Olika men ändå lika

Har haft den äran att tillbringa kvällen hos en av mina bästa väninnor. Jag fick mig en premiäromgång i det fantastiska - Wii Sport. Helt sjukt kul. När jag viker mig av skratt till synerna av min väninnas tennisliknande (well..) rörelser i luften, funderar jag samtidigt inte bara på vad grannarna tror vi håller på med, men också på vad som hänt med nutidsmänniskan. Det här måste ju vara en utveckling beroende av vårt allt större krav på underhållning, var vi än är. Portabel vuxenleksak. Men oj så skoj det var. Kan bli så att jag tar mig en tur till On off imorrn..
Efteråt vilade vi ut i soffan, för ja, man kan faktiskt bli trött av lufttennis.. Vi kikade på rullen Underbar och älskad av alla. Min kompis hävdade hela tiden att vi är så lika, Martina och jag. Kanske, kanske inte. Visst jag skulle också kunna säga att jag kan nog lära mig flytande franska på 2 v. Hur svårt kan det vara? När jag tänker efter har jag faktiskt gjort nåt liknande för att få ett jobb en gång.. Så alltså. Vi är lika men ändå rätt olika. Jag skulle nog inte sagt nej till den snygge dansken...
Min kompis och jag är också på så många sätt lika men ändå olika. Hon har städmani som ingen annan jag känner. Det är så skitigt säger hon, när jag inte kan se en dammråtta så långt ögat kan nå. Jag står inte ut, bilen är så skitig. Jag tittar mig omkring i garaget och ser fullt av gråssmutssvarta bilar och tittar sen på hennes som bara har några få smutsränder. Du är sjuk säger jag. När hon sen erkänner att tvätta för henne innebär att tvätta tills tvättkorgen är slut. Ja då skakar jag bara på huvudet. Går hem och tittar på vår överfulla korg och dammråttorna som dansar sin kvällsdans. Vi är lika. Men ack så olika.

Livet utanför bubblan

Varje gång jag åker kommunalt så infinner sig känslan av att jag lever i min jobb fyllda bubbla. Att det finns en värld därutanför. Fylld med alla andra människor som träffas, funderar på vad de ska laga till middag, på väg att hämta från dagis eller grubblar över relationen hemma. Jag går förbi den underbara lokalpuben Rosa drömmar, som alltid vilken dag i veckan det än är har folk som sitter i fönstret med en stor kall öl och ofta en tidning. Jag vill stoppa världen och ta del av det som händer utanför. Bara känna in. Iakta. Delta.

Julkoma

Äntligen tillbaka igen efter ett långt uppehåll. Denna gång orsakad av julkoma. Blockerad av tokstress på jobbet då plötsligt allt måste hinnas med före nyår och dagarna verkar ha ovanligt få timmar. På kvällarna ska det julmysas och fixas med julgran, julkrans, glöggas och spelas julmusik. Däremellan klämmer vi in lite skolavslutningar och sen sist men inte minst julklappsköpen. Som vanligt i mitt fall blev den 23e den stora inköpsdagen. Dock på färre timmar än nånsin då vi i år skulle fira jul i dagarna 3 och redan börja dagen före. Släkten är samlad och alla möjliga och omöjliga kombinationer av styvfamiljer är med. Del 1 gick bra utan trauma, och så även nu del 2 och 3. Framåt 22 tiden somnade jag in i soffan till tonerna av Lasse Åbergs tragiska figur i Hälsoresan. Julkoman är ett faktum.
Kan bara nu på annandagen konstatera några saker. Barn till skilda föräldrar måste få en överdos av julfirande och julklappar. Kalle Anka är fortfarande småmysigt även om Carl Bertil är betydligt roligare egentligen. Sist men inte minst- tiderna förändras. Jag ligger här och sneglar på alla julkorten där några stycken i vanlig ordning ståtar med små söta barn i tomteluvor. De ovanliga är bara att just de här är från några av mina närmsta väninnor som för inte allt för många år sedan var i klubben: " Vi hatar folk som skickar julkort med sina äckliga små barn på i tomteluvor. Usch..."

Firmafestens glitter och glam

Äntligen tillbaka ifrån lite bloggtorka.
I fredags var det firmafest. Den årliga julfesten. Så många har sett fram emot den som årets höjdpunkt. Parta loss med kollegorna. Få visa sig i sitt rätta partyjag istället för den trista kontorsråttan. Kanske ta det första steget mot den snygga killen i andra gruppen. Dansa till schlagers. Förmodligen falla för frestelsen att tala ut med chefen framåt småtimmarna. Och självklart- gratis sprit! Som chef själv så tillhör man inte den världen. Man jobbar bara i den på nåt vis. När den inhyrda halvkända konferenciern, efter sitt pass avslutade med att skrika: Är ni sugna på att lösa in era drinkbiljetter nu? Och det möts av ett öronbedövande rungande JAAAAA! Då tänker jag bara-så förutsägbart! Oförargligt men ändå lite charmigt. Ibland kan jag ändå sakna att vara del av den världen igen.

Fångad i en plasttratt

Jag känner mig idag som en mycket grym människa. I morse var jag för första gången i mitt liv hos en veterinär. Det var dags för lilla Sally att bli berövad potentiella Sallybebbar i framtiden. Vet inte om det var för att jag igår läste Daniel Breitholz inlägg om könssstympning i Aftonbladet, som jag hade en rejäl etikklump i magen imorse. Vem var jag att ta beslut om att det inte skulle bli några ungar här inte? Några timmar senare fick jag hämta henne. Fångad i sin plasttratt. I 10 dagar! Här går hon nu runt hemma och kränger fram och tillbaka för att bli av med den. Går in i väggar och välter matskålar. Inte bara berövad livmoder, hormoner och ungar, utan även möjligheten att tvätta, och klia sig.
Matte har ångest.

David och Goliat

Idag har jag varit med om en sån där skön föräldradag. Det skulle spelas stor cup i pojkar 99 fotboll i Stockholm. Självklart innebär det att första match startar 08.15, vilket i sin tur innebar samling för vårt lilla lag 07.15!! Denna mörka söndag. Snöblasket yrde runt oss när vi traskade ut mot bilen i arla morgonstund. Vi är inte kloka är förstås en återkommande tanke i huvudet.
Men den byts snabbt till glädje när man ser de små barnhuvudena sticka upp ur bilfönstrena på gårdsplanen där vi sammanstrålar för att samåka. Vi, det lilla farmarlaget, ska ut och slåss mot de stora lagen. De som har en tränare som vågar höja rösten. De som har spelare som tränar på fasta positioner. De som förstått att en bra förutsättning för att lyckas i fotboll är åtminstone att springa. De som använder en sån där speltaktiktavla för att pedagogiskt förklara spelstrategi. De stora grabbarna. Hur det gick? Jo vi förlorade 3 av 3 matcher. Men dagen bjöd på sköna skratt. En del tårar och mycket svett. Överbryggande föräldrasamvaro. Kanske viss insikt om vad som krävs för att bli en av dem. Hoppet lyste i deras ögon. En dag ska vi slå dem. Kunde David, kan vi.
(Dagen var slut halv 2, och jag skänker en tanke till alla hockeyföräldrar som liksom oss var uppe i gryningen, men än inte har passerat lunchtimmen..)

Kvinnor vet

Till alla er män som funderat på att ljuga om en otrohet eller gammal kärleksaffär, kommer här ett råd. Se till att du och din nya kvinna inte träffar på henne.
Då vet vi nämligen. Det är de små sakerna som avslöjar. Det kan vara en blick. Ofta en tendens till sökande av lätt fysisk beröring som ska kunna förväxlas med gammal vänskap. Ett sätt att skratta tillsammans. Ett sätt att prata intimt.
I lördags fick jag det bekräftat igen när vi var på middag hos gamla vänner. Som tur var visste jag om den gamla historien denna gång. Det var länge sen. Inget hot. Ingen svartsjuka. Denna gång kunde jag lätt roat beakta hennes sökande efter att få råka beröra. Kommentera fysiken. Ge en väl inklädd kommplimang. Så oskyldig. Men ändå så tydlig.
Man vet.

Dåliga säljare

Är det något som stör mig så svårt som dåliga säljare. Dvs den sorten som liksom glömmer sin uppgift. Låt oss bena ut rollerna.
Säljare = vilja hitta en lösning för kunden. Kund= ställa krav och förhandla. ok? Vad går då snett när följande konversation inträffar ??:

Kund: Det är för högt pris. Vi kan inte betala så mycket.
Säljare: Jaha, men jag har kollat med min chef. Jag kan inte sänka mer än så.
Kund: Ok, ja det var ju tråkigt för så mycket kan vi inte betala.
Säljare: Nej, men som sagt jag har kollat med min chef...
Kund: Hur vore det om du utifrån det jag har sagt att jag kan betala, presenterar en lösning ?
Säljare: Ja, jo visst det kan jag göra. Men som sagt, jag har kollat med min chef och ett lägre pris kan jag inte ge.
Kund: Nej, du har sagt det nu. Men du kanske ska fokusera på vad du KAN göra för det pris jag är beredd att betala istället för vad du inte kan göra.
Säljare: Jo, visst, det kan jag kanske göra, men..
Kund: Bra, då hör du av dig då när du har gjort det.
Säljare: Ja, jo det kan vi säga. Men..
Kund: Adjö.

Västerbron i snålblåsande motvind

Ett par dagar denna vintervecka har jag förundrats över samma tanke. Hur kommer det sig att dessa människor tappert stretar, i kamp med en vinande, iskall, snöstorm. Över hela, långa Västerbron. Kl 07.30. I motvind. Utan mössa! Varför?

Tillbaka i vimlet

Det fanns en tid när vi var här jämt. Lite som Vänner gänget ni vet. Där man har baren runt hörnet som man hänger på varje fredag. Och en och annan dag däremellan också. Vi var kompisar med bartendern som var otroligt skicklig på det han gjorde. Inte bara trolla med drinkar utan även ett socialt unikum som fick alla att trivas. Såväl stora sällskap som den ensamma gubben som satt och hängde över en öl i baren. Vi var ett stort singelgäng som umgicks jämt och pratade ut om veckans bravader. Tyvärr gick Formbar i graven och bartendern försvann till någon annan krog. Istället kom Vimmel. Kvar är de en gång grymt snygga snurrfotöljerna i baren som påminner om den tiden. Restaurangdelen ser idag ut som en snyggare chinakrog, med sina svarta bås. Killarna som har baren verkar trevliga och det är just det stället andas idag. Trevligt. Inte längre personligt.
Men tillräckligt trevligt för att vi skulle få en helkväll som gjorde oss sängliggande i komaläge en hel söndag. Shit man pallar mindre, these days..

T.G.I.F

Sitter och knåpar sent med en jobbpresentation till fredagens möte. Det iskalla regnet smattrar utanför. Katten är till min stora förvåning fortfarande ute i kylan. 2 grader kallt. Det är säkert snöblandat. Tack och lov att det är fredag imorgon. Kan man snabbspola november?

spännande möte

Redan när jag kom in i rummet kände jag ett lugn. Harmoni fyllde väggarna tillsammans med doften av ett nytänt ljus. En stor madrass på golvet med kuddar, och en välbekant brits på ena sidan av väggen. Mia var mjuk och fast på en och samma gång. En sån där person som det känns som om man träffat förut. Bekant och öppen. Det blir naturligt att sätta sig där och berätta om sig själv för en helt främmande människa. 1,5 timme senare hade hon genom massage, tryck och bara sina händer ovanför min hud tagit reda på mer om mig än många vet som jag träffar dagligen. Mäktig upplevelse.

Halloween på Romantica

I fredags bar det av utomlands. Ut på vida vatten med detta stora vita vidunder. M/S Romantika. Kryssning till Tallin. Jodå. 36 h kryssning med 1 dag i Tallin. Det var faktiskt över förväntan alltihop. På något vis har det en poäng det där med att vara som på ett stort flytande hotell. Man kan inte fly någon annanstans. Ungarna springer upp till spelhallen och vi vuxna sitter med fördrinken i hytten och garvar. Skönt och enkelt. Paraplydrinkar till alla med blinkande drinkpinnar till barnen. Underhållningen i dansbaren som består av ett band som kämpar med den lilla publiken för att skapa lite partystämning. En otacksam uppgift. Jag undrar hur de känner sig i bandet. Hur man laddar för att göra ännu en 36 h på vattnet som innebär 2 spelningar inför trött publik. Ja förutom dansante, överfriskade Janne i rosa skjorta som är ett givet fan. Dagen i Tallin spenderades delvis på ett nybyggt hotell med spabad vid hamnen vilket passade extra bra då vi möttes av 2 gr och blötsnö när vi såg dagens ljus i hamnen. Vi förundrades över hur modernt och fräscht det var och att de hade fått igenom att ha en bar mitt i badet som man kunde simma till och halvligga i bassängen med bord i vattnet och sippa på en strawberry daiquri. Inte illa, och så långt borta Sverige känns just då. Lördagkvällen ombord bjöd t.om på en lightversion av Moulin Rouge showen med lättklädda damer i nätstrumpbyxor till min sambos stora glädje. Men stort gigantiskt minus för de ständiga glada tillropen i högtalarna var 10e minut som gör det omöjligt att ta den så oerhört välbehövliga powernappen vi behövde för att klara ännu en kvälls gröna hissen drinkar.

konsten att inte ta ansvar

står högst upp på min att lära mig lista. Hur gör man? Jag har kommit till den nivån att jag tar ansvar för allt. Och då snackar jag inte om det jag får betalt för att ta ansvar för. Utan mer allt det jag inte får betalt för. Eller snarare som jag betalar dyrt själv för. Att folk i min omgivning ska gilla varandra. Familjen, oj oj oj säger jag bara. Mamma. Ett kapitel för sig. Julen. Att katten ska må bra hemma. Att katten inte ska väcka hela familjen på natten. Att styvsonen ska utvecklas rätt i skolan. Just nu där jag sitter på ett café och bredvid mig utspelar sig ett mycket stelt konstigt samtal mellan ett par som gör att jag får kalla kårar utmed ryggraden och vill bryta in och hjälpa till. Jag vet. Jag ska söka hjälp...

Hösten as its best

I lördags var verkligen hösten så bra det bara blir. Klarblå himmel, stark sol och hög, krispig, energivande luft. Vi gick omkring ute i skogsområden kring Kaknästornet och sög in den daggfyllda höstdoften. När solen lyser upp de klargula löven på träden ser det helt magiskt ut. Som om jag hade ett extra färgfilter på. Det fina vädret till ära passade vi på att ta en titt på Stockholm på 155 meters höjd. Det är faktiskt klart imponerande. Vi tänkte på den dimmiga utsikten ifrån Empire och kunde konstatera att vi måste åka tillbaka när det är fint väder helt enkelt! Tillbaka nere på marken gick vi och sparkade löv i ridgångarna. Allmedan lillkillen muttrade om vi inte var framme snart medans han gick som ett fyllo från sida till sida. Djupt inne i snowboardspelet på mobiltelefonen. Oktoberlycka!

Från 3 veckor till 70 år

Så har vi varit i Lundastaden och firat av pappsen som hunnit blivit 70. Mäktig och ansenlig ålder på ett sätt. Inte alls så gammalt på ett annat. Bilden man haft av olika åldrar har onekligen förändrats i takt med ens egen ålder. Kanske inte helt oväntat. Förr var man medelålders vid 30, tant vid 40 och vid 70 snackar vi gubbe/gumma med keps och grå kappa och kutrygg. Nu är man ju nästan tonåring vid 35, en kvinna i sina bästa år vid 40 och vid 70, tja en mogen man. Men det var ändå lite ödesmättat att pappa bjöd oss alla på påkostat 70årskalas. Han som alltid flytt alla kalas där han själv är centrumfiguren. Det var som om han ändå ville ha gjort den en gång. Och ur det perspektivet är 70 års dagen förstås ett bra tillfälle. När vi satt där alla samlade från 3 och 5 veckor gamla kusinerna till pappa själv så infinner sig den där stora känslan av hur overkligt fort livet ändå går. När pappa berättar om sin uppväxt som vild illbatting på Essinges gator så kan jag inte ta in att det är 60 år sedan. På så många vis är det ju först nu man lärt känna varandra. Jag tittar på nyföddingarna och inser att deras liv bara korsas med sin farfar och morfar under så kort tid. Deras resa har precis börjat. Var den ska ta vägen står i stjärnorna. Det är så mycket jag känner att jag vill tacka honom för. Det var svårt att få fram i ett kort tal. Alla dessa oändliga timmar av telefonterapi min pappa stått ut med genom åren..Förmodligen är han en av Telias största kunder. Han får lätt min bragdmedalj alla kategorier. Aldrig har så många haft en person att tacka för så mycket.

Ett misstag gör man ofta flera gånger

Oh ja visst är det så. I mitt fall kan jag räkna upp många exempel på denna tes.
1. Mina otaliga inköp av praktiska, oantastligt effektiva, träningsredskap ifrån TV-shop..
2. Bokklubbar. Jag går med nu för att få den där pläden, väskan, smycket eller vad det nu kan vara och dessutom en hög snygga böcker för en spottstyver. Sen säger jag upp medlemskapet direkt....
3. Impuls besök hos okända frisörer. Alla som känner mig väl har nog hört mig berätta min mardröms historia från säkert 10 år sedan, när jag med ett långt hårsvall på tillfälligt besök i Stockholm trippar in på första bästa hål i väggen som har en frisör skylt ovanför dörren. Toppa bara, säger jag. 1 timme senare kommer jag ut med en tuperad hockeyfrilla. Jag grät i timmar och svor på att aldrig begå det misstaget igen. Det höll till igår. Blev bara så innerligt trött på solblekta toppar och råttfärgad hårbotten så jag bestämde mig att nu får det vara slut. Och med en mycket stark drivkraft i otåligheten så bestämde jag mig för att det då handlar om att göra det idag. Givetvis var min gamla frisör upptagen, men upptäckte då att det finns recensioner av frisörer på nätet. Valde ut en som fått bra kritik för sin skickliga och trevliga personal. Fick tid direkt efter jobbet. Perfekt. Upplevelsen blev tyvärr tydliga kommunikationsproblem och en känsla av att det ville ha ut mig därifrån för att kunna stänga så fort som möjligt. "Ville du bli klippt också?" "vill du att jag fönar, eller räcker det med bara torkning"? Kan bara konstatera att det finns en anledning till att en frisör tar halva priset jämfört med en annan. Det är ett val man måste göra. Vad är det värt att riskera hockeyfrilla?

Rapport från framtiden

Eftersom jag i den närmsta kretsen är omgiven av vänner och familj med nyfödda härliga bebbar som talar mycket om småbarnsträsket med kolik, kaskadkräkningar, blöjeländet, amningskupor och annat som gör vardagen till guldkant, så vill jag bara ge en rapport från era framtida vardagsliv. I helgen hade vi förmånen att ha besök av vår lilla killes kusin, vars föräldrar var bortresta. Mysigt och trevligt förstås. Han ska på hockeyturnering på lördag, sa hans mamma. Jaha ja vad kul. Inga problem vi skjutsar honom. Den börjar kl 07.30! På lördag morgon alltså. VAAA skrek sambon och jag i kör. Vad menar du? När är den slut då? Ja sådär vid 19 tiden! Det finns alltså föräldrar som sitter på fullaste allvar i en svinkall ishall en hel dag. I princip VARJE HELG !!! Inte ens en bandyportfölj hjälper då kan jag säga. Nu hade vi turen att den här turneringen var på bilavstånd så vi kunde faktiskt åka fram och tillbaka. Eftersom vi därimellan skulle klämma in; vår killes kalas som han skulle gå på, presentköp till kalas, familjeteater med svärmor. En middag senare satt vi som två trötta lik i soffan, och längtade efter sovmorgon. Skönt söndag imorgon. Ja fast eftersom de pigga barnen likt katten Sally vaknar kl 7 och vill spela TV spel, och snart nog blev hungriga för frukost var det bara att kliva upp. Ett halvkilo köttbullar till lunch senare, och stor termoskaffe kokat var det sen bara att ge sig av till lillkillens fotbollscup och några timmars korvgrillande, saftblandning, fotografering och tutande hejarop. Puh! Så till er alla småbarnsföräldrar jag har i min närhet som med tunga ögonlock inväntar lugnare tider framöver har jag bara två saker att säga:
1. En blöj och amningskrävande bebbe som ändå somnar kl 7 har sina fördelar.
2. Varning för hockey!

Hur enkelt är det att lura människan?

enkla marknadsföringstrick. Tänk att det faktiskt funkar. Fars dag, mors dag, kvinnornas dag, semmeldagen och den mest haussade och värsta av dem alla - Valentines day. Då alla singlar förvandlas till bittra Bridget Jones, som sjunger All by myself i en låtsasmikrofon. Bara för att vi har lurats att tro att ALLA just den dagen som har en käraste ska ut och pussa på varandra så att alla andra ser.. Och nu då Kanelbullens dag. Jojo. Dagen då vi "får äta så mycket bullar vi bara vill". Kanelbulls test. Följt av en notis om var du hittar den optimala GI-bullen. Och vi går på det. På mitt jobb bullades det till både morgon och eftermiddagsfikat. Flera grupper hade köpt till varandra. Själv bojkottade jag det hela med att istället ge efter för eftermiddagssuget och köpte en McFlurry. Mjukglass, chokladsås och Daim. Mmm. Och på lördag är det Smågodiset dag i fall ni undrar. Det är det varje lördag hos oss.

C'est la vie

25 gr och sol proklamerade DN veckan före. Perfekt. Linne och korta jeans. Kanske en sjal ovanpå ifall det blir lite kyligt. Vi landar på onsdag kväll vid 21 tiden. 9 gr och isande vindar! Vi hittar fram till hotellet med den nästintill oförståeliga arab/fransmannen i receptionen. Röken pyr ut tjockt innefrån hans bås,och vi kan bara le åt skylten med rökfritt som ändå möter oss i entrén. Rummet var litet och sängen som en vattensäng i hängmatteformat. Inte optimalt när vi inte riktigt väger lika mycket sambon och jag. Men Grand lit ska man ha ur romantiksynpunkt. Jojo. Men vi får underbara dagar. Trots heldagsregn. Vi går i historiens spår från Triumfbåge till Napoleons grav. Via MonaLisa, Nôtre Dame och Latinkvarteren. In i hallarna. Varför har jag inte hittat dem tidigare? Som att komma i shoppinghimlen! Kartan i handen och mumsande på baguetter. Precis som det ska. Gäster i det underbara franska kvarterslivet där varje vara har en egen butik. Så fjärran ifrån vår trista praktiska svenska stormarknadstrend. Fredag kväll på Moulin Rouge med klonade rätt uttryckslösa kvinnor med bara bröst. Jag tror faktiskt de hade mer energi och utstrålning förr, fast de förmodligen hade det betydligt sämre. Utan uttryck var också juniortjejerna som gjorde sin egen show på intill liggande barer..
Sista kvällen satt vi under Eiffeltornets magiska nattljus mot Parishimlen. Skimrar i grönt och gult, och en gång i timmen blixtrar det som ett tomtebloss under 10 min. Miljöaktivisternas plåga. Turisternas längtan. Det fanns en annan längtan också. Den av mig påhittade känslan av att det var nu det skulle hända. Tyckte alla tecken fanns där. Önskan om nattpromenad och att köpa cigarrer att sitta och mysa med. Fingrandet i fickan hela tiden. Den stora frågan skulle komma.
Men ett dygn senare landade Starlet flickan i verkligheten igen. Betydligt ömmare i trampdynorna efter flertalet avverkade mil. Något uppfräshad skolfranska. 2 par nya stövlar i väskan. Ingen ring på fingret.

Helglycka och avslagen öl

Vaknar när tidningen pressas in genom brevinkastet och landar med en duns så kraftig att man undrar om tidningsbudet nästan lite för att jävlas skickar in den med en extra skjuts. Varför ska vi sova om han är vaken? Men istället för att bli arg och undra om jag hinner somna om innan klockan ringer så kommer jag på det. Det är helg! Oslagbar känsla. Vaknar sen några timmar senare, utsövd och tassar ut till övriga familjen. Sambon och Sally. Morgonsolen gassar in genom våra fönster. Man ser en och annan båt som kanske är ute på sin sista tur för säsongen. Långfrukost med tonfiskgucka och äggröra. Yammie. En långtur på moppen för att göra dagens utflykt till ölmässan. Jo, det finns en sån mässa. Ett trevligt öltält ute vid vattnet i Nacka Strand sa jag övertygande till sambon när han undrade om det verkligen var så kul en solig dag som denna. Ack så fel jag hade. Och rätt han hade. Det var en gigantisk byggnad som du redan en meter innanför dörrarna, kunde avgöra vad det handlade om. Människor som åkt långfärdsbuss hit, kommer ut i sina t-shirtar och skinnvästar för att här ska det drickas öl. Ölmusten som påminner om den som finns kvar på en gammal engelsk ölpub ni vet. Det gick bara inte. Tillbaka till härliga söder och frisk luft. Bio. Två dagar i Paris, hade jag sålt in, då vi ska ta dit om några dagar. Men Woody Allen har hittat sin överman, och det blev helt enkelt för mycket även för en relationsälskande, snackmänniska som jag. Mannen hade slutat titta redan halvvägs in i filmen.

Säkra hösttecken

Idag blev det höst på riktigt. Jag kunde inte stå emot längre. Strumpbyxorna gjorde premiär! Men lika säkert som nylonen är också tröttman på morgonen, dagismördarbacillerna på jobbet, butikernas murriga färger på inredningsdetaljerna, som man varje år tycker känns lika rätt. Rött. Lila. Kanske en ny värmeljushållare. Lite rökelse. Chai téet har gjort återintrång i vårt kryddskåp. De färgglada sjalarna som ska bäras över polon när man går på krispig höstpromenad. Och så rosenroten. Efter dagar av lätt irritation, håglöshet, nedstämdhet. Ögonlock som inte riktigt öppnas förrän efter lunch. Nyinköpta små dyra antirynk krämer. Så var det nu dags för en dos av den sköna roten. Ja, DET FUNKAR faktiskt. Kanske bara för att jag tror på det. Men vem bryr sig om varför.
P.S Benen på bilden är inte mina. Tyvärr....

Blödigare på äldre dar

Man måste ha blivit det helt enkelt. För mig blir den känslan väldigt tydligt när det gäller föräldrar och barn. Och avsked. Det är helt fruktansvärt. Dvs avsked av föräldrar och barn i ens absoluta närhet. Jag som har den stora förmånen att ha både bonusbarn och hel hoper syskonbarn, tycker det bara bli allt påtagligare. Senast när det var sådär hjärtknipande, var någon vecka sedan när jag och sambon tillbringat helgen ihop med min bror med familj och därmed den lille gosiga skapelsen som är mitt brorsbarn. När han höll sin lilla hand i min. Ropade mitt namn, med krokodiltårar nedanför kinderna. När vi tillslut skulle skiljas åt för det var dags att ta tåget tillbaka till storstaden, var det som om han förstod det. Han liksom bet ihop och sa allvarligt bara. "vinka i fönstret". Men sen stod han där bara och tittade efter mig. Jag försökte locka till mig ett skratt. Men fick bara hans allvarliga, lilla sorgsna blick tillbaka. Då går nästan hjärtat sönder. Jag vill bara hålla honom och säga till honom att jag alltid vill finnas där för honom och skydda honom från allt ont i hela världen. Han är mitt brorsbarn. Hur skulle det vara med egna barn undrar man stilla..

En ny familjemedlem

har äntrat vårt hem. Det var i lördags fm som vi tog mod till oss och styrde kosan mot katthuset, där vi ev skulle åka därifrån med en familjemedlem till med oss i bilen. Om kärlek uppstod vill säga. Livet blir ju sällan som man tänkt sig. Så inte heller denna gång. Jag hade tänkt honom, lite småmullig, svart och framförallt en manlig sort. Vi åkte därifrån med henne. Hon som var den sista kvar i kullen. Tigerrandig. Smal. Och mycket mycket kelen. När hon slickade mina fingrar min sträva lilla tunga, och kurrade högt så var det klart. Henne skulle vi ha.
Hennes fostermamma kramade henne hejdå, och vi fick lite säkra tips på mat. Jag höll henne hårt i famnen och hon darrade som en rädd hamster. Väl utanför dörren, när regnet mötte hennes mjuka lilla päls så började hon jama högt. Då kom den. En stark liknelse känsla av adoption. Vi åker till ett främmande hem. Bekantar oss med den lilla nya varelsen. Försäkrar om att vi ska ta hand om henne på bästa sätt. Hon skriker och darrar när vi tar henne därifrån. Hennes 4 andra syskon försvann samma dag på liknande sätt till andra hem. Hon kommer hem till nya golv att tassa på. Främmande dofter och röster. Snacka om trauma.
Liknelse känslan var minst lika stark när vi efter det första dygnet satt och stirrade på varandra i bilen jag och sambon. Första promenaden sedan hon kom. Ett dygn av skrikande av någon som kräver 100 % uppmärksamhet för att vara nöjd. Som vill ligga mellan oss i sängen. Så blev vi två nyblivna föräldrar över en natt.

Tack och lov

att singellivet är över! Att vara 35 och singel är det ju många som är, men varje gång man får tillfälle att blicka in i de mörka grottorna där de härjar som i en egen värld så drar jag numer en stor djup lyckosuck. Träffade igår en kompis som jag fick äran att dela de senaste veckornas upplevelse med. Alltihop passerade som en film framför mina ögon, när vi förflyttade oss ifrån den ena jaktmarken till den andra. Vilket liv. Vi snackar minst tre samtida dater, som alla tre fick höra mer eller mindre vita lögner för att pusslet skulle gå ihop. Mobilen plingade tätare än musiken dunkande. Den ena tjejen mer lockande än den andra. En av tjejerna hade gift sig för en månad sen, men hade nu spenderat tre nätter i rad hos min kompis. Hon var 25. Vad händer därute egentligen? Hur orkar du var min fråga? Du är ju inte 25. Jag fokuserar på det som jag mår bra av. Just nu är det det här, svarade han med ett leende. När vi skildes åt för kvällen och jag styrde bilen tillbaka till Essingen, tände han en cig och tog upp mobilen. En av tjejerna skulle få ett nattligt besök.

Kickad och klar

Kick off. Vilket underbart härligt 80 tals begrepp. Eller är det 90-tal? Tveksamt va? Hur som helst, så förstår man ju var syftet var ändå. Avspark. Tjoho, nu åker vi in i hösten. Nya härliga budgetar. Rekord som ska slås. Titta vad bra vi är, och kom igen nu så tar vi nästa steg. Men det som alla egentligen ser fram emot är en stor blöt fest. Har haft förmånen ändå att åka på några såna genom åren. Under just de där gyllene 90 tals åren när företagen spenderade precis hur mycket pengar som helst på att sparka folk in i hösten. Skandalerna var lika många och blöta som drinkarna och pengarna som bekostade kalaset. Varje år skulle bräcka det förra. Tills någon en dag fick nog och slängde ut alla spektakulära events och svindyr mat och körde en retro kick med pyttipanna och bowling. Till allas enorma besvikelse. Men jag minns känslan jag hade i kroppen på den där gamla syndiga tiden, när det var dags för årets upplaga. Lite lagom fjärilar i magen.
Jag är fjärran ifrån det där idag. Skillnaderna är flera. Nu är det jag som är arrangör. Man tvingas inse exakt hur mycket varenda drink kostar. För fakturan kommer till mig. Kick off med övernattning är mest jobbigt, när man egentligen bara vill hem till sin egen säng. Och det ska teambuildas och minglas. Dansas och pratas. Hur mycket måste klockan bli innan jag får gå och lägga mig?
Att parta med jobbet är inte längre som det var. Att vara bakis och jobba har lite förlorat sin charm. Att vara chef och ansvarig för kicken, är en helt annan bag än att gå dit för ett skönt party med kollegorna. Men nu är det gjort. Stolt är jag. Kickad och klar.

sommarförkylning är värst

slår faktiskt med lätthet ut andra nästan trevliga sommarplågor som mygg och fästingar (ja så länge de är ofarliga förstås). Att vara förkyld på sommaren suger verkligen. Hemma idag och tänkte positiva tankar som att detta var väl ändå inget mot den bihåleinflammation jag hade i vintras. Må så vare. Men så är det 25 gr varmt ute nu. Folk badar utanför. Det är för varmt inne. Solen lyser in så att det är svårt att se det fantastiska rosaskimrande såporna som går på tv på eftermiddagen.
Så det är faktiskt värre att vara sjuk på sommaren. Så det så.

Blommoholic

Efter att ha konstaterat ett mer eller mindre status quo ifrån ungefär exakt 1 år sedan på vågen är det bara att bryta ihop och komma igen. Nystart som sagt. Nu är det faktiskt dags. Men det finns en positiv effekt av att jag har bestämt mig för att dumpa några extrakilo och att jag insett att det nu får vara nog med sprillans nya fina kjolar och skjortor, som hänger där helt oanvända. Inköpta i ivern att snart så är jag ju ändå där. Varje gång jag öppnar garderoben är de som ett hånfullt glin ifrån dem. Jaså du har inte kommit i oss än..Alltså-inga klädinköp nu inte. Men om man då är en kvinna som kan balansera på gränsen till shoppoholic, åtminstone i mina svagare stunder i livet. Vad köper man då. Svaret är inte underkläder, väskor (de ser jag till och få gratis via bokklubbar), eller skor. Utan just nu är jag galen i blommor. Jag kan nästan inte åka förbi en blomsteraffär utan att stanna till och beundra och begrunda. Kanske råkar det slinka ned bara en liten liten blomrackare till. De är någonting så lockande med de starka färgkombinationerna. Prunkande klasar av någon härlig hängväxt, eller någon vacker klättrande skapelse med blommor på någon snygg gammaldags spaljé. För att inte tala om alla snygga tillbehör, krukor och annat skoj. Vår lilla uteplats är min träningsanläggning där en och annan blomma kommit på plats det här året. De kämpar på i den magra jorden men visst har någon av dem, ungefär som med de för små kläderna, visat sig vara ett mindre genomtänkt inköp. Hiskeligt dyra är de också. Precis som kläderna. Fast långt mycket vackrare. Mer levande, och gör mig faktiskt mycket gladare.

Semester summa

Tillbaka till storstaden. Jobbet. Lägenheten. Det känns faktiskt rätt bra. Luften andas av försiktig nystart. Måste vara den gamla skolstartkänslan som nu på äldre dagar förvandlats till en känsla av bara allmän nystart. Ungefär som efter nyår ni vet. Men man är piggare och har mer energi såhär års. Tack och lov. Annars hade det varit lätt att hamna i postsemesterdepressionens käftar. 364 dagar till nästa långsemester. Så många arbetsdagar det blir däremellan. Fast det där är ungefär som att säga det förbjudna om att dagarna redan blir mörkare. Redan flera veckor före semestern ens har börjat.

Semestern kan behöva ett avslut. Avslut är bra brukar en av mina väninnor säga. Och ett bra avslut för mig, kräver nån form av summering. Men inga ändlösa semesterminnen just nu. Bara plus och minus.
På minussidan:
- regnet, (nån dag hade varit mysigt. Inte 25 av 28)
- myggen- som fick nytändning i år regnet till tack
- familjekonflikter.. och vara alla till lags känslan.
Plussidan:
+ Sköna besök hos härliga vänner
+ Visby- vilken grym stad!!
+ Äran att få gosa med flera bebbar.
+ Mysigt umgänge med syskon och dess familjer.
+ Sömnen. Sovit massor.
+ Blåbären, fler och godare än nånsin. Regnet får viss förlåtelse..
+ Harry Potter! vill nästan inte läsa ut den.
+ Och så det något ofattbara-en sommarstuga på halsen. en EGEN. På Öland. En del av min själ och mitt hjärta.
Vem kan snacka om en dålig sommar?
Men det är okej att känna vemod. Som jag gör just nu när sista allsången ebbar ut i tv rutan. Det är som på Kalle Anka på julafton. Do not open until next X-mas. Just då är det en tung känsla.

Sommaren 2007

verkar hitills vara allt annat än 2006 års upplaga. Detta är sommaren då restresorna slår all time high i pris, löpsedelvinnaren är "HÄR HITTAR DU SOLEN", gummistövlar är plötsligt den mest prövade skon bland alla ledsna sommarsandaler som däremot vräks ut till vrakpriser. Grillar det gör man under paraply. En dag utan regn är en dag med fint väder. 19-20 grader är ett tecken på att nu vänder det. Varje soltillfälle ska nyttjas. Relationerna prövas. Förmodligen behöver man inga tarot kort för att förutspå ringlande köer till familjerådgivningarna i höst. Kanske läge att rikta in en annonskampanj till dem.
Själv tänker jag nog också ställa mig i terapeutkön. Inte för min kärleksrelation. Utan för mitt problem med att vara alla till lags. Fixa så alla har det bra. Så att alla gillar alla. Trodde ett tag att jag blivit bättre på det. Men ack vilken blåsning.

Höstvemod

Vi har landat på Öland för att avsluta semestern med två sköna veckor här. Inledning har dock tyvärr varit allt annat än det. Konflikter, regn och inneboende stress.
Känner mig som vädret utanför. Tung och seg.

Memory lane

Att åka tillbaka till platser man varit förut är alltid ett vågat steg. Det tenderar att aldrig bli samma sak som det en gång var. Så var det nu när jag 10 år senare kom till Fårö med min sambo för att visa upp för honom de vidunderliga raukarna, stora som enorma byggnader, kraftfullt resta uppifrån stenstranden. För så mindes jag dem. Ifrån den gång jag och mina kära väninnor var där på någon av våra sköna singelresor. Nu upplevde jag dem små. Och inte fullt så imponerande. Givetvis vackra. Vilda. Och när solen äntligen bröt igenom molnen precis lagom till vi hittat fram till "rätt" raukar,som jag skulle visa sambon, så fick jag faktiskt tillbaka lite av den känslan jag hade då. Tänk vilken betydelse solen har.
Ett dygn avslutade vi sedan i Visby. Då var Gotland på sitt allra bästa humör. Solen stekte de små gränderna heta. Vi svettades på cafét med sina dignande rosor och klematis. Precis som jag mindes det faktiskt. Bratsen festade nästan sönder hamnen och vi kunde inte annat än att titta på och fnissa. Kvällen var ljum, och full av sommar. Alla dessa festande tonåringar med både upplevda och besvikna drömmar. Vi överhörde en dyster 17åring som lagom drucken vid midnatt, gick med sin mobiltelefon tryckt mot örat och snyftade till någon på andra sidan etern: "Ja men hur bra har det här 2000-talet egentligen varit. Va? Jag går här i min ensamhet"...
Visby är som inget annat i Sverige. Så mycket sommar. I Sverige men ändå som utland. Underbart.

Gästspel i Halmstad

Vi avslutade Göteborgsdagarna med ytterligare en våldgästning hos andra av mina gamla vänner i Götet som för övrigt blev en fantastiskt mysigt dag,kväll och natt. Västkusten bjöd äntligen på sitt absolut bästa väder och sommaren var plötsligt tillbaka. Båttur med salta stänk i håret, bad i flera vikar med tillhörande paddlande och oroligt flackande blickar av rädsla för brännmaneterna. Jodå, de var där. Många! Äntligen en kväll där man kan sitta ute i den varmfuktiga, ljumma, sommarluften utan minsta kyla. Filtarna kom först fram många timmar senare, när kvällen övergått till natt och snarare gryning. Underbart!
Vår turné drog sen vidare till Halmstad igår. Gjorde ett stopp på Tylösand. Något jag aldrig sett men haft många bilder om. Lite av en besvikelse faktiskt. Sambon som varit där förut stod med ett vemod i ansiktet och grubblade på vad som hänt. Stranden var sig inte lik. Mycket smalare. Mindre sand. Betalsolstolar. Gessle, ditt hotellkomplex imponerade inte heller faktiskt.
Väl inne i stan blev det en snabbrepa på den lilla gågatan, för att sedan hämta upp den optimala sommarkvällsmaten. Pizza, läsk, godis och chips och bunkra upp inne på hotellrummet framför Allsången och Barnaby.
Min sambo tittade ut på kvällsolen och undrade om det var nåt fel på oss som låg där inne på hotellrummet.
Det är väl det som är semester!? svarade jag.
(till historien hör att vi under den härliga sommarnatten igår sovit mycket begränsat antal timmar och konsumerat ganska många glas vin..)
Idag bär det vidare av till östkusten och Gotlands sköna vyer.

En snigels tålamod

Nu är vi på våran veckoturné ifrån östkust, till västkust och tillbaka till östkusten igen. Har spenderat helgen hos vänner i Frillesås utanför Götet och njutit av god mat och dryck, snusat på 3 mån underbar bebbe och bara varit tillsammans. Jätteskönt.
Har funderat över hur det här med småbarn delar upp världen i två. Vi som varit med om det, och vi som står utanför och tittar på kalaset som en annan god vän uttryckte sig. Som en hemlig klubb, som alla ser på varandra med hemlighetsfulla, lite himmelska leenden i ett nästan övernaturligt samförstånd över hur det är att få första leendet. Första pussen. Första natten.
Är inte hela livet fullt av dessa saker som delar oss i två? Oskulder/invigna, par/singlar, gifta/ogifta, jobbande/arbetslösa, barn/barnlösa...och många fler. Skumt egentligen. Som vi alla vill para ihop oss till en klubb för att känna oss trygga och dela.
Utanför kalaset är det i det här fallet, fullt av längtan. Otålighet. Önskan. När ska det hända mig? När kommer den där konstiga känslan i kroppen som inte går att ta fel på?
Stod och pratade med min kära väninna och tittade samtidigt förslött på en svart snigel som verkade just påbörjat sin resa över den oändliga altanen. Hans rörelser så små, så långsamma att de knappt går att se med blotta ögat. Det är väl som att lägga en flaskpost i Atlanten ungefär. Kommer han att komma över under natten? Förvånande nog kunde jag sen konstatera en knapp halvtimme senare att han faktiskt kommit halvvägs! Med dessa små små microrörelser har han skapat ett sånt resultat på relativt kort tid ändå. Tänkvärt..

Ack värmeland du sköna..

Semestern äntligen här, och jag är nyss hemkommen ifrån några dagar uppe i de Värmländska skogarna. Där regnet hälsat på oss varje dag, mer som en väntad gäst än tvärtom. Där sjön ligger vidunderlig nedanför stupet som vi kan blicka ut ifrån den lilla släktstugan. Där tystnaden vilar på många sätt. Radioskugga och internetfrånvaro gör en självklart okontaktbar. Men de är också som människorna blir små och tystare av närvaron av de stora, gigantiska träden som med sina lätta rörelser sprider ett sus över dalen, ängarna och ända ned till sjön.
Jag sover alltid som en stock där i den lilla friggeboden som luktar trä och sommar. Det är som det är meningen där på nåt vis. Vi äter och sover. Glider ut med båten i det strilande regnet och gör ett försök att locka upp gammelgäddorna ifrån vassen. Misslyckat. De står väl där i sin vass skreva och skrattar åt oss. Vi storstadsbor som mer sitter och duckar för varandras svischande krokar ifrån kastspöna som ibland bara hamnar en meter ifrån båten sådär. Tar en tur in till byn och summerar med två frågor:
Ser alla Hagfors bor ut som Jimmy Jansson? Och vad gör man en regnig fredag på byn, mitt i juli, när de få bilar man överhuvudtaget ser är utanför Pizzerian?
Ändå borde jag veta, jag som bott just sådär, i en annan by i motsvarande storlek - Löttorp..

Nedräkning

Tisdag...3 dagar kvar. Plötsligt så kommer tröttheten smygande. Dagarna segar sig fram. Jag tittar på klockan. Tittar i min kalender. Vilken dag är det egentligen? Är det verkligen bara tisdag? Semesterlockelsen. Längtan. Precis som julafton när man var liten. Snart ska jag ut på grönbete. Jippie !

I avdelningen nonchalanta jobbsökanden träffade jag idag på en ny kategori. Tuggummituggaren! Allvarligt ?

Semester som vuxen

När det gäller semester så kan det kännas som om man aldrig blir vuxen.

Hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Jag pratar om ens föräldrar. Eller i mitt fall min mamma. På något vis förväntar dem sig att allt var som det var när man var liten.

Allihop samtidigt. In i samma hus. Det är bara det att nu är vi liksom några fler. Inte bara vi tre kära syskon, utan våra familjer, barn, bonusbarn och kanske en och annan kompis på det.

Men ändå så vill hon gärna samla ihop oss under samma tak. Det är klart vi ska äta middag tillsammans allihop. Visst förstår man henne. Vi ses inte så ofta när vi bor 50 mil ifrån varandra. Och så under 2 ynka veckor så är vi allihop där. Alla hennes kära barn. Det är här det börjar göra ont. Hjärteont. Man vill så gärna att alla ska vara lika nöjda. Alla ska vara glada.

Ibland kan jag känna själv att jag önskar att jag var 14 igen och där på sommarlov. Pannkakor till lunch. Strandkaffet på bryggning till tonerna av Evert Taube som strömmar ut ur högtalarna. På kvällen kanske grillning med kusinerna. Men idag har man andra behov också. Att få rå om sig själv och sin egen familj. Att träffa sina syskon, och umgås med dem.

Det svåra är också när viljan och orken inte går samma väg för henne. Tiderna har förändrats. Barnen sitter inte som små ljus, vi kanske inte går till samma ände av stranden som vi gjorde när vi var barn, vi äter kanske inte middag på samma tid.

One big happy family är idyllen man strävar efter. Få säkert upplever. När man själv blivit mamma, och mamma blivit mormor så är det svårare. Mycket svårare.

Ålderstecken ?

Vissa saker undrar jag om det är ett ålderstecken eller helt enkelt bevis på hur klok, mogen och livserfaren jag blivit.

Som tex hur illa det blivit med dagens arbetssökande.

- Ja hej, jag ringer med anledning av att jag tagit emot din jobbansökan.

- Eh, ja, hej.. (barnskrik och annat stök hörs i bakgrunden)

- Ringer jag och stör?

- Ja, faktiskt. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

- Ok, ja men då kan du väl ringa upp mig när du har tid då.

- Ja, eller om du kan ringa upp mig imorrn eftermiddag. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad ska man säga? Jag minns själv alla de gånger man suttit där och väntat på att den förhoppningsvis blivande arbetsgivaren skulle ta upp luren och ringa. Man studsade ju nästan fram orden. Självklart släppte man allt man hade för händer. Självklart passade alla tider man blev föreslagen oavsett om mamma fyllde 50.

Vad hände?

Att tisdagskvällen numera är helig framför tv:n från kl 20, är en annan sak att fundera på.

Allsången följt av Barnaby.

Men det är väl ändå bara ett optimalt sommartecken ?

Årets andra..

kom redan ikväll. Krävdes lite mer beslutsamhet och lite mer mod än igår. Men eftersom jag äntligen tagit mig ut på den mycket efterlängtade joggingrundan, som även den krävde sin vilja av sten, så kunde jag helt enkelt inte låta bli. Känslan i kroppen, i huden, när man kommer upp ifrån vattnet med blodet rusande och chockskadade muskler är helt oslagbar. Sprittande glädje. Jag är stark. Jag lever.

Årets första !

Bad har gjorts ikväll vill jag meddela. Helt underbart. Inte isande kallt, vilket säkert innebär sisådär 18 gr. Kycklingsallad och ett glas rosévin vid bryggan, till nybadad hud. Mums.
Att sen får avsluta kvällen med att småpåta i rabatten. Känna sötman bland blommorna. Lavendelns sköna krydddoft. Ljummen luft. En rätt orädd koltrast gjorde mig sällskap och märkligt nog sjöng den i takt med att den faktiskt samlade kvistar och verkade boa till sig ett bo i vårt träd. Har nog läst nånstans att vissa fåglar faktiskt hittar sina partners senare än andra. Det kanske finns ett slags nätdejting för singel fåglar...?
Tonsvalorna svirrar. Det är verkligen sommar.
Lycka !

Midsommar kom, gick och segrade..

Tack och lov att det är en fredag i alla fall. För att göra en lång historia kort som min mamma alltid brukar säga, men aldrig göra.. Det blev en härlig mix av ofantligt mycket och god mat, med tyngdpunkt på det bästa av allt. Sillen. I alla dess former. Men trots min svaghet för gucksillar, dvs västkustblandningar med rom och annat gojs, så är en klassisk matje med rödlök,gräddfil och gräslök rätt oslagbart. Ölandssnaps förstås. Min hemliga blandning. För alla utom de få lyckligt delgivna. Jordgubbar. Plocka blommor på ängen. Resa midsommarstång minsann. Och dansa! Det var inte igår man gjorde små grodorna. Galen sexkamp, absolut mest roligt för oss vuxna med sjuk tävlingsinstinkt. Allt värre i takt med alkoholintaget. Grillning med eftersittning till tonerna av en gitarr och vår aldrig så sköna allsång. Ungdomarna (!) med småbarn bad oss sänka musiken framåt småtimmarna. Kvar blev vi ute på verandan, med ett allt svalare rödvinsglas, och bevittnade det aldrig sinande magiska midsommarljuset över ängen.

Det enda som tar ned vuxenpoängen något från ovan beskrivning är kanske graden av spillror jag och min kära sambo var dagen efter. Lika ynkliga som vädret med ett strilande regn i jämn takt med våra snarkningar i soffan.

De förbjudna orden

Dagen före midsommarafton. Känns lite som dan före Dopparedan det här med. Fast bättre. Utan så mycket måsten, och panik med klappar och mat och allt det där andra. Lite trevligt småpyssel bara. Ute luktar det sådär sött och fuktigt. Sommardoften. Den magiska doften som skapar pirr i magen. Förväntan. Hopp. Äventyr. Allt i en stor bukett.

Det är bara det att man har knappt hunnit känna in det. Precis som alltid. Fast jag är glad att jag la märke till de otroligt vackra grässtråna igår. Gräs är verkligen fantastiskt vackert. Så många olika varianter och färgnyanser.

I år trodde jag faktiskt att jag skulle slippa ifrån de där orden. De förbjudna. Men så händer det, redan i morse på morgontv. Den farbroderliga metrologen ser allvarlig ut. Mustachen hänger. Och så säger han det bara-

"Nu vänder det". "Från och med nu går vi mot mörkare tider"..

Det borde väl ändå vara straffbart ?

en sjuk sport

Dagens gåta.

Vad är det som du aldrig kan lära dig nog om, och som på alla nivåer, kan göra dig skogstokig? Som innehåller minst lika många felkällor som sandkorn på sandstranden. Och som kan få dig att vanka runt upp på berg, in i skogar, ner i dammar och ner i grusdiken, i timmavis ? Allt i jakten på att få uppleva den där riktigt sköna känslan. Känslan av det perfekta slaget. Ljudet som svischar och känslan i kroppen. Du vet att det kommer att bli bra.

Mmm-just det golfen.

Till saken hör att jag aldrig tränar, alltid åker dit och hoppas att jag bara ska ha den rätta känslan i kroppen helt enkelt. ungefär som jag kan få känslan att idag är det en sån dag som jag kommer att vinna på trisslott, om jag bara köper en. Och då gör jag det. Men jag vinner aldrig.

Att jag som ligger runt 30 i hcp spelar med en golfgalning med 0 i hcp och vi kunde båda konstatera att vi hade en katastrof runda bägge två. Då kan ni ana ungefär hur det såg ut.

För 2 veckor sedan var jag på väg mot 20. Idag var jag en komplett nybörjare.

En sjuk sport helt enkelt.

Konsten att slappna av utan att tänka på det

Ungefär så beskrev min akupunktör det idag. Easier said than done kan man väl säga.

Stress sitter i huvudet, som sätter sig i kroppen, som gör att man får obalans. När man blir medveten om det och försöker göra nåt åt det börjar man tänka. Tänka på att man ska slappna av. Tankar som kan bli måsten. Som sätter sig i huvudet. Som sätter sig i kroppen..

Moment 22, var ordet, sa Bull.

Befrielse av dåligt samvete

Äntligen vågade jag mig dit igen. Det var 2 år sedan, och som vanligt faktiskt så var jag övertygad om att tandläkaren skulle få den där allvarsamma tonen och säga "oj oj, här har vi en del att göra..". Det är konstigt att jag blivit mer rädd med åren. Undrar om det har att göra med att min mamma trummade i mig att man bara inte skulle ta bedövning. Det var mycket värre än själva borrandet sa hon alltid. Och jag tyckte inte att det var så hemskt förfärligt tror jag inte. Inga spännrämmar behövdes användas, tror faktiskt inte ens att jag grät nån gång.

Men ändå, än i dag, gör det där ljudet av instrumenten, att jag får kalla kårar. Och den där spiralliknande slangen som man får ha i mungipan och vattnet som sprutar då och då gör inte att man känner sig bättre till mods direkt.

Och då var det ändå bara putsning idag. Sen fick jag gå. Jippie! Ett helt år to go.. Det kan bli två kanske..

Överkonsumtion av rom kom

Oj oj vilken nostalgi..

Med ens minns man benvärmarnas och långtröjornas tid med skärp i midjan och bara strumpbyxor under. Vänta nu, jag refererar inte dagens modetips i Elle. Skrämmande nog är ju allt det där hot stuff igen, och självklart fast man länge inte trodde sina egna gamla erfarenheter, så kom det en dag när man tog på sig tightsen under tunikan..Bara benvärmarna som inte överlevde sen 1984.

Fick samma ryskänsla nu som då. Ni vet slutscenen när hon släpper loss inför den snipiga juryn och får dem att att gunga i takt med fötterna. Pojkvännen och hunden väntar utanför med rosor och till min förvåning tåras mina ögon lika mycket nu som då.

För säkerhetsskull följde vi upp den rullen med en hyrd nyare variant i rom kom hyllan. 4 par, båda breakar och på slutet blir det total återförening- a la Crocodile Dundee när den ena killen står i ena hörnet av folkmassan och kvinnan i den andra. Alla undrar om de ska få varandra. Ska de bli happy end. Och man känner stockningen i halsen.

Vad ska jag säga till mitt försvar?

Det bor en starlet flicka i mitt 35 åriga sinne. Jag är en sucker för att överdosera romantiska komedier ibland.

All heder och kärlek åt min man som stannade kvar i soffan.

"What a feeling.........."

Grymma moder natur

Nej jag menar inte alla klimatförändringar av allsköns slag som man förmodligen kan skriva ansenliga spaltmillimetrar om.

Jag pratar om de grymma djuren som bebor vår jord. Eller som vi vuxna sådär myndigt brukar skrocka till barnen om. "Inte vara ledsen lille Kalle, för den lilla fisken som du hittade död på stranden. Det är naturens gång förstår du.." Mm. Visst.

Under den senaste veckan har jag bevittnat två numera mycket läskiga djurarter. Mordiska och lömska. Sköldpaddan och Truten.

Vem kunde tro att de där små långsamma varelserna, som man sett kämpa för att i ultrarapida rörelser gräva ned sina små ägg i sanden för att skydda sina blivande ungar ifrån allsköns faror, själva skulle visa sig ha så mycket mord i sinnet? Fick med egna ögon vara vittne till detta vid ett besök i den utländska djurparken. Där simmade de små huvudena omkring i vattenytan. Dammen var full av dem. Märkligt nog var den också full av små yra, pipande nykläckta ankungar. Eller dunbollar som de mer ser ut som. Så gulligt att de simmar där tillsammans tänkte jag. Men då ser man plötsligt en ankunge som sakta men ändå märkbart okontrollerat dras iväg åt ett annat håll, än den försökte simma. Långsamt. Neråt. Under vattenytan. Kampen när den försöker ta sig upp till ytan och till kanten av dammen. Mammans hjälplösa cirklande och oroliga läten men som sköldpaddan verkar vara totalt likgiltig för. Jag och bonussonen funderar på att kasta sten på sköldisen. Men problemen var två. Inga stenar till hands, och förmodligen hade vi blivit utslängda med fötterna före. När det lilla dunhuvudet försvunnit för andra gången vände jag ryggen till och gick därifrån. " Det är naturens gång", säger den 10åriga kusinen till mig. "Du äter ju kyckling" "Jo, men den är död då", försöker jag. "Tycker du han skulle grillat ankungen först",menar du?

Så idag kommer nästa grymhet. Äter middag som bäst när ett gäng måsar plötsligt skriker till och flaxar ned utanför vårt fönster. Slänger upp en blick och ser att det ser ut som någon kastade ned något ifrån luften ovanför just som de skrek till som bäst. De fightades ordentligt. Grannen har slängt ut bröd, tänkte jag först. Men såg sen att det var något luddigt som låg där i gräset. Är det en mus? Nej, säkert en ankunge. Jag måste ut och ingripa. När jag stolpar ut i gräset flyr de bråkandes måsarna och trutarna hals över huvud. Kvar i gräset ligger den. En liten, inte större än en tennisboll. Lever den? Vilken sort är det? Ja, nu reser den sig upp sakta efter att ha legat på magen mot gräset. Som i ett rejält magplask. Den sitter och darrar, vilsen, i gräset. Vad göra??

Ringer min allt i allo konsult och mitt livsorakel. Pappa. Han guidar mig fram till slutsatsen att det nog är en måsunge som någon trut försökt äta upp men som blivit tillräckligt störd av de jagande måsarna för att tappa den i farten. Lösningen- den enda lösningen, blev att ta upp den försiktigt med handskar. Lägga den i en hink och bära ned den till viken nedanför. När jag satte ned den i vattnet simmade den rakt ut i fjärden. Ruskigt ensam. Ovanför svävade spejande, oroliga måsar. Någon var framme och pickade den i huvudet, och det fick den att lyckas ta sig upp till roten av ett träd, där den nu satt, kamouflerad och darrade i ett försök att undkomma dess alla fiender av olika slag. "Nu har du gjort vad du kan" försäkrade pappa mig om. "Resten är naturens gång". Mm. Jag vet. Jag önskade den tyst lycka till och gick därifrån.

Mitt livsorakel och jag enades sen om att krokodiler och andra rovdjur, som dränker sina byten medan de håller fast dem, är bara medelonda. De gör vad man kan begära av dem.

Mest godkänt får lejon som på bara några sekunder stryper sina offer, innan de hugger dem i stycken.

Värst och ondast av dem alla, är hyenorna, som inte klarar av att ha ihjäl sin mat på annat sätt, än sakta rivande, slitande och bitande. Plågsamt och långsamt. Ondskefulla djur helt enkelt.

För att inte tala om hur fula de är.

Skolavslutning - del 2

Först så är det så otroligt bekant. Förväntansfulla barn. Flickorna i klänningar som föräldrarna tycker de ska ha, dagen till ära. Pojkarna i ny t-tröja, skjorta, en hade faktiskt nästan lite tragiskt nog en slips. Själv var jag förstås som vanligt en aningen sen, så jag såg bara någon annan sent inskyndande pappa med sina mindre barn i släptåg, som han snabbt schasade in i kyrkan. Kom nu. Det börjar ju snart.

Skolavslutning. Del 2. The return of the parent. För nu är man där igen. Efter alla dessa år. Fast nu har man förflyttats ut till bänkarna utmed väggarna, där man sållats till föräldraskaran. De med de stolta ögonen, sagolika leenden och fullt redo med kamerorna.

Första sångerna som de minsta barnen sjunger med sina möss lika röster reser det första bekanta håren, och får mig att känna en tår i ögonvrån. Den handlar om sol och sommar, och de gör små rörelser till. Så sött att det nästan gör ont. Idas sommarvisa kommer sen, och då kommer även jag själv på mig att stå där med just det där leendet. Och de är som att falla tillbaka in i barndomens alla skolavslutningar. Sorgliga avsked i luften. Vänskap som sätts på paus eller stängs av. På en och samma gång total lycka och högtidlig sorgsenhet. Hinner känna knottrorna på armen innan jag väcks på min memory lane.

För plötsligt är det dags för 3:orna att sjunga sitt bidrag, och jag höjer ögonbrynet när de stämmer upp i "Sommartider". Ja just det, Gessles landsplåga. Oj, vad moderna de blivit tänker jag. Den följs av 2-3:ornas "Jag går och fiskar" och sen är det dags för 4:ans "Sommaren är kort"

De skulle de anat Gessle och Ledin när de plonkade ihop de där trallvänliga visorna. Att de skulle förändra något så stort, traditionellt, heligt och ja- svenskt. Som skolavslutningen.

Det är dags för 5:ornas farväl. De ska byta skola till hösten. Tillbaka på minnesvägen. Jag nynnar den i skallen. Det var i och för sig i nian, men vi var nog bara än värre sentimentala då tänker jag.

"Nu är den slut. Den tid som vi haft. Den tid som vi varit tillsammans. Kanske vi ses någon gång, någonstans. Så därför just nuuuuuu- farväääl"

Många år efteråt kunde jag plocka fram den i huvet när jag hade lust att fälla några tårar.

Men krasch så har jag bryskt ryckts tillbaka till nutiden igen. För ur högtalarna i kyrkan väller tonerna till en annan, för all del, mycket välbekant låt. The final countdown.

Ironiskt nog när den väl ebbat ut, får de avgående eleverna varsin ros. Orgeln tar i till sprickfärdighetens gräns, i inledningstonerna till den så otroligt efterlängtade " Den blomster tid". Rysprickarna kommer så äntligen tillbaka på armen. Jag minns den starka känslan i hela kroppen som igår. Minns också hur svårsjungen den sången egentligen är. (Varför så hög tonart?) Jag är en av få föräldrar som sjunger ser jag också. Bredvid mig är de mest saliga leenden.

Så tågar vi ut bland alla de yra barnen som smågnabbas och fnittrar med varandra. Föräldrar som ler. Kramar som utdelas till fröknarna.

Precis som det var då. Fast ändå inte.

Syrenerna är för länge sen utblommade.