Kvinna på gränsen till nervsammanbrott..

Ikväll har det känts som nära sammanbrottet…
Varför kan jag inte bara slappna av och åka med? Varför är det så viktigt för mig att få göra mina saker? Varför blir jag nästan galen av att bli avbruten hela tiden?. Det värsta som kan hända är att det tar någon vecka till innan jag får den där luckan att göra det. Är det livsavgörande? Nej, självklart inte. Ändå driver det mig till nästan vansinne. Jag kan inte hantera det. Jag går i fällan hela tiden. Blir arg. Kan inte kontrollera det som jag vill. Mitt tålamod brister gång på gång. Min röst låter så mycket hårdare och argare direkt. Som Micke säger. Du har bara två lägen. Antingen snäll och vän eller så blir du tokarg och skriker med arg röst. Vad hände med den pedagogiska, bestämda rösten som markerar att jag menar allvar? Jag behärskar den uppenbart inte. Noel får så många slängar av sleven att jag gråter tårar varje dag över att jag inte klarar att hantera det bättre. Bruno blir jag också arg på ibland. Så fort jag kom utanför dörren ikväll kunde jag känna att det lättade direkt. Vad är det som gör det så stort innanför? Alla saker på golvet. All tvätt. All post. Alla osorterade högar. Alla mina projekt. Den där lådan i köket med plastsaker som är kastade huller om buller. Eller den med alla bruksanvisningar vi alltid pratar om att vi ska sortera upp. Den där sladdhögen som gör mig galen, och som jag vet bara tar nån timme att fixa. Allt det där gör mig galen av att inte få tid att göra. Jag har två sjuka barn i två veckor. Två veckor! Jag skäms så att tårarna väller upp igen. Vem är jag ? Hur är det möjligt att se ett problem i det? Vi har fått en gåva i två fantastiska småttingar, och jag har dessutom ett underbart bonusbarn. Vi är friska i grunden. Vi dras som alla andra med lite småsjukdomar. Men vi har varandra. Vi har jobb. Vi har en bra ekonomi. Vi reser. Vi köper dyra julklappar. Vi har vänner. I och för sig för lite vänner, tycker jag. Men vi har dem. Där ute finns det människor som kämpar sig igenom en helvetesvardag. Ensamma. Sjuka. Dödsdömda. Och som kämpar med sina tårar för att hålla upp en trygg tillvaro för sina barn. Tankar som dessa får mig att vilja slå till mig själv. Hårt. Vem är jag? Hur blev jag sån här? Varför är jag inte en positiv människa som kan le åt lite skit i hörnen. På riktigt. Som kan se att två veckor av sega förkylningar och uppvaknande på nätter, är ingenting.
Det gör mig så ledsen. Jag trycker ner mig själv. Jag ser allt som jag hanterar så dåligt. Jag tar hårt i Noel när jag blir arg. Jag skriker ibland. När det brister. Och det verkar brista så lätt bara. Jag har inget, och då menar jag inget att klaga på. Jag vill inte vara den här mamman. Jag vill förändra mig själv. I grunden. Jag vill ha mer tålamod. Kunna vara mer närvarande. Skratta mer. Se saker i perspektiv. Vara tryggare och lugnare i mig själv. I min roll. Vara gladare. För jag har så otroligt mycket jag vill tacka för. Inte gråta som jag gör nu.
Recept, någon?

Så annorlunda

var det den här gången. Ja det var ju det hela vägen, redan tidigt under graviditeten till sen under förlossningen.
Därför var jag så övertygad om att det skulle vara en tjej. Men som så ofta här i livet blir det ju inte som man trott eller tänkt.
Och lika härligt är det!
Den här gången hade förvärkarna hållt på under 2 veckor innan, från och till. Ofta på kvällarna för att avta under natten. Sista veckan blev det mer. Sen den där dagen, det var lördag och vi hade varit ute på stan. I bilen hem så kände jag plötsligt att det kom nåt som kändes som starkare än tidigare. Nånting inom mig förändrades lite och jag kände att jag behövde komma hem och ta det lugnt. Därför ringde vi över Mickes pappa ifrån Uppsala försäkerhetsskull. Under kvällen låg jag mest i sängen och vilade med TENSen på. Andades igenom värkarna som kom och gick utan att jag egentligen visste om det var på riktigt. Men med natten så kom de också tätare, och när jag var uppe på toa på natten så kunde jag känna att det tog i. Så fort jag la mig så kändes det lättare att hantera dock. Det funkade faktiskt fantastiskt bra att möta varje värk med andning och med TENS. Framåt fm så började jag klocka lite närmare och insåg att de från att ha varit bara 20 sek långa, nu blivit dryga minuten och kom ungefär 2 på 10 min. Jag hade ringt och kollat till BB Stockholm som välkomnade oss när vi ville, och de sa att vi nog kommer känna själva när det är dags. Jag försökte ta det fortstatt lugnt men sen runt 1 tiden på dagen så kom det ytterligare en nivå starkare värkar och jag kände bara plötsligt att NU SKA VI ÅKA IN! Det blev en tuff färd ner mot bilen och vi fick stanna ett antal gr och andas..
Väl inne på BB Stockholm fick vi snabbt ett rum och de såg att värkarna kom tätt tätt. De sa tidigt att det här kommer nog att kunna gå fort.. Jag visste inte om jag vågade tro på dem fortfarande. Men sen gick det onekligen fort. Jag hann knappt med lustgasen, då krystvärkarna satte in. Det var så otroligt starkt och brutalt på nåt vis den här gången. Så intensivt. Så snabbt. En timme efter inskrivningen var han ute. Direkt efteråt tog de med sig honom för att hjälpa honom att få fria luftvägar då han fått navelsträngen rätt hårt runt halsen under förlossningen. Det var som om han sprattlade extra för att hjälpa till att komma ut själv. Men de kom snabbt tillbaka och sa att allt gick bra. Han var bara lite medtagen precis vid utdrivningen men hade hämtat sig ganska direkt. När Micke kom med honom på armen och frågade om jag ville hålla HONOM så trodde jag knappt det var sant. Är det sant, är den en kille? Vi skrattade gott båda två.
Sen följde de där obeskrivligt sköna timmarna när det är över. Lugnet råder. Vi blir ompysslade och får fika och mat. Jag är hög som en drottning på endorfiner och känner mig som en riktig hjältinna. Det är magiskt det där. Men jag var också nästan lite chockad kände jag. Mer den här gången än förra. Det kändes mer traumatiskt då det blev så snabbt, så kraftigt och intensivt på slutet.
Vi fick en fantastisk kväll med gemensam tid på rummet. Mys framför tv med godis och gott och lilleman mellan oss. Allt det där som vi blev blåsta på förra gången tyckte jag på SÖS.
4 veckor var han igår, vår lille kille. Vi har börjat vänja oss vid tanken på att vi är 1 till i familjen. Jag känner mig så oerhört tacksam och glad för den fina förlossning vi fick, och att amningen magiskt nog också funkar den här gången.
Det är både jobbigare, mer omtumlande och mer magiskt än jag någonsin kunnat tänka mig !

Tack lille vän för att du kommit till oss!