Det måste vara en tjej den här gången

För så konstig som jag är, det var jag definitvt inte förra gången. Vi brukade ju skoja om det där. Så stabil, glad och positiv som jag var när jag väntade Noel, har jag väl aldrig varit... idag har kaoset kulminerat och jag har i princip bara gråtit mestadels av och an hela dagen. Gråtit och bråkat med min kära man. Ibland går vi förbi varandra. Allt som ibland behövs är en hand som sträcks ut och klappar på kinden. Förstående ord, som säger så mycket mer än vad bråket egentligen handlade om.
Att det ska vara så svårt. Att lägga den där bryggan över. Limmet som slätar över. Istället blir det ett försök till skutt över. Vi vänder till nästa blad, så blir det kanske bra av sig själv. Men den jobbiga känslan i magen finns kvar. Sårad. Missförstådd. Ångerfull. Allt i en enda blandning. Och med dessa hormoner som lever happy days i min kropp, blir det bara kaos kvar.