Jakten

Vi sitter och snackar om relationer över lunchen. Jag och den manliga gamla vännen och kollegan. Vi har följt varandra ganska länge han och jag, och sett, hört och känt en del relationer trasa samman hos endera parten. Senast jag såg honom verkade han fast i den eviga singelfällan. Han är en sökare. Söker kicken. I allt. Även den aldrig så spännande oxfilén förvandlas till falukorv och makaroner efter ett tag. Bilar, lägenheter, jobb. Och i hans fall även kvinnor. Det verkar inte vara kärleken som tar slut. Det är kicken.
Nu ett halvår senare hade han trillat dit. Ny familj, bonusbarn och hus. Stängt av alla heta viskningar i mobilen som pep hela tiden.
-Så du har helt rent mjöl i påsen nu då, frågar jag? Han tvekar en stund. Ler lite genant sen. Sekunden efter rätar han på ryggen och harklar sig.
- Jo,det får man säga att jag har. Det är bara några envisa kvar som inte riktigt har förstått vinken.
-Och du har förstås varit helt tydlig mot dem, säger jag med lätt ironi på rösten
-Kanske inte helt, medger han, till min stora förvåning. Ett uns av mognad tänker jag. Men sen lägger jag märke till hans ena ben som har ett ständigt ryckande i sig. Som om han snabbt skakade takten till en ohörbar discolåt. Otålighet. Ett sökande. Efter kicken.

70 år och 3 mån

Idag har jag två födelsedagar att fira i familjen. Min mamma som blir 70 år idag, och Noel som samtidigt passerar 3 mån strecket. Mamma, eller mormor, som hon allt oftare tilltalas numer, ska firas i Lund med brorsans familj till helgen.
Noel firade med ett sedvanligt träningspass av nacken, att sin vana trogen slå till på sin 5-dagars omgång av tokbajsande, och till vår stora glädje bjöd han på sitt första riktigt gurglande skratt. Inte bara det tandlösa med glittrande ögon. Nu bubblade det i hela hans lilla hals. Helt underbart.

Lördagslycka

Vi vaknar till dalande snöflingor utanför fönstret. Kryper upp i soffan och värmer risgrynsgröt. Noel ligger inbäddad i sin stol och gurglar av mys och kollar på skidåkning på tv. Snön har lagt ett fint täcke på vår uteplats. Kanske dags att ta in utemöblerna idag..Jag ska i vart fall plantera höstblommorna (hrm..) som jag haft stående i en kasse utanför ett bra tag nu. På med skidkläderna och andas vinterluft. Det är riktig lördagslycka.

Operation kyrka

De senaste dagarna har jag ägnat lite åt operation kyrka. Vi ska nämligen hitta kyrkan som vi först och främst ska döpa Noel i, och senare nästa år förhoppningsvis om allt går som planerat, även gifta oss i. Med andra ord, ett rätt stort beslut. Vi är båda överens om att det inte ska vara en helt toppmodern kyrka, ni vet en sån där som det knappt syns utanför att det just är en kyrka. Aspudden är en sån tycker jag. Gärna gammal alltså. Men inte för stor. Intim och mysig. Gärna i stan, eller närförort. Alternativt längre ut om vi kommer fram till att göra ett herrgårdskoncept av alltihop, vilket definitivt är ett alternativ. Nå, jag började gräva närmast där vi står, och var och tittade på Essinge kyrka. På Storan. Den faller in åt det moderna hållet, men kanske lite mer mittemellan. Man ser åtminstone att det är en kyrka. Kanske är den mysig inuti?

Hemma i regnet

Idag är en sån där dag, när jag känner rastlöshet i kroppen. Vill göra så mycket. Vädret begränsar något. Plus att vi är lite förkylda, både jag och Noel.
Fastnar i datorn, för att bara göra det där lilla. Surfar runt på den ena knasigheten efter den andra. Får ändå en del gjort. Hinner skicka de där mailen till gamla vänner som jag inte hört av på länge. Letar runt på internet efter bra tips på aktiviteter med bebbar. Barnvagnsbio hade ju varit kanon en sån här dag. Måste testas. Noel ligger mestadels bredvid mig i soffan på sin sköna, gröna filt. Ibland får jag ångest och undrar över om han känner att jag inte bryr mig om honom när jag ägnat mig åt burken ett tag? Ännu ett av mina orosämnen som mamma...

Äntligen

träffade jag idag en barnmorska som hade en åsikt. Som tog sig tid att lyssna, utan att titta på klockan och byta samtalsämne. Som ställde frågor på ett sätt som gjorde att jag själv fick tänka till. Och som vågade säga vad hon tyckte, istället för att himla med ögonen och säga med ett tamt leende: Det kan bara du själv känna.
Tack och lov, så befriande det var!

Dagar av identitetskris

har jag just haft. Ja det har väl legat på lut där ett tag, men blev så påtagligt nu. Två nätter i rad drömde jag om att min sambo lämnade mig. Jag skulle bita ihop och stå där tapper och hålla masken. Det var ett möte med känslor som jag upplevde för många år sen. Det svarta hålet av kärlek som går sönder. Total ångest. Jag vaknade upp med ett ryck mitt i natten och började sen fundera på vad det här handlade om. Insåg att det handlar om min resa med min självkänsla. Den jag visste att jag skulle behöva göra, nu när mitt liv inte handlar om jobbrelaterad prestation med tillhörande erkännande. När jag tvingas möta mig själv mer avskalad. Vad har jag för intressen? Hur är jag i mötet med andra människor? Hur uppfattas jag?
Vem är jag?
Det handlar också om att allt känns så mycket större nu sen Noel kom. Så mycket mer sårbart.
Efter några jobbiga timmar vaknade sen älsklingen, och jag fick en chans att häva ur mig alla dessa tankar. Det hjälpte betydligt och ångestklumpen löste upp sig. Men frågorna är kvar som ett lätt brus. Läskigt, men nödvändigt. Det får ta sin tid.

Kund hos Försäkringskassan

Att vara kund hos Försäkringskassan är dyrt. Det är dyrt att vara mammaledig.
För några år sedan när jag singel härjade som bäst, levde jag konstant över mina tillgångar. Då fick jag ofta sitta i mitten av månaden och räkna dagarna kvar till nästa lön, och hur mycket jag då kunde spendera varje dag. Resultatet lyckades jag aldrig hålla mig till tyvärr. Sen har ett antal år förlöpt då jag varit något bättre på att hålla i kreditkortet. Jag har också haft mer att göra av med.
Nu är jag tillbaka i räkneövningen. Något äldre, betydligt mer lån under skalet, och det återstår att se om jag är något klokare också..

Vardagen

Jag tycker fortfarande efter 4 mån bortavaro ifrån jobbet, att det är märkligt hur lite man hinner med under en dag. Sedan två månader tillbaka, och Noel kom, så är det ju logiskt helt förståeligt. Men ändå känns det konstigt lite. När sambon kommer hem sliten efter en lång arbetsdag och han frågar vad vi har gjort idag, så måste jag ofta verkligen fundera, innan jag kommer på nåt förutom matning och blöjbyten. Nu vet jag att det är precis som det ska. Jag pendlar mellan att tänka:
Å ena sidan: Njut, njut, skynda att njuta, det här året kommer att gå så fort så fort. Å andra sidan har jag mentalt svårt att släppa taget om jobbet helt, och inse att saker och ting kommer att förändra sig där, och som jag inte kan eller ska blanda mig i..Det är en svår balansgång.

3 timmar bort från stadens sus och dus

var vi i helgen. Värmland. Det var dags att stänga stugan för vintern, så jag, sambon och Noel tog oss dit. Det är nästan overkligt hur det med bilens hastighet går att byta verklighet så fort. Bara 3 timmar ifrån pulsen i stan sprider den regnvåta, tjocka dimman sig över de höga granarna och blir som ett grått lock över oss. Svårmodet smyger sig in i bilen när vi närmar oss Hagfors. Det är ofrånkomligt att drabbas. Det lyser i några av husen. Men sommarstugorna är mörka. Löven beklär vägarna med ett halt täcke. Folkets hus är mörkt. Pizzerian har en gäst ser jag. Konsum är tack o lov öppet till kl åtta. Sitter dem där inne i husen och super undrar jag? Sambon nickar. Förmodligen.
Vi eldar i brasan och klarar oss utmärkt utan vatten. Noel sover som en prins. Vi hälsar på mormor. Genom Noels glittrande ögon, öppnas liksom en ny kanal till hennes sinne. Hon blir kristallklar och glittrar tillbaka. Vilken glädje för oss alla.
Vi åker därifrån och inser att lamporna vi försökt tända upp i stugan för att dämpa ensamheten, kommer snart att släckas."Man ska vara tacksam och glad, så länge man kan vara hemma",säger hon. Varför då? är frågan vi ställer oss gång på gång.
Fort på med Stig Larssons, lyssnarbok igen.
3 timmar och enorma mängder regn på rutan senare, ser vi ljuset igen.

På väg att ge mig

De senaste dagarna har jag pendlat upp och ned i humöret. Mellan tårar och skratt. Från stark till spillra. Mycket beroende av smärta, och kamp. Jag talar om amningen.
För en utomstående, som inte har egna barn så förstår jag hur konstigt det låter.
- Hallå, du har friskt underbart litet barn som dessutom är världens snällaste pojke. Det är väl ingen biggie om inte amningen funkar. Vad är problemet?
Jag vet inte själv vad det är. Kanske den inbyggda mammagenen? Kanske arv och miljö? Kanske min egen karaktäristiska egenskap av enorma énvishet. DET SKA GÅ! DET MÅSTE JU BARA GÅ. ALLT GÅR BARA MAN VILL...
Tårarna rann nerför mina kinder för nån dag sedan. Varför kan ingen bara fixa det åt mig, så att det funkar. Utan smärta. Att det blir sådär mysigt som det verkar vara för alla andra. Tårarna smakade besvikelse.
Sen har sakta sakta den andra känslan kommit. Jag är skyldig mig själv och mitt barn att se till att må bra. Att kunna njuta av den här spädbarnstiden som är så unik.
Det går faktiskt inte heller för alla. Det är ok att ge upp.
Jag vill också kunna njuta. Inte varje gång tänka, hur många månader är det kvar av detta...