höst, regn och hormoner

Det går fort nu känns det som. Allting. Jobbet rullar på i nästan otäck snabb fart mot jul. Så mycket jag vill hinna med före dess att det är dags att gå hem. Samtidigt hemma, hinner jag ingenting känns det som. Det allra minsta hemmaprojekt, som att måla lister, eller fixa upp sladdfästen, blir det aldrig tid till. Allt som oftast däckar jag i soffan strax efter 9 tiden på kvällen. Då och då faller jag ned i en ensamhetskänsla, för att jag och mannen inte hinner med den kvalitetstid vi behöver. För att mina vänner känns långt borta, och på väg att splittras upp ännu mer än vad de redan är. Men kanske mest av allt, för att jag inte känner igen mig själv alltid där jag är just nu. I min egen kropp, som känns tung och bitvis rätt sliten. I mina hormongungningar som gör att jag känner mig pms-stinn, ledsen, orolig. I en skön blandning. Jag är fjärran ifrån så effektiv som jag brukar vara. Fjärran ifrån mitt vanliga jag. Och samtidigt så oändligt tacksam. Glad. Rädd. Ja det e mycket nu helt enkelt.
Får försöka bara vara i det.