Från studentmössa till marknadsförälder

Först tänkte jag vad hände? Sen insåg jag att det har gått nästan 15 år. 15 år !!!! Det är inte klokt! Valborg är dagen man lätt minns. Stämningen som haussades upp veckor i förväg. Dagen som planerades enligt det givna körschemat. Allt skulle hinnas med. Utan att man däckade under vägen. Ett skickligt parerande. Idag såg jag en del studentgrupper i parkerna under lunchen. Ja, det var inte universitetsstudenter det, utan förmodligen gymnasiefolket.
2008 går vi istället ned till Rålis. Det är lite småkyligt och regnet hänger i luften. En fd manskör, med charmigt gula studentmössor sjunger tappert några av klassikerna. Vi strålar samman med några av styvsonens fotbollskompisar. Ungarna piper iväg med en slant och handlar sockervadd, salta remmar och allt annat som hör marknadsgodiset till. Lagom tills elden ska tändas, kommer regnet. Till studenternas klagan och polisens lovsång. Vi står där under paraplyerna och småsnackar med varandra, medans ungarna pilar omkring bland folkmassorna. Studentgrupperna blir allt glesare, och har likt blöta katter flytt någonstans till skydd. Framåt nio tiden längtar vi hem till soffan och beger oss hemåt. Möter en och annan trampad ölburk på vägen. Men inser stilla att det här vuxenvalborg är rätt mysigt faktiskt.

Man blir nästan lite kär

i honom. Jag och kanske 500 andra kvinnor tänkte nog samma sak. När skjortan åkt av, och han stod där i tight t-shirt och bara var alldeles lysande. Bländande. Trollbindande. Dessutom med överarmar som skulle väcka avund i vilken 25årig kille som helst, med anande magrutor där innanför och tydlig ryggtavla, kommer jag på mig själv med att med ögonen dra upp tröjan bara lite.. Titta lite bara...
Har jag varit på strippklubb? Nej, ack nej. På seriöst, energikickande frukostseminarium med Kjell. Enhage. För att inte fastna i tantsnusket, så kan jag bara säga att det var en häftig upplevelse att sitta där och vara medveten att jag är en av de 900 personer han lyckas hålla i sin hand under 2 timmar. Vi lyssnar andmäktigt på hans lek med rösten. När han skrattar med både själ, ögon och röst, skrattar vi med så att vi hickar. När han sänker rösten och nästan viskar fram allvarsamma, mäktiga ord sitter vi som tysta, förväntansfulla barn på julafton och blir tårögda när historien når sitt slut. Väldigt få personer lyckas med det tror jag. Starkt, imponerande och med så många sanningar att vi vacklar ut därifrån och undrar hur vi ska försöka förändra våra egna beteenden. Kasta om våra valda sanningar. Inte säga till oss själva att: Jag är en kvällsmänniska. Inte ställa frågan till våra barn: Har du gjort nåt skoj i skolan idag? Utan: Vad var det roligaste du gjorde i skolan idag?
Med risk för att vi får till svar: Har du varit på kurs eller?
Jajamensan!

Det blir inte alltid som man tänkt sig..

idag var en sån dag. Vi skulle åkt till Öland. Men stress och en rad mindre motgångar bla kring transportmedel...gjorde att vi fick kapitulera för omständigheterna. Det var inget annat än att gå ut och njuta av den kanske första, riktiga vårkvällen i Stockholm. Kvällen då staden vaknar igen. Varenda bankbänk full. Och jag fick känna den magiska doften av blommande träd. Det doftar sött, mandelblom och ett pirrande löfte om sommarens möjligheter.

Eric - du är bäst !!

I tisdagskväll var vi på konsert. Det är ju inte varje dag det händer direkt. Med mig hade jag dessutom fått två härliga väninnor och älskade sambon. En konsert med Eric kan man inte bara missa helt enkelt. Gadd alltså.
Perfekt upplägg med lagom stor lokal. Kägelbanan på Mosebacke. Lagom mycket folk. Som var lagom gamla. Det betyder att det inte var några fulla tonåringar som stod och hoppade och skrek bredvid så att man fick irriterande armbågar i ryggen konstant. Istället hade jag två skönt gungande tjejer bredvid, som liksom jag var uppfyllda av mannen på scenen. Av musikerna och deras fantastiska solon. Körkillarna (en av dem skrämmande lik Stefan Holm..). Men mest av allt- Eric. Mannen med Prince rösten. När man sneglade runt i publiken förstod man att det är många som vi som har varit med alla år. Köpt alla skivor. Kan varje text. Därav uppstår den sköna stämning man inte trodde fanns längre på en konsert. Ett behagligt, enda stort gungande, sjungande, dansgolv. För mig själv stod jag och hoppades tyst att den skulle komma. Den gamla godingen. Som genom ett trollslag gjorde den så det när han i ensamt majestät gled in på scenen i extranumret. Tonerna och den magiska rösten till "Bara himlen ser på" ljuder ut i det svettiga rummet. Gåshud över hela kroppen.
Det var så värt att gå hem med kraftigt ömmande trampdynor.

Gäst i gamla kvarter

Det är något speciellt när man åker tillbaka till städer eller platser man tidigare bott i. Det dyker upp minnesbilder ifrån ett gathörn, ett café, ett torg du passerar och du kan förflytta dig i tid med ett ögonblick. Så var det i helgen när vi var i Götet för att gästa min kära gamla killkompis bröllopsfest. För en gångs skull hälsades vi välkomna med det allra bästa vårvädret man kan önska sig. Stan hade vaknat, och uteserveringarna var fulla till långt in på kvällarna. Det luktade varm asfalt, och nyutslagen skilla. Tonåringarna satt längs med kajen och drack hembränt i olivburkar. Som de själva sa: - Vadå, man dricker ju det man har.. Ett vårtecken så gott som något.
Tack vare brudgummens kontakter fick vi äran att bo i ett fantastiskt flott hotellrum, på Scandic Crown med en balkong, to die for, där man kan blicka ut över hela goa härliga Göteborg.
Festen var superlyckad, mitt tal verkade funka bra och jag och sambon dansade så det stod härliga till. Mest av allt stolt över att jag lyckades hålla mig vaken fram till halv 4. Jag och bulan. Nyktrast av alla.

Vår ute, mörker inne..

man håller sig gärna utomhus så här års....

Final call for Age on Stage

Idag ligger sambon och jag och slickar såren ifrån gårdagen. Katten verkar känna sympati med oss och har intagit samma position. Igår var vi nämligen ute på äventyr. Ett socialt experiment nästan. Tillsammans med min kära svägerska och man + väninna så besökte vi nämligen, det udda, för mig nästan lite mytomspunna- Kolingsborg!!
Vet ni inte att det finns så behöver ni nog inte skämmas. Men det är det där stället som ligger mitt under Slussen. Man tar sig dit genom den förmodligen livsfarliga Gula Gången under Slussen. Vakten som stod där frågade oss vart vi var på väg när vi skulle in. Vi ska lyssna på bandet säger vi. Ok, då har ni kommit rätt. Snart nog fick vi dock förklaringen till hans lite förvånade min. Medelåldern väl där inne bland den mörka betongen var nog minst runt 65 år. Vi var där för att beskåda den historiska sista spelningen med det legendariska bandet Age on Stage. En bekant till oss är trummis där. Det blev en fascinerande kväll med Arne som var i sitt essä. Få en lektion i hur det går till när 60 plusare partar loss ordentligt. Säga vad man vill men de ser faktiskt ut att ha det roligare än om jag suttit och bevittnat en rockkonsert fylld med 25åringar. Lätt.

F som i Försäkringskassan

Idag var en stor dag. Det kändes lite som ett kvitto på en ny epok i livet. Jag hade två brev som väntade på dörrmattan med det välkända F:et på. F som i försäkringskassan alltså. Kan inte minnas att jag nånsin fått brev ifrån dem förr. (tack och lov kanske, för det borde väl vara ett gott tecken, eller ?) Men nu är jag med i rullarna. Och här ska gås på föräldrapenningskurs så det står härliga till. Det ska bli mycket spännande att träda in i en ny värld. I kassans värld, som kära vännen K brukar säga med sin bredaste härmande skånska dialekt.

Fler Gordon till folket

Häromkvällen såg vi på den fantastiske Gordon igen. Det är nåt så oerhört befriande med den typen av starka människor som säger som det är. Rakt upp och ned. Är det skit så säger man det. Är det en människa som inte gör sitt jobb så får han eller hon veta det med all önskvärd tydlighet. Jag tycker det är så skönt.
I Sverige är vi ibland så sjukt fega och omständiga. Och vad värre är, det verkar gå att utnyttja. Med lite facklig förhandlig så kan man få det mesta i gungning idag.
Lisa vill ha en tjänst, som hon inte får. Man redogör för skälen till varför. Lisa känner sig då kränkt och orättvist behandlat, och går till facket.
Ja sådär kan det låta, runt runt runt. Världen tycks plötsligt full av missbehandlade människor, som kanske någonstans har rätt i den bemärkelsen att det är för lite sanning vi kommunicerar. För lite raka puckar. För lite Gordon.

Efterlängtad vårpremiär

var det igår. Våra små hjältar fick äntligen komma ur vinteridet inne i den varma, men alltför lilla träningshallen. Ut på grönbete. Vårsäsongen har börjat. Tränarna gjorde just den liknelsen att första gången på säsongen är lite som nyutsläppta kalvar. Jag log när jag stod där och insåg hur rätt han hade när jag såg de ofokuserade små liven springa i kapp varandra i grusdammet. En kille gjorde kullerbytta när han egentligen skulle ta emot en nickning. Som kalvar! Allting är sig likt. Förstå sig påarna, alias fotbollsföräldrarna, ni vet dem som gärna har en åsikt om allt, men inte lika gärna tar ansvar. De var där förstås. Och det slog mig igen, hur grabbigt det blir också. Hur könsrollerna totalt väller fram över planen, och man tar för givet nånstans att alla mammor som är där med sina barn, hellre tar en fika med de andra mammorna på ett café under tiden. Och framförallt att de absolut inte kan ett uns om fotboll! Argh kreargh...!!!