Världens sämsta personal

just nu verkar SJ ha. Det är helt enkelt inte klokt hur många historier man kan rada upp om man hör sig för bland vänner och bekanta som gästar detta företags bekvämligheter (?) då och då. Själv hade jag den äran i helgen. Då jag tillsammans med min syster och våra två minstingar besökte vår mamma i Kalmar. Det är en historia i sig, som jag återkommer till. Men nu till dagens RIS. Vreden tornar upp sig i mig redan när vi springer över perrongen mellan bytet i Linköping. Ifrån den lilla harmoniska tågbussen som gick ifrån Kalmar, till det stora vidundret, X2000 som ska ta oss till Stockholm. Får mig att tänka på min favoritsaga när jag var liten. Det lilla blå tåget. Det var det lilla söta, lite långsamma tåget, som skulle tävla mot den stora, vackra, smäckra, silverglänsande - Silverpilen. Det gick förstås väl i sagan. Det lilla blå tåget vann, fick ära och berömmelse. Men vår silverpil var allt annat än en vacker syn när vi klev på. Det var fullständig kaos. Barnvagnar överallt. Sopor i korridoren. En annan desperat mamma med två barn bad tågvärden om hjälp. Han kunde uppenbart inte hantera situationen och började stressat ryta åt folk. Åt oss också. Nästa trista överraskning blev i cafévagnen. Med Noel på armen och en överfull bricka skulle jag betala. Väl medveten om SJs brutala restaurangköksregler, så kom jag lydigt med en oöppnad burk under armen.
"Ja, så ska jag värma den här också", säger jag.
"Jaha, då måste du ha en påse, annars får du inte värma den", svarar snipig kassörska.
"Ja, det hoppas jag att du har", säger jag, förberedd till attack..
"Ja det får vi se, jag får gå och kolla det", får jag till svar. Mycket besvärad. Då kan jag inte hålla mig utan lägger en kommentar om att SJ verkligen inte välkomnar barnfamiljer. Och att det faktiskt handlar om HUR man bemöter människor. Speciellt borde man kunna ställa de kraven på människor som jobbar med service.
En svart blick var allt jag fick till svar. Jag förstår verkligen att SJ nu kör auditions till sin pågående rekrytering av nya tågvärdar. Det var väl det klokaste jag hört på länge.

Tröttma

Den här veckan har jag varit så grymt trött. Det är som om ögonen inte riktigt öppnar sig. Har däckat i soffan kl 9. Ikväll är det rekord den här veckan, eftersom jag i skrivande stund fortfarande är vaken. Novembergråa himlen ligger som ett vått täcke över mig, och det nästan så jag går kutryggad för att ducka för den. Så känns det i vart fall. Imorgon måste jag vara hyfsat pigg. Då är det årets glada julfest med jobbet..Jihaa!

Ja, ja, ja, Yasuragi!!

Det var så fantastiskt mysigt. Det gick så fort. Alldeles för fort. Vi fick äntligen mötas igen. Som vi kunde göra så ofta förr. Vi är inte längre bort idag. Tvärtom. Så mycket mer vatten har runnit mellan broarna sen den tiden vi hade då. Vi finns där med varandra i tankarna i vardagen. Trots att vi bor i samma stad, så ses vi inte tillnärmelsevis så ofta som jag skulle vilja. Men så är det också sådär härligt med ens bästa vänner. De finns där. Även om det går aldrig så många gånger emellan som man inte hinner ha ett samtal. Ett riktigt samtal. Där tankar utvecklas och blir till. Formas om. Skapar nya. Det hade vi nu. Lyfte på lock som bara funnits som egna tankar. Det var så härligt. Att det sen ägde rum bland varma källor och kall luft i en härlig mix. Det gjorde inte direkt saken sämre. Tack vännen A.

Svinkoppor vi sa...

svinkoppor det var....Så nu blir det antibiotika och krämer för både den store och den lille mannen...inget kul för dem, men det går över.

Dröm..

Denna drömmer vi just nu om..Till våren..till ett alldeles speciellt tillfälle...

Senaste egenställda diagnosen

är svinkoppor......
Både mannen och sonen. Forts följer imorgon...

Delade erfarenheter

Tänk vad bra det är med erfarenheter att dela med sig av. Ibland kan man tänka på hur de gjorde förr. Mammorna alltså. När det inte fanns någon BVC till hands. Eller vårdguide. Eller sjukvårdsupplysning, på telefon, dygnet runt. Eller mammagrupper.
Den här gången var det en av mina kloka mammakompisar ifrån föräldragruppen som gav mig insikten.
Noel har som sagt varit sjuk sedan i fredags. Jag ringde sjukvårdsupplysningen, för att kolla av hur man skulle förhålla sig till en ev svininfluensa. För det är förstås det absolut troligaste att han har drabbats av. Det eller möjligen vanlig influensa. De var coola, och sa bara att man skulle ta det lugnt hemma, och följa allmäntillståndet. Nånstans i mediahetsen kring svinisen, så glömmer man liksom helt bort alla vanliga sjukdomar det små liven kan drabbas av. En kollega påminde mig om att han kan ju ha öroninflammation? Eller halsfluss? Med det i åtanke gick jag ned till vårdcentralen för att kolla av. Han kunde konstatera att nej, det var inget av ovanstående. Noel hade fått lite små röda utslag, men inte så farligt. Han tittade på dem också, men sa bara att det är förmodligen en virusinfektion. Sen ikväll, blev han plötsligt mycket piggare, och febern hade lättat ordentligt. Han tog ett kvällsbad, och då såg jag att han var full av röda prickar. Då slog det mig som en blixt från ovan. Javisst, det här har jag sett förut. När Cissi, en av mammorna, hade berättat om när sin lilla tjej fick 3-dagarsfebern. Jag såg t.om en bild på henne, alldeles full av prickar. Precis så, såg han ut. Läste på i en av gratisböckerna man fått om barnsjukdomar. Hmmm, plötslig hög feber, lätt diarée, ont i kroppen, feberkramper, och sen efter 3-4 dagar, plötsligt lättad feber, och så utslagen. Där satt den. Tror jag i alla fall. Tack för tipset, kära mammakollega.

mamma - med och utan koll...

De senaste dagarna har jag känt mig som en typisk förstagångsmamma. Helt utan koll. Micke har varit borta med jobbet några dagar, och jag har pusslat logistiken med hämtning/lämning och möten på jobbet. Inget unikt kan ni tycka. Nej, jag vet. Men det är fortfarande rätt många saker som jag verkligen inte har koll på. Till exempel hur lång tid det tar att transportera sig till och från dagis, kommunalt..Det tar inte en halvtimme. Det tar minst 45 min. Nej, man har aldrig tur med bussbyten när man behöver det. Konsekvens: 2 dagar i rad har jag tagit taxi, antingen till eller från jobbet...En annan grej är det här med vad barnen ska ha på sig på dagis. Utekläder alltså. Vi har overall. Så långt, rätt tror jag. Jag tyckte vi gjorde ett kap när vi köpte prisvärda kängor, som skulle vara vattentäta (har jag för mig) och små söta galonvantar som var så krångliga att få på, att det istället blivit fleecetumvantar. När jag häromdagen hämtade en trött kille, så fick det bli utan de dyngsura kängorna, och drypande vantarna.
Men vissa saker har jag uppenbarligen koll på. De viktigare sakerna. Som att jag känner igen när mitt barn är sjuk. När jag hämtade igår, så såg jag på honom att han såg dålig ut. Han känns lite varm, säger jag, undrande till dagisfröken. Det är nog bara det att det är varmt härinne, svarar hon. Väl hemma fick jag bädda ned en liten kille med 39 graders feber. Så lite koll har jag trots allt. Tryggt att veta nånstans.

plötsligt blev det vinter

idag tyckte jag att det hände. Ja, egentligen såg jag det när vi kom hem tidigt den kulna måndagsmorgonen den här veckan, och bilen svängde ner på Lillan. De stora vackra guldgula träden som kantar vår gata, stod nu tomma, kala, och vinterförberedda. Löven dansade istället runt på gatorna som i en vacker isdans. Då vet man att det snart kan vara dags för den första snön. Och den kom ju här i morse. Ja, om man nu kan kalla det snö. Det var det härliga novembervädret som tog tag i oss med full kraft där vi gick mot bussen i motvind och snöglopp. Tack och lov hade jag letat fram åkpåsen till Noel som nu satt i vagnen snällt, och kurade så långt bakåtlutad han kunde för att kanske slippa de kalla dropparna. Förståeligt. Nu är det bara att förbereda sig. Ska ut och leta vinterjacka i helgen, och efter att ha hämtat hem en liten kille sist ifrån dagis idag, med tokblöta så kallade vattentäta kängor, blir det en tur till de något dyrare barnskoaffärerna tror jag.. Och så ska jag svälja några vitpepparkorn innan jag går och lägger mig. Vad gör man inte för tokigheter för att om bara möjligt slippa kräkisen...