konsten att inte ta ansvar

står högst upp på min att lära mig lista. Hur gör man? Jag har kommit till den nivån att jag tar ansvar för allt. Och då snackar jag inte om det jag får betalt för att ta ansvar för. Utan mer allt det jag inte får betalt för. Eller snarare som jag betalar dyrt själv för. Att folk i min omgivning ska gilla varandra. Familjen, oj oj oj säger jag bara. Mamma. Ett kapitel för sig. Julen. Att katten ska må bra hemma. Att katten inte ska väcka hela familjen på natten. Att styvsonen ska utvecklas rätt i skolan. Just nu där jag sitter på ett café och bredvid mig utspelar sig ett mycket stelt konstigt samtal mellan ett par som gör att jag får kalla kårar utmed ryggraden och vill bryta in och hjälpa till. Jag vet. Jag ska söka hjälp...

Hösten as its best

I lördags var verkligen hösten så bra det bara blir. Klarblå himmel, stark sol och hög, krispig, energivande luft. Vi gick omkring ute i skogsområden kring Kaknästornet och sög in den daggfyllda höstdoften. När solen lyser upp de klargula löven på träden ser det helt magiskt ut. Som om jag hade ett extra färgfilter på. Det fina vädret till ära passade vi på att ta en titt på Stockholm på 155 meters höjd. Det är faktiskt klart imponerande. Vi tänkte på den dimmiga utsikten ifrån Empire och kunde konstatera att vi måste åka tillbaka när det är fint väder helt enkelt! Tillbaka nere på marken gick vi och sparkade löv i ridgångarna. Allmedan lillkillen muttrade om vi inte var framme snart medans han gick som ett fyllo från sida till sida. Djupt inne i snowboardspelet på mobiltelefonen. Oktoberlycka!

Från 3 veckor till 70 år

Så har vi varit i Lundastaden och firat av pappsen som hunnit blivit 70. Mäktig och ansenlig ålder på ett sätt. Inte alls så gammalt på ett annat. Bilden man haft av olika åldrar har onekligen förändrats i takt med ens egen ålder. Kanske inte helt oväntat. Förr var man medelålders vid 30, tant vid 40 och vid 70 snackar vi gubbe/gumma med keps och grå kappa och kutrygg. Nu är man ju nästan tonåring vid 35, en kvinna i sina bästa år vid 40 och vid 70, tja en mogen man. Men det var ändå lite ödesmättat att pappa bjöd oss alla på påkostat 70årskalas. Han som alltid flytt alla kalas där han själv är centrumfiguren. Det var som om han ändå ville ha gjort den en gång. Och ur det perspektivet är 70 års dagen förstås ett bra tillfälle. När vi satt där alla samlade från 3 och 5 veckor gamla kusinerna till pappa själv så infinner sig den där stora känslan av hur overkligt fort livet ändå går. När pappa berättar om sin uppväxt som vild illbatting på Essinges gator så kan jag inte ta in att det är 60 år sedan. På så många vis är det ju först nu man lärt känna varandra. Jag tittar på nyföddingarna och inser att deras liv bara korsas med sin farfar och morfar under så kort tid. Deras resa har precis börjat. Var den ska ta vägen står i stjärnorna. Det är så mycket jag känner att jag vill tacka honom för. Det var svårt att få fram i ett kort tal. Alla dessa oändliga timmar av telefonterapi min pappa stått ut med genom åren..Förmodligen är han en av Telias största kunder. Han får lätt min bragdmedalj alla kategorier. Aldrig har så många haft en person att tacka för så mycket.

Ett misstag gör man ofta flera gånger

Oh ja visst är det så. I mitt fall kan jag räkna upp många exempel på denna tes.
1. Mina otaliga inköp av praktiska, oantastligt effektiva, träningsredskap ifrån TV-shop..
2. Bokklubbar. Jag går med nu för att få den där pläden, väskan, smycket eller vad det nu kan vara och dessutom en hög snygga böcker för en spottstyver. Sen säger jag upp medlemskapet direkt....
3. Impuls besök hos okända frisörer. Alla som känner mig väl har nog hört mig berätta min mardröms historia från säkert 10 år sedan, när jag med ett långt hårsvall på tillfälligt besök i Stockholm trippar in på första bästa hål i väggen som har en frisör skylt ovanför dörren. Toppa bara, säger jag. 1 timme senare kommer jag ut med en tuperad hockeyfrilla. Jag grät i timmar och svor på att aldrig begå det misstaget igen. Det höll till igår. Blev bara så innerligt trött på solblekta toppar och råttfärgad hårbotten så jag bestämde mig att nu får det vara slut. Och med en mycket stark drivkraft i otåligheten så bestämde jag mig för att det då handlar om att göra det idag. Givetvis var min gamla frisör upptagen, men upptäckte då att det finns recensioner av frisörer på nätet. Valde ut en som fått bra kritik för sin skickliga och trevliga personal. Fick tid direkt efter jobbet. Perfekt. Upplevelsen blev tyvärr tydliga kommunikationsproblem och en känsla av att det ville ha ut mig därifrån för att kunna stänga så fort som möjligt. "Ville du bli klippt också?" "vill du att jag fönar, eller räcker det med bara torkning"? Kan bara konstatera att det finns en anledning till att en frisör tar halva priset jämfört med en annan. Det är ett val man måste göra. Vad är det värt att riskera hockeyfrilla?

Rapport från framtiden

Eftersom jag i den närmsta kretsen är omgiven av vänner och familj med nyfödda härliga bebbar som talar mycket om småbarnsträsket med kolik, kaskadkräkningar, blöjeländet, amningskupor och annat som gör vardagen till guldkant, så vill jag bara ge en rapport från era framtida vardagsliv. I helgen hade vi förmånen att ha besök av vår lilla killes kusin, vars föräldrar var bortresta. Mysigt och trevligt förstås. Han ska på hockeyturnering på lördag, sa hans mamma. Jaha ja vad kul. Inga problem vi skjutsar honom. Den börjar kl 07.30! På lördag morgon alltså. VAAA skrek sambon och jag i kör. Vad menar du? När är den slut då? Ja sådär vid 19 tiden! Det finns alltså föräldrar som sitter på fullaste allvar i en svinkall ishall en hel dag. I princip VARJE HELG !!! Inte ens en bandyportfölj hjälper då kan jag säga. Nu hade vi turen att den här turneringen var på bilavstånd så vi kunde faktiskt åka fram och tillbaka. Eftersom vi därimellan skulle klämma in; vår killes kalas som han skulle gå på, presentköp till kalas, familjeteater med svärmor. En middag senare satt vi som två trötta lik i soffan, och längtade efter sovmorgon. Skönt söndag imorgon. Ja fast eftersom de pigga barnen likt katten Sally vaknar kl 7 och vill spela TV spel, och snart nog blev hungriga för frukost var det bara att kliva upp. Ett halvkilo köttbullar till lunch senare, och stor termoskaffe kokat var det sen bara att ge sig av till lillkillens fotbollscup och några timmars korvgrillande, saftblandning, fotografering och tutande hejarop. Puh! Så till er alla småbarnsföräldrar jag har i min närhet som med tunga ögonlock inväntar lugnare tider framöver har jag bara två saker att säga:
1. En blöj och amningskrävande bebbe som ändå somnar kl 7 har sina fördelar.
2. Varning för hockey!

Hur enkelt är det att lura människan?

enkla marknadsföringstrick. Tänk att det faktiskt funkar. Fars dag, mors dag, kvinnornas dag, semmeldagen och den mest haussade och värsta av dem alla - Valentines day. Då alla singlar förvandlas till bittra Bridget Jones, som sjunger All by myself i en låtsasmikrofon. Bara för att vi har lurats att tro att ALLA just den dagen som har en käraste ska ut och pussa på varandra så att alla andra ser.. Och nu då Kanelbullens dag. Jojo. Dagen då vi "får äta så mycket bullar vi bara vill". Kanelbulls test. Följt av en notis om var du hittar den optimala GI-bullen. Och vi går på det. På mitt jobb bullades det till både morgon och eftermiddagsfikat. Flera grupper hade köpt till varandra. Själv bojkottade jag det hela med att istället ge efter för eftermiddagssuget och köpte en McFlurry. Mjukglass, chokladsås och Daim. Mmm. Och på lördag är det Smågodiset dag i fall ni undrar. Det är det varje lördag hos oss.

C'est la vie

25 gr och sol proklamerade DN veckan före. Perfekt. Linne och korta jeans. Kanske en sjal ovanpå ifall det blir lite kyligt. Vi landar på onsdag kväll vid 21 tiden. 9 gr och isande vindar! Vi hittar fram till hotellet med den nästintill oförståeliga arab/fransmannen i receptionen. Röken pyr ut tjockt innefrån hans bås,och vi kan bara le åt skylten med rökfritt som ändå möter oss i entrén. Rummet var litet och sängen som en vattensäng i hängmatteformat. Inte optimalt när vi inte riktigt väger lika mycket sambon och jag. Men Grand lit ska man ha ur romantiksynpunkt. Jojo. Men vi får underbara dagar. Trots heldagsregn. Vi går i historiens spår från Triumfbåge till Napoleons grav. Via MonaLisa, Nôtre Dame och Latinkvarteren. In i hallarna. Varför har jag inte hittat dem tidigare? Som att komma i shoppinghimlen! Kartan i handen och mumsande på baguetter. Precis som det ska. Gäster i det underbara franska kvarterslivet där varje vara har en egen butik. Så fjärran ifrån vår trista praktiska svenska stormarknadstrend. Fredag kväll på Moulin Rouge med klonade rätt uttryckslösa kvinnor med bara bröst. Jag tror faktiskt de hade mer energi och utstrålning förr, fast de förmodligen hade det betydligt sämre. Utan uttryck var också juniortjejerna som gjorde sin egen show på intill liggande barer..
Sista kvällen satt vi under Eiffeltornets magiska nattljus mot Parishimlen. Skimrar i grönt och gult, och en gång i timmen blixtrar det som ett tomtebloss under 10 min. Miljöaktivisternas plåga. Turisternas längtan. Det fanns en annan längtan också. Den av mig påhittade känslan av att det var nu det skulle hända. Tyckte alla tecken fanns där. Önskan om nattpromenad och att köpa cigarrer att sitta och mysa med. Fingrandet i fickan hela tiden. Den stora frågan skulle komma.
Men ett dygn senare landade Starlet flickan i verkligheten igen. Betydligt ömmare i trampdynorna efter flertalet avverkade mil. Något uppfräshad skolfranska. 2 par nya stövlar i väskan. Ingen ring på fingret.