Kärlek och ilska i en och samma gröt

så är det mycket just nu. Upp och ned som en skakig berg-och dalbana. Jag hisnar varje gång. Det är så otroligt mycket och stora känslor som rullar fram och tillbaka. Det är som en stark men svårfångad förälskelse. Varje gång Bruno jollrar mot mig med sitt tandlösa leende. Sina glittrande stålgråbruna (svårdefinierade fortfarande) ögon plirar mot mig och får solen att blekna. Han ser förälskad ut. Och jag antar att jag gör det också i samma ögonblick. Det är som en egen kanal. Mot världen. Där det bara strömmar en massa ren kärlek. Tacksamhet. Samma sak ungefär när jag hämtar Noel på dagis. Varje gång släpper han allt det han håller på med. Hela hans lilla ansikte skiner upp och han springer fram emot mig. - Min mamma, ropar han! Det framkallar en sån stark våg av kärlek i hjärtat att jag nästan får stanna upp och dra in ny luft.
Lika snabbt kan den där mörka vågen slå över mig. Fort som en otäck förvånande tornado. Jag är aldrig beredd. Det är alla dessa trotslägen med Noel som allierat sig med min tröttma och blir en jobbig utmanare i vardagen. Liksom när Brunos mage strular vilket gör att det är svårt att amma honom fast han verkar hungrig.- Hysh hysh nu, inte väcka Noel, tänker jag på kvällarna. Upp mot axeln. Skaka mera. Ner igen och försök. Mera gallskrik. Då kommer den igen, den mörka vågen. Jag blir helt enkelt jättearg. Får bita mig i läppen. Ibland bara räcka över till Micke. Och efteråt när havet är lugnt igen kommer den där tysta ångesten som lägger sig som ett otäckt blankt täcke över mig. Jag vet att allt är normalt. Jag vet. Varje gång tänker jag att jag vet hur jag ska hantera det annorlunda nästa gång. Det fina är att jag får nya chanser hela tiden att testa min nya förmåga. Det svåra är att komma dit bara. Tålamod och snälla tankar mot mig själv. Jag försöker.

39, 2,5 och 2

I onsdags fyllde jag 39 år. Samtidigt som lille Bruno blev 2 månader. Det har gjort mig lite extra fundersam kring det här med åldrar. Hur ofattbart det är att jag närmar mig 40 !! Jag? Jag som fortfarande känner mig som den där tjejen som oftast är yngst i de sällskap eller omgivningar jag befinner mig i. Ja just det. Jag säger tjej. Inte kvinna. 40 år?! Det är en ålder jag förknippar med en helt annan typ av, ja just det, kvinna... Långa eleganta kappor ifrån NK, dyra datorväskor i skinn, Botoxiga pannor mm...
Inte ett struligt yrväder som jag själv..
Lika ofattbart är det att min älskade man fyller 50 här i vår. 50? Nu börjar det bli omöjligt att greppa..Min pappa blir 75 nästa år...Min härliga pappa som fortfarande låter exakt likadant på rösten i telefon som han gjorde när jag hängde i telefonbåset i studentkorridoren i Uppsala och behövde prata ut om mina kärleksproblem i nån timme eller två... Det är 20 år sen...

Vi har nyligen begravt Mickes mormor. Hon skulle fyllt 90 i sommar. Prästen sa vackert att: Annie hon hade levt sitt liv. Hon var nöjd. Det stämde nog. Framförallt längtade hon efter sin älskade man. Mickes morfar som gick bort för några år sedan.

Jag tycker det otäckt med tanken på ålderdomen. Tanken på att vi blir gamla. Allilhop. Vi kommer inte undan. En dag förhoppningsvis, kommer det vara Noel och Bruno som hälsar på mig och Micke på nåt servicehem. Det är en värld jag inte kan se. Skrämmande på så många vis. Och ändå hoppas vi förstås få ett så långt och friskt liv som bara är möjligt.
Det är knepigt det där. Det kanske bara är så att livet är skapat på det vis att vi inte kan föreställa oss nästa steg. Som det var att bli mamma tex..Världen är full av så många läskigheter så man kan ibland bli rädd för själva livet. Men samtidigt en sån oändlig lycka för allt fantastiskt man har. Och lyckan över varje dag vi får vara friska och hela.
Carpe diem - den gamla devisen är alltid lika viktig att påminna sig om..

Rutiner

Jag tror de flesta människor mår bra av rutiner. Inte slaviska som aldrig går att göra undantag ifrån. Men en bas i tillvaron. Micke har alldeles i veckan invigt sin nya lokal tillsammans med sina partners i deras företag. De hade kommit fram till efter lång process att det kanske behövs ett ställe där bara de tillsammans kan mötas, varje dag och utbyta tankar och idéer. Jobba därifrån istället för hemifrån. Prata med varandra istället för maila. På bara några timmar händer så mycket mer än veckor av mail, sms och annan statisk kommunikation. Och de får en rutin att anpassa sig till. Någon som väntar på dem.

Den här damen som är på fotot, möter vi barnen och jag varje dag på väg till dagis. Det är, tror jag, hennes första pass om dagen. Av fågelmatning. Hon kör en barnvagn full med stora plastpåsar med brödbitar som jag gissar hon fått ifrån ICA och andra caféer i närheten. Sen förser hon hela skocken fåglar i Luxviken. Förmodligen flera gånger om dagen. Fåglarna har också fått rutin. Det ser man tydligt. När hon närmar sig kommer hela gänget fram som ett myller i vattnet. Hon leker med dem under tiden. Springer på bryggan fram och tillbaka, och de följer henne som en stor böljande, tjattrande våg. Häftigt att se. Hon gör det i ur och skur. Hela vintern. Det är beundransvärt tycker jag. Och jag anar att hon känner att hon har ett jobb i detta. En plats i tillvaron. Någon som väntar på henne också. Behöver henne. Så viktigt.

Rutinerad ?

När man är andragångsmamma förväntas man ju vara lite mer rutinerad. Det är man ju också på många sätt. Man har en massa bra, praktiska saker hemma redan såsom; näsfridan, febertermometern, och koksaltlösningen. Man vet vilka amningsskydd som är bäst, man vet vilka salvor som funkar på den röda babystjärten, och man hanterar den lilla kroppen med något mer van hand kanske. Men det är så mycket annat som överraskar mig totalt. Nätterna. Hur gjorde jag förra gången tänker jag ungefär varje natt. Minns att Noel sov väldigt tidigt ganska många timmar i rad på natten. I egen säng bredvid mig. Det var jag som fick ställa klockan för att väcka honom o amma, så att han skulle få i sig det som behövdes. Nu har jag en liten bredvid mig som gruffar sig igenom stor del av natten. Vaknar ungefär varannan timme och sparkar och grymtar, och jag stoppar dit bröstet, mest för att på snabbast sätt kanske få lugn igen. Följden blir att det känns som om jag knappt sovit en blund. Det överraskar mig också hur lite jag hinner med på egen hand. Jag har liksom nästan fortfarande inte fattat att det är inte som en ledig dag när Noel är på dagis, som det var innan. Jag hinner kanske göra en egen sak per dag. Min logik inser förstås att det är precis som det ska vara. Jag är bara inne i anpassningsfasen fortfarande. Och det går framåt. Missförstå mig rätt, jag är så otroligt tacksam för det jag fått. Hur bra allt går, och att vi är friska och krya. Jag håller bara på att andas ner takten lite.

Idag har jag varit ute och haft näsan i solen. Istället för sortera tvätt, sätta in foton i ramar och nåt annat jag hade tänkt.
Och jag har tänkt tanken att någon dag kanske jag faktiskt skulle kunna stanna kvar i sängen och plocka fram alla mina inköpta magasin. Och bara läsa, de där få stunderna jag får. Jag har tänkt tanken i alla fall..