6 mån, 2 timmar och 36 min

är han nu i skrivandes stund min lilla sötnos. Ett halvår!!! Hjälp! Vart har tiden tagit vägen? Det är alltså halvlek i hans första år i denna värld. Det är också halvlek ungefär på min mammaledighet. Men jag njuter verkligen på heltid. Jag vet att det gäller att ta vara på tiden. Här och nu. Den oändliga kärleken mellan oss gör sig påmind varje dag. Vi är så otroligt lyckligt lottade som har fått en sånt litet under.
Han har förvandlats ifrån den lilla skrynkliga varelsen som tillhörde en annan värld, till en charmig, envis, stark, oermotståndligt charmig liten kille med evigt glittrande ögon och ett pärlande skratt som jag kan få tårar av.
Han är väldigt lättsövd på dagarna och till kvällen somnar han själv i egen säng. Han äter lite mat, även om gröten är favoriten, och vi kämpar just nu på med att introducera vällingen. Han sitter relativt stabilt. Men kryptendenserna lyser med sin frånvaro. Ligga på mage gillar han inte. Favoriten av alla är att hoppsa runt i sin gåstol. Och han har fått sin första tand. Sin första tandborste. Sin första tandkräm.
Ett halvår. En evighet. Igår.

Erkänd världsmedborgare

Nu har vi fått ytterligare ett kvitto på vår nya världsmedborgare. Noel har fått ett pass! Det ska nämligen ut och flygas om 1 vecka ungefär när vi åker till Italien för några sköna dagar i förhoppningsvis soliga alper.
Ibland kan man bli en smula imponerad över hur utvecklingen går framåt. Det blev jag onekligen när jag för 1 vecka sen skulle lämna in ansökan för pass till lillen. Jag minns med fasa evighetslånga köer, passfotoautomater som det skulle växlas pengar till för att sedan kämpa för att få till en godkänd bild där tillräckligt mycket av örat syntes. Det var rätt segt helt enkelt. När jag nu med en chockerande snabbhet kom fram till kassan, möttes jag av en tillbakalutad kille i 25-årsåldern. Fick snabba instruktioner om att sätta Noel på pallen bredvid. Med enkla knapptryckningar ställdes sedan den dolda kameran in i rätt vinkel, och sedan plockade han fram ett metspö med en skallra längst ut, som han viftade förstrött med framför skärmen. Fortfarande lika tillbakalutad. Men det lyckades. Som på löpande band.
En utveckling i rätt riktning helt klart.

Från cool till iskall

gick det väldigt fort. Bara någon minut tog det. De första dagarna när Noel var magsjuk var jag faktiskt rätt cool. Alvedon kunde kapa febertopparna, och jag hade ännu inte ringt till sjukvårdsupplysningen. Han fick ju i sig mjölk trots allt, även om det kom ut andra vägen väldigt snabbt. Men 4:e dagen blev jag iskall. Jag tyckte plötsligt att han var svagare. Han låg mest i min famn och jämrade sig en del. När han vid ett tillfälle såg ut att somna, så fick jag den där iskalla strömmen genom kroppen, lika obehaglig som en elektrisk stöt. Han faller i koma. Feberkoma. Han är uttorkad. När som helst kanske han börjar skaka. Vad gör jag? Tankarna forsade. Paniken i fingrarna när jag först ringde sambon, som fick avbryta sitt möte och komma hem. Därefter snabbt till sjukvårdsupplysningen. Några minuter senare hade den lugna stämman över linjen pratat mig till sans något i alla fall. Jag fick i uppdrag att sitta och pilla i honom en tesked Resorb var 5e minut. Det gjorde jag. Och han tog sig lite, och efter ett tag släppte paniken sitt grepp om mig.
5e dagen blev ett bakslag, och då var jag mest gråtfärdig hela tiden. 6e dagen vände det. Vi kunde gå ut och möta solen tillsammans. Noel kisade i vagnen och tittade med förundrad blick på trädkronorna. Som om det var första gången han var ute. Det kanske kändes så för honom. För mig också nästan.

Kräkfobi

Jag tror jag vet när den började. Jag var kanske 8 år, och vi satt i bilen på väg till Öland, för sommarlov. I baksätet satt vi alla tre, jag, min bror och syster i den gamla Mercan. Utan bilbälten förstås. Med kuddar och täcken, serietidningar, chips och godis. Allt var precis så härligt som det skulle vara med andra ord. Men så plötsligt som en nysning, kräktes min brorsa rakt ut i bilen. En riktig äkta kaskadkräkning. Resten av resan minns jag inte. Men jag minns känslan i kroppen. Jag blev så rädd. Så äcklad ut i varje fiber av min kropp att det enda som upptog hjärnan var att jag måste göra allt som går resten av mitt liv för att undvika att det där händer mig. I min 8åriga tankeverksamhet var det inte så svårt. För det handlade ju om att han ätit chips, godis och clementiner. Det var det som var boven. Sagt och gjort. Jag åt inte en endaste godisbil på ett helt år. Av ren fobi. Mina syskon tyckte förstås att det var toppen. Mer godis till dem helt enkelt. De skrattade bakom min rygg. Till slut tog längtan efter geléråttan överhanden och jag började äta godis igen. Men fobin fortsatte längre upp i tonåren. En period var jag hysterisk med att tvätta händerna. En annan vågade jag inte sitta på inklämda platser i fall jag inte skulle hinna ut om jag plötsligt behövde kräkas. På bio kunde jag sitta och smygblåsa ut luft när någon hostade bredvid mig, eftersom jag trodde att jag då kunde blivit smittad av kräkbakterier.. Ja ni förstår ju vidden av detta....
Nu sitter jag här med ett litet magsjukt barn i famnen, och har kämpat de senaste dagarna med just denna fobi. Här finns inget annat alternativ än att kapitulera för rädslan att bli smittad. Ge sig hän åt risken. Kom igen då, attackera mig om ni kan...Men innerst inne sitter en liten del av 8åringen kvar. Och vägrar godispåsen.

En stor dag

var det igår. Vi skulle få en kväll för oss själva och farfar skulle sitta barnvakt. Det var första gången. Det var stort. Vi stack iväg i taxi och konstaterade redan utanför dörren att det kändes väldigt konstigt. Ingen barnvagn, eller barnstol. Men vi försäkrade varandra om att det skulle gå bra. Det gjorde det också. I taxin in så kände jag en härlig frihetskänsla. Det kändes så skönt att få vara nära varandra, och kunna ägna sig åt det. En hel kväll. Vi landade på Restaurang Akvavit på Clarion Hotel. Vi kunde leka med tanken att vi istället för Norra Bantorget, satt på Manhattan. Känslan fanns där. Efter en dyr tallrik plockmat, så bar färden vidare till Mosebacke. Till två fantastiska, lysande, charmiga, oemotståndliga kvinnor. Lise och Gertrud. Reklamen utlovade en oförglömlig föreställning med gråt och skratt. För en gångs skull, överlevererade reklambudskapen. Jag grät tårar över påmindgjorda förluster, föll i sentimentala djupa brunnar, skrattade åt deras sköna humor, och begrundade kloka texter om livet. De var som riktade till Noel. Vår älskade lilla kille som just börjat sin resa. Vi skickade ganska många skålar till hans ära igår. Vi gjorde det bra kunde vi konstatera.
Det var också första gången jag kom i ett par av mina gamla jeans, anno pregraviditet vill säga. Tjoho!

Minisemester i Malmö

Vi har varit på blixtvisit i Skåne över några dagar. Sambon skulle ned och jobba och jag lekte lyxhustru och följde med, tillsammans med Noel förstås. Vi flög ned, vilket var premiär för lilleman, och gick strålande. Ja i alla fall på vägen ned. Hem var det lite kinkigare. Malmö aviation har precis som Ryan air det ofattbara systemet med fria sittplatser. Varför?? Det enda det resulterar i är än mer stressade människor som tvingas köa halvtimmevis innan för att få en chans att sitta bredvid sitt resesällskap. Och sen har vi förstås dagens irritationsobjekt. Medelålders, kraftigt överviktiga, affärsmän, som satt sig tillrätta längst ut på raden av platser. Här sitter vi. Tänker inte flytta på oss för allt i världen. Det är vår fulla rätt. Så gissar vi att de tänker. För när vi kom med vår skrikande lilla unge i famnen, och förgäves sökte med blicken efter två lediga sittplatser bredvid varandra. Eller åtminstone en på varsin sida om mittgången. Vi stannade upp vid två av kalibern affärsmän, beskrivna ovan. En man och en kvinna. Ingen av dem tog minsta notis om oss där vi kom och sökte deras blick för att se om de kunde tänka sig att hjälpa oss med att erbjuda sig att byta plats så att vi kunde sitta bredvid varandra. Eller åtminstone hoppa in ett hack. Men ack nej. Så jag fick hoppa in med Noel i famnen på mittplatsen på den ena raden. Micke på den andra. Noel var inte happy. Jag lyckades pilla i honom lite blåbärsyoghurt och banan, men med ett väldigt kladdande. Bara att kapitulera för att den nyinköpta fleecetröjan kanske för evigt har ett skönt blåbärsminne. Det var träning för mig. Det gick faktiskt ganska bra och han somnade sen i min famn. Jag verkligen tränade mig på att försöka tänka goda tankar om affärskvinnan bredvid. Det var säkert så att hon hade ont i benen och behövde sitta närmast gången..Precis som herr ölmage mittemot..

Övrigt noterat under sköna Malmödagar
- Servicefolket är mycket, mycket gladare och trevligare i Malmö än i Stockholm. T.om HM's snipiga äldre damkassörskor var ett under av trevnad om jag jämför med huvudstaden
- Det blåser jämt där nere. Iskalla vindar nu förstås. Ofattbart att mösstrenden inte kommit till detta blåshål.
- Folk gör allt för att röka. Eller är det för att vara kontinentala? Har aldrig sett så många människor under filtar och värmare på uteserveringar i februari!!
- Barnvagnstrendhysterin som vi kan dela in i två lag; Bugaboo eller Teutonia i Stockholm existerar inte alls i Malmö. Såg knappt ens en trehjuling..
- Malmö är en liten stad. Stockholm är en mycket större, liten stad.

Totalt kaos

Dopkalas innebär släktkalas, och då fick vi passa på att träffas alla tre syskon med familjer. Vi tänkte också få tillfälle att snacka lite om vårt gemensamma Ölandsprojekt. Det kan vi väl göra i köket, medan barnen tittar på en film eller nåt..Jo. Visst. Från tid till annan utbröt ett TOTALT kaos, där 1åringarna från varje familj sprang och klagade högt i kapp med varandra. 3 åringen fick vredesutbrott och slog de små. De stora barnen försökte så gott det gick underhålla de andra, men orkade förstås inte hela tiden. Mellan grötkladd, korvbitar, middagslagande till de vuxna skulle vi försöka prata med varandra. Och komma överens om känsliga frågor. Det gick väl precis som alla kan förstå. Sådär. Jag sänder en tanke till familjen Annorlunda som jag bara sett en trailer av på tv 4. Hur gör dem?

Ikväll skulle jag äntligen få gå på Yoga igen. Få lite kontakt med de lugna tankarna inåt igen. Men en försenad sambo, en låst dörr, ett vredesutbrott, ett bad med ett iskallt glas vitt vin och lite rökelse senare fick jag faktiskt samma effekt.

Noel Henrik Doré

så heter han nu officiellt när dopet är avklarat och lagt till handlingarna.
Det blev en jättefin stund, som var mer känslosam än jag var förberedd på. Ja, eller själv visste jag att jag kunde få svårt att hålla tårarna borta, men att både min mamma och pappa satt där med varsin näsduk och kämpade var jag inte beredd på.
Min kära vän B, som gjorde en enorm insats med sin sång. En pipa som jag får rysningar av. Stort tack till dig än en gång, och att du tog dig tid att åka ned ända ifrån Norrland! Du berörde verkligen många.
Prästen som enligt min mamma såg ut som Andy Warhol, var sådär lagom undervisande vilket vi uppskattade. Det är trots allt ganska skönt att kunna svara på frågan som min styvson frågade på väg till kyrkan: Varför ska han ha en sån där klänning egentligen..?
Till min älskade son kan jag aldrig nog säga: Välkommen till världen ! Kan bara citera en rad ifrån den fina sång som vi valt till dig, Prins Noel

Jag önskar att du får precis det du vill
Jag önskar dig världen och himlen där till
Vet att livet väntar på dig
Och att jag alltid ska finnas för dig