Good enough?

Ja var med mammorna i föräldragruppen för ett halvår sen och lyssnade på ett antal mer eller mindre kloka talare. Bland annat Elisabeth Gummesson. Hennes föreläsning var både trovärdig och inte. Men jag kunde inte annat än att le åt hennes berättelse om hennes tid som fröken Perfekt. Hon, måste jag ändå erkänna, slog mig med hästlängder och då är ändå jag en krönad Drottning Duktig. Jag kämpar med det, det gör jag. Konsten att inte tokjobba, över det som förväntas och över min egen gräns. Att skita i perfektionen. Det går bra ibland. Ibland inte alls. Idag när jag förberedde att ha samma mammor och barn på glöggfika på eftermiddagen, så slog det mig igen. Jag tror att det här är nästan lika illa som fru Gummessons hemlagda scones, i små söta plastpåsar med röda snören om, till hela grannskapet på helgerna. Bilden talar sitt tydliga språk. Pepparkakorna förseddes med egenhändigt spritsade namn på alla de små söta telningarna som skulle komma på besök!

P.S Till mitt försvar kanske kan sägas i alla fall att glasyren var färdigköpt..

vardagsstress i mörkret

Just nu är det en rätt stressig tid. Idag slog den till med full kraft tyckte jag. Den bekanta värken i vänster sida i ryggen, som sprider sig som en otäck kramp runt upp mot bröstet. Den är stressrelaterad till 100 %. Det vet jag. Det har varit lite lite sömn. Mycket VAB. Mycket att göra på jobbet. För lite träning. För lite paus. När jag lämnat Noel på dagis och slank in på det underbara Kaffe och Annat för att köpa mig en frukostmacka möttes jag av doften av nybakade oslagbara kanelbullar. Soft soulig musik. Nytryckta tidningar. Tända ljus. Ett lugn. En vattenoas i det annars bäcksvarta, våta, morgonmörkret. Jag längtade akut tillbaka till min tid som mammaledig. Till den där tiden när man kunde få sitta en halvtimme i lugn och ro och läsa tidningen. I sin alldeles egna oas.
Jag längtar efter några dagar för tid till de större tankarna. Det behöver jag nu på jobbet. Till kreativiteten. Till utförandet. Inte bara till alla vardagsrutiner som ändå rullar på.
Julfrid. Hallå? Var e du...?

Känns skönt att min inte är ensam i alla fall...

Världens sämsta personal

just nu verkar SJ ha. Det är helt enkelt inte klokt hur många historier man kan rada upp om man hör sig för bland vänner och bekanta som gästar detta företags bekvämligheter (?) då och då. Själv hade jag den äran i helgen. Då jag tillsammans med min syster och våra två minstingar besökte vår mamma i Kalmar. Det är en historia i sig, som jag återkommer till. Men nu till dagens RIS. Vreden tornar upp sig i mig redan när vi springer över perrongen mellan bytet i Linköping. Ifrån den lilla harmoniska tågbussen som gick ifrån Kalmar, till det stora vidundret, X2000 som ska ta oss till Stockholm. Får mig att tänka på min favoritsaga när jag var liten. Det lilla blå tåget. Det var det lilla söta, lite långsamma tåget, som skulle tävla mot den stora, vackra, smäckra, silverglänsande - Silverpilen. Det gick förstås väl i sagan. Det lilla blå tåget vann, fick ära och berömmelse. Men vår silverpil var allt annat än en vacker syn när vi klev på. Det var fullständig kaos. Barnvagnar överallt. Sopor i korridoren. En annan desperat mamma med två barn bad tågvärden om hjälp. Han kunde uppenbart inte hantera situationen och började stressat ryta åt folk. Åt oss också. Nästa trista överraskning blev i cafévagnen. Med Noel på armen och en överfull bricka skulle jag betala. Väl medveten om SJs brutala restaurangköksregler, så kom jag lydigt med en oöppnad burk under armen.
"Ja, så ska jag värma den här också", säger jag.
"Jaha, då måste du ha en påse, annars får du inte värma den", svarar snipig kassörska.
"Ja, det hoppas jag att du har", säger jag, förberedd till attack..
"Ja det får vi se, jag får gå och kolla det", får jag till svar. Mycket besvärad. Då kan jag inte hålla mig utan lägger en kommentar om att SJ verkligen inte välkomnar barnfamiljer. Och att det faktiskt handlar om HUR man bemöter människor. Speciellt borde man kunna ställa de kraven på människor som jobbar med service.
En svart blick var allt jag fick till svar. Jag förstår verkligen att SJ nu kör auditions till sin pågående rekrytering av nya tågvärdar. Det var väl det klokaste jag hört på länge.

Tröttma

Den här veckan har jag varit så grymt trött. Det är som om ögonen inte riktigt öppnar sig. Har däckat i soffan kl 9. Ikväll är det rekord den här veckan, eftersom jag i skrivande stund fortfarande är vaken. Novembergråa himlen ligger som ett vått täcke över mig, och det nästan så jag går kutryggad för att ducka för den. Så känns det i vart fall. Imorgon måste jag vara hyfsat pigg. Då är det årets glada julfest med jobbet..Jihaa!

Ja, ja, ja, Yasuragi!!

Det var så fantastiskt mysigt. Det gick så fort. Alldeles för fort. Vi fick äntligen mötas igen. Som vi kunde göra så ofta förr. Vi är inte längre bort idag. Tvärtom. Så mycket mer vatten har runnit mellan broarna sen den tiden vi hade då. Vi finns där med varandra i tankarna i vardagen. Trots att vi bor i samma stad, så ses vi inte tillnärmelsevis så ofta som jag skulle vilja. Men så är det också sådär härligt med ens bästa vänner. De finns där. Även om det går aldrig så många gånger emellan som man inte hinner ha ett samtal. Ett riktigt samtal. Där tankar utvecklas och blir till. Formas om. Skapar nya. Det hade vi nu. Lyfte på lock som bara funnits som egna tankar. Det var så härligt. Att det sen ägde rum bland varma källor och kall luft i en härlig mix. Det gjorde inte direkt saken sämre. Tack vännen A.

Svinkoppor vi sa...

svinkoppor det var....Så nu blir det antibiotika och krämer för både den store och den lille mannen...inget kul för dem, men det går över.

Dröm..

Denna drömmer vi just nu om..Till våren..till ett alldeles speciellt tillfälle...

Senaste egenställda diagnosen

är svinkoppor......
Både mannen och sonen. Forts följer imorgon...

Delade erfarenheter

Tänk vad bra det är med erfarenheter att dela med sig av. Ibland kan man tänka på hur de gjorde förr. Mammorna alltså. När det inte fanns någon BVC till hands. Eller vårdguide. Eller sjukvårdsupplysning, på telefon, dygnet runt. Eller mammagrupper.
Den här gången var det en av mina kloka mammakompisar ifrån föräldragruppen som gav mig insikten.
Noel har som sagt varit sjuk sedan i fredags. Jag ringde sjukvårdsupplysningen, för att kolla av hur man skulle förhålla sig till en ev svininfluensa. För det är förstås det absolut troligaste att han har drabbats av. Det eller möjligen vanlig influensa. De var coola, och sa bara att man skulle ta det lugnt hemma, och följa allmäntillståndet. Nånstans i mediahetsen kring svinisen, så glömmer man liksom helt bort alla vanliga sjukdomar det små liven kan drabbas av. En kollega påminde mig om att han kan ju ha öroninflammation? Eller halsfluss? Med det i åtanke gick jag ned till vårdcentralen för att kolla av. Han kunde konstatera att nej, det var inget av ovanstående. Noel hade fått lite små röda utslag, men inte så farligt. Han tittade på dem också, men sa bara att det är förmodligen en virusinfektion. Sen ikväll, blev han plötsligt mycket piggare, och febern hade lättat ordentligt. Han tog ett kvällsbad, och då såg jag att han var full av röda prickar. Då slog det mig som en blixt från ovan. Javisst, det här har jag sett förut. När Cissi, en av mammorna, hade berättat om när sin lilla tjej fick 3-dagarsfebern. Jag såg t.om en bild på henne, alldeles full av prickar. Precis så, såg han ut. Läste på i en av gratisböckerna man fått om barnsjukdomar. Hmmm, plötslig hög feber, lätt diarée, ont i kroppen, feberkramper, och sen efter 3-4 dagar, plötsligt lättad feber, och så utslagen. Där satt den. Tror jag i alla fall. Tack för tipset, kära mammakollega.

mamma - med och utan koll...

De senaste dagarna har jag känt mig som en typisk förstagångsmamma. Helt utan koll. Micke har varit borta med jobbet några dagar, och jag har pusslat logistiken med hämtning/lämning och möten på jobbet. Inget unikt kan ni tycka. Nej, jag vet. Men det är fortfarande rätt många saker som jag verkligen inte har koll på. Till exempel hur lång tid det tar att transportera sig till och från dagis, kommunalt..Det tar inte en halvtimme. Det tar minst 45 min. Nej, man har aldrig tur med bussbyten när man behöver det. Konsekvens: 2 dagar i rad har jag tagit taxi, antingen till eller från jobbet...En annan grej är det här med vad barnen ska ha på sig på dagis. Utekläder alltså. Vi har overall. Så långt, rätt tror jag. Jag tyckte vi gjorde ett kap när vi köpte prisvärda kängor, som skulle vara vattentäta (har jag för mig) och små söta galonvantar som var så krångliga att få på, att det istället blivit fleecetumvantar. När jag häromdagen hämtade en trött kille, så fick det bli utan de dyngsura kängorna, och drypande vantarna.
Men vissa saker har jag uppenbarligen koll på. De viktigare sakerna. Som att jag känner igen när mitt barn är sjuk. När jag hämtade igår, så såg jag på honom att han såg dålig ut. Han känns lite varm, säger jag, undrande till dagisfröken. Det är nog bara det att det är varmt härinne, svarar hon. Väl hemma fick jag bädda ned en liten kille med 39 graders feber. Så lite koll har jag trots allt. Tryggt att veta nånstans.

plötsligt blev det vinter

idag tyckte jag att det hände. Ja, egentligen såg jag det när vi kom hem tidigt den kulna måndagsmorgonen den här veckan, och bilen svängde ner på Lillan. De stora vackra guldgula träden som kantar vår gata, stod nu tomma, kala, och vinterförberedda. Löven dansade istället runt på gatorna som i en vacker isdans. Då vet man att det snart kan vara dags för den första snön. Och den kom ju här i morse. Ja, om man nu kan kalla det snö. Det var det härliga novembervädret som tog tag i oss med full kraft där vi gick mot bussen i motvind och snöglopp. Tack och lov hade jag letat fram åkpåsen till Noel som nu satt i vagnen snällt, och kurade så långt bakåtlutad han kunde för att kanske slippa de kalla dropparna. Förståeligt. Nu är det bara att förbereda sig. Ska ut och leta vinterjacka i helgen, och efter att ha hämtat hem en liten kille sist ifrån dagis idag, med tokblöta så kallade vattentäta kängor, blir det en tur till de något dyrare barnskoaffärerna tror jag.. Och så ska jag svälja några vitpepparkorn innan jag går och lägger mig. Vad gör man inte för tokigheter för att om bara möjligt slippa kräkisen...

Höstlov i värmen

Vi är på höstlov i värmen på Cypern. Mannen behövde åka ner och jobba en sväng igen, och jag kan tänka mig rätt mycket sämre sätt att spendera en vecka i slutet av oktober än här. På ett varmt, fuktigt och ja, REGNIGT Cypern. De har ungefär 10 regndagar per år här, och nu har vi redan upplevt 2 av dem. Ute blixtrar det och åskar för fullt, och när regnet väl kommer väller det över på alla håll på gator och torg. Av förklarliga skäl verkar alla vara överraskade. Bargatorna töms på de turister som vågat sig ut. Barägarna fäller ner sina vindskydd. Vi sitter inne i lägenheten och kurar. Spelar kort. Myser och umgås. Ett lugn råder. Som hemma. Fast borta. Härligt.

Olika åldrar

Hon hade kastanjebruna mörka, plirande ögon. Snälla, pigga och vakna. En klassisk pälsmössa och brun kappa. Hon såg ut på det där sättet man önskar att ens farmor eller mormor ser ut. De satt och samtalade med varandra, hon och en yngre man bredvid. Bussen krängde och svängde. De stod människor överallt i gångarna, och den arga, lätt stressade busschauffören skrek med jämna mellanrum ut att vi måste flytta oss ifrån dörrarna. Hon satt och berättade för den yngre mannen om hur det var när hon hjälpte en yngre lärarkandidat som ville bli precis som hon. Hon ville lära sig svenska språket och studera till lärare i svenska och svenska för invandrare. Hon bad att få komma och läsa för mig en gång i veckan. Ja, det fick hon förstås tänkte jag, och trodde aldrig att hon skulle orka det. Men det gjorde hon, och tänk hon blev lärare sen precis som jag. Den yngre mannen lyssnade uppmärksamt, tills nästa hållplats då han var tvungen att gå av. De vinkade glatt till varandra. Bussen krängde vidare. Barnvagnar studsade omkring. Stressen låg i luften i bussen. Men hon satt lugnt kvar, tittade ut genom fönstret, och jag kunde ana att hennes tankar kanske gick till hur livet har förändrats i Stockholm sen hon var ung. Tänk vad spännande det hade varit att höra mer om det.
Kontrasten blev enorm när jag några timmar senare satt hos frissan, och lyssnade till den ungar frisören, som klippte sina kompisar på löpande band. Långa tunikor, med skärp i midjan, blonda hårsvall, och tights.
Vadå, var det du som började skicka sms, med Puss ?
Nej, jag skrev först- HEJ. Sen skrev han tillbaka, HEJ, Puss.
Nähe?
Jo.....

Gråtfärdig

I morse var jag helt gråtfärdig när jag klev upp. Oklart varför egentligen. Visst, jag hade sovit dåligt, då Noel vaknat oftare än vanligt under natten. Jag var kanske fortfarande trött sedan helgen som gick i festandets tecken. Eller var jag bara ledsen sedan gårdagkvällen då sambon och jag hamnat i ett onödigt tjafs som la en bestående tystnad över kvällen. Vet inte vilket det var. Men jag kände mig genuint ledsen. Medveten som jag är om mig själv på ett annat sätt nu förtiden, så tänkte jag på det ändå. Att jag måste försöka styra om mina tankar, och inte hamna i det där tänket att dagen liksom jäklas med mig. Typiskt, nu missade jag bussen också. Jäkligt kallt är det dessutom. Sen kan det där fortsätta hela dan. En enda negativ loop. Jag vet att det handlar om mitt sätt att förhålla mig till nuet. Det kändes som ett krig inom mig. Men i morse vann helt enkelt den negativa, tycka synd om mig själv känslan. Fram till lunchen. Då jag fick träna. Som kroppens egen medicin. Eftermiddagen gick i ljusets tecken. Tack och lov.

Att göra det

I fredags var jag med jobbet och lyssnade på den smått världsberömda, Brian Tracy. Mannen som liksom många andra, har jobbat sig upp från botten upp till toppen genom livet. Idag när han är drygt 70 står han obehindrat och pratar, engagerat, entusiastiskt, helt utan manusstöd, inga bilder. Ingenting. I 2,5 timmar. Jag sitter som klistrad. På förmiddagen. När samma sak upprepas i Globen några timmar senare, tillsammans med 5000 andra, har jag tappat fokus lite. Brian också. Men det gör inget. Han säger så mycket klokheter under den här dagen, så att det räcker och blir över. Målet är att försöka ta till sig NÅGOT. Att kanske GÖRA något av det där som man redan vet är bra. Som att skriva ned sina mål. Att skriva ned var du gör på jobbet en hel vecka, och börja stryka. Att sätta sig ned min sin sambo och ett papper. Fundera på var vi vill vara om 5 år. Gammal skåpmat. Visst. Men det som skiljer den lilla gruppen människor mot den stora massan är de som faktiskt GÖR något.

Domedagsdröm

Igår natt hade jag en mycket obehaglig dröm. Vi befann oss på en fest, jag och sambon när det plötsligt ekade ut nyheter ur TVn och radion: En översvämning har skett i Kina. Reaktionen blev lite sådär som det brukar bli lite hos oss svenskar tror jag. Man rycker på axlarna. Det är hemskt. Javisst. Det är ofattbart att ta in. Kanske därför som vi stänger av. Vi vill inte att det ska komma in i vår vardag. Det är skrämmande. Precis så var det i drömmen. Festen rullade vidare i olika små skumma rum. Men så plötsligt en tid senare så öppnades dörrarna, och det kom ut ett gäng män i vita rockar. De ropade till, att vi måste samlas, för att de hade mycket dåliga nyheter. Tystnaden la sig kompakt över rummen. Då säger de: Vi måste meddela att det kommer att inträffa en istid som sprider sig över hela världen. Det jag minns hände direkt efter, var att samtalen började samlas kring hur vi skulle få tag i bränsle. För att skapa eld och hålla värme. Nånstans där vaknade jag. I en varm säng. I verkligheten. Där jag kan skaka av mig obehaget och tänka. Det var bara en dröm. Eller?

Att leva här och nu

Jag kisar mot solen och fäller ner solskyddet i bilen. Solen får som en glödande effekt när den träffar de rönnbärsröda bladen på de vackra lönnarna som kantar vägen till dagis. Det är morgon och vi är på väg för att lämna. Jag passerar morgonpromenerande mammor med sina barnvagnar. Sneglar in i parken, där det står en gissningsvis sömndrucken pappa, och gungar sin lille i den tidiga morgonen. Det lilla konditoriet längre ned på gatan, med de magiskt goda bullarna, har redan fått ut sina möbler och de första gästerna slinker in för att äta frukost. Då kommer ett sting av längtan. Av avundsjuka. Jag vill också vara där. Jag vill också vara ledig. Ut och sparka bland löven i parken. Ta dagen som den kommer. Tillsammans med min lilla kärlek. Det är inte det att jag inte trivs med att vara tillbaka på jobbet. Det gör jag. Verkligen. Det känns både kul och inspirerande. Jag njuter av mina lyxiga, om än tidiga, morgnar, när jag slinker in i badrummet. Dämpar belysningen. Tänder ett ljus. Ibland yogar jag lite. Ibland tar jag en snabbis på spikmattan. Lyssnar på radio, och njuter av dagens första kaffe. Det är lyx.
Det är bara det, att ibland är det svårt att vara i nuet. Att inte längta tillbaka. Eller framåt. Bara här och nu.

Lilla illbattingen

Han har fått lite nya vanor, vår lille illbatting som igår fyllde 13 månader. Vanor som jag har svårt att veta hur jag ska hantera. Den stora grejen är när man ska lägga honom. Det var tidigare inga problem alls. Han la bara huvudet på sidan och somnade. Men nu sedan några veckor tillbaka, så direkt när man lägger honom ned, snurrar han runt och snabbt som tusan ställer han sig upp istället. Står jag kvar, tittar på, och bara lägger honom ned igen, flinar han mest upp sig, och verkar tro att det hela är en skojig lek. Jag provar den bestämda rösten, och säger att Nu räcker det. Samma resultat. Jag sjunger och stryker. Samma resultat. Jag går därifrån. Då står han där ofta en stund och gnäller lite. Efter ett tag brukar han somna mitt i rörelsen så att säga. På mage, som en liten strandan sköldpadda på väg ned i havet... Han jagar inte upp sig så mycket att han står och tokskriker. Så då kanske det är bara att lämna honom, och så får han somna när han är redo, tänker jag. Men så undrar jag å andra sidan, om det här är en vana han kommer att fortsätta ha när han är kanske 2-3 år och ligger i en riktig barnsäng. Som det går att hoppa ur. Hur går det då? Är det då man får köra den där, bära tillbaka 200 gr..Osäkerheten säger också, kanske är det vi som borde varva ned honom mer innan han ska sova. Äh, jag vet inte. Grubblar bara lite.

Deltid med hängpattar..

Jag var väl dryga 25 år tror jag ungefär då. Vi jobbade mycket. Alltid sena kvällar. Det partades ofta, även på vardagar. Och det strulades runt, på jobbet. Kors och tvärs. Men vi var också som en familj för varandra. Jag hade då en kollega som brukade skämtsamt säga; Ja, det gäller att passa på nu. Rätt som det är sitter man där och jobbar deltid med hängpattar...
Det är nu det det.

Det pågår mycket tanketräning i mitt liv just nu. Träning som handlar mycket om att acceptera att mina tankar inte alltid behöver vara jag. Att min sinnesvärld inte behöver vara den som andra har. Om mig.
På jobbet handlar det om att inte stressa upp bilden av att alla andra undrar om jag håller på att tappa stinget, när jag måste gå vid halv 4, kommer sent in vissa dagar, eller jobbar halvdag på fredagar. Hur kan hon göra så, hon som är chef? Och jag tror att mina chefer tänker just det. Hon är inte sig lik. Hon har tappat det.
Jag tränar på att inte känna mig hotad. Av den nya vikarien. Är han bättre än vad jag är? Tycker alla att han ska ha mitt jobb nu..

Jag tränar på att inte leva i sköna hemmet. Alltid i alla fall. Att inte behöva ha allting klart, ljusen tända, servetterna vikta och parfymen på, när vi får gäster. Det löser sig ändå. Jag är inte sämre för det.
För att palla all den där mentala träningen, krävs också fysisk träning. Det har jag också kommit igång med. Men den förändringen tar också tid. Ett steg fram, halsont, två steg tillbaka... Det tar tid att bli av med mjukmage och hängpattar helt enkelt. Precis som det tog tid att få dem. Eller också så blir jag inte det helt. Det är också ok. Jag vet. Men jag tränar.

Vardagsliv

En vecka är över igen och det är söndag kväll. Min andra jobbvecka har passerat, och en helg som helt gått i rensandets tecken. Inte det roligaste precis. Men en riktig vardagtråkhelg. Just nu sitter jag här framför datorn i bonussonens rum. I vårt sovrum har Noel däckat för kvällen. Micke ligger och surar efter en dust med stora killen om läxläsning. Det är svårt det där med små familjekonflikter tycker jag. Hur stora de ändå kan bli. Det ligger som en dimma över vår lägenhet just nu. Vi hanterar dem olika. Micke med tystnad och surmulenhet. Jag försöker prata och lätta upp. Samtidigt som jag stöttar honom i sakfrågan. Jag har väldigt svårt för hans tystnad, som blir lite som en barnreaktion det med. Jag förstår samtidgt. Det är svårt helt enkelt. Ungefär som det är att acceptera att lägenheten aldrig kommer att ha den där lite mer "Sköna hem" looken längre. Det innefattar liksom inte leksaker överallt, små matbitar som klistrar sig under fötterna när man går, eller illaluktande blöjor som ligger kvar i en påse i hallen, och tvätten som aldrig tar slut. Jag svär över att jag ibland tycker att det är så svårt att acceptera. Extra mycket skam och skuld känner jag när jag som imorse lyssnade på den makalösa människan, Mikael Anderson.
Här kan man snacka om att acceptera läget. Hitta sin egen kraft. Välja glädje.
Jag bugar av beundran, och suger i mig.

Första gången

Det började redan tidigt på morgonen när det så småningom började gå upp för mig att jag låg rätt mycket efter schemat. Efter med gröten, med tandborstningen, med packningen, med blöjbytet. Med allt. Cykelhjälmar och väskor, allt ska på cykeln, och på oss. Tjugo minuter sena till dagis. Svettiga. Och så blev det då den dag då jag för första gången lämnade Noel, gråtandes, i dagisvagnen, för att gå till jobbet. Det var inte kul.

Mjukstart

Det blev en mjukstart kan man nog säga. 3,5 dagar tillbaka på jobbet. De har varit bra. Jättebra faktiskt. Roligt. En av de upptäckter jag haft flera gånger är att det känns som om man har oändligt mycket tid på jobbet. Eller snarare som att just dom timmarna är minst 3 gånger så långa som en timme hemma. Det är inte klokt vad mycket man hinner på bara 2 timmar. Det är nog det där med att man inte blir avbruten. Man kan till och med gå och hämta en kopp kaffe, och komma tillbaka och fortsätta där man är. Det är en ny, härlig, skolstartskänsla jag har.

1 år, 2 mån och 11 dagar

har det gått. Sen den dagen då jag gick ut ifrån kontoret med magen i vädret, och väskan på axeln. Med en känsla av att jag lämnat stället för gott. Med en spänd förväntan på det nya, ofattbart stora som väntade då. Nu är det dags att återvända. Så mycket har hänt. Det är svårt att förstå var tiden tagit vägen. Men så tittar jag på min lilla kille som knallar runt här i köket och rustar med allt möjligt.
Jag ler och känner all den där stora kärleken i hjärtat. Lycka. Oro inför vardagslivet som vi inte ska dela på samma sätt längre. Han och jag. Spänd förväntan hur allt ska gå. Har bestämt mig för att försöka ta en dag i taget. Imorrn börjar jag.

"Sverige ett servicens u-land"..

Läste en lite småkul krönika med denna rubrik, ikväll, på baksidan av dagens Expressen. Det var som man förstår av rubriken en beklagelse över att servicen alltmer glöms bort i Sverige, samtidigt som man förfasar sig över arbetslösheten. Jag kan bara instämma. Listan på dålig service kan göras skrämmande lång. Senast igår var jag för att lämna in min cykel på en lokal cykelaffär för att få hjälp att montera en cykelkorg. Gubben lommar trött ut för att titta på cykeln, och börjar sen samtalet med att säga: - Ja, du vet då måste du lämna in cykeln..Ja, det vet jag svarar jag. -Ja, och vi kan inte göra det idag, så mycket är säkert. Och inte imorgon heller för då är vi lediga. Det intressanta vore ju att höra lite mer om NÄR de kanske kan utföra den tjänsten jag har tänkt att betala för. Inte när och vad de INTE kan göra.
Värst av alla är ändå hantverkarna. Jag vet, jag har förhatligat mig över dem tidigare. Men allvarligt talat, vad ska man säga om den senaste historien som min bror råkade ut för:
- Varför kom du inte idag som avtalat?
- Nej du vet, jag var på fest igår, så jag orkade inte......

Fröken duktig tittar fram igen

Jag jobbar ju med henne mycket, från tid till annan. Att hålla henne stången. På lagom behörigt avstånd. Trycker tillbaka när det pockas på för mycket. Men ibland vinner hon kampen. Hon trycker ned mig i skorna, och får mig att känna mig misslyckad.
Som idag. Den fjärde dagen på dagis, hade förkylningsmonsterna anfallit Noel. 2åringarnas konstant rinnande näsor, har förstås tagit ut sin rätt även på honom. Den första dagissmittan är ett faktum. Men ingen feber, och ganska pigg ändå imorse. Allt gick rätt bra, fram till sovstunden. Det är andra dagen han ska sova på dagis. Igår var Micke där med honom. Då gick det bra. Men idag gick det inte alls. 12 små barn, ligger där snällt på varsin liten minimadrass och försöker sova. 12 små snälla tysta barn. Och så ett som gallskriker. Det är mitt. Jag känner hur pappan till den andra lilla flickan som skolas in samtidigt, ler lite bakom ryggen, i ett uppmuntrande försök säkert, men som bara känns nedslående. Likaså dagislärarna, som försöker ignorera mer. Jag känner hur stressen kommer krypande i kroppen på mig. Svettdropparna längs ryggraden. Såja, såja, nu är det bra. Men det är inte alls bra, tycker Noel. Till slut får jag gå ut, i rummet bredvid. Efter ett tag verkar han somnat i min famn av ren utmattning. Jag försöker gå in igen och lägga ned honom på den lilla madrassen, bland de andra. Men icke. Då vaknar han bara upp på nytt och börjar tokskrika igen. Jag går tillbaka i det andra rummet. Misslyckandekänslorna svämmer upp i kroppen, och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
Så löjligt. Men ändå, jobbigt.

1 år, 3 timmar, 10 min gammal..

Jag har hela dagen mellan varven gått tillbaka i tankarna, till precis exakt 1 år sen. Hur det kändes med värkarna. Vilka tankar jag hade. Hur det var. Det är svårt. Det är lite som ett töcken de där. Kvar i en omhuldad glasbubbla, som är svår att helt tränga igenom nu.
1 år idag. Vår älskade lilla kille. Den kärlek du väckt inom mig visste jag inte att jag kunde känna. På det viset. Du är glad nästan jämt. Envis som tusan. Övar på allt som verkar svårt. Går sedan ett par veckor tillbaka, som en liten, liten Frankenstein. Du charmar alla som kommer i din väg. Du har blivit en liten mammagris på sistone. 2 dagar gammal på dagis.
GRATTIS. Vår solstråle. Vår 1 åring. Vår minsta älskling.

Nya tider

Morgonen började väldigt tidigt. Vår lilla vargunge var vaken tidigt, och ylade efter välling. Vi trodde att vi hade skjutit fram vällingtiden till 6. Men så ibland vaknar han i alla fall vid 5. Kanske kände han på sig att det var nåt nytt i görningen idag. Han är envis. Precis som jag. Men jag ger mig inte. Vill verkligen hålla på tiden. Annars kommer det bli väldigt jobbigt när jag ska upp till jobbet. Så denna gång vann jag kampen. Men förlorade sömnen förstås. Därför så bestämde jag mig efter den vakna vargtimmen, att kliva upp och chocka kroppen. Ut i det tidiga soldiset, för en härlig joggingrunda. Jag är fortfarande lite förvånad själv faktiskt. Att jag gjorde det. Väl hemma igen, tog jag tidningen med mig och kröp in i badrummet. På med radion. Tappade upp ett bad. Sen fick jag en väldigt skön timme, som jag redan nu funderar på att göra om i morgon. Sambon var lika chockad som jag själv när han kom upp vid 8 tiden.
Efter det var det bara att gasa på, och göra mig själv och den lille färdig, för att cykla iväg till dagis. Han satt där på pallen i hallen. Med dinglande ben. Nya jympaskor. Så små, så små. Cykelhjälmen på huvudet. Han ser så liten ut min älskade lilla pojke. Liten, men ändå så stor nu redan på nåt vis. Den första dagen på den nya tiden, har passerat. Det gick väl såhär långt.

Helgens tankar

Så var det söndagkväll igen, och den här gången känns det för första gången på 1 år som en verklig söndag. Imorgon drar vi igång vardagen. Åtminstone för Noel som då påbörjar sin dagisvärld. Själv har jag 1 vecka kvar i ledigheten. Helt, helt overkligt.
Helgen har varit jättehärlig, med besök och umgänge med min pappa och hans fru. Vi har alltid trevligt ihop. När vi umgås själva med dem framför allt. Jag har upptäckt att min Micke och pappa har så många likheter så det nästan är läskigt. Men mysigt.
Vi har besökt IKEA utställningen, fikat i massor, tittat på sommarens alla foton, rest i minne och tankar igen. Mumsat kräftor och analyserat livet i stort och smått. Mest smått för all del. Men en och annan stor och allvarlig tanke har också passerat. Det är jobbigt och sorgsamt att se sina föräldrar bli gamla tycker jag. Det är så svårt att acceptera att tiden tar ut sin rätt även där. Min pappa är den sorten som aldrig om det inte vore på liv och död (och kanske inte ens då) frivilligt uppsöker läkare. Så han linkar fram med sin ömma höft. Nu med stavar. Smalare än nånsin. Min älskade starka pappa, som alltid varit den som burit på vår packning. Bokstavligt och psykologiskt. Det sistnämnda gör han nog fortfarande. Men det är ändå svårt att ta in. När Noels ögon glittrar mot honom, och deras huvuden möts så gulligt, så vill jag bara stanna tiden.

Lika men ändå så olika

Vi sitter på en lunchrestaurang på en av Söders bakgator. Snackar om hur vi hanterar olika situationer i våra respektive parrelationer. Det visar sig att vi har vissa likheter. Vi reagerar tex lika lätt med ilska när vi hamnar i för oss stressade situationer. Våra män reagerar lika med deras dörrar som stängs, till svar, när vi blir arga. Jag tänker att vi faktiskt har ganska många likheter ändå. Vi kanske bara inte känner varandra tillräckligt väl för att se det. Sen leder samtalet vidare in på andra spår. Spår som klargör så väl våra olikheter. Olika jobb, olika ekonomiska förutsättningar, olika familjesituationer, olika boendesituationer.
När vi skiljs åt får jag en lätt obehaglig känsla i kroppen. En form av dåligt samvete. På så många sätt känns det som om hon har det svårt. Jag lätt. Jag tittar efter henne när hon går mot tunnelbanan. Det är inte många som skulle gissa att vi är systrar. Vi är så olika, men ändå lika.

sensommarnjutning

Jodå, idag blev det ju faktiskt lite sommar igen. Inte på morgonen. Inte nu ikväll. Men mitt på dagen var det precis som vilken härlig sommardag i juli. Varmt. Soligt. Torrt. Vi fick fint besök av käraste vännen A, och hennes lille kille som är 4,5 månader yngre. Det njöts av nybakade hälsobullar, surdegsbröd och de godaste bullarna i stada (Lux lilla bageris egna kardemummabullar...mmmm..) Och så infann sig också sen den där stunden när barnen somnat och vi fick mötas, på egen hand. Allt för länge sen. Ack så härligt.

Arbetsträning, läragåläger och tankar inför dagis

Regnet piskar utanför. Blåsten rycker i fönsterna. Det är inte utan att jag tittar ut med lite sorgsna ögon på vår fina uteplats, som vi just gjort i ordning i förhoppning om att få några sensommarfina dagar och kvällar därute. Kanske blir det så. Kanske inte. Men vi kan absolut inte klaga. Vi har ju haft ett riktigt långt och innehållsrikt sommarlov. Verkligen. Men just den där känslan, varttogsommarenvägen känslan, kommer ändå alltid.
Här hemma händer det så mycket just nu. Idag har jag varit och arbetstränat kan man säga. Dök in på jobbet vid 8.00 i morse, för att vara med på ett viktigt möte. Det blev flera timmar av sömnleshet, innan jag klev upp. Gav Noel välling. Gick sen in i badrummet och satte på den lilla radion, medan jag gjorde mig ordning. Precis så som min nya vardag kommer att se ut. Snart. Mycket snart. Noel verkar å sin sida ha varit på ett enda långt läragåläger, i sommar. Det har stapplats och vinglats. Trillats och slagits sig. Upp igen. Envist. Och så plötsligt igår hände nåt. Han gjorde sig fri ifrån Mickes hand, och knatade iväg genom hela vår långa hall. Det var som en förlösning. Sen dess tar han sig varv efter varv i köket och vardagsrummet. Med armarna ut som Frankenstein. Och med det stoltaste leendet i hela ansiktet. Underbart att få bevittna!
Lagom till 1årsdagen nästa vecka börjar dagisinskolningen. Det är mycket tankar i omlopp. Spänning. Nervositet. Oro. Glädje. Stolthet.
En ny vardag håller på att formas. En ny fas.

En annan sida

För att ändå ge rättvisa åt det förlovade lågtryckens land, så måste jag ju också berätta om den andra sidan av Cypern. Den där man kan ana synen på kvinnan, och jämställdheten, som är en bit ifrån den i Sverige. För det kan väl bara vara den egentliga anledningen bakom bristen på utbud av barnmatsburkar tex. Här är alla burkar endast bestående av skumma puréer, helt utan tuggmotstånd. Lite för att säga ; Ja, men vill du ha riktig mat till ditt barn så får du faktiskt laga den själv. Vad trodde du?
Eller som den behandlingen jag stötte på när jag en sen kväll råkat ut för en illvillig bankomat som svalde mitt VISA kort. Dagen efter gick jag dit för att få tillbaka kortet och då utspelade sig följande scen:
- Hej jag behöver få tillbaka mitt VISA kort som automaten tog i går kväll.
- Är du säker på att den gjorde det? (besvärad bankman med misstänksam min)
- Ja, jag är förstås helt säker på det. Jag såg det hända. Och min man också (tillade jag snabbt, för att bevisa att jag inte var en singelkvinna som skulle dra vidare till Aiya Napa..)
- Det var konstigt, för jag tittade i morse och då låg där inget kort.
- Ja det var ju väldigt konstigt för vi såg som sagt det hända.
- Ja, men du vet att när automaten tar ett kort sådär, då kan jag inte lämna tillbaka det (!)
- Det låter ju också väldigt konstigt, för vi träffade på en tjej igår här som berättade att samma sak hänt henne och då fick hon tillbaka sitt kort. Bankmannen reser sig nu med mycket besvärad min. Går till automaten. Öppnar dörren. Drar ut en liten låda, och vad ligger där om inte mycket riktigt mitt kort. Jag fick verkligen upprepa ett kallt mantra inom mig: Lugn nu. Lugn. Det kommer inte att hjälpa dig om du säger honom ett sanningens ord nu. Han går tillbaka till sin dator. Klick. Klick. Och vips så ser jag en standardiserad färdig blankett som just är till för att fyllas i när någon ska få tillbaka sitt kort. Några minuter senare kunde jag gå ut därifrån med kortet i handen. Vreden fick jag kanalisera bort i det kristallklara, turkosblå havet som väntade utanför dörren.

320 dagar om året

med sol har dem!!! Inte illa för att vara Europa eller hur? Det är ett underligt litet land, Cypern. En blandning av Grekland, Turkiet och nånstans längre bort i Mellanöstern. När vi åker genom ökenlandskap med höga bergstoppar, rödaktiga och nästan pyramidliknande i sin stil, får jag känslan av att vi lika gärna kan vara i Israel. Värmen som slår som en vägg emot oss varje dag när vi öppnar dörren ifrån vårt uppkylda hus, är slående bokstavligen. Det klibbar på kroppen konstant. Vi söker skugga, svalka och aircondition. Det blev en skön vardag till slut. Sambon jobbade halva dagarna. Jag och Noel tog oss utlykter med bilen, och besökte olika platser. En hel del kalla shoppingcenter.. Efter en härlig lunch med svala öl, brukade vi landa på stranden lagom till eftermiddagen började övergå i kväll. Det var precis perfekt. Noel klarade värmen förvånansvärt bra och blev lika själaglad varje dag när han kom i det babysimvarma, salta havet. Två veckor som från början kändes som en evighet i en bastu, blev otroligt sköna, avslappnande och snabbt passerande semesterveckor.
Nu tillbaka i vardagen igen. 3 veckor till jobbstart..... (!)

Gammal kärlek rostar aldrig

Vår sommarturne börjar dra sig mot sitt slut. Men innan jag berättar om senaste upplevelsen Cypern, så blir det en kort recap av mitt öland som besöktes dessförinnan.
Förr satt jag alltid med tårar trillandes nedför kinderna och med en klump i magen, när jag åkte därifrån. Vet inte riktigt varför egentligen. Det var som om det representerade så mycket. Gamla äventyr, tid som försvunnit och som kanske inte blev som illusionen, doften av sommaren som passerat förbi som ett tåg på perrongen. Man står kvar och undrar vad som hände. Som att göra slut med den där allra första sommarförälskelsen, som jag också hade där.
Jag konstaterar nu att så är det inte längre. Tack och lov.
Vi hade två fina veckor, trots den klassiska växlande molnigheten. Vi brydde oss inte om det. Det badades, åktes på utflykter, grillades med kusiner och mängder av kusinbarn fick träffas. Plockades blåbär och eldades i den nya kaminen om kvällarna. Och jag tränade igen på att inte ta ansvar för familjerelationerna. Det gick bättre i år.
När bilen gick hem över bron igen, kände jag en värme i kroppen. Klumpen i magen och halsen hade blivit en trygghet av att vi ses och hörs igen. Som två gamla goda vänner. Precis som det är för mig med den där första sommarkärleken.

Regnet det bara öser ner

I Värmland regnar det alltid. Nåja. Nästan alltid när jag varit där i alla fall. Vi tillbringar just nu vår årliga vecka i det lilla släkttorpet, längst ute på bergsknallen, ovanför den vackra Rådasjön. Mormor är med i vanlig ordning, och det fungerar faktiskt att knö in sig allihop i en friggebod på 10 kvm som vi sover i. Man får kämpa bort fukten på dagarna. Och knotten på kvällarna. Vi har gjort några besök på den lokala tennisbanan vilket var riktigt kul. En löptur i skogen har också hunnits med. Men annars äts det, läser böcker och korsord. Och tittar ut över sjön som ligger halvvägs dold i regndimma. 13 grader. Den värmländska sommaren är en tradition.

Ute till havs

Fötterna gungar ännu under mig, när jag sitter i soffan nyss hemkommen från ett havsäventyr. Vi har levt familjeliv ute till sjöss ett par dagar. För mig som kommer ifrån en familj som var så långt ifrån en husvagn man kunde tänka sig, och som aldrig hade båt heller, så är det ett äventyr. Inte bara det att man sakta lär sig havets villkor, utan just själva grejen, att campa. Fast på gungande mark. Med kylväskor, och gasolkök och hela konkarongen. Det gick fantastiskt bra faktiskt.Med en dag i mellanskärgården då sommaren bjöd på sin vackraste kväll hitills. Ljummet hav, lagom sälta, varma klippor och mycket ensamhet. Det slår mig hur otroligt små vi är, där vi paddlar runt i Stockholms innerstad. Vi tycker det är stort. Så kommer man ut till havs, och det öppnar sig en värld som aldrig tar slut. Nya vackra vikar. Nya kobbar. Nya grynnor att se upp för. En horisont som presenterar nya vyer hela tiden. Det senaste dygnet var vi ute i ytterskärgården. Där mötte vi skarvar. En ensam svanmamma med sin sista överlevda unge som hon tränade, och vaktade med högsta allvar i en liten liten vik. En uppfiskad tappad plånbok på 4 m. En uppfiskad keps. Havet ger och havet tar säger dem. Ja, även ett och annat blåmärke. Men framförallt. Oslagbara sköna vyer, som gungar fram på min näthinna nu. Och ett trångt familjeliv som funkade jättebra.

Plaskis premiär

För första gången har vi varit och besökt Plaskis dammen- ja eller swimmingpoolen kanske man ska säga. Den i Fredhällsparken. Jag måste säga att jag var skeptisk första gången Micke pratade om den. Det lät smutsigt mest. Men jag lät mig övertalas. Den har ju faktiskt ett reningsverk. Och hade det varit så att alla barn som badade där blev sjuka så hade det nog inte varit så många. Så fick jag peppa mitt ibland lite bacillskräcksliknande sinne. Och idag var vi där. Njöt. Plaskade. Trillade. Skrattade. Härligt.

España siesta

Jag har varit på en veckas Spanien siesta kan man säga. Eller ja. Siesta och siesta blir det ju inte riktigt med Noel, 10 mån och bonussonen Melker 9 år. Men mest ansvariga för att det inte blir någon riktig vila, är nog ändå svägerskan med familj. ;-D Här kan de sittas uppe både länge och väl och njuta av vinet på alla vis. Halva veckan visade Spanien upp sin hitills helt okända sida. Dåligt väder. Men eftersom vi hade hyrt bilar så kunde vi ändå puttra omkring och utforska omgivningarna. Vi bodde i ett fantastiskt hus i den lilla semesterbyn Albir, 5 mil söder om Alicante. Bara 1 mil, ifrån det något mer ökända - Benidorm. Eller som vi numera har döpt om det till. Benidörm. (dörm är ett välkänt värmländskt uttryck för full helt enkelt). Självklart gjorde vi ett några besök i den gamla kända byn, och upptäckte att det var fjärran ifrån vad man kunde tro. Dvs hippa ungdomar ala Nice eller Cannes. Nej nej. Här har tiden stått stilla, och en bra bild av stället är den där två gamlingar sitter och gassar sig i solen vid stranden. I varsin, motordriven rullstol. Men åter till huset vi bodde i. 3 våningar. Byggt som ett torn. Egen pool. Takterass med milsvid utsikt över bergen. Allt till ett skamligt bra pris. Jag som hyr ut hus på Öland kan sitta med svansen mellan benen när jag tänker på hur mycket det kostar där...
Vino, cerveza, la playa, el sol, el mar.. Kan bara säga som i den gamla dängan:
VIVA ESPAÑA !

En dröm

Häromdagen när jag åkte 1:ans buss in till stan, och stod där inpackad i barnvagnsplatsen bredvid två andra vagnar, så la jag märke till dem. Först bara lite ifrån sidan, men sen kunde jag inte sluta snegla på dem. De hade hand om barnet bredvid mitt. En liten söt kille, som såg ut att vara nästan exakt lika gammal som Noel. De satt på tvåsittssätet närmast, så att de fortfarande kunde hålla i vagnen. Hon var blond och kortklippt. Hade röda, men korta naglar. Inte alls banalt. Bara vackert kvinnligt, på ett äldre sätt. Han såg mycket stilig ut. Lång rock och välvårdad frisyr. Men utan att vara stiff. Bägge två utstrålade ömhet och kärlek. De såg pigga och starka ut. Kanske 65+. De småpratade med varandra om sin son/dotters hem som hade fått besök av en städerska på morgonen. Barnet låg och plirade, och började sen kasta ned sitt gosedjur på golvet i den trånga, överfulla bussen. De bara log. "Din lille rackare", sa hon med snälla, pigga ögon. Jag tittade bort. Log också för mig själv. Sen fastnade leendet och jag kände mig plötsligt tjock i halsen. Tänk om det varit så. Tänk om man haft en sån mamma. Så enkelt. Så trevligt. Så mycket kärlek. Utan ont i magen. Som man kunde vara nära. Som kunde få en normal relation till min sambo. Till vårt barn. Istället för den ravin som bara växer sig djupare mellan oss.

en svunnen tid

Mellan skratt och svalkande öl, gick vi fram igår på en memory lane som vi delade tillsammans för ett antal år sedan. När vi pratar om det kan man tro att det var på 80-talet. Men det var i början av 2000-talet då vi jobbade tillsammans. Vi är rörande överens om att vi har aldrig haft så kul på jobbet. Vi har heller aldrig haft det så bra på jobbet. Och samtidigt jobbat så lite. Det var långluncher som togs, utan att tveka, i flera timmar. Långt, långt ifrån kontoret. Det var tjänstebilar som kvitterades ut på löpande band, med det ena och den andra lyxdetaljen som man fixade dit i paketet, på nåt sätt. Det regnade giweaways över oss, som om det vore dagens lågtryck. Väskor, jackor, golfbollar, tröjor, handdukar. You name it. Vi började ta det för givet. Kundbesök var det glest om. Kalla samtal likaså. Kunderna ringde till oss. En stor del av tiden på kontoret, gick åt till senaste golfspelet eller skjuta ankor spelet på datorn. Däremellan sattes det rekord i sparkcykel runt kontoret. Ett vuxendagis kan man lugnt säga. En betald lekstuga. Men ack så roligt. Kanske var det också därför det knöts band som håller idag, trots att vi inte ses så ofta. Och trots att vi alla idag sitter med en betydligt mer allvarlig vardag. Varje gång jag åker förbi den höga byggnaden där vi lekte under de där åren, ler jag och sänder en tacksam tanke.

Löpning i strilregn

Jag har alltid gillat att vara ute i strilregn. Inte ösregn. Utan det där milda duschandet, som först knappt känns som om det regnar så mycket, men som när du varit ute ett tag inser att det faktiskt gör det, då man blir alldeles genomblöt. Det gör mig levande på nåt vis. Jag känner mig stark. Fri. Vända upp ansiktet i blåsten och känna vätan i ansiktet, är befriande. Igår tog jag chansen. Ut för en kort joggingrunda. Kroppen kändes först klen och kolhydratsfattig. Det blir nog bara 1 varv idag tänkte jag. Jag bestämde mig snabbt för att strunta i klockan och tankarna på hur fort det skulle gå. Jag skulle bara ta mig runt. I min egen takt. Och då hände det plötsligt. Den berömda rytmen infann sig. Kroppen hittade sin takt. Musklerna jobbade i egen rytm. Musiken i mina öron kändes magiskt mixad i samma takt. Jag försvann in i mina tankar. In i de söta dofterna från de blöta, blommande buskarna. Kände sommardoften ifrån vattnet. Passerade veckogamla svanungar. Log, och vände upp ansiktet igen. Mot regnet. Jag gav mig själv och kroppen ett extra varv av rena farten. Tänker att det måste vara såhär för de riktiga idrottsmännen. När den här känslan infinner sig. Det är då, man begär upp ribban på världsrekord. Det är då det kan hända. För mig blev det ett extra varv runt ön. Och extremt härlig frihetskänsla. Det är närvaro för mig.

Lågstadie muck

Det här är nog Sveriges första lågstadieexamensplakat...? Micke kom med den roliga idén kvällen före styvsonens skolavslutning, och sagt och gjort. Ett plakat det blev. Väl medvetna om hur pinsamt, men ändå roligt han skulle tycka att det var, kom vi där till kyrkan, med plakatet i ena handen. Noel i andra.
Det blev som vanligt en fin tillställning. Det bubblar i kyrkbänkarna innan det sätter igång. Sorlet stiger. Sen börjar det. Idas sommarvisa. I denna ljuva sommartid. Så vackert. Som förr. Sen kommer Sommaren är kort, Stockholm i mitt hjärta, och sist så kommer avgångseleverna från skolan med sina nummer. Schools out bla. Annat var det förr. Men det där vemodet de har. De som ska byta skola till hösten. Börja högstadiet. Bryta upp. Det känner jag igen väldigt väl. Plötsligt dyker den upp i mitt huvud. Vår avslutningssång ifrån 9:an.
Nu är den slut den tid som vi haft, den tid som vi varit tillsammans.
Kanske vi möts, någon gång, någonstans, och delar en tid tillsammans.
Men vid alla slut, börjar nåt nytt. Så därför just nuuuu- Farväl.
Inte ett öga var torrt. Jag kan fortfarande känna den känslan.

Skön helg

Vi har haft en skön helg med lite gott och blandat. En cykeltur, för andra gången i Noels liv, vilket han uppskattar mycket faktiskt. Idag, var det besök i Rålis fina nya lekpark. Vilket lyft! Noel är i och för sig mest nyfiken på gruset i sandlådorna än så länge. Han är verkligen inne i en utvecklingsfas tror jag. Otålig när han är på golvet och försöker resa sig upp. Har inte riktigt tid att äta. Blir plötsligt ledsen när vi lagt honom och går ut ur rummet, vilket han aldrig blivit förr. Och så väldigt väldigt mammig och pappig. Främlingar är läskiga för det snart 10 månaders lilla livet.

Hantverksgissel - del 2

- Ja, jag ringer ang leveransen av friggeboden som vi skulle få den här veckan..
- Hmmm, ja just det ja...(prasslar med papper) vi ska se här, jag ska kolla i mina papper...
- Ja vi skulle ju behöva veta när den kommer eftersom vi inte kommer att kunna vara där själva.
- Va?? Ska ni inte vara där själva?
- Nej, vi åkte ju 110 mil för två veckor sen när vi skulle ha fått den..
- Hmm ja just det. Ja vi har ju haft så mycket problem med våra leveranser..
- Jo, fast allvarligt talat, det är ju inte riktigt mitt problem som kund. Jag köper ju den tjänsten av er.
- Va sa du ??? Mycket arg ton
- Jo jag sa att..
- Vet du, jag behöver inte ta sån här skit. Vi skiter i det här. Klick

Sverige har tydligen inte tillräckligt många hantverkare.

Båtpremiär

Årets och för Noel den allra första båtpremiären är avklarad. Denna magiska söndag. Dallrande högsommarvärme. Trädens skira linblomsgröna färg har bytts till intensiv, mossgrön ton. Det är sötare dofter nu som sprider sig utmed Stockholms vackra gator. Vilken härlig helg det varit. Igår njöt vi av folkfesten Maraton, och hamnade på spontant grillparty i Vasaparken. Idag hejade vi fram våra stora kille i spåren på Minimaran. Det är en stark känsla där inne på Stadion när man ser den ena kämpen efter den andra. De fanatiska sprinterfamiljernas barn vinner förstås alltid, men det är de där sluggisarna jag beundrar mest. De som kämpar på och kommer i mål bland de sista. Högröda i ansikten och grimaser av smärta..
Men sen bar det av ut till Saltis och vår lilla båt. Det blev en tur in till stan genom allén avdet fina folkets hus uppe på bergen. Det är som att bevittna en annan värld. Man kan inte låta bli att tänka att deras ungars liv ser nog en aning annorlunda ut, än ett stenkast därifrån i Fisksätra..
Jag har verkligen njutit denna helg och varit tillsammans med min kära man och lilla älskade stora fina unge. Det är livet det.

Storverk i stress

om jag får säga det själv så blev det väldigt väldigt bra. Ni skulle ha sett det för 1,5 vecka sedan. Nu har vi ett badrum! Eureka! Och ett fint fint, vittmålat trägolv. Och en installerad kamin. Och en micro! Men så kostade det också blod, svett och tårar. Och då menar jag bokstavligen...

Hantverksgissel och familjetrubbel

På grund av yttre omständigheter som vi inte kan påverka så måste vi tyvärr meddela er att vi blir försenade...
Någon som känner igen det? Mmm just det, en hantverkares röst. Det är som om de lever i en värld för sig. Där inga andra normala regler gäller. Affärskotym. Sånt som vi andra dödliga i affärsvärlden får rätta oss i. De kan skita i sina kunder,det kommer alltid nya. De kan behandla dig hur som helst. Jag hatar det verkligen!! Och det värsta av allt är att man av okunskap eller behov av dem sitter i skiten.
Vi blev påminda om det igen den här helgen. Precis som jag blev av svårigheten att få ett normalt avslappnat umgänge mellan mamma och min egen familj. Jag blir så ledsen. Jag tvingar mig att träna mig på att inte ta ansvar för konflikten. Det gick ändå ganska bra. Ikväll fick jag en magisk kvällspromenad längs med den vårvilande stranden. Tittade på havet som smekte kusten. Drog in de söta dofterna av mandelblom, gullviva, kattfot och ... Jag kunde äntligen landa i mig själv igen.

Barndomsnostalgi

Att besöka hemstaden är för mig alltid en resa i nostalgi. Medan vi promenerar runt bland gator och torg tornas det ena och det andra minnet upp som hämtat långt nerifrån arkiven. Jag ser mina barndoms och klasskompisars ansikten framför mig, och funderar hur deras liv ser ut idag. Kanske bor de kvar. Tonårsbarn. Skilsmässa. Ny kärlek och kanske nya barn. Vi var ute och tittade på min gamla högstadieskola. Vämöskolan. Jag har inte satt min fot där uppe sen den dagen vi slutade. Men väl däruppe på gården så haglade minnena ikapp. Där var gympasalen. Skolmatsalen. Rektorsexpeditionen. Rökrutan. Sen gick turen vidare till min gamla oas. Tennisklubbens utearena. Den låg i en stor dunge, nere i en liten gryta, omgiven av en underbar bokskog, med massor av vitsippor. Jag minns exakt stämningen när man kom cyklandes ner där. Möttes av ljudet av bollar mot planken som man tränade emot. Man hejade på alla som spelade. Stora som små. Jag minns tydligt lukten när man kom in i det lilla klubbhuset. Det luktade läsk och godis, blandat med svett och gummi. Härligt. Det var en mötesplats. En uppväxtplats. En lärdomsplats på så många vis.
Såhär såg den tyvärr ut idag. Vila i frid- Klinteberga.

Tre stolta mammor

möttes i lördags i Kungsbacka utanför Göteborg. Jag hade äran att gästa en av dem, en väldigt kär och gammal vän. Vi, och några härliga mammor till, har hängt ihop sen gymnasietiden. I vått och torrt. Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. Vi har bytt män, bostäder, städer, jobb, och liv. Men det består. Nu går vi och promenerar med varsin barnvagn, och skrattar åt förändringarna. Vi välkomnar dem. Hur vore det annars om vi med våra kråksparkar var dem som satt och planerade kvällens förfest? En lyxig fika när tre små vältajmade sötingar sov sött, är höjden av lycka nu. Men det bästa av allt är att vi känns nära. All den tid som passerat mellan att vi hörs ibland, har inte skapat några jobbiga avstånd. Vi möts igen. På ny mark. Tillsammans.
Tack K för en underbar helg. Och P- det var så mysigt att se dig igen.

Hångla mer!

Han har onekligen en poäng, Klas Hallberg. Det har blivit alldeles för mycket av det kliniska pussandet till tonerna: Hur var din dag idag älskling? Vi är lätt lite för bekväma helt enkelt. För det andra är lite jobbigt. Att riskera att slå i tänderna, stöta ihop läpparna, kanske har jag dålig andedräkt idag osv, de tankarna vill man lätt undvika. Men han menar förstås bredare än så. Vi lever i trygghetsnarkomanernas land, där bara man har barnet ordentligt fastspänt i bilbarnsstolen så kan man köra hur fort som helst. Det är ingen fara. Som militant gångtrafikant, kan man kasta sig ut från övergångsstället precis hur som helst, för det har man ju rätt till enligt lagen. Man upphör liksom att vara en sunt tänkande individ, med ett eget ansvar. Jag köper in på det alla dagar i veckan, och känner igen det mesta alltför väl.
Vi skrattar mycket denna kväll. Han är en skön kis. Lite som du och jag. Fast kanske något roligare. Roligast blir det när han läser våra tankar. Nu sitter ni och undrar: När börjar förestållningen? Några av er tänker mer sjuka tankar som- Hur gammal är han egentligen? Vad kan Krullot ha att lära mig?
Han får en 4:a av 5, Klas. Inte så mycket nytt egentligen. Men roligt. Tänkvärt. Nyttigt.

Från Duracell kanin till spillra

Förra veckan var jag som en Duracell kanin. Energin som både överraskade mig och min älskade sambo, tycktes liksom aldrig ta slut. Jag for runt här hemma, och hann med mirakulöst mycket vardagsbestyr, utan att bli alltför trött. Micke kom hem, skakade på huvudet och undrade: Vad går du på?
Själv tror jag det var ett anfall av vårenergi som tack för att jag faktiskt kommit igång lite lätt med joggandet. Sen kom Valborg, och vi hade min tokiga svägerska med tillhörande man på besök. Kvällen ville aldrig ta slut. De dracks rosévin, och sjöngs timmarna långa. Halv 3 drog jag själv av Ture Tupp, som blivit något av en klassiker ifrån babysången för mig... Som man kanske kan ana var vi inte lika pigga vid 06-tiden när Noel ville ha sin välling. Dagarna som följde var jag som helt i koma. Valborgssyndandet sträckte sig vidare in över första maj, då Micke fyller år, och som alltid ska firas med traditionsenlig smörgåstårta. Eftersom vi var lite extra trötta blev även kvällen en orgie i kolhydrater och fett. Det var som om kroppen reagerade direkt med att gå ned i dvala. Som en extra tyngd att bära i hela kroppen. Den släppte inte föränn igår och det får mig att längta till GI fyllda, träningsdagar och den där Duracell energin igen. Eller i alla fall, nånstans mittemellan räcker bra det med. Läskigt nästan vilken effekt det ger med kost och träning kontra heltidssyndande.

Missriktad oro

Häromdagen fick jag nog av den missriktade omtanke som min mamma uttrycker allt för ofta. Jag vet att det är omtanke. Förstås. Men det hjälps inte. När varje berättelse, nyhet eller för mig positiv händelse, inte möts av en delad glädje tillbaka utan istället alltid, alltid kontras med ett uttryck för denna omtanke, dödas något.
- Vet du vad vi ska åka en vecka till Spanien i sommar
- Nej, men ska ni åka dit och bränna upp er nu...

- Vi ska åka till Värmland över helgen
- Jaha. Oj. Men det är väl rysligt långt. Ni är väl försiktiga med älgar på vägen.

- Mamma, jag har fått ett nytt jobb!
- Men, blir inte det förfärligt stressigt för dig.

Jag skriver ned mina tankar, och hoppas att det verkligen får mig att inte gå i samma banor själv, som mamma.

Den farliga världen

Idag var det avslutning med mammagruppen på BVC. Ja dvs, den delen som BVC anordnar. Vi mammor träffas flitigt varje fredag och kommer fortsätta med det. Men officellt ska vi nu vara fullfjädrade morsor. Vår barnmorska som varit guiden ut i det farliga livet, har vi haft en hel del åsikter om. Kanske delvis på grund av att hon har så mycket starka åsikter. Och att det är så mycket skrämselpropaganda. Ok, jag förstår. Jag vet att det är deras jobb att informera, och att varje mamma som sitter där framför dem kan vara en potentiell "baby shaker". Men idag kändes det bara för mycket. Skrämsel. För lite sunt förnuft. Luften gick ur mig när det radades upp:
Smörj inte in ditt barn med solkräm. Jo, bara om du är på sjön. Barnen ska lära sig att äta hela bitar. Även om de ser ut att kväljas. Burkmat är skräp. De ska lära sig att sova. Men de ska inte lära sig att man kan klämma fingrarna i ett köksskåp. Då kan fingrarna gå av. Gå inte ut med ditt barn mellan 11-15. Det är för farligt med solen. Men för allt i världen, ha inte TV på de närmsta två åren. Då kan de få ADHD.
Kanske finns det en burka för bebisar? Men för allt i världen, ingen solkräm på ögonlocken...

Min underbara badpojke

Han älskar verkligen att bada. Kan sitta hur länge som helst och veva runt med sina små ben som om det vore en kraftig propeller. Jag försöker slappna av och tänka på att vi faktiskt har kakel på golvet. Det är helt ok. Det får stänka. Efteråt försöker jag så ofta jag hinner ha en liten mysstund, med massage och puder. Inte lika kul som själva badet tycker han, men ändå..

Mitt sportiga jag?

De senaste dagarna har jag funderat lite på hur jag uppfattas, och på hur jag vill uppfattas. Det är ju långt ifrån alltid samma sak, så mycket är säkert. Jag har en ganska tydlig bild, av hur jag vill vara som människa, mamma, kvinna, vän och sambo. Men jag är också ganska övertygad om att jag inte riktigt är där. Konstigt va? Vem är det, kan man tycka då. Men jag har försökt och begränsa det till hur jag själv vill uppfatta mig själv. Kommer då fram till följande adjektiv:
sportig, glad, energifylld, stark, social. Vi kan väl stanna där. Känns ganska tillräckligt..Jag landar mycket i det första ordet. Sportig. Helt klart har jag varit där. Men jag lever på gamla meriter. Det intressanta är att det finns inget som stoppar mig. Det är bara jag som kan göra något åt det. Jag har bestämt mig för att se om det går att bli den där sportiga tjejen igen. Den som lever får se. Jag kommer att rapportera framstegen.

För er som undrar hur det gick med GI grejen vi startade i nyår, kan jag ändå rapportera 5 kg viktnedgång so far. Det är halvvägs till sommarmålet...

Konsten att vara nöjd

Ikväll har jag varit otroligt effektiv. Då mannen var på sen fotbollsmatch med stora killen fick jag och Noel en ensamkväll. Vargungen var väldigt glad och go, vi har haft en supermysig dag och träffat hans kusin med tillhörande syster till mig. Det innebar som det ofta gör spännande besök på söderställen jag annars aldrig skulle hitta, och idag dessutom secondhandinköp på Myrornas. Det är stort för mig. Jag vet att det finns kanonfina grejer där, men jag är helt kass på att utnyttja det.
Medan kvällsbestyren sen fortskred här hemma och jag gick jag omkring med Noel på armen och tittade ned på spridda skurar av leksaker, gurkskivor, bananbitar, gigantisk ansamlad disk, tvätthögar här och där, givetvis blandat smutsigt och rent, och tänkte att jag har nog faktiskt blivit rätt bra på att acceptera graden av kaos. Det är inte alltid lätt, och visst får jag krupp ibland. Men jag tränar varje dag. Och jag kan konstatera att jag blivit mycket bättre. Det är inte det viktiga här i livet helt enkelt. Men sen kan det aldrig ta ifrån mig den där tillfredsställelsen jag fick ikväll. När jag fått Noel i säng, och hunnit med en extra sång/sago/gosestund, lagat hemlagad god middag, tagit hand om disken, tvätten (nästan i alla fall) och dessutom gjort ett rens i garderoben. Nu med kaffekoppen i handen, uppkrupen i soffan sprider sig den sköna känslan. Nöjd. Det jag funderar på är hur jag ska jobba upp känslan av att vara nöjd, när jag inte hunnit med nåt av det där utan istället kanske bara gjort ingenting.

Vargtimmen

Noel har för några dagar sedan börjat yla på natten. Som en klocka börjar han vid strax efter 02 tiden. Han kränger runt i sängen som en orm och ligger med nacken i nästan otäck vinkel bakåt. Ser ut som ett S ungefär. Han är inte vaken. Men ylar som en liten vargunge. Nappen kan vara i, så det är inte alltid den lösningen tyvärr. Jag varierar taktiken. Går upp, lägger på goselejonet, klappar om och säger såja, såja. Tyst några sekunder. Går tillbaka och lägger mig. Nya vrål. Går upp och stoppar in nappen. Nästa gång försöker jag lugna med rösten, från sängen. Det funkar kort tag. Sen blir jag så trött att jag ignorerar. Då kom oron. Kanske skulle jag lyfta över honom till vår säng? Men det skapar ju en dålig vana jag egentligen inte vill... Efter 1,5 timme somnade han om djupare i natt. På det stora taget verkar det vara saker på gång. Han är gnälligare än vanligt, åker runt i sin lilla åkvagn och drar i mina kläder. Aptiten är si och så. Kan vara det berömda 37 veckor språnget på gång kanske?

Lite dyrare, mycket bättre

Så har vi gjort det igen. Trots att vi förra gången hade en resa vi sent skulle glömma. Men som det mesta här i livet så förtjänade det en ny chans. Och det fungerade verkligen. Jag pratar om kryssningen. Den här gången, kryssningen med stort K. Ska man göra det igen och få en bättre upplevelse, krävdes vissa förändringar. Därför valde vi denna gång Silja Lines de lux paket. Deras flytande hotell. Silja Symphony. Ironiskt nog detta första gigantiska skepp som byggdes under min tid som resebokare på just nämmnda bolag. Men jag hann aldrig utnyttja personalbiljetterna för att se den fina skutan i verkligheten. Jag sålde teorin helt enkelt. Men nu, 18 år senare, fick jag då se henne. Hon var faktiskt fortfarande imponerande. Och imponerad får nog bli en bra summering på vår påskweekendresa. Allt. Stämningen ombord, smörgåsbordet, hytterna, vädret, tiderna, ja till och med personalen imponerade. Skaldjuren som vi njöt av på påskafton var världsklass. Allt som allt- lite dyrare- mycket bättre.

Fredagslyx med kvalitetstid

I fredags tog vi oss en lyxig eftermiddag, jag och sambon. Han kom hem till lunch, och vi gav oss iväg ned på stan. Det är en viss stämning, såhär de första vårdagarna när solen tinar upp oss sakta, men säkert. Det andas försiktighet och nyfikenhet i luften. Varje vrå med solljus utgör en möjlig sittplats för ung som gammal. Jag får en känsla av att vara utomlands. Lite kylig, krispig, frisk, försommarluft. Som gjord för att bli förkyld i, men det bryr sig ingen om. Vi utgår ifrån en av våra favoritplatser i stan. Riddarholmen. Varje gång ställer vi oss frågan hur det kommer sig att den platsen får vara just så lugn och bevarad. Bara turistbussarna radar upp sig vid vattnet. Det lilla cafét under träden har inte hunnit öppna ännu. Men öppet har däremot den vackra Mälardrottningen. Med hjälp av vänlig personal får vi upp barnvagnen längs rampen utmed skrovet. Sen avnjuter vi löjrom, och Wallenbergare i solljuset. Noel sitter på filten på golvet och charmar personalen. Därefter promenerar vi längs Skeppsbrokajen. Stannar och tar en mellis på Pontus and the greenhouse där tidiga afterworkande hittat ner också. Fortsätter färden ner på Hamngatan och gör ett stopp i affärer. Tittar på vårmodet som är konstigare än nånsin tycker jag. Med en kaffe och glass i handen, promenerar vi tillbaka. En föräldraledig och en egenföretagares lyxpaket. En smak jag sent glömmer.

Den stora mammabikten

I söndags var jag tillsammans med mina nyfunna mammavänner ifrån mammagruppen på detta trevliga evenemang. Det var en kul företeelse. Redan på buss 44 ner till Cirkus kunde vi fnissandes konstatsera att det bara var tjejer/kvinnor på bussen denna tidiga söndagmorgon. Kanske till busschaufförens stora glädje. Väl därinne på Cirkus bland minglande morgontröttisar, funderade vi på om det gick att utläsa att just vi var småbarnsmammor. Dvs, vi tillhörde gruppen som fortfarande hade fotriktiga skor, jeans, och praktisk fleecetröja under den bebiskladdiga kappan. Inte till dem som hade korta kjolar, höga klackstövlar, och korta skinnjackor.
Föreläsarna var av blandad kvalitet. Mina personliga favoriter var Jana Söderberg, samtalsterapeut, som pratade om att vända måsten till vilja. Hur intressant vi behandlar småbarn när de gör något som de inte får. Vi avleder deras uppmärksamhet till något roligt och kul. Tänk om vi kunde använda det på oss själva? Eller om att vi så mycket vet vad vi inte gillar. Vad vi inte vill ha. Vad vi inte är bra på. Men så mycket svårare det är att veta vad vi vill, och vad vi är bra på.
Emma Hambergs avslutande budord var rätt kul också. Jag tar med mig:
Du skall alltid hava sex före Ajax
Men dagens stjärna går ändå till hon som vann tävlingen om bästa mammabikt. En störtskön tjej som stod rakt upp och ned och berättade med allvar i tonen om hennes två bikter:
1. De hade pratat om att de skulle öppna ett fondkonto när de fick lille Gustav, nu 11 månader, och sätta in barnbidraget på. Det var bara det att det hade inte riktigt blivit så. Det hade istället blivit så att hon hade råkat köpa rätt mycket skor på de senaste..
2. De andra var att hon var så otroligt avundsjuk på att hennes lille Gustav var så pappig. Trots all den tid som hon spenderade med honom, så var det bara pappa som gällde när han kom hem. Hon önskade att hon var en sån härlig mamma som bara tyckte det var kul att de hade en sån fin relation..Men det var hon inte. Hon var helt enkelt sjukt avundsjuk.
Jag skrattade högt när jag såg videon.
Varför jag tyckte det var så extra kul, kan ni ju bara gissa...

Det är inne med spik

Plötsligt är den överallt. Hos min mamma, här bland bloggvänner, hos gamla vänner man hälsar på, i mammagruppen, i annonser i tidningar. Så nu är den också här hemma hos mig. De första 3 minuterna ungefär, är inte sköna. Det kan jag inte säga. Men jag kör profylaxandning, och påminner mig själv om att jag ju faktiskt ändå har fött barn..Sen vänder det. Värmen sprider sig, från ryggen i hela kroppen. Som ett varmt skönt rus. Rekommenderas.

Valet mellan nytt och gammalt

I veckan som gått har jag ställts inför ett val. Det var smickrande förstås. Men jag hörde nånstans försiktigt ringandes varningsklockor. Ta det lugnt nu. Se till att du inte bara sveps med i bekräftelseruset av att vara utvald. Det kan få rätt jobbiga konsekvenser. Första intuitionen sa nej. Inte helt övertygande dock. Inte så klart att jag inte gick vidare. Man måste veta vad man säger nej till först. Så det blev ett andra möte. Tankar som pendlade. Mellan det trygga, det säkra, det igenkännbara. Till det nya, osäkra, lite skrämmande. Ibland vill man ju vara lite skrämd. Få fjärilarna i magen. Känna suget när man ger sig ut i det okända.
Men magkänslan fanns ändå kvar. Ett snabbbesök hos mitt gamla tankebollplank - Isis kammare senare, fick jag den bekräftad. Jag har ofta blivit vald. Det har tagit mig till många situationer och positioner som jag inte vet om jag skulle hamnat i annars. Men den här gången är det jag som väljer.
Imorgon väljer jag att följa magkänslan.

Off season

Vilket lugn det råder. Redan när vi kommer av flygplanet, jag och Noel, så undrar jag om jag gått rätt väg in i den lilla terminalen. Vid bagagebandet står bara en annan man. Men jag får mitt bagage och vandrar vidare ut till flygbussen. Hittar till slut hållplatsen och funderar som bäst både på om jag ska fälla ihop vagnen i förväg samt om jag har tillräckligt med kontanter. 70 spänn. Räcker det? Svaret får jag minuterna senare när flygbussen kommer. Den är som vilken lokal SL buss som helst. Jag kan köra på med vagnen som den är. Det kostar 21 kr! 8 min senare står jag inne på centralstationen i Kalmar. Det är onekligen lättare i en liten stad.
Men så är det också off season här. Jag vet hur det ser ut en lördag förmiddag i juli. Då när alla turisterna skränar runt som galna måsar. Det är kontrasterna som är charmen på nåt vis. Ännu större skillnader blir det där jag spenderat de senaste dygnen. Uppe på norra Öland i Byrum Sandvik. Där är det bara vinden, och det evigt brusande vågorna som övervintrar. De håller på och värmer upp inför sommaren. Det luktar tång. Salt. Och försiktig vår.

Vacker födelsedag även i år

Jag minns den rätt väl förra året. Den inträffade då på en söndag förstås, och jag tog en ensam promenad runt Luxviken. Iklädd skinnjacka och solbrillor, andades jag in försmaken av våren. Funderade mycket på det stora som jag stod inför. Om att nästa år vid samma tid skulle jag vara mamma. Ofattbart var det.
Till stor del är det fortfarande det. Jag går här runt viken även i år, och njuter. Det är nog lika vackert väder nu, men aningen kallare vittnar mina iskylda öron om. Solbrillorna fick åka på ändå. Det blir inte mer vår än nan gör sig.
Nu är jag här. Mitt uppe i det första året som mamma. Jag njuter. Men idag kunde jag också för första gången smaka på känslan att gå tillbaka till jobbet. Det smakade gott. Som en försiktig men ändå bra smak. Det gör mig lugn. Jag har en hel härlig vår och sommar framför mig. Vilket otroligt privilegium vi har i Sverige.

Bilderna talar nog

Sol. Massor med snö. Luft som gör huden friskare. Renare. Glada människor. Enorma berg som får oss människor att kännas precis så små som vi är emot naturens krafter. Himmel så hög så att andningen blir lätt. Fast hög luft gör den också ansträngd. På ett härligt sätt. Italienska servitriser som blev kära i Noel. Svindyr barnmat. Ganska dåligt italienskt kök. Kanske fick vi turistvarianten? Men vem bryr sig om det? Vi hade det så otäckt härligt. Nästa år siktar vi på en vecka istället.

Intressant början på semestern

Det började redan på det lilla uthyrningskontoret hos AVIS, nära Milan Bergamo Airport. Regnet öste ner. Vi hade fått vår nyckel och gick med snabba steg mot bilen. Då upptäckte vi dock att bilen inte direkt var överensstämmande med beskrivningen på internet. Vi hade noga kollat att den skulle ha 7 platser och rum för minst 5 väskor. Den här bilen hade förvisso 7 platser. Men 0 rum för väskor. Det blev jag som lite självutnämnd reseledare(som vanligt) och min sambo som fick försöka gå och snacka med italienaren på plats på kontoret. Sen utbröt rätt snabbt en vad jag uppfattade som ganska hetsig diskussion, men som för honom förmodligen var vanlig samtalston. Men allt som hände var att han slog ut med armarna, och gång på gång upprepade; 7 seats? eh? It's got 7 seats. Yes, but where should we put our bags? frågade jag och pekade på skylten som han faktiskt hade uppe på väggen som visade att det skulle finnas plats för 5 väskor. Eh? 7 seats. Look, it's got 7 seats. Men min man som har något lugnare temparement än jag fick honom till slut att erbjuda oss en annan bil, som faktiskt hade rum för lite väskor.
Så kunde vi någon timme försenade börja resan mot Arabba, i nordöstra Dolomiterna. Det skulle ta 3,5 timme, enligt GPSen. Efter 6 timmar där vi de sista 5 milen fick sega oss fram på slingrande vägar med nästintill omöjlig lutning, på med snökedjor och sen kämpa vidare, förändrades väglaget snabbt ifrån blöta, blaskiga vägar till snötunga med vallar som tornade upp sig på bägge sidor, som var helt enorma. Till slut när vi nått grannbyn och det bara skulle vara 8 km kvar, så tog det stopp. Vägen var igenskottad! Det var bara att kliva ur bilen och försöka gå in på ett hotell där och fråga. Jodå, vägen var stängd på grund av all snö. Vad göra? Vi fick checka in på det där lilla hotellet i en by som var så snöfylld, att jag aldrig någonsin sett något liknande.
Nästa morgon hade vägen öppnat. Ja, eller som de sa-vi fick åka på den på egen risk. Officiellt var den fortfarande stängd, men man hade röjt lite grann.
Det gick bra, och vi kom fram till Arabba igår fredag. Urmysig liten by, som idag på bjuder på allra bästa alpväder. Jag sitter med Noel nere i byn och har det gott. Mannen avlöser vid lunch. Vi njuter. Och andas.