boas och fixas

Just nu går jag i det berömda väntans tider. Idag är det 10 dagar till nedsläpp. Enligt schemat alltså. Verkligheten är ju nåt annat. Men min verklighet just nu är tämligen overklig. Jag pendlar mellan tröttma och vill bara sova, till att vara hyperaktiv och pyssla omkring med än det ena än det andra. Blommorna på uteplatsen var det första som fick sitt. Nu sitter jag med en suck och försöker slänga ett öga på papperna ifrån Försäkringskassan. Vet att jag borde ta mig in i djungeln som det känns att förstå det här med föräldraledighetsuträkningarna. Kan inte låta bli att kolla jobbmailen. Där låg en trevlig inbjudan till höstens första ledningsgruppsmöte. Hemma hos VDn. Jag ska inte vara med. Kände ett sting av avundsjuka. Att vara utanför. Att inte räknas längre. Slänger ett öga på katten och avundas hennes ro i värmen.

Avskedets vemod

Så blev det dags att ta farväl av ön igen. Två likheter ifrån förra året. Det var Byxelkroks marknad den dag vi åkte, då liksom nu. Och så vemodet i kroppen. Då som nu. Men annars så milsvida skillnader. De sista dagarna bjöd på helt magiskt väder. Ljumna kvällar. Het sand mellan tårna, och solnedgångar som slår ut Fritidsresors Mauritius bilder vilken dag som helst. Förra året satt vi och huttrade under paraply på utedäcket på färjan och såg skutan tuffa allt längre ut ifrån den då nästan höstkalla lilla hamnen. Vi hade haft en riktigt jobbig semester. Nu stekte högsommarsolen på oss och hela folkhavet som myllrade omkring bland marknadsknallarna i hamnen. Svetten rann på ryggen, när jag stod lutad över relingen och kikade ut innan avfärden. Stämningen så oerhört mycket bättre i år. Ingen familjekonflikt som hängde i luften när vi åkte. Inget regn. En stor mage som alltmer påtagligt försöker påminna om mig den gigantiska skillnaden i år mot tidigare år. Jag stod och tittade länge ut över hamnen och skänkte en stilla hyllning till ön som givit mig så mycket glädje under ett antal vilda barn och ungdomsår. Tack. Nästa gång vi ses är jag mamma.

sommarparty på stranden

sista kvällen innan vi lämnade den vackra ön, så var det dags för årets släktpartaj.
Dvs vi kusiner med alla familjer kors och tvärs. Vi är ganska många nu. Det brukar kunna vara lite stelt till en början. Vi träffas på det här sättet nästan bara en gång per år. En gång i tiden var vi en kusinliga som härjade mellan husen och lekte så det stod härliga till. Alla med alla, nästan oavsett åldrar. Men allteftersom vissa släktrelationer blev mer ansträngda, och vi själva blev äldre har det blivit glesare. Med både skratten och leken. Men så har vi ändå försökt samla ihop oss en gång per år. uppdatera varandra om våra liv, och i bästa fall se solnedgången tillsammans vid stranden. Så blev det detta år. Bland uppställda brassestolar och grillar, dracks det vin och mumsades god mat. Och skrattades. T.om sysslingbarnen började leka med varandra till slut. Sommarmys.

Family affair

Hur gör man när ens egen relation till sin mamma blivit så komplex, så ansvarsfylld att man känner att man inte har någon lust? Egentligen inte alls. Vid 36 års ålder borde jag veta att jag inte kan ändra på en 70 åring. Ändå är jag där och försöker. Jag vet att jag bara kan påverka min eget sätt att förhålla mig till det. Varför är det så svårt? Precis som jag ville lösa pappas och mammas eviga skilsmässobråk som 5åring, vill jag lösa familjerelationerna nu. Vill så gärna att allt ska vara bra. Harmoniskt. Trevligt. Lättsamt. Fjärran ifrån dagens verklighet tyvärr. Hur ska relationen med hennes blivande barnbarn bli? Jag vet bara det att lusten tryter. Rejält. Uppgivenheten ersätter. Min sorg över verklighetsbilden breder ut sig.

storm över viken

nu har vi varit i Ölandsparadiset sedan i söndags. Haft nästan oväntat fint väder fram tills idag. Idag kom blåsten. Den där som i ett uns får det att kännas som början av oktober, bara man hör ljudet. Vindarna var kraftiga om än ganska varma över viken. I skenet av solnedgången var det åtminstone en person där ute som njöt. Han som forsade fram över vågorna med hjälp av sin fallskärm. Häftigt att se. Annars njuter vi av vårt fina hus, om än man kan lätt bli stirrandes på det jobb som återstår trots allt. Balanserar umgänget med familjen så gott det går. varje morgon tar jag min nattstela kropp och vaggar ut på vägen för att hämta tidningen. Och för att få igång blodcirkulationen i benen. För att andas och titta på havet.

Oväntat besök

Igår kväll när lugnet lagt sig igen efter regnet under dagen, och sjön åter var stilla, så fick vi plötsligt oväntat besök nere i sjön. Det var bävern som stilla simmade runt, försiktigt mellan vassen. När den hörde oss verkade den dyka ned, lägga sig blick stilla och ser konstigt lik ut en sten. Sen upp igen, och med sin slimmade, våta kropp glider den stilla vidare. Det var som om den letade efter något. Svägerskan berättade att den annars så rädda och försiktiga bävern en gång kom fram till henne där hon den gången satt ensam på bryggan, och var ledsen. Som om den ville trösta. Djur är speciella. Igår när jag själv fick en stund då jag var hormonstinn och ledsen, och också sökte mig till bryggan, fick jag själv sällskap av katten Sally. Hon som aldrig annars går längre än nödvändigt, följde med mig hela vägen ut på bryggan.

Det värmländska lugnet

Sedan i måndags befinner vi oss här. Högt uppe på bergsknallen. Mitt i den värmländska blandskogen. Rakt nedanför oss sträcker den stora, vida sjön ut sig. För dagen blank som en spegel. Det är tyst och stilla. Tittar jag riktigt noga kan jag ibland se en aborre som hoppar till. Annars är det enda som låter möjligen myggen. Och katterna som leker som två yra kalvar med varandra. Det är lugnt och stilla. Har ändå svårt att komma ned i varv. Kroppen värker efter nätter som är omöjliga att sova mer än i korta intervaller. Passar på att träna profylaxandningen när jag sitter på utetoan och tittar ut mot skogen.

det börjar närma sig

två säkra tecken på att det börjar närma sig kan man säga..
1 månad kvar..Läskigt. Spännande. Ofattbart. Allt på en gång.

Visit i skärgården

Efter en vecka hemma där det inte hänt särskilt mycket, mer än att sambon och jag konstaterat att vi är alldeles för bra på att köpa nya saker utan att slänga de gamla, så begav vi oss igår morse iväg på en visit i skärgården. Närmare bestämt Blidö. Uppdraget var att sommarstäda båten, som vi numer har delad vårdnad om. Utmärkt koncept f.ö. Hög tid att få stackaren i havet, som stod på land med trasig motor förra sommaren. Ingen av oss är några inbitna båtmänniskor men uppskattar ändå enormt friheten att glida fram över böljan den blå. Upptäcka nya vikar. Se olika miljöer varje dag. Så länge vi vill. När vi vill. Efter att i alla år hyllat segelbåtens charm framför motorbåtens mer praktiska läggning, har jag ändrat mig. Det är grymt smidigt med motorbåt. Dock så behöver ju även den sitt ompyssel. Så efter en hel dags fejande gav vi upp igårkväll och tog tacksamt emot middagsinbjudan ifrån svägerskan. Medan Blidöbornas män laddade upp för helgens stora ordersällskapsmiddag, ett sjöslag sällan skådat kan man ana, så satt vi in på småtimmarna och upplevde sommarnattens mjölkvita himmel. Underbart. Tack!