Sommaren 2007

verkar hitills vara allt annat än 2006 års upplaga. Detta är sommaren då restresorna slår all time high i pris, löpsedelvinnaren är "HÄR HITTAR DU SOLEN", gummistövlar är plötsligt den mest prövade skon bland alla ledsna sommarsandaler som däremot vräks ut till vrakpriser. Grillar det gör man under paraply. En dag utan regn är en dag med fint väder. 19-20 grader är ett tecken på att nu vänder det. Varje soltillfälle ska nyttjas. Relationerna prövas. Förmodligen behöver man inga tarot kort för att förutspå ringlande köer till familjerådgivningarna i höst. Kanske läge att rikta in en annonskampanj till dem.
Själv tänker jag nog också ställa mig i terapeutkön. Inte för min kärleksrelation. Utan för mitt problem med att vara alla till lags. Fixa så alla har det bra. Så att alla gillar alla. Trodde ett tag att jag blivit bättre på det. Men ack vilken blåsning.

Höstvemod

Vi har landat på Öland för att avsluta semestern med två sköna veckor här. Inledning har dock tyvärr varit allt annat än det. Konflikter, regn och inneboende stress.
Känner mig som vädret utanför. Tung och seg.

Memory lane

Att åka tillbaka till platser man varit förut är alltid ett vågat steg. Det tenderar att aldrig bli samma sak som det en gång var. Så var det nu när jag 10 år senare kom till Fårö med min sambo för att visa upp för honom de vidunderliga raukarna, stora som enorma byggnader, kraftfullt resta uppifrån stenstranden. För så mindes jag dem. Ifrån den gång jag och mina kära väninnor var där på någon av våra sköna singelresor. Nu upplevde jag dem små. Och inte fullt så imponerande. Givetvis vackra. Vilda. Och när solen äntligen bröt igenom molnen precis lagom till vi hittat fram till "rätt" raukar,som jag skulle visa sambon, så fick jag faktiskt tillbaka lite av den känslan jag hade då. Tänk vilken betydelse solen har.
Ett dygn avslutade vi sedan i Visby. Då var Gotland på sitt allra bästa humör. Solen stekte de små gränderna heta. Vi svettades på cafét med sina dignande rosor och klematis. Precis som jag mindes det faktiskt. Bratsen festade nästan sönder hamnen och vi kunde inte annat än att titta på och fnissa. Kvällen var ljum, och full av sommar. Alla dessa festande tonåringar med både upplevda och besvikna drömmar. Vi överhörde en dyster 17åring som lagom drucken vid midnatt, gick med sin mobiltelefon tryckt mot örat och snyftade till någon på andra sidan etern: "Ja men hur bra har det här 2000-talet egentligen varit. Va? Jag går här i min ensamhet"...
Visby är som inget annat i Sverige. Så mycket sommar. I Sverige men ändå som utland. Underbart.

Gästspel i Halmstad

Vi avslutade Göteborgsdagarna med ytterligare en våldgästning hos andra av mina gamla vänner i Götet som för övrigt blev en fantastiskt mysigt dag,kväll och natt. Västkusten bjöd äntligen på sitt absolut bästa väder och sommaren var plötsligt tillbaka. Båttur med salta stänk i håret, bad i flera vikar med tillhörande paddlande och oroligt flackande blickar av rädsla för brännmaneterna. Jodå, de var där. Många! Äntligen en kväll där man kan sitta ute i den varmfuktiga, ljumma, sommarluften utan minsta kyla. Filtarna kom först fram många timmar senare, när kvällen övergått till natt och snarare gryning. Underbart!
Vår turné drog sen vidare till Halmstad igår. Gjorde ett stopp på Tylösand. Något jag aldrig sett men haft många bilder om. Lite av en besvikelse faktiskt. Sambon som varit där förut stod med ett vemod i ansiktet och grubblade på vad som hänt. Stranden var sig inte lik. Mycket smalare. Mindre sand. Betalsolstolar. Gessle, ditt hotellkomplex imponerade inte heller faktiskt.
Väl inne i stan blev det en snabbrepa på den lilla gågatan, för att sedan hämta upp den optimala sommarkvällsmaten. Pizza, läsk, godis och chips och bunkra upp inne på hotellrummet framför Allsången och Barnaby.
Min sambo tittade ut på kvällsolen och undrade om det var nåt fel på oss som låg där inne på hotellrummet.
Det är väl det som är semester!? svarade jag.
(till historien hör att vi under den härliga sommarnatten igår sovit mycket begränsat antal timmar och konsumerat ganska många glas vin..)
Idag bär det vidare av till östkusten och Gotlands sköna vyer.

En snigels tålamod

Nu är vi på våran veckoturné ifrån östkust, till västkust och tillbaka till östkusten igen. Har spenderat helgen hos vänner i Frillesås utanför Götet och njutit av god mat och dryck, snusat på 3 mån underbar bebbe och bara varit tillsammans. Jätteskönt.
Har funderat över hur det här med småbarn delar upp världen i två. Vi som varit med om det, och vi som står utanför och tittar på kalaset som en annan god vän uttryckte sig. Som en hemlig klubb, som alla ser på varandra med hemlighetsfulla, lite himmelska leenden i ett nästan övernaturligt samförstånd över hur det är att få första leendet. Första pussen. Första natten.
Är inte hela livet fullt av dessa saker som delar oss i två? Oskulder/invigna, par/singlar, gifta/ogifta, jobbande/arbetslösa, barn/barnlösa...och många fler. Skumt egentligen. Som vi alla vill para ihop oss till en klubb för att känna oss trygga och dela.
Utanför kalaset är det i det här fallet, fullt av längtan. Otålighet. Önskan. När ska det hända mig? När kommer den där konstiga känslan i kroppen som inte går att ta fel på?
Stod och pratade med min kära väninna och tittade samtidigt förslött på en svart snigel som verkade just påbörjat sin resa över den oändliga altanen. Hans rörelser så små, så långsamma att de knappt går att se med blotta ögat. Det är väl som att lägga en flaskpost i Atlanten ungefär. Kommer han att komma över under natten? Förvånande nog kunde jag sen konstatera en knapp halvtimme senare att han faktiskt kommit halvvägs! Med dessa små små microrörelser har han skapat ett sånt resultat på relativt kort tid ändå. Tänkvärt..

Ack värmeland du sköna..

Semestern äntligen här, och jag är nyss hemkommen ifrån några dagar uppe i de Värmländska skogarna. Där regnet hälsat på oss varje dag, mer som en väntad gäst än tvärtom. Där sjön ligger vidunderlig nedanför stupet som vi kan blicka ut ifrån den lilla släktstugan. Där tystnaden vilar på många sätt. Radioskugga och internetfrånvaro gör en självklart okontaktbar. Men de är också som människorna blir små och tystare av närvaron av de stora, gigantiska träden som med sina lätta rörelser sprider ett sus över dalen, ängarna och ända ned till sjön.
Jag sover alltid som en stock där i den lilla friggeboden som luktar trä och sommar. Det är som det är meningen där på nåt vis. Vi äter och sover. Glider ut med båten i det strilande regnet och gör ett försök att locka upp gammelgäddorna ifrån vassen. Misslyckat. De står väl där i sin vass skreva och skrattar åt oss. Vi storstadsbor som mer sitter och duckar för varandras svischande krokar ifrån kastspöna som ibland bara hamnar en meter ifrån båten sådär. Tar en tur in till byn och summerar med två frågor:
Ser alla Hagfors bor ut som Jimmy Jansson? Och vad gör man en regnig fredag på byn, mitt i juli, när de få bilar man överhuvudtaget ser är utanför Pizzerian?
Ändå borde jag veta, jag som bott just sådär, i en annan by i motsvarande storlek - Löttorp..

Nedräkning

Tisdag...3 dagar kvar. Plötsligt så kommer tröttheten smygande. Dagarna segar sig fram. Jag tittar på klockan. Tittar i min kalender. Vilken dag är det egentligen? Är det verkligen bara tisdag? Semesterlockelsen. Längtan. Precis som julafton när man var liten. Snart ska jag ut på grönbete. Jippie !

I avdelningen nonchalanta jobbsökanden träffade jag idag på en ny kategori. Tuggummituggaren! Allvarligt ?

Semester som vuxen

När det gäller semester så kan det kännas som om man aldrig blir vuxen.

Hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Jag pratar om ens föräldrar. Eller i mitt fall min mamma. På något vis förväntar dem sig att allt var som det var när man var liten.

Allihop samtidigt. In i samma hus. Det är bara det att nu är vi liksom några fler. Inte bara vi tre kära syskon, utan våra familjer, barn, bonusbarn och kanske en och annan kompis på det.

Men ändå så vill hon gärna samla ihop oss under samma tak. Det är klart vi ska äta middag tillsammans allihop. Visst förstår man henne. Vi ses inte så ofta när vi bor 50 mil ifrån varandra. Och så under 2 ynka veckor så är vi allihop där. Alla hennes kära barn. Det är här det börjar göra ont. Hjärteont. Man vill så gärna att alla ska vara lika nöjda. Alla ska vara glada.

Ibland kan jag känna själv att jag önskar att jag var 14 igen och där på sommarlov. Pannkakor till lunch. Strandkaffet på bryggning till tonerna av Evert Taube som strömmar ut ur högtalarna. På kvällen kanske grillning med kusinerna. Men idag har man andra behov också. Att få rå om sig själv och sin egen familj. Att träffa sina syskon, och umgås med dem.

Det svåra är också när viljan och orken inte går samma väg för henne. Tiderna har förändrats. Barnen sitter inte som små ljus, vi kanske inte går till samma ände av stranden som vi gjorde när vi var barn, vi äter kanske inte middag på samma tid.

One big happy family är idyllen man strävar efter. Få säkert upplever. När man själv blivit mamma, och mamma blivit mormor så är det svårare. Mycket svårare.