Båtpremiär

Årets och för Noel den allra första båtpremiären är avklarad. Denna magiska söndag. Dallrande högsommarvärme. Trädens skira linblomsgröna färg har bytts till intensiv, mossgrön ton. Det är sötare dofter nu som sprider sig utmed Stockholms vackra gator. Vilken härlig helg det varit. Igår njöt vi av folkfesten Maraton, och hamnade på spontant grillparty i Vasaparken. Idag hejade vi fram våra stora kille i spåren på Minimaran. Det är en stark känsla där inne på Stadion när man ser den ena kämpen efter den andra. De fanatiska sprinterfamiljernas barn vinner förstås alltid, men det är de där sluggisarna jag beundrar mest. De som kämpar på och kommer i mål bland de sista. Högröda i ansikten och grimaser av smärta..
Men sen bar det av ut till Saltis och vår lilla båt. Det blev en tur in till stan genom allén avdet fina folkets hus uppe på bergen. Det är som att bevittna en annan värld. Man kan inte låta bli att tänka att deras ungars liv ser nog en aning annorlunda ut, än ett stenkast därifrån i Fisksätra..
Jag har verkligen njutit denna helg och varit tillsammans med min kära man och lilla älskade stora fina unge. Det är livet det.

Storverk i stress

om jag får säga det själv så blev det väldigt väldigt bra. Ni skulle ha sett det för 1,5 vecka sedan. Nu har vi ett badrum! Eureka! Och ett fint fint, vittmålat trägolv. Och en installerad kamin. Och en micro! Men så kostade det också blod, svett och tårar. Och då menar jag bokstavligen...

Hantverksgissel och familjetrubbel

På grund av yttre omständigheter som vi inte kan påverka så måste vi tyvärr meddela er att vi blir försenade...
Någon som känner igen det? Mmm just det, en hantverkares röst. Det är som om de lever i en värld för sig. Där inga andra normala regler gäller. Affärskotym. Sånt som vi andra dödliga i affärsvärlden får rätta oss i. De kan skita i sina kunder,det kommer alltid nya. De kan behandla dig hur som helst. Jag hatar det verkligen!! Och det värsta av allt är att man av okunskap eller behov av dem sitter i skiten.
Vi blev påminda om det igen den här helgen. Precis som jag blev av svårigheten att få ett normalt avslappnat umgänge mellan mamma och min egen familj. Jag blir så ledsen. Jag tvingar mig att träna mig på att inte ta ansvar för konflikten. Det gick ändå ganska bra. Ikväll fick jag en magisk kvällspromenad längs med den vårvilande stranden. Tittade på havet som smekte kusten. Drog in de söta dofterna av mandelblom, gullviva, kattfot och ... Jag kunde äntligen landa i mig själv igen.

Barndomsnostalgi

Att besöka hemstaden är för mig alltid en resa i nostalgi. Medan vi promenerar runt bland gator och torg tornas det ena och det andra minnet upp som hämtat långt nerifrån arkiven. Jag ser mina barndoms och klasskompisars ansikten framför mig, och funderar hur deras liv ser ut idag. Kanske bor de kvar. Tonårsbarn. Skilsmässa. Ny kärlek och kanske nya barn. Vi var ute och tittade på min gamla högstadieskola. Vämöskolan. Jag har inte satt min fot där uppe sen den dagen vi slutade. Men väl däruppe på gården så haglade minnena ikapp. Där var gympasalen. Skolmatsalen. Rektorsexpeditionen. Rökrutan. Sen gick turen vidare till min gamla oas. Tennisklubbens utearena. Den låg i en stor dunge, nere i en liten gryta, omgiven av en underbar bokskog, med massor av vitsippor. Jag minns exakt stämningen när man kom cyklandes ner där. Möttes av ljudet av bollar mot planken som man tränade emot. Man hejade på alla som spelade. Stora som små. Jag minns tydligt lukten när man kom in i det lilla klubbhuset. Det luktade läsk och godis, blandat med svett och gummi. Härligt. Det var en mötesplats. En uppväxtplats. En lärdomsplats på så många vis.
Såhär såg den tyvärr ut idag. Vila i frid- Klinteberga.

Tre stolta mammor

möttes i lördags i Kungsbacka utanför Göteborg. Jag hade äran att gästa en av dem, en väldigt kär och gammal vän. Vi, och några härliga mammor till, har hängt ihop sen gymnasietiden. I vått och torrt. Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. Vi har bytt män, bostäder, städer, jobb, och liv. Men det består. Nu går vi och promenerar med varsin barnvagn, och skrattar åt förändringarna. Vi välkomnar dem. Hur vore det annars om vi med våra kråksparkar var dem som satt och planerade kvällens förfest? En lyxig fika när tre små vältajmade sötingar sov sött, är höjden av lycka nu. Men det bästa av allt är att vi känns nära. All den tid som passerat mellan att vi hörs ibland, har inte skapat några jobbiga avstånd. Vi möts igen. På ny mark. Tillsammans.
Tack K för en underbar helg. Och P- det var så mysigt att se dig igen.

Hångla mer!

Han har onekligen en poäng, Klas Hallberg. Det har blivit alldeles för mycket av det kliniska pussandet till tonerna: Hur var din dag idag älskling? Vi är lätt lite för bekväma helt enkelt. För det andra är lite jobbigt. Att riskera att slå i tänderna, stöta ihop läpparna, kanske har jag dålig andedräkt idag osv, de tankarna vill man lätt undvika. Men han menar förstås bredare än så. Vi lever i trygghetsnarkomanernas land, där bara man har barnet ordentligt fastspänt i bilbarnsstolen så kan man köra hur fort som helst. Det är ingen fara. Som militant gångtrafikant, kan man kasta sig ut från övergångsstället precis hur som helst, för det har man ju rätt till enligt lagen. Man upphör liksom att vara en sunt tänkande individ, med ett eget ansvar. Jag köper in på det alla dagar i veckan, och känner igen det mesta alltför väl.
Vi skrattar mycket denna kväll. Han är en skön kis. Lite som du och jag. Fast kanske något roligare. Roligast blir det när han läser våra tankar. Nu sitter ni och undrar: När börjar förestållningen? Några av er tänker mer sjuka tankar som- Hur gammal är han egentligen? Vad kan Krullot ha att lära mig?
Han får en 4:a av 5, Klas. Inte så mycket nytt egentligen. Men roligt. Tänkvärt. Nyttigt.

Från Duracell kanin till spillra

Förra veckan var jag som en Duracell kanin. Energin som både överraskade mig och min älskade sambo, tycktes liksom aldrig ta slut. Jag for runt här hemma, och hann med mirakulöst mycket vardagsbestyr, utan att bli alltför trött. Micke kom hem, skakade på huvudet och undrade: Vad går du på?
Själv tror jag det var ett anfall av vårenergi som tack för att jag faktiskt kommit igång lite lätt med joggandet. Sen kom Valborg, och vi hade min tokiga svägerska med tillhörande man på besök. Kvällen ville aldrig ta slut. De dracks rosévin, och sjöngs timmarna långa. Halv 3 drog jag själv av Ture Tupp, som blivit något av en klassiker ifrån babysången för mig... Som man kanske kan ana var vi inte lika pigga vid 06-tiden när Noel ville ha sin välling. Dagarna som följde var jag som helt i koma. Valborgssyndandet sträckte sig vidare in över första maj, då Micke fyller år, och som alltid ska firas med traditionsenlig smörgåstårta. Eftersom vi var lite extra trötta blev även kvällen en orgie i kolhydrater och fett. Det var som om kroppen reagerade direkt med att gå ned i dvala. Som en extra tyngd att bära i hela kroppen. Den släppte inte föränn igår och det får mig att längta till GI fyllda, träningsdagar och den där Duracell energin igen. Eller i alla fall, nånstans mittemellan räcker bra det med. Läskigt nästan vilken effekt det ger med kost och träning kontra heltidssyndande.