Regnet det bara öser ner

I Värmland regnar det alltid. Nåja. Nästan alltid när jag varit där i alla fall. Vi tillbringar just nu vår årliga vecka i det lilla släkttorpet, längst ute på bergsknallen, ovanför den vackra Rådasjön. Mormor är med i vanlig ordning, och det fungerar faktiskt att knö in sig allihop i en friggebod på 10 kvm som vi sover i. Man får kämpa bort fukten på dagarna. Och knotten på kvällarna. Vi har gjort några besök på den lokala tennisbanan vilket var riktigt kul. En löptur i skogen har också hunnits med. Men annars äts det, läser böcker och korsord. Och tittar ut över sjön som ligger halvvägs dold i regndimma. 13 grader. Den värmländska sommaren är en tradition.

Ute till havs

Fötterna gungar ännu under mig, när jag sitter i soffan nyss hemkommen från ett havsäventyr. Vi har levt familjeliv ute till sjöss ett par dagar. För mig som kommer ifrån en familj som var så långt ifrån en husvagn man kunde tänka sig, och som aldrig hade båt heller, så är det ett äventyr. Inte bara det att man sakta lär sig havets villkor, utan just själva grejen, att campa. Fast på gungande mark. Med kylväskor, och gasolkök och hela konkarongen. Det gick fantastiskt bra faktiskt.Med en dag i mellanskärgården då sommaren bjöd på sin vackraste kväll hitills. Ljummet hav, lagom sälta, varma klippor och mycket ensamhet. Det slår mig hur otroligt små vi är, där vi paddlar runt i Stockholms innerstad. Vi tycker det är stort. Så kommer man ut till havs, och det öppnar sig en värld som aldrig tar slut. Nya vackra vikar. Nya kobbar. Nya grynnor att se upp för. En horisont som presenterar nya vyer hela tiden. Det senaste dygnet var vi ute i ytterskärgården. Där mötte vi skarvar. En ensam svanmamma med sin sista överlevda unge som hon tränade, och vaktade med högsta allvar i en liten liten vik. En uppfiskad tappad plånbok på 4 m. En uppfiskad keps. Havet ger och havet tar säger dem. Ja, även ett och annat blåmärke. Men framförallt. Oslagbara sköna vyer, som gungar fram på min näthinna nu. Och ett trångt familjeliv som funkade jättebra.

Plaskis premiär

För första gången har vi varit och besökt Plaskis dammen- ja eller swimmingpoolen kanske man ska säga. Den i Fredhällsparken. Jag måste säga att jag var skeptisk första gången Micke pratade om den. Det lät smutsigt mest. Men jag lät mig övertalas. Den har ju faktiskt ett reningsverk. Och hade det varit så att alla barn som badade där blev sjuka så hade det nog inte varit så många. Så fick jag peppa mitt ibland lite bacillskräcksliknande sinne. Och idag var vi där. Njöt. Plaskade. Trillade. Skrattade. Härligt.