Kräkisen är ingen lek

Börjar äntligen återhämta mig efter helgens vidriga kräksjuka. Det var säkert 3 år sen sist, och jag hoppas det dröjer än längre innan den visar sitt fula tryne hos mig igen. Till saken hör att jag verkligen har kräkfobi. Haft det sen jag var liten, och det har liksom aldrig gått över. Trots att när man väl tagit sig förbi denna hemska upplevelse ännu en gång, kan konstatera att ja, ja man överlever det också, även om det verkligen är vidrigt, så kommer den med all säkerhet att infinna sig igen. Fobin alltså. Fick avstå företagets konferens i fjällvärlden, och nu ligger jag hemma i soffan och tittar ut på det fina vädret. Vetskapen om hur fantatiskt det är att vara frisk och kunna äta normalt är otroligt stark. Hurra för livet!

En riktig måndag morgon

Vaknar av att det smattrar på fönstret. Tassar upp i vad som känns som gryningen. Morgonrutinen är densamma. Jag möter Sally i badrummet som gärna vill sitta i knät på toan. (smått sällskapssjuk katt) Några minuters lugn men i tröttman som råder hinner jag tänker många negativa tankar. Det är måndag. En sån där måndag när det faller snöblandat regn på tvären. På väg från garaget till kontoret där man vandrar samma väg varenda morgonen, funderar jag på varför jobbar jag med det jag gör. Vad vill jag egentligen göra? Koman kvarstår till lunch ungefär, sen sakta sakta börjar den ge med sig. Jag inser att veckan är igång och det kommer snart vara fredag även den här veckan. Kanske bara att inse att det var inget annat än just en vanlig måndag morgon. I mitten av januari. Men dagens insikt var ändå att det inte är mörkt halv 4 på em längre! Kämpa våren. Kämpa..

En högre himmel

Det här är tiden på året som Lundell beskrivit nästan bäst av alla. "Det enda man ser är Konsums gröna skylt som lyser fint i mörkret. Det är inte kul alltså.."
Grått, blött och regnigt. På nåt vis känns det som en tyngd över ens axlar. Som en våt, blöt filt som hänger klent över ens huvud, och på grund av tyngden så börjar den bågna över dig och den närmar sig mitt huvud. Jag känner mig liten. Instängd. Tungt att andas.
Det är då jag plockar fram mina Italien bilder. En annan värld öppnar sig. En värld så frisk och sund att huden påverkas på några dagar. Luften så klar, kall och krispig att jag tror jag kan bryta den i bitar. Den vita massan som breder ut sig som ett perfekt gräddtäcke över en smaskig tårta. Mjukt, tjockt och fylligt. När solen kommer fram blir det så starkt, bländande och mäktigt att jag nästan måste böja ned blicken. Jag känner mig fri, frisk, stark och lycklig. Det är magi.
Viva Italia.