Olika men ändå lika

Har haft den äran att tillbringa kvällen hos en av mina bästa väninnor. Jag fick mig en premiäromgång i det fantastiska - Wii Sport. Helt sjukt kul. När jag viker mig av skratt till synerna av min väninnas tennisliknande (well..) rörelser i luften, funderar jag samtidigt inte bara på vad grannarna tror vi håller på med, men också på vad som hänt med nutidsmänniskan. Det här måste ju vara en utveckling beroende av vårt allt större krav på underhållning, var vi än är. Portabel vuxenleksak. Men oj så skoj det var. Kan bli så att jag tar mig en tur till On off imorrn..
Efteråt vilade vi ut i soffan, för ja, man kan faktiskt bli trött av lufttennis.. Vi kikade på rullen Underbar och älskad av alla. Min kompis hävdade hela tiden att vi är så lika, Martina och jag. Kanske, kanske inte. Visst jag skulle också kunna säga att jag kan nog lära mig flytande franska på 2 v. Hur svårt kan det vara? När jag tänker efter har jag faktiskt gjort nåt liknande för att få ett jobb en gång.. Så alltså. Vi är lika men ändå rätt olika. Jag skulle nog inte sagt nej till den snygge dansken...
Min kompis och jag är också på så många sätt lika men ändå olika. Hon har städmani som ingen annan jag känner. Det är så skitigt säger hon, när jag inte kan se en dammråtta så långt ögat kan nå. Jag står inte ut, bilen är så skitig. Jag tittar mig omkring i garaget och ser fullt av gråssmutssvarta bilar och tittar sen på hennes som bara har några få smutsränder. Du är sjuk säger jag. När hon sen erkänner att tvätta för henne innebär att tvätta tills tvättkorgen är slut. Ja då skakar jag bara på huvudet. Går hem och tittar på vår överfulla korg och dammråttorna som dansar sin kvällsdans. Vi är lika. Men ack så olika.

Livet utanför bubblan

Varje gång jag åker kommunalt så infinner sig känslan av att jag lever i min jobb fyllda bubbla. Att det finns en värld därutanför. Fylld med alla andra människor som träffas, funderar på vad de ska laga till middag, på väg att hämta från dagis eller grubblar över relationen hemma. Jag går förbi den underbara lokalpuben Rosa drömmar, som alltid vilken dag i veckan det än är har folk som sitter i fönstret med en stor kall öl och ofta en tidning. Jag vill stoppa världen och ta del av det som händer utanför. Bara känna in. Iakta. Delta.

Julkoma

Äntligen tillbaka igen efter ett långt uppehåll. Denna gång orsakad av julkoma. Blockerad av tokstress på jobbet då plötsligt allt måste hinnas med före nyår och dagarna verkar ha ovanligt få timmar. På kvällarna ska det julmysas och fixas med julgran, julkrans, glöggas och spelas julmusik. Däremellan klämmer vi in lite skolavslutningar och sen sist men inte minst julklappsköpen. Som vanligt i mitt fall blev den 23e den stora inköpsdagen. Dock på färre timmar än nånsin då vi i år skulle fira jul i dagarna 3 och redan börja dagen före. Släkten är samlad och alla möjliga och omöjliga kombinationer av styvfamiljer är med. Del 1 gick bra utan trauma, och så även nu del 2 och 3. Framåt 22 tiden somnade jag in i soffan till tonerna av Lasse Åbergs tragiska figur i Hälsoresan. Julkoman är ett faktum.
Kan bara nu på annandagen konstatera några saker. Barn till skilda föräldrar måste få en överdos av julfirande och julklappar. Kalle Anka är fortfarande småmysigt även om Carl Bertil är betydligt roligare egentligen. Sist men inte minst- tiderna förändras. Jag ligger här och sneglar på alla julkorten där några stycken i vanlig ordning ståtar med små söta barn i tomteluvor. De ovanliga är bara att just de här är från några av mina närmsta väninnor som för inte allt för många år sedan var i klubben: " Vi hatar folk som skickar julkort med sina äckliga små barn på i tomteluvor. Usch..."

Firmafestens glitter och glam

Äntligen tillbaka ifrån lite bloggtorka.
I fredags var det firmafest. Den årliga julfesten. Så många har sett fram emot den som årets höjdpunkt. Parta loss med kollegorna. Få visa sig i sitt rätta partyjag istället för den trista kontorsråttan. Kanske ta det första steget mot den snygga killen i andra gruppen. Dansa till schlagers. Förmodligen falla för frestelsen att tala ut med chefen framåt småtimmarna. Och självklart- gratis sprit! Som chef själv så tillhör man inte den världen. Man jobbar bara i den på nåt vis. När den inhyrda halvkända konferenciern, efter sitt pass avslutade med att skrika: Är ni sugna på att lösa in era drinkbiljetter nu? Och det möts av ett öronbedövande rungande JAAAAA! Då tänker jag bara-så förutsägbart! Oförargligt men ändå lite charmigt. Ibland kan jag ändå sakna att vara del av den världen igen.