Höstlov i värmen

Vi är på höstlov i värmen på Cypern. Mannen behövde åka ner och jobba en sväng igen, och jag kan tänka mig rätt mycket sämre sätt att spendera en vecka i slutet av oktober än här. På ett varmt, fuktigt och ja, REGNIGT Cypern. De har ungefär 10 regndagar per år här, och nu har vi redan upplevt 2 av dem. Ute blixtrar det och åskar för fullt, och när regnet väl kommer väller det över på alla håll på gator och torg. Av förklarliga skäl verkar alla vara överraskade. Bargatorna töms på de turister som vågat sig ut. Barägarna fäller ner sina vindskydd. Vi sitter inne i lägenheten och kurar. Spelar kort. Myser och umgås. Ett lugn råder. Som hemma. Fast borta. Härligt.

Olika åldrar

Hon hade kastanjebruna mörka, plirande ögon. Snälla, pigga och vakna. En klassisk pälsmössa och brun kappa. Hon såg ut på det där sättet man önskar att ens farmor eller mormor ser ut. De satt och samtalade med varandra, hon och en yngre man bredvid. Bussen krängde och svängde. De stod människor överallt i gångarna, och den arga, lätt stressade busschauffören skrek med jämna mellanrum ut att vi måste flytta oss ifrån dörrarna. Hon satt och berättade för den yngre mannen om hur det var när hon hjälpte en yngre lärarkandidat som ville bli precis som hon. Hon ville lära sig svenska språket och studera till lärare i svenska och svenska för invandrare. Hon bad att få komma och läsa för mig en gång i veckan. Ja, det fick hon förstås tänkte jag, och trodde aldrig att hon skulle orka det. Men det gjorde hon, och tänk hon blev lärare sen precis som jag. Den yngre mannen lyssnade uppmärksamt, tills nästa hållplats då han var tvungen att gå av. De vinkade glatt till varandra. Bussen krängde vidare. Barnvagnar studsade omkring. Stressen låg i luften i bussen. Men hon satt lugnt kvar, tittade ut genom fönstret, och jag kunde ana att hennes tankar kanske gick till hur livet har förändrats i Stockholm sen hon var ung. Tänk vad spännande det hade varit att höra mer om det.
Kontrasten blev enorm när jag några timmar senare satt hos frissan, och lyssnade till den ungar frisören, som klippte sina kompisar på löpande band. Långa tunikor, med skärp i midjan, blonda hårsvall, och tights.
Vadå, var det du som började skicka sms, med Puss ?
Nej, jag skrev först- HEJ. Sen skrev han tillbaka, HEJ, Puss.
Nähe?
Jo.....

Gråtfärdig

I morse var jag helt gråtfärdig när jag klev upp. Oklart varför egentligen. Visst, jag hade sovit dåligt, då Noel vaknat oftare än vanligt under natten. Jag var kanske fortfarande trött sedan helgen som gick i festandets tecken. Eller var jag bara ledsen sedan gårdagkvällen då sambon och jag hamnat i ett onödigt tjafs som la en bestående tystnad över kvällen. Vet inte vilket det var. Men jag kände mig genuint ledsen. Medveten som jag är om mig själv på ett annat sätt nu förtiden, så tänkte jag på det ändå. Att jag måste försöka styra om mina tankar, och inte hamna i det där tänket att dagen liksom jäklas med mig. Typiskt, nu missade jag bussen också. Jäkligt kallt är det dessutom. Sen kan det där fortsätta hela dan. En enda negativ loop. Jag vet att det handlar om mitt sätt att förhålla mig till nuet. Det kändes som ett krig inom mig. Men i morse vann helt enkelt den negativa, tycka synd om mig själv känslan. Fram till lunchen. Då jag fick träna. Som kroppens egen medicin. Eftermiddagen gick i ljusets tecken. Tack och lov.

Att göra det

I fredags var jag med jobbet och lyssnade på den smått världsberömda, Brian Tracy. Mannen som liksom många andra, har jobbat sig upp från botten upp till toppen genom livet. Idag när han är drygt 70 står han obehindrat och pratar, engagerat, entusiastiskt, helt utan manusstöd, inga bilder. Ingenting. I 2,5 timmar. Jag sitter som klistrad. På förmiddagen. När samma sak upprepas i Globen några timmar senare, tillsammans med 5000 andra, har jag tappat fokus lite. Brian också. Men det gör inget. Han säger så mycket klokheter under den här dagen, så att det räcker och blir över. Målet är att försöka ta till sig NÅGOT. Att kanske GÖRA något av det där som man redan vet är bra. Som att skriva ned sina mål. Att skriva ned var du gör på jobbet en hel vecka, och börja stryka. Att sätta sig ned min sin sambo och ett papper. Fundera på var vi vill vara om 5 år. Gammal skåpmat. Visst. Men det som skiljer den lilla gruppen människor mot den stora massan är de som faktiskt GÖR något.

Domedagsdröm

Igår natt hade jag en mycket obehaglig dröm. Vi befann oss på en fest, jag och sambon när det plötsligt ekade ut nyheter ur TVn och radion: En översvämning har skett i Kina. Reaktionen blev lite sådär som det brukar bli lite hos oss svenskar tror jag. Man rycker på axlarna. Det är hemskt. Javisst. Det är ofattbart att ta in. Kanske därför som vi stänger av. Vi vill inte att det ska komma in i vår vardag. Det är skrämmande. Precis så var det i drömmen. Festen rullade vidare i olika små skumma rum. Men så plötsligt en tid senare så öppnades dörrarna, och det kom ut ett gäng män i vita rockar. De ropade till, att vi måste samlas, för att de hade mycket dåliga nyheter. Tystnaden la sig kompakt över rummen. Då säger de: Vi måste meddela att det kommer att inträffa en istid som sprider sig över hela världen. Det jag minns hände direkt efter, var att samtalen började samlas kring hur vi skulle få tag i bränsle. För att skapa eld och hålla värme. Nånstans där vaknade jag. I en varm säng. I verkligheten. Där jag kan skaka av mig obehaget och tänka. Det var bara en dröm. Eller?