Efter..

totalt ca 14 arbetsdagar a (12-14 h/dag), och mycket gråt, svett och tandagnisslan så blev det såhär...Ja, vi är grymt stolta.

Före...

En återträff

Denna dag som ägnas åt vila, passade jag på att gå på återträff. Återträff med de 4 härliga, sköna, vilda och frigjorda tjejer/kvinnor som jag och mitt tjejgäng ägnade mycket tid och diskussion om och med under ett antal år. Sex and the city förstås. Några av oss i alla fall, älskade den då. Det var som om man var där. Med dem, på Manhattan. Upplevde. I filmen är kvinnorna nu 10 år äldre. Jag inser att det är vi nog nästan också. Då var de flesta av oss singlar. Vi levde som de gjorde. Pojkarna/männen kom och gick. Krossade hjärtan analyserades i timmar. Festerna och shoppingen upptog en stor del av vår tid. Och vi hade verkligen roligt. Filmen blir en flashback ifrån den tiden. Kanske delvis därför jag blir lite extra känslosam. Den här filmen ser jag tyvärr inte i en återträff med tjejgänget som numer är spridda över landet. Jag njuter av den själv, med min stora sprattlande mage. Ja, jag får mina känslostormar. Jag skrattar, jag gråter. Ja ja, jag kan skylla på hormonerna. Det blir happy end förstås. Tack och lov. Och jag sänder en tanke till mina käraste gamla vänner. Jag saknar er verkligen. Önskar att vi var närmare varandra i vardagen. I den tid som Carrie beskrev rätt komiskt: 20årsåldern- det är då man ska roa sig allt man orkar, 30årsåldern-är då man lär av sina misstag, 40årsåldern är då man betalar för drinkarna.

Muckat !!

Jag har muckat!! Det var sambons uttryck för det hela och jag insåg att ja, det är nog ungefär så det måste kännas. 6 veckors semester, och därefter mammaledighet! Jag famlar i tankarna, som ännu så länge känns diffusa. På den eviga frågan på sistone: Hur känns det? - känner jag mig kanske ungefär som en av alla otaliga, fåordiga idrottsmän man sett. Jag vet inte. Ingen aning. Det känns inte på riktigt. Det är nog det enda jag kan få fram. Jag har städat mitt skrivbord, skrivit tackmail, och vandrat ut ur byggnaden med min avslutningspresent i handen. Sambon väntade på mig utanför med bilen. Även han ställde frågan: - Hur känns det ? Jag vet inte sa jag. Gav honom en puss. Tittade ut mot vattnet, och kände hur ögonen började vattnas. Älskar jag mitt jobb så mycket? Nja, jag tror nog mest att det är rädsla. Osäkerhet. inför den enorma förändring jag står inför. Ett kliv ut i det okända. En ny identitet.

Vi har sett ljuset

Idag är en stor dag. Jag hann bara parkera bilen och tittade som vanligt med lätt bedrövad min upp mot vårt lägenhetshus som varit inplastat i täckande vit ful, gråsmutsig plast nu i flera månader. Men idag var det lite annorlunda. Jag kisar och undrar om jag ser rätt. Är inte plasten borta? Jojomensan!!
Det är långt ifrån färdigt. Men vi ser ut! Det är skrämmande hur mycket ljuset påverkar oss. Både jag och mannen blev på gott humör direkt när vi kom hem och såg upptäckten. Jippie!!

Vinkat av en vän

Ikväll har jag vinkat av en vän som ska lämna Stockholm. Varit uppe och tittat på lägenheten en sista gång och inspekterat de prydligt markerade flyttkartongerna. Hon ska styra kosan ett par mil norröver, och försöka få lite nystart i livet. Modigt tycker jag. När jag kramat om henne och insett att det var sista gången jag var uppe i den lägenheten så kom jag och tänka på några år tidigare när jag vinkade av en annan vän som också skulle lämna stan. Den gången kändes det som att göra slut nästan. Denna gången inte lika dramatiskt. Men vemodigt. Avslut om än aldrig så lite dramatiska är lite jobbiga tycker jag.

Drömkåken..

Vi har nu avverkat vår tredje bygghelg i det som ska bli drömkåken på Öland.
Det egna sommartorpet som sagt. Tack och lov kom hjälp ifrån svägerska med sin handyman till karl. Dessa underbara människor som åker 50 mil (enkel väg) för att tillbringa en och en halv dag med att toksnickra, måla och fixa. Allt i 30 graders värme när man kan tänka sig solstolen som ett rätt mycket trevligare alternativ. Tänk att det finns såna människor kvar!! Oändligt mycket tack till er. Själva slet älsklingen och jag sen in till sena timmen, in i det sista och det var två, lätt krökade, stukade, målarfärgkladdiga, mycket mycket trötta människor som stapplade in tillbaka till lägenheten i natt. 00.30. Klockan ringer 06.30. Mmmmm..

Efter mycket vånda och stort besvär

har jag nu äntligen slagit till. Ja, eller jag borde förstås säga vi. För sambon har faktiskt varit med i beslutsprocessen;
- Älskling, jag tycker det här är svårt. Vad tycker du om den här?
- Hmm. gäsp. Va? Jo, men den är fin. (hastig blick på min bild)
- Ja, men om du jämför med den här då?
- hmm. Ja den är också fin. Ta den då.
- Men vilken tycker du?
- Ta den du vill. Det blir så bra.

och ja, det blev det tycker jag. Hoppas det i alla fall.

Simmande valar

Ikväll var jag för första gången, och förmodligen den sista, på vattengympa för gravida. Eller som det så modernt heter Aqua Mama.
Det var en syn vill jag lova, att se dessa vaggande kvinnor masa sig ned i bassängen. Jag tittar förundrat på dessa enorma magar. Känner sedan på min. Konstaterar att jag känner mig mycket mindre än vad jag tycker att de valmagarna ser ut. Undrar om alla känner så? Lite för lite fysik för att jag skulle riktigt vara nöjd. Men att flyta runt som en säl på floating, till meditativa röster ifrån band, var ändå inte helt fel. Hutlöst dyrt bara.