Ett försenat Julkort

Detta var ett av våra julkort i år. Så har även jag sällat mig till skaran som skickar söta bilder på sina barn på jul alltså. Länge har jag förhatligat dessa. Jag tror t.om att jag skrev ett inlägg om det förra julen här. Att mina närmaste vänner som varit på min sida i alla år, nu skickade på sina söta nya små telningar. ARGH! Men nu förstår jag plötsligt grejen. Stoltheten och kärleken som väller över åt alla håll, och man vill verkligen visa upp honom för hela världen. Kolla! Här är min son! Jordens underverk! Den vackraste gåvan! Och eftersom detta bara är en av alla gamla fördomar, teorier och synpunkter som jag tvingats äta upp, eller ändra mig inom, så känns det ganska bra att nu även ta detta med julkortet!
Så från oss alla till er alla..... en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!!!

Dagens noteringar

Visst är det smått fantastiskt att jag i fredagens skolavslutning för styvsonens skola, fick höra den eviga gamla klassikern framföras- Last Christmas Nästan lika skön med små flick och pojkstämmor, som med den smörsångande George Michael. Men hur många av de små julutprydda ljuva barnen har en aning om vem han är..? Snacka om överlevare..

En annan notering är ifrån förpackningarna ifrån Nestlés mjölkersättning. Där står det: Kom ihåg! Bröstmjölk är den bästa maten för ditt barn. Kusligt likt cigarettpaketens- Rökning dödar! Där är det något förståeligt att man vill spela an på folks dåliga samvete, men när det gäller maten till små bebisar. Allvarligt talat! Där går min gräns...

Frågan blev hängandes i luften

Det har varit en del sorg kring oss på sistone. I vår direkta närhet och runtomkring. Igår träffade jag en av dem från runtomkring som träffats av sorgen som blixten för någon vecka sedan. Jag tittar på henne från håll och undrar vad som pågår där inne. Förmodligen en enorm kamp för att utåt sett se ut som om man åtminstone håller andan uppe. Jag beundrar henne där hon står med sitt yngsta barn på armen, och beskådar det äldre barnets uppträdande på scen. I min värsta mardröm kan jag inte föreställa mig vad hon går igenom nu och har gjort de senaste veckorna. På ett enda ögonblick är deras liv för alltid förändrat. Oåterkalleligt.
När det var dags för fika möttes vi vid kaffebordet.
- Hej, säger jag så glatt jag kan för att inte lägga an en medlidsam ton i rösten.
- Tjena, svarar hon, som vilken dag som helst. Före det ofattbara.
Nej nej nu kommer den, hinner jag tänka. Den reflexmässigt ställda frågan som i 99 fall av 100 besvaras med samma ogenomtänkta, likgiltiga svar.
- Hur är läget, hör jag hennes röst säga. Fortfarande glatt, men blicken är riktad rakt fram, mot kakorna.
- Det är bra tack, svarar jag förstås förutsägbart. Vad ska jag göra nu? Det blir en paus så lång så att hon var färdig med att lägga för sig kakor, och vände om för att gå.
Frågan blev hängande i luften.

Den elaka kattmodern

Vi har en kattfröken. Sally. Eller rättare sagt, om min sambo får säga vad han tycker så är det JAG som har en katt.. Fast han tycker att hon är mysig också. Jag har alltid varit lite av en kattmänniska. Växte upp med katter omkring mig. Bokstavligt talat faktiskt, då min mamma lät en liten kattunge åka bredvid mig i barnvagnen i princip jämt. Fjärran ifrån dagens allergivarningar kan man säga. Vi skaffade Sally efter ganska lång övervägan och för all del också tjat ifrån bonussonen. Jag hade tänkt mig en som skulle bli en stor, trygg, självständig, kelen, hankatt. Det blev en talande, mycket uppmärksamhetkrävande, bottenlös, katthona. Sally. Hon är nu dryga året och jag har nog alltid känt att jag inte räckt till för henne då hon i princip skulle vilja bli omkringburen av mig, eller sitta i mitt knä de flesta av dygnets timmar. Men sedan Noel kom har jag förvandlats till den elaka kattmodern. Åtminstone känns det så. Jag blir liksom irriterad på henne när hon jamar uppfodrande och springer runt mina fötter när jag kommer upp på morgonen för att tillaga första mjölkflaskan. Mitt knä är allt som oftast upptagen redan och är det inte det så njuter jag gärna av en stunds ensamhet. Med andra ord har vi en fnurra på tråden helt klart, Sally och jag. Jag hoppas det går över med tiden.

Att vara här och nu

Att det ska vara så svårt att ändra sitt sinne, sina tankar och känslor?
Jag är så medveten, och ändå är det som en inre kamp. Inte sitta på toa och se skiten i hörnen och tänka jag måste städa. Inte tänka när jag vaknar med ont i halsen: Jaha, nu kan jag inte ut och springa i dag heller. När jag gosar med Noel, inte tänka på ALLT som jag inte hinner idag heller..Jag vill inte vara en sån mamma. Jag vill vara här och nu. Jag vet det. Jag jobbar med det varje dag. Nu ska jag ta det till en ny nivå. Börja skriva positiva tankar för att träna hjärnan in i rätt fåra. Det måste väl gå ?

Kaffe, böcker och barnskrik

Igår ägnade jag ett antal timmar av dagen med min syster och hennes lille 1åring på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Det som är alldeles särskilt trevligt med den butiken är att den har ett fik mitt i centrum av alla bokhyllorna. Med trevlig personal, gott kaffe, och med den trevliga servicen att man får ta med sig böcker ifrån affären och titta i. Det gjorde vi med glädje förstås. Mellan parerandet av en gastande, matkladdande busunge och ett och annat blöjbyte och matning, så kunde jag vila ögonen bland dessa böcker. Mycket intressanta faktiskt. De står numer på önskelistan, tomten!

Ikväll tittar jag på Nobelfesten och undrar när kungen ska sluta göra sin överkammade frisyr...

Ibland är det för sent

Det är en tanke som fick ett ansikte i dagarna som gått. Livet bjuder inte alltid på en andra chans. Det är så lätt att skjuta saker framför sig. Att leva efter devisen Imorgon är en annan dag. Men vi har bara ett liv. Det är här och nu. Vill jag göra en förändring är det bara jag själv som kan åstadkomma den. Och det är bara jag som kan bestämma när.
Den här gången var det för sent. Vi kunde bara titta på och vänta. Hålla i varandras händer för att stödja. I ett ögonblick var allt över. En tystnad spreds i rummet. Det var så tydligt att det nu var tomt. Som om det fladdrat ut genom fönstret som stod på glänt. Ut i mörkret.

Dödens väntrum

Direkt när vi kom in i rummet kunde jag känna det. Den markanta skillnaden mot ett vanligt sjukhusrum. De är sterila och upplysta. Trista och kliniska. Det här var allt det där också. Men det var mörkt och tyst. Endast tunga andetag från sängen kunde höras. Inga slangar eller maskiner med infernaliska röda lampor på en skärm. Ingen dramatik. Bara en tjock tyngd som vilade i rummet. Det var som om jag kunde känna döden som låg där och väntade. Alla vet det. Ändå så svårt att förstå. Så svårt att överge hoppet. Allt vi kan göra är att vänta. Det var ett otäckt besök i dödens väntrum.

Var det bättre förr?

Jag står i hallen och ska ge mig av hemifrån min bror i Lund. Packar väskan och sneglar på Noel som ligger på en matta på golvet med förvånad min över vad som pågår.Det är ett öronbedövande skrik omkring mig.Brorsan små trollungar håller lov.3åringen har lagt sig på golvet och skriker som besatt över att lingonsyltkorven som hans pappa just spritsat ut på moset, inte alls ser ut som en orm. 1 åringen sympatigastar. Brorsan susar emellan dem samtidigt som han försöker göra sig färdig. Jag ger Noel ett tacksamt ögonkast och tänker: Shit hur hade jag klarat det där? Hur orkar han? Det är ändå bara 2 barn. Ja, men så tätt kan man argumentera. Visst. Min mormor hade 10 syskon. Det var tätt! Var barnen så mycket snällare då? Eller var mina mormödrar så oerhört mycket tåligare?
Jag kan bli så besviken och arg på mig själv, när jag känner mig uppgiven och frustrerad om jag inte kan tysta Noel på en gång när han får en ändå sällan förekommande skrikattack. Tankar som vad är det för fel? Vad ska jag göra? Snälla, kom igen,kommer flygande på några millisekunder. En ilska blommor upp. Det hände igår på tåget hem. En övertrött liten pojke fick upp stämman och ilskan rejält en stund. Efter bara några sekunder kände jag hur svettdropparna började sippra fram i pannan. Jag vände och vred på honom. Upp i knät och stå. Skrik. Försökte fumligt att amma. Skrik. Ned i ligginsatsen. Skrik. Trycka in nappen. Skrik. Jag tyckte mig känna blickar överallt. Mest ifrån den snipiga damen som tidigare under amning stirrat på mig tyckte jag. Jag hatar snipiga damer som stirrar. Har ni inte haft barn? Jag får ner honom i vagnen och går ut och ställer mig i utrymmet mellan vagnarna, där man går av. Tåget dånar. Jag vaggar och pustar. Strax somnar Noel. Jag känner hur tårarna är på väg upp. Varför blir jag så stressad? Varför kändes det så mycket enklare direkt när jag kom ut där vid dörren och var ensam?
Stirrar ut genom tågfönstret. Mörkret ligger kompakt. Jag grubblar och tänker. Endast fröken Duktig är vaken.

Jakten

Vi sitter och snackar om relationer över lunchen. Jag och den manliga gamla vännen och kollegan. Vi har följt varandra ganska länge han och jag, och sett, hört och känt en del relationer trasa samman hos endera parten. Senast jag såg honom verkade han fast i den eviga singelfällan. Han är en sökare. Söker kicken. I allt. Även den aldrig så spännande oxfilén förvandlas till falukorv och makaroner efter ett tag. Bilar, lägenheter, jobb. Och i hans fall även kvinnor. Det verkar inte vara kärleken som tar slut. Det är kicken.
Nu ett halvår senare hade han trillat dit. Ny familj, bonusbarn och hus. Stängt av alla heta viskningar i mobilen som pep hela tiden.
-Så du har helt rent mjöl i påsen nu då, frågar jag? Han tvekar en stund. Ler lite genant sen. Sekunden efter rätar han på ryggen och harklar sig.
- Jo,det får man säga att jag har. Det är bara några envisa kvar som inte riktigt har förstått vinken.
-Och du har förstås varit helt tydlig mot dem, säger jag med lätt ironi på rösten
-Kanske inte helt, medger han, till min stora förvåning. Ett uns av mognad tänker jag. Men sen lägger jag märke till hans ena ben som har ett ständigt ryckande i sig. Som om han snabbt skakade takten till en ohörbar discolåt. Otålighet. Ett sökande. Efter kicken.

70 år och 3 mån

Idag har jag två födelsedagar att fira i familjen. Min mamma som blir 70 år idag, och Noel som samtidigt passerar 3 mån strecket. Mamma, eller mormor, som hon allt oftare tilltalas numer, ska firas i Lund med brorsans familj till helgen.
Noel firade med ett sedvanligt träningspass av nacken, att sin vana trogen slå till på sin 5-dagars omgång av tokbajsande, och till vår stora glädje bjöd han på sitt första riktigt gurglande skratt. Inte bara det tandlösa med glittrande ögon. Nu bubblade det i hela hans lilla hals. Helt underbart.

Lördagslycka

Vi vaknar till dalande snöflingor utanför fönstret. Kryper upp i soffan och värmer risgrynsgröt. Noel ligger inbäddad i sin stol och gurglar av mys och kollar på skidåkning på tv. Snön har lagt ett fint täcke på vår uteplats. Kanske dags att ta in utemöblerna idag..Jag ska i vart fall plantera höstblommorna (hrm..) som jag haft stående i en kasse utanför ett bra tag nu. På med skidkläderna och andas vinterluft. Det är riktig lördagslycka.

Operation kyrka

De senaste dagarna har jag ägnat lite åt operation kyrka. Vi ska nämligen hitta kyrkan som vi först och främst ska döpa Noel i, och senare nästa år förhoppningsvis om allt går som planerat, även gifta oss i. Med andra ord, ett rätt stort beslut. Vi är båda överens om att det inte ska vara en helt toppmodern kyrka, ni vet en sån där som det knappt syns utanför att det just är en kyrka. Aspudden är en sån tycker jag. Gärna gammal alltså. Men inte för stor. Intim och mysig. Gärna i stan, eller närförort. Alternativt längre ut om vi kommer fram till att göra ett herrgårdskoncept av alltihop, vilket definitivt är ett alternativ. Nå, jag började gräva närmast där vi står, och var och tittade på Essinge kyrka. På Storan. Den faller in åt det moderna hållet, men kanske lite mer mittemellan. Man ser åtminstone att det är en kyrka. Kanske är den mysig inuti?

Hemma i regnet

Idag är en sån där dag, när jag känner rastlöshet i kroppen. Vill göra så mycket. Vädret begränsar något. Plus att vi är lite förkylda, både jag och Noel.
Fastnar i datorn, för att bara göra det där lilla. Surfar runt på den ena knasigheten efter den andra. Får ändå en del gjort. Hinner skicka de där mailen till gamla vänner som jag inte hört av på länge. Letar runt på internet efter bra tips på aktiviteter med bebbar. Barnvagnsbio hade ju varit kanon en sån här dag. Måste testas. Noel ligger mestadels bredvid mig i soffan på sin sköna, gröna filt. Ibland får jag ångest och undrar över om han känner att jag inte bryr mig om honom när jag ägnat mig åt burken ett tag? Ännu ett av mina orosämnen som mamma...

Äntligen

träffade jag idag en barnmorska som hade en åsikt. Som tog sig tid att lyssna, utan att titta på klockan och byta samtalsämne. Som ställde frågor på ett sätt som gjorde att jag själv fick tänka till. Och som vågade säga vad hon tyckte, istället för att himla med ögonen och säga med ett tamt leende: Det kan bara du själv känna.
Tack och lov, så befriande det var!

Dagar av identitetskris

har jag just haft. Ja det har väl legat på lut där ett tag, men blev så påtagligt nu. Två nätter i rad drömde jag om att min sambo lämnade mig. Jag skulle bita ihop och stå där tapper och hålla masken. Det var ett möte med känslor som jag upplevde för många år sen. Det svarta hålet av kärlek som går sönder. Total ångest. Jag vaknade upp med ett ryck mitt i natten och började sen fundera på vad det här handlade om. Insåg att det handlar om min resa med min självkänsla. Den jag visste att jag skulle behöva göra, nu när mitt liv inte handlar om jobbrelaterad prestation med tillhörande erkännande. När jag tvingas möta mig själv mer avskalad. Vad har jag för intressen? Hur är jag i mötet med andra människor? Hur uppfattas jag?
Vem är jag?
Det handlar också om att allt känns så mycket större nu sen Noel kom. Så mycket mer sårbart.
Efter några jobbiga timmar vaknade sen älsklingen, och jag fick en chans att häva ur mig alla dessa tankar. Det hjälpte betydligt och ångestklumpen löste upp sig. Men frågorna är kvar som ett lätt brus. Läskigt, men nödvändigt. Det får ta sin tid.

Kund hos Försäkringskassan

Att vara kund hos Försäkringskassan är dyrt. Det är dyrt att vara mammaledig.
För några år sedan när jag singel härjade som bäst, levde jag konstant över mina tillgångar. Då fick jag ofta sitta i mitten av månaden och räkna dagarna kvar till nästa lön, och hur mycket jag då kunde spendera varje dag. Resultatet lyckades jag aldrig hålla mig till tyvärr. Sen har ett antal år förlöpt då jag varit något bättre på att hålla i kreditkortet. Jag har också haft mer att göra av med.
Nu är jag tillbaka i räkneövningen. Något äldre, betydligt mer lån under skalet, och det återstår att se om jag är något klokare också..

Vardagen

Jag tycker fortfarande efter 4 mån bortavaro ifrån jobbet, att det är märkligt hur lite man hinner med under en dag. Sedan två månader tillbaka, och Noel kom, så är det ju logiskt helt förståeligt. Men ändå känns det konstigt lite. När sambon kommer hem sliten efter en lång arbetsdag och han frågar vad vi har gjort idag, så måste jag ofta verkligen fundera, innan jag kommer på nåt förutom matning och blöjbyten. Nu vet jag att det är precis som det ska. Jag pendlar mellan att tänka:
Å ena sidan: Njut, njut, skynda att njuta, det här året kommer att gå så fort så fort. Å andra sidan har jag mentalt svårt att släppa taget om jobbet helt, och inse att saker och ting kommer att förändra sig där, och som jag inte kan eller ska blanda mig i..Det är en svår balansgång.

3 timmar bort från stadens sus och dus

var vi i helgen. Värmland. Det var dags att stänga stugan för vintern, så jag, sambon och Noel tog oss dit. Det är nästan overkligt hur det med bilens hastighet går att byta verklighet så fort. Bara 3 timmar ifrån pulsen i stan sprider den regnvåta, tjocka dimman sig över de höga granarna och blir som ett grått lock över oss. Svårmodet smyger sig in i bilen när vi närmar oss Hagfors. Det är ofrånkomligt att drabbas. Det lyser i några av husen. Men sommarstugorna är mörka. Löven beklär vägarna med ett halt täcke. Folkets hus är mörkt. Pizzerian har en gäst ser jag. Konsum är tack o lov öppet till kl åtta. Sitter dem där inne i husen och super undrar jag? Sambon nickar. Förmodligen.
Vi eldar i brasan och klarar oss utmärkt utan vatten. Noel sover som en prins. Vi hälsar på mormor. Genom Noels glittrande ögon, öppnas liksom en ny kanal till hennes sinne. Hon blir kristallklar och glittrar tillbaka. Vilken glädje för oss alla.
Vi åker därifrån och inser att lamporna vi försökt tända upp i stugan för att dämpa ensamheten, kommer snart att släckas."Man ska vara tacksam och glad, så länge man kan vara hemma",säger hon. Varför då? är frågan vi ställer oss gång på gång.
Fort på med Stig Larssons, lyssnarbok igen.
3 timmar och enorma mängder regn på rutan senare, ser vi ljuset igen.

På väg att ge mig

De senaste dagarna har jag pendlat upp och ned i humöret. Mellan tårar och skratt. Från stark till spillra. Mycket beroende av smärta, och kamp. Jag talar om amningen.
För en utomstående, som inte har egna barn så förstår jag hur konstigt det låter.
- Hallå, du har friskt underbart litet barn som dessutom är världens snällaste pojke. Det är väl ingen biggie om inte amningen funkar. Vad är problemet?
Jag vet inte själv vad det är. Kanske den inbyggda mammagenen? Kanske arv och miljö? Kanske min egen karaktäristiska egenskap av enorma énvishet. DET SKA GÅ! DET MÅSTE JU BARA GÅ. ALLT GÅR BARA MAN VILL...
Tårarna rann nerför mina kinder för nån dag sedan. Varför kan ingen bara fixa det åt mig, så att det funkar. Utan smärta. Att det blir sådär mysigt som det verkar vara för alla andra. Tårarna smakade besvikelse.
Sen har sakta sakta den andra känslan kommit. Jag är skyldig mig själv och mitt barn att se till att må bra. Att kunna njuta av den här spädbarnstiden som är så unik.
Det går faktiskt inte heller för alla. Det är ok att ge upp.
Jag vill också kunna njuta. Inte varje gång tänka, hur många månader är det kvar av detta...

Finlandsfakiren

Igår kväll kom vi hem efter en Ålandsresa tillsammans med svägerskans familj. Första utlandsresan för Noel dessutom.Tanken var förstås en avkopplande 2 dagars i familjens tecken, med mycket kul för barnen. Vi skulle vara 1 natt på båt, 1 natt i Åbo och sen dagstur hem. Visst låter det trevligt? Mmmm. På pappret ja..
Redan kvällen före när vi lusläste tabellerna och tiderna så upptäckte att vi att det var tal om rena rama fakirtiderna. Det visade sig vara bara ett av de mindre roliga upptäckterna.. Vi hann inte mer än att gå ombord och installera oss i hytterna då jag upptäckte att hela kuponghögen med mat, hotell och pengacheckar man ska använda ombord, var borta! Efter att rotat igenom väskan 18 gr begav jag mig till receptionen. Där möttes jag av fru Snipa som var en medelålders finländsk surtant, som bara tittade på mig uppgivet och sa att: Det är inget jag kan göra. Det är som att tappa pengar förstår du väl. Jag insåg på en gång att det fanns inget jag kunde säga som skulle få henne att ändra sig och istället för att säga något mycket olämligt som hade varit en mer normal ilsken reaktion ifrån mig, kände jag att tårarna vällde upp. (det är nåt som kommit med graviditet och förlossningen..) Bara att lomma tillbaka till hytten och informera de andra om att vi skulle få köpa allt det där på nytt. Just när vi var på väg att göra det blev vi uppropade i högtalarna och möttes av fru Snipa igen, som kom med ett kuvert ifrån incheckningsterminalen där de hittat dem. "Vilken tur ni hade nu säger hon"
Vi fick 3 h sömn då vi vackert skulle hoppa upp kvart i 6 för att gå av båten i Åbo! Fru Snipas kusin bankar på hytten och skriker barskt att det är dags att gå av nu! Inte tillstymmelse till leende eller Godmorgon där inte...
Sen hade vi dock en skön dag på ett spa/bad hotell i Åbo, som ungarna älskade och vi hade det också skönt. Vid middagen satt det 4 utpumpade vuxna som gav upp tanken på att sitta uppe länge en kväll till och smög tillbaka upp på rummet och la oss. Nästa morgon upp igen kl 07 för att hinna till båten tillbaka.
Aldrig någonsin har en trevlig dagstur på havet varit så lång att ta sig igenom.
Båten hade nu invaderats av höstlovslediga 18åringar som tvärtemot den vanliga världen här får köpa hur mycket sprit som helst, och ta sig ända ned till apstadienivån utan att någon vakt ingriper. De var överallt också. Sprang runt och skrek håll käften till varandra, sprutade öl, vinglade omkring i stora klungor. Botten nåddes när vi höll på att trampa på en bajskorv och tillhörande toapapper i hyttkorridoren...Allt medan fartygsvärden försökte vara klämkäck och få den lilla skaran av familjer och äldre uppe i danssalongen spela bingo och klappa i händer.
Aldrig har 8 timmar gått så långsamt.
När jag vid ett tillfälle passerade ett gäng 18åringar i en soffa, stannade de först upp sitt snack och tittade på mig. Kort därefter sa den ena:
Äh, hon är ju gammal! ....
Det var ett understatement mot hur jag kände mig.

Helgmys

Helgens highlights
1. Fredagsfrukost på lilla italienska cafét. Ohyggligt dyrt, tar lång tid att få sin beställning, men ack så gott. En krydda av en utlandsfrukost på ett soligt café med prassliga pappersservetter.
2. Lördagsmys på stan, och att sambon skickade mig i sängen på kvällen för en välbehövlig powernap
3. Söndagens comeback på gymet! Att få väcka liv i en amningsöm och stel mammakropp var så välbehövligt och gav en skön eftersmak hela kvällen.

Bonusar:
Att få sparka löv med fötterna, som mamma alltid varnade mig för när jag var liten och älskade det. Det kan finnas massa äckligt hundbajs där...(?)
Att se barnfamiljen som var ute i sina fullmunderade galoschkläder och lilltjejen hoppade i vattenpölarna så att det stod härliga till. Alla skrattade. Befriande!

Kanske har det vänt ?

För ett antal månader sedan skrev jag om hur vi matas och matas dag in och dag ut med negativa nyheter. Av någon outgrundlig anledning gillar vi att läsa om det. Att grotta i det. Men hur påverkar det oss i längden? Nu i finanskrisens spår där vi alla förväntas förstå men ingen gör det. Dow Jones, Nasdaq, reporäntor, långa och korta räntor. Vi får ett nytt kallsnacksämne utöver vädret att ta till. -Det är ett jäkla skit det här med finanskrisen. -Hur gör ni med räntan?
Vad som borde visas är istället ett utbildningsprogram där man gör ett försök att förklara för de 95 % av Sveriges befolkning som inte jobbar med dessa termer dagligdags, och som inte förstår, trots 60 poäng Nationalekonomi (undertecknad kan vittna om detta..)
Hur som helst, så är det ingen ände på eländet. Krisen är bara grädde på moset, mot de övriga morden, mobbningen och annat skoj vi matas med.
Men de senaste dagarna har jag sett flera exempel på att det kanske finns en svagt blåsande motvind. I Tv4 programmet Efter tio har Malou vid flera tillfällen de senaste veckorna intervjuat personer som vittnar om denna försiktiga positiva trend.
- Hanne Kjöller - som skriver om det positiva att vara förälder. Hur bra, och fantastiskt förspänt vi har det idag, och att vi helt enkelt borde sluta klaga.
- Bosse Angelöw- som skrivit den härliga boken Glädjerapporten- en bok om positiva nyheter! Och han pratar om hur programmerade vi är att söka och leta problem.

Jag myser i hela själen. Hoppas innerligt att det här kan vara början på nåt nytt. Eureka!!

Helg 2 - morfar

Helgen som nu gått gick i familjens tecken. Morfar var nämligen uppe på besök för att möta sitt 6e barnbarn. 6e killen i klanen! Visst är det komiskt f.ö när man börjar prata om sina föräldrar som morfar och mormor..Ytterligare en följd av föräldraskapet.
Att få ihop en familjeträff med morfar och hans fru, samt syster med familj innebar två rejäla övningar för mig:
1. Konsten att inte vara alla till lags. Det är något som jag återkommer till ganska ofta, och känner hur trött jag är på att vara den som alltid anpassar mig, alltid är flexibel, alltid fixar och donar för att det ska bli så bra som möjligt för alla de andra. Men samtidigt blir förbannad och irriterad över att jag gör så. Jag vet ju att det är bara jag själv som kan sätta dessa gränser, men det är fortfarande svårt, speciellt med gamla invanda roller som satt sig inom en familj.
2. Att kapa det som jag tänkt hinna med under dagen, ned till ungefär en tiondel...

Helg 1 - the mama's

Förra helgen hade jag förmånen att ha en av mina allra bästa och närmaste vänner på besök hos mig, och hon bodde dessutom hos mig och Noel hela helgen. Resten av familjen var på fotbollsläger.
Under sköna regniga promenader, filtar i soffan och doften av kryddigt chaité hann vi komma nära igen. Det var alldeles för länge sedan.
På lördagen anslöt sedan två av de andra tjejerna ifrån vår lilla klan som skapades under gymnasietiden. Bara två av oss bor här i huvudstaden så det är inte alltför ofta vi kan sammanstråla.
Vi sitter här runt mitt köksbord, och mycket är som förr. Jag inbillar mig att vi ser nästan likadana ut faktiskt. Men den stora skillnaden är samtalsämnen.
Då: killar, killar och killar, relationer och käääänslor
Nu: Dagisplatser, uppdelning av ansvar hemma, föräldraledighet, amning, nattningsrutiner m.m
Jag fick under helgen flera lite skrämmande exempel på att jag blivit en sån som jag hånade innan. Med ett uppdämt behov av att prata om dessa saker så bara bubblar det ur mig.
It's official - I'm a mama!!

Får jag presentera ... NOEL

Mamma: Nå, vad ska han heta nu den lille gossen, har ni bestämt er?
Jag: Ja, det har vi faktiskt, det blir Noel!
Mamma: Vad för nåt...? Joel....?
Jag: Nej, Noel. Med N som i Nicklas.
Mamma: (lång tystnad)...Du menar som i det franska ordet för jul - Noël...?
Jag: Ja just det, det kan man säga.
Mamma: Neeejj..(djup suck) varför det?
Jag: För att det är ett namn vi gillar
Mamma: Inte Carl-Henrik då ?
Jag: Nej, mamma. Inte Carl-Henrik....

Hösthelg

Ett litet potpurri ifrån helgen som gick.
BVC på fredagen, och lilla gubben som han än så länge fortfarande heter, har skött sig finfint. 6 veckor idag, helt otroligt! Det är så fantastiskt stort när han börjar kommunicera allt mer med leenden som får mitt hjärta att gå itu.
Matlagning med styvsonen! Kan varmt rekommendera den här boken där någon tänkt till, och använder bilder istället för tråkig liten text. Tack vare den pedagogiken vill han nu laga mat som vi aldrig hade kunnat drömma om att han skulle säga annars. Första valet ifrån boken, var Lax med rödbetor och fetaost, som han tog sig an med stort engagemang. Resultatet var kanongott! Bildpedagogik tror jag verkligen mycket på. Läste i tidningen också om några lärare som fått pris för att de jobbat med bilder och praktiska exempel för att få sina högstadieelever mer intresserade och i förlängningen bättre på matte. De hade lyckats förbättra sig markant!
I söndagens höststorm, regn och drivis arrangerade min sambo en fotbollsturnering för lillkillens lag och ett antal andra. Det innebar att vi stod där, tappra med regnets vassa, kalla strålar över våra huvuden, och tittade på de små hjältarna som sprang omkring där nere på konstgräset. Och hjältarna som jobbade med att sälja hamburgare under partytältet som trotsade vindbyarna. Men bragdmedaljen går till min älskade man som lägger ned så många timmar och energi för att se glädjen i deras små ögon.

Världen utanför

De senaste dagarna har jag tagit klivit ut i världen utanför igen. Den där man kan smita in och amma någonstans, för att sen gå vidare. Det är oerhört skönt när det fungerar, om än lite nervöst. Jag känner mig lite blottad varje gång, men tvingar bort dem känslorna med ett klokt: Det är den naturligaste sak i världen. Ett naket (gigantiskt) bröst som har en enda uppgift just nu. Mat! So far har jag testat Vestermalmsgallerian, och hör och häpna lunchstället på jobbet. Det senare blev i samband med mitt första återbesök på jobbet i måndags. Jag fick stanna upp för lite matning innan jag gick in och hade då tänkt ut salladsbaren som vid 3tiden borde vara tom som stranden på vintern. Det visade sig mer var en passage a la T-centralen i rusningstid. Ni vet gångbanan mellan centralstationen och T-banestationen, där man förvandlas till en arbetssugen myra som travar fram i ett högt tempo och försöker undvika krockar. Med andra ord blev det en utmaning i att stänga av. Men det gick.
Idag blir det återbesök på Amningscentralen. Får se hur de tycker att det går.
Är lite nervös för vägningen dock..

Omtumlande

Kan inte tänka mig ett bättre ord för hur de här första veckorna varit. Jag befinner mig i en bubbla där jag är så tagen av det oerhört stora, vackra och känslofyllda att ha en liten varm, mjuk varelse bredvid mig hela tiden. Också väldigt trött, psykiskt och fysiskt. Kroppen känner sig sliten och är öm lite här och var. Dagen rutas in av ett amningsschema, och däremellan handlar det om att acceptera att sömn alltid ska komma på prio 1, medan allt det där andra jag annars gjorde får komma i andra hand. Det är svårt. Jag har mått bra av att göra de där andra sakerna. När tröttheten slår ned på humöret kommer ångesten. Får man tänka jobbiga tankar när man fått en sån här gudagåva till sitt liv? Förnuftet som vet att man får kämpar över känslorna som svajar.
Mitt i det omtumlande rookiemammalivet så hade jag varit evigt tacksam om någon hade kunnat tala om saker i förväg som man liksom bara förväntas veta:
- Amning är en konst som handlar oerhört mycket om teknik och psykologi, och som kan ta tid att lära sig...
- Många tar sig inte ut på stan och ammar de första månaderna..
- Man räknar amningstid ifrån det att man börjar amma, inte slutar...
- Barn kan göra uppehåll i bajsandet i 8-10 dagar utan att det är nåt konstigt..
- Alla kan amma, det är bara frågan om mjölken räcker..

Ja och listan fylls på lite varje dag...

Däremellan njuter jag av de ögonblick när världen står stilla. När jag ser in i hans blick som verkar ha ett annat djup än vad vi vuxna har i den här världen. Som om de ser en annan dimension. Kanske en annan tid också. Kanske en gammal själ?

Fröken duktig spöket

3 veckor in i mammarollen kom svackan. Trött, labil, fylld av oro, smärta, och ett ständigt sökande av information. En natt bara gick allt fel. Amningen gick i lås, smärtan eskalerade till outstålig, och jag grät i kapp med bebben, som sambon fick vagga lugnt. Det blev en låsning som satt i, kroppsligt och själsligt och det som för några dagar sedan kändes lugnt var nu fyllt av jobbiga känslor. Som i sin tur gör att det strular än mer. Moment 22 helt enkelt. Sambon har varit underbar och stöttar. Jag försökte förstå varför det kändes så otroligt jobbigt med att amningen strulade. Varför gör det så ont i hela själen på mig? När jag gick en promenad med tårar rinnande för kinderna så fick jag syn på det fula trynet.
Det var fröken Duktig spöket. Igen. Omedvetet har det suttit på min axel sedan bebben kom till världen.
Oh, vilken snabb förlossning, vad duktig du är. Är du redan på benen efter 5 dagar, det var värst. Vågar du dig ut på stan med en sån liten, det tog mig flera månader. Ammar du redan på café? Vad cool du ser ut med honom, jag var så nojig med min. Vad snäll han är, han skriker nästan ingenting...
Jag såg det fula trynet. Försökte klippa till henne med en rak höger. Hoppas innerligt att hon trillade av. Och slog sig hårt.

Det gör ont...

i hela mig när han krumbuktar sin lilla kropp, blir illröd i ansiktet och gråten är snarast otäckt likt ett litet gulligt lamm på väg till slakt. Det gör så ont i hjärtat att jag ofta börjar gråta själv.
Det gör ont i bröstvårtorna som för en kamp mot hans lilla glupa mun, att bli kompisar.
Det gör ont att läka i kroppen. Och det kliar.
Men det gör också ont i hjärtat av kärlek så oändligt stor.

Vyssan lull..

koka kittelen full
det kom tre vandrare på vägen
den ene han var full
den andre han var halt
den tredje hade fula kläder...

Jag måste göra något fort åt min barnsångsrepertoar.

Stängt för säsongen

Det finns få saker som det vilar en sån stor vemodskänsla kring som när denna tid infinner sig. Uteserveringens möbler som står stilla, i väntan på att bli ihopplockade och inställda i förråden. De står där ensamma kvar, några löv har lagt sig som prydande smycken över deras kalla ytor. En ensam ölflaska ligger kvar under bordet som ett monument över sommarens gäster, stoj och glam. Vid båtklubben ligger båtarna fortfarande i vattnet. Men väl övertäckta med sina kapell som också pryds av höstens första löv. Man kan nästan höra båtarnas klagan över hur kort säsongen var. Snart bär det av upp på land igen och den långa kalla väntan till nästa vår.
För många år sedan bodde jag på Ölands norra udde under några år. Aldrig blev det så tydligt som där. Fast där var gränserna ännu skarpare. Från julis högtryck med uppbrända turister som trängs som djur i fållor i den lilla livsmedelsaffären som firade med extra höga sommarpriser förstås. Fulla stränder. Glasskiosker som inte hinner få ny glass innan den gamla är slut. Sommaröppna Systemet som har kö långt ut på gatan. Till den 15e augusti när ridån gick ned. Stränderna bytte skepnad som över en natt. Plötsligt kalla, och ödsliga, även om vattnet fortfarande är badvarmt. Köerna är borta i affären. Priserna återställda. Och utanför den lilla glasskiosken, och Systemet sitter skyltarna som vittnar om den alltför korta men ack så härliga sommaren som varit.
Stängt för säsongen.
Do not open until next summer..

En nybörjarmammas funderingar

Lillen är inte ens två veckor än och jag kan inte räkna alla de gånger jag funderat över om jag gör rätt. Ibland faller jag ner i en svacka och tårarna börjar spruta då jag tänker på det enorma ansvaret. Att det vi gör kan få så stora konsekvenser.
Både jag och sambon är rörande överens om att vi vill skapa en trygg miljö, och få honom att känna sig harmonisk och trygg i sig själv. Vi vill att han ska kunna sova i egen säng, känna att mamma och pappa aldrig överger honom även om vi inte kommer vid minsta pip. Allt det där. Men så skriker älsklingen och allt man vill är att ta upp honom i famnen. Hålla honom nära. Säga att allt är bra, och stoppa ned honom så nära sig som möjligt i vår säng. Så det gör jag. Men jag undrar mycket över när man ska börja jobba på att skapa såna rutiner. Vänjer dem sig nu vid att alltid ligga bredvid oss ? Allt det där som förmodligen löser sig vartefter om man går på känsla, eller hur??

En annan obetydlig undran - när blev det höst förresten?

När lillen kom till världen

Förvärkarna hade kommit starkare under helgen. På måndagen den 25e skulle vi haft tid för igångsättning. Som om han kände det på sig. Det var dags att ta saken i egna händer helt enkelt. Under natten till måndagen vaknade jag flera gånger av värk, och förstod att det var starkare nu. Hade det börjat på riktigt? När klockan väl ringde för att vi skulle upp och lämna stora killen i skolan så var det ingen tvekan om att det var på riktigt längre. Jag försökte i tappraste stil dölja både tensapparaten och mina värkattacker för styvsonen. Ville inte skrämma honom. Det lyckades hyfsat. Värkarna tilltog. Några timmar hemma i ett lätt töcken av smärta och till min stora förvåning starkt illamående. Så mycket för att kunna ha ordentligt med mat i magen för att orka. TENSEN jobbade hårt och profylaxandningen gjorde sitt bästa. Bilfärden till SÖS kommer jag inte att glömma. Jag undrar vad folk som tittade in i bilen tänkte. En kvinna som sitter på sidan i framsätet och krampaktigt håller i sig lite överallt. In på Förlossning och jag är som omgiven av en glasbubbla. Svårt att ta till sig vad folk säger. Öppen 4 cm. Ska jag vara besviken eller nöjd? Får ingen vila mellan värkarna. Mår illa och är rädd för att börja använda lustgasen. Rädd för att tappa kontrollen överhuvudtaget. Sambon peppar underbart bra. Till slut övervinner jag rädslan och testar den läskiga slangen som pumpar in lugn gas i mig. Det hjälper att lugna. En stund senare, 6,5 öppen. Barnmorskan är så nöjd så nöjd. Jag känner instinktivt att jag inte kan sittligga i sängen. Måste stå. Häver mig upp och hänger över bordet. Det bestäms att det ska läggas en epidral. En stureplanskille tillika narkosläkare kommer in och meddelar mig där jag hänger över bordet att jag måste ta bort tensen. NEJ tänker jag. Inget att välja på. Medan han tvättar min rygg där jag står känner jag krystimpulserna komma under värkarna. Det är starkt. När vattnet plaskar till på golvet tycks jag vara den enda som märker det. Blir beodrad att lägga mig på sängen på sidan. OCH LIGGA STILLA! Gör det själv du brat tänker jag. Smärtan har verkligen tagit en ny vändning. Krafterna som sköljer igenom kroppen är enorma. Illamåendet borta. Rädslan av att gå sönder. Direkt efter epidralen är lagd så får jag istället höra de oväntade orden: - Vet du, nu kommer den här bebisen. Jag ser redan huvudet. Du måste lägga ifrån dig lustgasen nu. Jag svarar med ett klent: - Nej, då döör jag!
3 krystningar senare, känner jag hur han glider ut ur min kropp. En så helt overklig, fantastisk känsla. Lugnet infinner sig. Barnmorskan efterarbetar med min kropp medan jag ligger och kisar på den lille individen. Det är en pojke har vi sett.
2 dygn senare på ett ganska tråkigt, delat BB rum, bestämmer vi oss för att åka hem.
Det är läskigt att lämna den trygga BB korridoren där vi rullar omkring bland de andra plastvagnarna. Världen där ute där det bara är vi och han. När vi satt oss i bilen kommer tårarna. Sambon stryker över min kind.
Väl hemma lägger jag honom till rätta i sin egen säng. I sitt eget hem. Jag stryker honom över det mjuka huvudet och säger:
Välkommen hem min älskling Då får jag ett reflexmässigt litet leende till svar. Och världen står stilla ett ögonblick.

Negativ buzz....

Ett av min och sambons favoritämne är depressionsnyheter. Vi möter dem nästan dagligen. Slå på Nyhetsmorgon och dröm om ett mysigt resereportage, ett porträtt av hur någon lyckats med att uppfylla sin dröm,eller bara ett happy ending av något slag. Men ack nej! Istället förundras man över hur mycket negativa nyheter man matar ut. Utöver allt elände som faktiskt händer; flygolyckor, svält, krig, mobbing etc. så har det gått så långt att man idag vänder en annars positiv nyhet till något skit. Bilden här visar ett klipp ifrån Stockolm City några dagar före sommarloven skulle börja....
Frågan vi ofta ställer oss är vilken effekt får det här på oss? När ska någon våga ändra på det faktum att vi människor till synes älskar att gräva i andras skit och läser mest av allt brott och straff nyheter?
Kan det också vara så att det satt sig i den svenska folksjälen så djupt att det finns oerhört få som vågar sticka ut hakan och säga: Det här har jag lyckats med. Jag är bra. Jag tror att jag kommer att vinna. Jag har en målsättning om 8 OS guld.
Phelps gjorde det- och han lyckades
Han som vann årets vasalopp visste flera dagar före att han skulle vinna- och han lyckades
Många andra är nöjda med att vara med och göra sitt bästa - och de lyckas inte alltid så bra som vi sett..

Sylta och baka- terapi att smaka

För andra gången i mitt liv har jag gjort plommonmarmelad! Och precis som förra gången var det någon form av terapi. Då var jag ensam i Kalmar, med kärleksbekymmer och annat elände. Nu är det mer en form av positiv terapi inför mitt nya liv tror jag. Men något har jag lärt mig sedan sist. Då tog jag tacksamt emot en hel ICA kasse med plommon av en kollega och tänkte att det går väl rätt enkelt att sno ihop lite sylt. Visst. Många timmar senare och nyinhandlade burkar var jag helt slut. Så denna gång tog jag i med ungefär en tiondel av insatsen. Resultatet avnjöts idag på morgonen. Denna ruskiga söndagsmorgon. Det luktar skolstart i luften. Höstvindar utanför fönstret. Förmodligen sista söndagsfrukosten som sambon och jag har ensamma. På mycket länge i alla fall. Det blev nybakta scones, med nystelnad plommonmarmelad ovanpå osten. Mummmm.

Cruisar runt i sommarStockholm

I väntans tider så är det lätt att bli uttråkad av att bara sitta hemma i soffan. Trots att jag är en stor vän av OS. Men efter ett antal timmar börjar det krypa i kroppen. Måste ta mig för mig något. Idag blev det därför storstädning på fm. Intensivt men med ett hyggligt utfall. Sen tog sambon (läs fästmannen ;-) och jag oss en av våra vanligt förekommande små bilturer. Kan låta pensionärsaktigt och är väl förmodligen det också. Men ack så trevligt. Och med en sprängfylld babymage i vädret så är det ett mycket lämpligt färdmedel. Ner och fika på Årsta båtsällskap som var en ny upptäckt för oss båda. En tur ut till nybygget Finnboda hamn, som ser ut att bli lite av en kopia av Lilla Essingen. Fast mer industri. Och mer Finlandsbåtsutsikt. Vi avslutade turen nere i sommarkvällssolen på Mälarpaviljongen. Jag gillar loungestämningen som påminner mig om en strandbar i Thailand. Med en mycket god alkofri Mojito (rekommenderas!) i handen sitter jag och iakttar de afterworkande folket. Snett till vänster om oss sitter två snygga tjejer i 30 + åldern. Lagom affärsmässigt klädda med skjorta och kjol. Kanske ifrån marknadsavdelningen på något IT/Telecomföretag. Varsitt glas kallt Rosé i handen förstås. De utgör på något vis den typiska Stockholmmänniskan. Jag tänker plötsligt att jag kan förstå att det finns något i den här staden, som gör att man vill hålla sig kvar i den bilden. Vara en av dem. Bland afterworkglasen. Utan barnvagnar. Inte undra på att medelåldern för första barnet är så högt..

Signed, sealed - not delivered

vecka: 40 + 3
viktuppgång: 15 kg
magmått: 35 cm
förvärkar: jaaa!!
otålig (på en skala 1-10): 10
halsbränna: före Losec Mups 9, efter Losec: 0 (helt fantastiskt)
svårighet att sova: 8
kön: står kvar vid gissningen på pojke men vet inte säkert...
antal samtal om dagen ifrån mamma: 0,5 (varannan dag verkar vara uttänkt )
matintag: stort
chokladintag: obligatoriskt varje dag
glass: se ovan, med chokladsås har du löst bägge på en gång

leveransdatum: sambon gissar imorgon...håll tummarna

noll åtta noll åtta noll åtta kommer jag aldrig glömma

Så totalt överraskad. Tagen på sängen. Härligt oförberedd. När den livsefterlängtade dagen äntligen kom för Starletflickan, så var det som en bomb.
Vi satte oss på bänken. Du började prata om hur lycklig du var med mig. Dina ord fyllde mig med lyckorus och värme. Men jag förstod inte vad som skulle komma. Inte förrän du väl sjönk ned på knä, där under trädens sommargrönska, och något glimmade till i den mörka asken. Det var som tiden stod stilla ett tag. Händer det på riktigt? Ja, det gör det. Ögonen tårades och lyckan strömmade.
På första parkett satt vi sen och tittade ut över fyrverkerierna som färgade Stockholmshimlen. Vi njöt av oss. Vilken tacksamhet jag känner för en sån lycka. Sån trygghet. Sån stor livskärlek.
Tack min älskade. Fästman.

Kobbar skär och miljonärsvillor

I onsdags när det var en mellandag med en antydan till solglimtar igen i regnrusket, tog sig mannen lite ledigt och vi gav oss äntligen ut för vår premiärrunda med båten. Våran skilsmässobåt som vi ömsint vårdar varannan vecka. Ett optimalt upplägg faktiskt. Vi var bägge två lite lagom nybörjaraktiga igen efter två års sjöträda.
Men ut kom vi i alla fall. Turen bar bla till Svartsö där vi tog oss en kaffe och pratade med café innehavaren, för att sedan ta vägen förbi Vaxholm på hemvägen tillbaka till Saltis där båten bor till vardags. Man ser det mesta ute i skärgården. Alltifrån ungdomar som skamlöst dricker vin i båten och skiter fullständigt i hastighetsbegränsningar, till en enskild liten kobbe med en enda synlig sak på. En kamin! Dessutom kan man onekligen undra, var kommer alla dessa miljonärer ifrån? Stockholm gömmer en hiskelig massa tokrika människor, med ofattbara villor längs med de höga klippkusterna i skärgården. Hur gick det till? Arv sen tidernas begynnelse? Lyckade aktieplaceringar när den nya ekonomineran härjade som bäst? Vi funderar medans vi puttrar vidare fram i vår blygsamma lilla farkost.
En dag på sjön gör en sådär behagligt trött. Genomblåst i håret. Saltstänk på kinderna. Trött i huvudet efter den oerhörda nybörjarkoncentration som krävs när jag ska styra båten. Väl hemma kröp jag därför ned i badet. I mitt minispa. Nyinköpt yogarökelse, och doftljus samt meditativ musik som sällskap. Obeskrivlig njutning.
Mannen tittade in huvudet efter ett tag och konstaterade:
Oj, här luktar det mycket känslor! .....

omslag, otålighet och hormoner

Så kom omslaget då. Väntat nånstans, men ändå plötsligt. Igår släpade vi oss ut i regnet och gick runt ön i vår ensamhet. Den enda vi mötte var en mycket väderriktigt klädd ung mamma med sin 3-hjuliga barnvagn. Och en beundransvärd joggare också. Jag såg det man brukar se. Gula löv plötsligt över gångbanan. Björkar som nästan tappat sina blad. Då brukar jag få höstpanik. Men nu vann faktiskt logiken. Det är bara början av augusti. Löven är gula av värmeslag och torka. Så det så. Men ändå påverkar vädret oss så. För min del sprider sig en otålighet. Jag känner mig låg och fundersam. Tänker en hel del på det man förvånansvärt nog nästan aldrig pratar om. Ordentligt. Rädslan över förändringen i livet jag står inför.Hur ska det bli? Jag och sambon har levt bonusfamiljsliv länge, där vi varannan vecka kan vara som vilket 30+ par som helst. Ut och äta. Bio. Sitta uppe länge och bubbla över ett glas vin. Vara spontana. Välja vilka tvprogram vi vill se. Vilka böcker vi vill läsa. Och när. Jag kan ta mina egna turer på stan. Sitta på café och skriva tankar. Ha ständiga små projekt på gång. Shoppa när andan faller på. Prata i telefon. Jag kan ärligt säga att jag är rädd för hur förändringen kommer att te sig. Vem kommer jag att vara då? Och ändå är jag en person som nästan bränt ut mig genom att försöka vara där för alla andra. Tillgänglig, engagerad och rolig. Nu kommer det alldeles snart finnas en liten person som kommer att behöva mig så mycket. Som kommer att sättas i första rummet. Alla säger att det kommer att gå så bra så. Det tror jag också. Men ändå kan jag inte låta bli att grubbla och tänka.

boas och fixas

Just nu går jag i det berömda väntans tider. Idag är det 10 dagar till nedsläpp. Enligt schemat alltså. Verkligheten är ju nåt annat. Men min verklighet just nu är tämligen overklig. Jag pendlar mellan tröttma och vill bara sova, till att vara hyperaktiv och pyssla omkring med än det ena än det andra. Blommorna på uteplatsen var det första som fick sitt. Nu sitter jag med en suck och försöker slänga ett öga på papperna ifrån Försäkringskassan. Vet att jag borde ta mig in i djungeln som det känns att förstå det här med föräldraledighetsuträkningarna. Kan inte låta bli att kolla jobbmailen. Där låg en trevlig inbjudan till höstens första ledningsgruppsmöte. Hemma hos VDn. Jag ska inte vara med. Kände ett sting av avundsjuka. Att vara utanför. Att inte räknas längre. Slänger ett öga på katten och avundas hennes ro i värmen.

Avskedets vemod

Så blev det dags att ta farväl av ön igen. Två likheter ifrån förra året. Det var Byxelkroks marknad den dag vi åkte, då liksom nu. Och så vemodet i kroppen. Då som nu. Men annars så milsvida skillnader. De sista dagarna bjöd på helt magiskt väder. Ljumna kvällar. Het sand mellan tårna, och solnedgångar som slår ut Fritidsresors Mauritius bilder vilken dag som helst. Förra året satt vi och huttrade under paraply på utedäcket på färjan och såg skutan tuffa allt längre ut ifrån den då nästan höstkalla lilla hamnen. Vi hade haft en riktigt jobbig semester. Nu stekte högsommarsolen på oss och hela folkhavet som myllrade omkring bland marknadsknallarna i hamnen. Svetten rann på ryggen, när jag stod lutad över relingen och kikade ut innan avfärden. Stämningen så oerhört mycket bättre i år. Ingen familjekonflikt som hängde i luften när vi åkte. Inget regn. En stor mage som alltmer påtagligt försöker påminna om mig den gigantiska skillnaden i år mot tidigare år. Jag stod och tittade länge ut över hamnen och skänkte en stilla hyllning till ön som givit mig så mycket glädje under ett antal vilda barn och ungdomsår. Tack. Nästa gång vi ses är jag mamma.

sommarparty på stranden

sista kvällen innan vi lämnade den vackra ön, så var det dags för årets släktpartaj.
Dvs vi kusiner med alla familjer kors och tvärs. Vi är ganska många nu. Det brukar kunna vara lite stelt till en början. Vi träffas på det här sättet nästan bara en gång per år. En gång i tiden var vi en kusinliga som härjade mellan husen och lekte så det stod härliga till. Alla med alla, nästan oavsett åldrar. Men allteftersom vissa släktrelationer blev mer ansträngda, och vi själva blev äldre har det blivit glesare. Med både skratten och leken. Men så har vi ändå försökt samla ihop oss en gång per år. uppdatera varandra om våra liv, och i bästa fall se solnedgången tillsammans vid stranden. Så blev det detta år. Bland uppställda brassestolar och grillar, dracks det vin och mumsades god mat. Och skrattades. T.om sysslingbarnen började leka med varandra till slut. Sommarmys.

Family affair

Hur gör man när ens egen relation till sin mamma blivit så komplex, så ansvarsfylld att man känner att man inte har någon lust? Egentligen inte alls. Vid 36 års ålder borde jag veta att jag inte kan ändra på en 70 åring. Ändå är jag där och försöker. Jag vet att jag bara kan påverka min eget sätt att förhålla mig till det. Varför är det så svårt? Precis som jag ville lösa pappas och mammas eviga skilsmässobråk som 5åring, vill jag lösa familjerelationerna nu. Vill så gärna att allt ska vara bra. Harmoniskt. Trevligt. Lättsamt. Fjärran ifrån dagens verklighet tyvärr. Hur ska relationen med hennes blivande barnbarn bli? Jag vet bara det att lusten tryter. Rejält. Uppgivenheten ersätter. Min sorg över verklighetsbilden breder ut sig.

storm över viken

nu har vi varit i Ölandsparadiset sedan i söndags. Haft nästan oväntat fint väder fram tills idag. Idag kom blåsten. Den där som i ett uns får det att kännas som början av oktober, bara man hör ljudet. Vindarna var kraftiga om än ganska varma över viken. I skenet av solnedgången var det åtminstone en person där ute som njöt. Han som forsade fram över vågorna med hjälp av sin fallskärm. Häftigt att se. Annars njuter vi av vårt fina hus, om än man kan lätt bli stirrandes på det jobb som återstår trots allt. Balanserar umgänget med familjen så gott det går. varje morgon tar jag min nattstela kropp och vaggar ut på vägen för att hämta tidningen. Och för att få igång blodcirkulationen i benen. För att andas och titta på havet.

Oväntat besök

Igår kväll när lugnet lagt sig igen efter regnet under dagen, och sjön åter var stilla, så fick vi plötsligt oväntat besök nere i sjön. Det var bävern som stilla simmade runt, försiktigt mellan vassen. När den hörde oss verkade den dyka ned, lägga sig blick stilla och ser konstigt lik ut en sten. Sen upp igen, och med sin slimmade, våta kropp glider den stilla vidare. Det var som om den letade efter något. Svägerskan berättade att den annars så rädda och försiktiga bävern en gång kom fram till henne där hon den gången satt ensam på bryggan, och var ledsen. Som om den ville trösta. Djur är speciella. Igår när jag själv fick en stund då jag var hormonstinn och ledsen, och också sökte mig till bryggan, fick jag själv sällskap av katten Sally. Hon som aldrig annars går längre än nödvändigt, följde med mig hela vägen ut på bryggan.

Det värmländska lugnet

Sedan i måndags befinner vi oss här. Högt uppe på bergsknallen. Mitt i den värmländska blandskogen. Rakt nedanför oss sträcker den stora, vida sjön ut sig. För dagen blank som en spegel. Det är tyst och stilla. Tittar jag riktigt noga kan jag ibland se en aborre som hoppar till. Annars är det enda som låter möjligen myggen. Och katterna som leker som två yra kalvar med varandra. Det är lugnt och stilla. Har ändå svårt att komma ned i varv. Kroppen värker efter nätter som är omöjliga att sova mer än i korta intervaller. Passar på att träna profylaxandningen när jag sitter på utetoan och tittar ut mot skogen.

det börjar närma sig

två säkra tecken på att det börjar närma sig kan man säga..
1 månad kvar..Läskigt. Spännande. Ofattbart. Allt på en gång.

Visit i skärgården

Efter en vecka hemma där det inte hänt särskilt mycket, mer än att sambon och jag konstaterat att vi är alldeles för bra på att köpa nya saker utan att slänga de gamla, så begav vi oss igår morse iväg på en visit i skärgården. Närmare bestämt Blidö. Uppdraget var att sommarstäda båten, som vi numer har delad vårdnad om. Utmärkt koncept f.ö. Hög tid att få stackaren i havet, som stod på land med trasig motor förra sommaren. Ingen av oss är några inbitna båtmänniskor men uppskattar ändå enormt friheten att glida fram över böljan den blå. Upptäcka nya vikar. Se olika miljöer varje dag. Så länge vi vill. När vi vill. Efter att i alla år hyllat segelbåtens charm framför motorbåtens mer praktiska läggning, har jag ändrat mig. Det är grymt smidigt med motorbåt. Dock så behöver ju även den sitt ompyssel. Så efter en hel dags fejande gav vi upp igårkväll och tog tacksamt emot middagsinbjudan ifrån svägerskan. Medan Blidöbornas män laddade upp för helgens stora ordersällskapsmiddag, ett sjöslag sällan skådat kan man ana, så satt vi in på småtimmarna och upplevde sommarnattens mjölkvita himmel. Underbart. Tack!

Efter..

totalt ca 14 arbetsdagar a (12-14 h/dag), och mycket gråt, svett och tandagnisslan så blev det såhär...Ja, vi är grymt stolta.

Före...

En återträff

Denna dag som ägnas åt vila, passade jag på att gå på återträff. Återträff med de 4 härliga, sköna, vilda och frigjorda tjejer/kvinnor som jag och mitt tjejgäng ägnade mycket tid och diskussion om och med under ett antal år. Sex and the city förstås. Några av oss i alla fall, älskade den då. Det var som om man var där. Med dem, på Manhattan. Upplevde. I filmen är kvinnorna nu 10 år äldre. Jag inser att det är vi nog nästan också. Då var de flesta av oss singlar. Vi levde som de gjorde. Pojkarna/männen kom och gick. Krossade hjärtan analyserades i timmar. Festerna och shoppingen upptog en stor del av vår tid. Och vi hade verkligen roligt. Filmen blir en flashback ifrån den tiden. Kanske delvis därför jag blir lite extra känslosam. Den här filmen ser jag tyvärr inte i en återträff med tjejgänget som numer är spridda över landet. Jag njuter av den själv, med min stora sprattlande mage. Ja, jag får mina känslostormar. Jag skrattar, jag gråter. Ja ja, jag kan skylla på hormonerna. Det blir happy end förstås. Tack och lov. Och jag sänder en tanke till mina käraste gamla vänner. Jag saknar er verkligen. Önskar att vi var närmare varandra i vardagen. I den tid som Carrie beskrev rätt komiskt: 20årsåldern- det är då man ska roa sig allt man orkar, 30årsåldern-är då man lär av sina misstag, 40årsåldern är då man betalar för drinkarna.

Muckat !!

Jag har muckat!! Det var sambons uttryck för det hela och jag insåg att ja, det är nog ungefär så det måste kännas. 6 veckors semester, och därefter mammaledighet! Jag famlar i tankarna, som ännu så länge känns diffusa. På den eviga frågan på sistone: Hur känns det? - känner jag mig kanske ungefär som en av alla otaliga, fåordiga idrottsmän man sett. Jag vet inte. Ingen aning. Det känns inte på riktigt. Det är nog det enda jag kan få fram. Jag har städat mitt skrivbord, skrivit tackmail, och vandrat ut ur byggnaden med min avslutningspresent i handen. Sambon väntade på mig utanför med bilen. Även han ställde frågan: - Hur känns det ? Jag vet inte sa jag. Gav honom en puss. Tittade ut mot vattnet, och kände hur ögonen började vattnas. Älskar jag mitt jobb så mycket? Nja, jag tror nog mest att det är rädsla. Osäkerhet. inför den enorma förändring jag står inför. Ett kliv ut i det okända. En ny identitet.

Vi har sett ljuset

Idag är en stor dag. Jag hann bara parkera bilen och tittade som vanligt med lätt bedrövad min upp mot vårt lägenhetshus som varit inplastat i täckande vit ful, gråsmutsig plast nu i flera månader. Men idag var det lite annorlunda. Jag kisar och undrar om jag ser rätt. Är inte plasten borta? Jojomensan!!
Det är långt ifrån färdigt. Men vi ser ut! Det är skrämmande hur mycket ljuset påverkar oss. Både jag och mannen blev på gott humör direkt när vi kom hem och såg upptäckten. Jippie!!

Vinkat av en vän

Ikväll har jag vinkat av en vän som ska lämna Stockholm. Varit uppe och tittat på lägenheten en sista gång och inspekterat de prydligt markerade flyttkartongerna. Hon ska styra kosan ett par mil norröver, och försöka få lite nystart i livet. Modigt tycker jag. När jag kramat om henne och insett att det var sista gången jag var uppe i den lägenheten så kom jag och tänka på några år tidigare när jag vinkade av en annan vän som också skulle lämna stan. Den gången kändes det som att göra slut nästan. Denna gången inte lika dramatiskt. Men vemodigt. Avslut om än aldrig så lite dramatiska är lite jobbiga tycker jag.

Drömkåken..

Vi har nu avverkat vår tredje bygghelg i det som ska bli drömkåken på Öland.
Det egna sommartorpet som sagt. Tack och lov kom hjälp ifrån svägerska med sin handyman till karl. Dessa underbara människor som åker 50 mil (enkel väg) för att tillbringa en och en halv dag med att toksnickra, måla och fixa. Allt i 30 graders värme när man kan tänka sig solstolen som ett rätt mycket trevligare alternativ. Tänk att det finns såna människor kvar!! Oändligt mycket tack till er. Själva slet älsklingen och jag sen in till sena timmen, in i det sista och det var två, lätt krökade, stukade, målarfärgkladdiga, mycket mycket trötta människor som stapplade in tillbaka till lägenheten i natt. 00.30. Klockan ringer 06.30. Mmmmm..

Efter mycket vånda och stort besvär

har jag nu äntligen slagit till. Ja, eller jag borde förstås säga vi. För sambon har faktiskt varit med i beslutsprocessen;
- Älskling, jag tycker det här är svårt. Vad tycker du om den här?
- Hmm. gäsp. Va? Jo, men den är fin. (hastig blick på min bild)
- Ja, men om du jämför med den här då?
- hmm. Ja den är också fin. Ta den då.
- Men vilken tycker du?
- Ta den du vill. Det blir så bra.

och ja, det blev det tycker jag. Hoppas det i alla fall.

Simmande valar

Ikväll var jag för första gången, och förmodligen den sista, på vattengympa för gravida. Eller som det så modernt heter Aqua Mama.
Det var en syn vill jag lova, att se dessa vaggande kvinnor masa sig ned i bassängen. Jag tittar förundrat på dessa enorma magar. Känner sedan på min. Konstaterar att jag känner mig mycket mindre än vad jag tycker att de valmagarna ser ut. Undrar om alla känner så? Lite för lite fysik för att jag skulle riktigt vara nöjd. Men att flyta runt som en säl på floating, till meditativa röster ifrån band, var ändå inte helt fel. Hutlöst dyrt bara.

Magisk skärgårdsluft

Min älskade sambo överraskade mig i slutet av förra veckan, med idén om att sticka iväg på en liten spontanutflykt. Flykt från stan, och från vårt byggelände hemma.
På lördag när solen stod som högst på himlen befann vi oss därför på en båt, som sakta skred iväg ut mot skärgården. Någon timme senare landar vi i Sandham.
Jag som bara tidigare sett ett Sandhamn så nära att förväxlas med Stureplan så att man kan börja ta fram kompassen och undra om man har kommit rätt.
Och även om de finns där. Paren med de rätta jackorna, som programenligt beställer sin seglartoast, ett glas rosé och pratar om sin golf. Men denna gång fick jag äran att uppleva den andra delen av ön också. Sandstrand som bjöd på ensamhet, stolta svanar som gled förbi utanför och örnar som seglade över våra huvuden. Tack!