Det är inne med spik

Plötsligt är den överallt. Hos min mamma, här bland bloggvänner, hos gamla vänner man hälsar på, i mammagruppen, i annonser i tidningar. Så nu är den också här hemma hos mig. De första 3 minuterna ungefär, är inte sköna. Det kan jag inte säga. Men jag kör profylaxandning, och påminner mig själv om att jag ju faktiskt ändå har fött barn..Sen vänder det. Värmen sprider sig, från ryggen i hela kroppen. Som ett varmt skönt rus. Rekommenderas.

Valet mellan nytt och gammalt

I veckan som gått har jag ställts inför ett val. Det var smickrande förstås. Men jag hörde nånstans försiktigt ringandes varningsklockor. Ta det lugnt nu. Se till att du inte bara sveps med i bekräftelseruset av att vara utvald. Det kan få rätt jobbiga konsekvenser. Första intuitionen sa nej. Inte helt övertygande dock. Inte så klart att jag inte gick vidare. Man måste veta vad man säger nej till först. Så det blev ett andra möte. Tankar som pendlade. Mellan det trygga, det säkra, det igenkännbara. Till det nya, osäkra, lite skrämmande. Ibland vill man ju vara lite skrämd. Få fjärilarna i magen. Känna suget när man ger sig ut i det okända.
Men magkänslan fanns ändå kvar. Ett snabbbesök hos mitt gamla tankebollplank - Isis kammare senare, fick jag den bekräftad. Jag har ofta blivit vald. Det har tagit mig till många situationer och positioner som jag inte vet om jag skulle hamnat i annars. Men den här gången är det jag som väljer.
Imorgon väljer jag att följa magkänslan.

Off season

Vilket lugn det råder. Redan när vi kommer av flygplanet, jag och Noel, så undrar jag om jag gått rätt väg in i den lilla terminalen. Vid bagagebandet står bara en annan man. Men jag får mitt bagage och vandrar vidare ut till flygbussen. Hittar till slut hållplatsen och funderar som bäst både på om jag ska fälla ihop vagnen i förväg samt om jag har tillräckligt med kontanter. 70 spänn. Räcker det? Svaret får jag minuterna senare när flygbussen kommer. Den är som vilken lokal SL buss som helst. Jag kan köra på med vagnen som den är. Det kostar 21 kr! 8 min senare står jag inne på centralstationen i Kalmar. Det är onekligen lättare i en liten stad.
Men så är det också off season här. Jag vet hur det ser ut en lördag förmiddag i juli. Då när alla turisterna skränar runt som galna måsar. Det är kontrasterna som är charmen på nåt vis. Ännu större skillnader blir det där jag spenderat de senaste dygnen. Uppe på norra Öland i Byrum Sandvik. Där är det bara vinden, och det evigt brusande vågorna som övervintrar. De håller på och värmer upp inför sommaren. Det luktar tång. Salt. Och försiktig vår.

Vacker födelsedag även i år

Jag minns den rätt väl förra året. Den inträffade då på en söndag förstås, och jag tog en ensam promenad runt Luxviken. Iklädd skinnjacka och solbrillor, andades jag in försmaken av våren. Funderade mycket på det stora som jag stod inför. Om att nästa år vid samma tid skulle jag vara mamma. Ofattbart var det.
Till stor del är det fortfarande det. Jag går här runt viken även i år, och njuter. Det är nog lika vackert väder nu, men aningen kallare vittnar mina iskylda öron om. Solbrillorna fick åka på ändå. Det blir inte mer vår än nan gör sig.
Nu är jag här. Mitt uppe i det första året som mamma. Jag njuter. Men idag kunde jag också för första gången smaka på känslan att gå tillbaka till jobbet. Det smakade gott. Som en försiktig men ändå bra smak. Det gör mig lugn. Jag har en hel härlig vår och sommar framför mig. Vilket otroligt privilegium vi har i Sverige.

Bilderna talar nog

Sol. Massor med snö. Luft som gör huden friskare. Renare. Glada människor. Enorma berg som får oss människor att kännas precis så små som vi är emot naturens krafter. Himmel så hög så att andningen blir lätt. Fast hög luft gör den också ansträngd. På ett härligt sätt. Italienska servitriser som blev kära i Noel. Svindyr barnmat. Ganska dåligt italienskt kök. Kanske fick vi turistvarianten? Men vem bryr sig om det? Vi hade det så otäckt härligt. Nästa år siktar vi på en vecka istället.

Intressant början på semestern

Det började redan på det lilla uthyrningskontoret hos AVIS, nära Milan Bergamo Airport. Regnet öste ner. Vi hade fått vår nyckel och gick med snabba steg mot bilen. Då upptäckte vi dock att bilen inte direkt var överensstämmande med beskrivningen på internet. Vi hade noga kollat att den skulle ha 7 platser och rum för minst 5 väskor. Den här bilen hade förvisso 7 platser. Men 0 rum för väskor. Det blev jag som lite självutnämnd reseledare(som vanligt) och min sambo som fick försöka gå och snacka med italienaren på plats på kontoret. Sen utbröt rätt snabbt en vad jag uppfattade som ganska hetsig diskussion, men som för honom förmodligen var vanlig samtalston. Men allt som hände var att han slog ut med armarna, och gång på gång upprepade; 7 seats? eh? It's got 7 seats. Yes, but where should we put our bags? frågade jag och pekade på skylten som han faktiskt hade uppe på väggen som visade att det skulle finnas plats för 5 väskor. Eh? 7 seats. Look, it's got 7 seats. Men min man som har något lugnare temparement än jag fick honom till slut att erbjuda oss en annan bil, som faktiskt hade rum för lite väskor.
Så kunde vi någon timme försenade börja resan mot Arabba, i nordöstra Dolomiterna. Det skulle ta 3,5 timme, enligt GPSen. Efter 6 timmar där vi de sista 5 milen fick sega oss fram på slingrande vägar med nästintill omöjlig lutning, på med snökedjor och sen kämpa vidare, förändrades väglaget snabbt ifrån blöta, blaskiga vägar till snötunga med vallar som tornade upp sig på bägge sidor, som var helt enorma. Till slut när vi nått grannbyn och det bara skulle vara 8 km kvar, så tog det stopp. Vägen var igenskottad! Det var bara att kliva ur bilen och försöka gå in på ett hotell där och fråga. Jodå, vägen var stängd på grund av all snö. Vad göra? Vi fick checka in på det där lilla hotellet i en by som var så snöfylld, att jag aldrig någonsin sett något liknande.
Nästa morgon hade vägen öppnat. Ja, eller som de sa-vi fick åka på den på egen risk. Officiellt var den fortfarande stängd, men man hade röjt lite grann.
Det gick bra, och vi kom fram till Arabba igår fredag. Urmysig liten by, som idag på bjuder på allra bästa alpväder. Jag sitter med Noel nere i byn och har det gott. Mannen avlöser vid lunch. Vi njuter. Och andas.

Så lätt men ändå så svårt

Ni som liksom jag jobbar med försäljning eller för all del kanske mest psykologi, kanske har hört talas om Lafferkurvan Det är ett fenomen som bygger på att 5 % av oss i princip tackar JA till vad som helst, precis som 5 % tackar NEJ till ALLT som erbjuds. Det är förstås intressant ur försäljningssynpunkt då man kan påstå att bara genom att ställa frågan, kan du få ca 5 % JA. Jag tänker ofta på det när jag själv är ute och handlar och finner det allt som oftast fungera.
Men det är däremot förvånande hur otroligt sällan man faktiskt får frågan. Hur kan butikerna missa denna extremt lätta möjlighet att försöka öka merförsäljningen?
Jag känner till ett test som gjordes i en Konsum butik för en tid sedan där all kassapersonal instruerades att alltid som rutin ställa frågan till alla kunder:
- Får det lov att vara en TRISS lott också? Det byggde på att någon hade påstått att lotter inte gick att sälja i kassan. Ni kan drömma om hur många lotter som såldes bara genom det enkla fenomenet att personalen började ställa frågan...
Igår fick jag återvända till babyaffären där vi nyligen införskaffade en ihopfällbar resevagn. Den var inte svindyr, men inte jättebillig heller. Hur kunde de då bara missa det faktum att ställa frågan:
Vill ni ha en tillhörande åkpåse också? I det fallet hade det ju inte ens varit ett val för oss, mitt i vintern. Men ack nej.
Funderar på om jag kan bli försäljningens Miss Gordon Ramsey i framtiden...

Nutidens handelsplats är imponerande

Jag satt i bilen och funderade idag på hur man gjorde förr när man hade en pryl som man ville bli av med. Helst fort. Fick man kånka ned den till second hand affären i stan? Sätta in en dyr annons i DN? Knappt värt besväret förmodligen. Eller hur gjorde man? Vad man gör nu för tiden är solklart. Och blixtsnabbt. In på vår tids fantastiska handelsplats. Knappa in lite säljande text. Helst en hyfsad bild. Våga lita på internet och gör din betalning. 2 timmar senare är du med i matchen. Köp. Sälj. Jag slutar aldrig förundras vad konstiga saker som man tydligen kan sälja där. Så fort. Igår fick Noel en ny säng som vi hittade efter några nyfikna knapptryckningar. Hämtade samma dag. Gamla sängen bars ut ifrån lägenheten ikväll. Den skulle till en tjej i Jönköping... Allt klart inom 1 dygn. Thank you BLOCKET!