möttes av bajskorvar på överkastet. Som i sin tur dolde genomkissade kuddar. Täcken. Madrasser.
Så var vi hemma igen. Iskallt. Blött. Lite äckligt. Fast ändå hemma.

Nu är det nytt år. Nya möjligheter som vi brukar säga på jobbet.. Nya livet har börjat. Ja. igen. Denna gången är det allvar. Denna gången har jag en mycket tydlig målbild. Och en mycket tydlig tidshorisont.
15 maj. Så är det med det.