Förra helgen var vi i Karlskrona på besök hos min lilla pappa. Dvs hemstaden för mig. Det var länge sen nu. Nästan 2 år sen. Pappa är bättre på att ta sig till Stockholm än vi är att ta oss ner till honom. Men det är lika mysigt varje gång. Speciellt på nåt vis. Det är en konstig känsla att vara gäst i sin egen hemstad. Varje gatsten är bekant. Varje hörn av torget bringar minnen. Varje gång ser jag mig om och ser några av nutidens framgångsrika butikskedjor som tagit över den lilla familjeägda boutiquen, som vi växte upp med. Det är sorgligt på nåt vis. Men naturligt, förstås.
Vi hade bara hunnit checka in på hotellet som vi bodde på. Nya, moderna, havsinspirerade Scandic. Det ligger vid Fisktorget, granne med havet och även med min gamla tennishall. Den som jag för övrigt bara kastar en blick på för att minnas doften i omklädningsrummet. I fiket. När man öppnade den tunga dörren in till stora hallen med alla tennisbanorna. Min uppväxttid i ett doftsvep. Pappa och hans fru hade kommit för att möta upp oss på hotellet. Vi sjönk ned i loungen med härliga fåtöljer och ett lugn som jag anar kanske inte är lugnet före stormen, utan helt enkelt lugnet på ett hotell i Karlskrona. Det blir inte hysteriskt fredagstrångt. Skönt. Snart hör vi toner bakom oss och en skön jazz-stämma. Jag vänder mig för att se på duon. En mörk tjej som stod för den sköna stämman. En ljus kille som satt bakom elpianot. Mysigt tänkte jag. Sen tittar jag igen. Det är nåt bekant med honom. Det tar inte många sekunder innan jag känner igen honom och hittar rätt i hjärnarkivet. Det är ju Svenne. Svenne som på vår högstadietid var den stora flickidolen. Han var känd över inte bara skolan utan hela stan vid den tiden. Som Svenne. Duktig, begåvad musiker som hade eget synth band. De spelade mycket Depeche Mode. Och jag och mina kompisar stod med stora beundrande ögon och tittade på. Där var han nu. Något rundare. Något äldre. Men samma kroppsspråk. Samma röst. Jag tror inte att han kände igen mig. Jag kände honom mer än han kände mig så att säga. Vad konstigt det är ändå på nåt vis. Det är över 20 år sen. Jag återvänder till stan som gäst. Han är kvar, som stamgäst. Kul att se att han ändå kämpar på med musiken. Att den drivkraften finns kvar efter så lång tid. Svenne. All the best to you!
