Helgmys, vårkänsla och trötthet

Helgen har varit en blandning av allt det där i en och samma påse. Vi är trötta. Fortfarande. Det har nästan byggts på när nu livet återgått till vardagen igen, och man istället tvingas ta i kapp all den där tiden som vi varit borta. Jag har haft en otroligt intensiv vecka på jobbet. Det har inte funnits en död minut. Jobbat på kvällarna fram till midnatt för att förbereda nästa dag. Somnat alldeles för sent. Sovit knackigt. Upp för tidigt. Men det har gått bra. Man har verkligen mer kraft än man tror ändå. Helgen började med mysig fredagskväll med återträff med mammagruppen på nya restaurang Björk. Det är så kul att vi faktiskt har hittat varandra genom den gemensamma nämnaren att vi fick barn samtidigt. Men vi har riktigt kul även utan dem. Delade familje/relations minnen och ämnen väckte ganska många asgarv, vilket var befriande.
Micke och Melker har haft fotbollshelg så jag o Noel har hängt ihop igår och idag, och varvat lekparken med det fortsatta rensandet hemma. Däremellan har vi noterat skatornas fantastiska tålamodsprövande bobyggande, träffat en sädesärla och hälsat på ankorna.

Sjukstuga och kaos

Livet har inte återgått till den vanliga rullande vardagen än. Den där som man så ofta kan tycka är lite rutinfylld, stressig och inte alltid helt längtansfull. Nu ser jag den med helt nytt ljus. Efter några dygn hemma, fick vi återvända till Astrid Lindgren förra söndagen. Då som mer rutinerade. Vi visste vilka slussar som skulle passeras. Vilka tester som skulle göras. Vilka rutiner som ska gås igenom. Men det gick lättare och fortare den här gången. Både själva hanteringen på sjukhuset, och Noels tillfrisknande igen. 2 dygn senare, var vi hemma igen. Den här gången försedda med antibiotika och med nya goda råd. Det har gått bra. Hostan, den läskiga, den skrämmande, den som gjorde honom så väldigt dålig. Den har klingat av. Tack och lov. Matlusten har sakta kommit tillbaka. Så långt allt gott och väl. Sen igår kom febern tillbaka som en otäck nordanvind. Min egen analys är att det är storebror som smittat med nytt virus. Denna gång fick han hög feber, men utan att vara sådär märkbart jättepåverkad. Varm. Visst. Men inte utslagen. Och han har tack och lov fortsatt och äta. Men det har förstås hållt oss hemma hela helgen. Vi har tittat ut genom vårsmutsiga fönster och längtat ut. Men mest av allt längtat till att allt ska vara som vanligt. Att Noel ska vara helt frisk och kry. Den tidigare coola morsan har bytts ut till en evigt nojande variant. Kommer han att vilja ha något att äta den här gången? Tänk om han inte äter? Tänk om han inte ens vill ha saft? Tänk om han efter det här bara vill ha saft och sylt? Tänk om han blir ett överkänsligt barn. Ja, sådär håller jag på, medans jag går och längtar ut. Igen. Hälsa och sol till alla. Kaoset? Jo, vi håller på och gör om lite smärre i lägenheten just nu också. Toppentiming. :-)

From dusk to dawn..

Beundran för slussarbetarna

Vi hade tur att få ett enkelrum den här gången. Till skillnad ifrån när han föddes. I och för sig känns det än mer viktigt nu. Att få rå om honom, pyssla om honom och skapa så mycket trygghet som möjligt. Vi är inne på 3e dygnet, inlagda här nu. Det börjar bli en liten vardag otäckt nog. Man inrättar sig förvånansvärt fort i rutiner märker jag. Håller koll på nattens kontroller. Vaknar med en timmes mellanrum ungefär. Mer eller mindre grusad i ögonen försöker jag lugna honom. Lyssnar på hans små rossliga andetag. Jag kan personalens schema tider nu. Vet när nattpersonalen kommer. Vet när de går. En del är trevligare än andra. Men jag bestämmer mig för att rikta bara tacksamhet mot dem. Allihop. Från de underbara nattsköterskorna första natten, till den mycket svårförstådda lätt uppläxande Muhammed vid första mötet på närakuten. Vilken tur att ni finns allihop. VIlken oändlig tur, att just ni i denna stressade, prestationsinriktade, karriärsstyrda, självförverkligande värld, fortfarande drivs av en passion att ta hand om andra.
När jag vant styr mina steg nu bort genom korridorerna mot kaffevagnen, där man själv lägger pengar, så sneglar jag på vägen in i ett och annat rum, som står öppet. Där sitter föräldrar med sina små i knät och läser sagor. Matar. Tröstar. Väntar. Jag känner igen deras blick. Deras oro. Deras sneglande på klockan. Deras barns hosta. Allt är bekant. De har ändå kommit ett steg vidare i slussen ifrån receptionen. Där ute sitter de som nyss kommit in. Med nummerlapp i hand och väntar. Men då har de förmodligen redan varit på den allra första anhalten, närakuten, där den första gallringen ska göras. I en värld där allas oro, allas väntan är lika svår, är de just dessa slussarbetares jobb att gallra. Prioritera. Dessutom med glädje och tålamod.
Tack för att ni finns.
Nu släcker vi lampan i rum nr 11 bakom de barngula gardinerna. Jag ber om en lugn natt, och bortblåsta otäcka RS virusar imorgon.