Dagens två citat

Från hantverkaren:
"Hinner inte göra mer just nu, måste dra på annat jobb. Men jag kommer tillbaka om en månad och fortsätter...."

Från dagis: 2 timmar efter lämning
"Ja alltså vi vill bara säga det att Noel är inte helt frisk..Vi tror att han har ögoninflammation. "

Det första genererar ungefär lika mycket ilska som det senare ger ångest...

min lilla julgran

Idag var första gången jag på allvar tittade på den och undrade vad den gjorde där? På mig. Det liksom passade inte in i bilden idag. Jag gillar den fortfarnde egentligen, det är inte det. Min lilla julgran, som det förstås inte är, utan ett klokt kinesiskt tecken, som signalerar "långt liv", har hängt med i över 10 år nu. På skuldran. Jag har varit stolt och nöjd. Vi är kompisar. Micke är mer ovän med den. Men nu. Till den vita, långa, skira klänningen. Klänningen med stort K. Såg det liksom konstigt ut. Hmmm...Det blir en nöt att knäcka..

En återförening

Vi har återförenats sen en tid tillbaka. En mycket försiktig start, men som nu känns allt mer stabil och igenkännande. Vi hade ett långt förhållande, under många intensiva år. Sen var det som om vi gled ifrån varandra. Tappade gnistan. Tappade fokus. Under en lång period, inte sugen alls. Stress och press hade liksom förstört lusten. Sen kom lusten till nåt nytt. Något som representerade nåt annat. Jag var trött på hela konceptet. Brytningen var därmed oundviklig och skedde utan några större frågor eller dramatik. Vi var ifrån varandra under nästan 2 år. Men sen en tid tillbaka kom en viss nyfikenhet igen. Kanske skulle jag våga prova igen. Kanske var det värt det? Det var ju rätt bra ändå, när vi höll på som bäst. Jag trivdes med mig själv då. Några första trevande försök, har nu börjat etablera sig i en vana. Och jag gillar det. Det är lite som att hitta hem igen. Fast med nya ögon. Det representerar den gamla tiden och en ny tid. Det är en ny relation.
Mellan SATS och mig.

Ta't lugnt - ta en TOY

Tänk om det verkligen var så enkelt. Ett litet tuggummi och så blev man bara lugn och cool. Det känns som ett tema just nu inom mig. Att ta det lugnare helt enkelt. Det är svårt. För mig.
Jag känner mig rätt mycket två steg efter hela tiden. Samtidigt frågar jag mig, om det verkligen gör nåt? Vad är det som är så viktigt som du stressar upp dig för? Ibland har jag inte svaret. Det bara är som ett bubblande inom mig. Irritation. Men mest av allt. En stor ilska. Den kan komma plötsligt. När jag rannsakar mig själv varför jag blir arg, från ingenstans, så kommer svaret stress. Att jag alltid vill vara lite snabbare. Hinna med lite till. I en redan orealistiskt pressad agenda förmodligen om jag skulle fråga någon annan. Ilskan bubblar upp när jag då konstant känner mig två steg efter. Minst. Så onödigt. Så svårt att ändra på. Det handlar nog om att jobba bort bilden av sig själv, som den ständigt projekterande personen. Men det är svårt.
Jag funderar också på de olika JAGen som jag en gång i tiden läste om. FöräldraJAGet, barnJAGet och vuxenJAGet. Att vi alla har lite av alla tre varianterna i oss, men att det i olika situationer är mer eller mindre tydligt att det är en av JAGen som dominerar. I en kärleksrelation t.e.x. Jag hade en relation en gång med en kille som var som jag väldigt mycket. Vi var två barnJAG som krockade rätt ofta. Nu märker jag till min fasa att det där kommer fram ibland även i relation till barn. Till mitt styvbarn, och till mitt eget. När de blir arga blir jag arg. Inte alltid förstås. Men alltför ofta.
Men jag är åtminstone medveten om det.

En läskig läxa

Minuterna före såg jag honom gå upp och ned på första trappsteget, i den ganska långa trätrappan, inne i affären. Jag begrundade honom en bit ifrån. Han gick upp, övervägde höjden, vaggade lite fram och tillbaka med ett ben i luften. Sen nästan tog han sats, och landade med foten nere i golvet och tog några extra trippande steg. Stolt leende ögon och ett bubblande skratt. Ja, det är väl så det är, tänkte jag. I värsta fall stupar han där i farten. Men höjden ifrån det enda trappsteget är inte värre än att han tar emot sig med händerna utan problem. De måste ju få upptäcka. Det är ju så det är att vara barn. Jag vill inte vara en sån där mamma som skriker Akta dig, för allt som kommer i hans väg.
Några minuter senare har han blivit lite tuffare, och kravlat upp högt, högt upp i trappan. Jag ser honom när han kryper uppåt. Går emot honom och ställer mig två trappsteg nedanför. Bevakar lugnt. Inväntar kravlandet uppåt för att sen hjälpa honom ned. Nöjd som jag är över att hitta det vi sökte i affären, så vänder jag mig om till Micke för att ropa ut den strålande nyheten.
Det tog max 2 sekunder. I ögonvrån fladdrar det till. Sen hör jag dunsen. Smällen. Den kommer jag förmodligen aldrig att glömma. Hårt trä mot hans lille skalle. Bilden jag såg är nu suddig, några timmar senare. Han stod på huvudet där i trappan. Voltandes i en kullerbytta. Sen skriker han högljutt. Jag kastar mig fram. Kall av skräck av den bilden jag nyss sett framför mig. En snabb tanke om att det är tur att han skriker i alla fall, kommer. Jag får upp honom i famnen. Ser inget. Tröstar. Tröstar. Håller mig lugn och tänker att det var nog inte så farligt. Går ner i trappan, för att möta Micke när en expedit med rynkad panna kommer emot mig.
Du, han blöder nog där. Gör han, säger jag. Förvånad. Då vänder jag på honom. Ser en stor mörkröd fläck i bakhuvudet. Och det kommer mer. Paniken slår till. Samtidigt det tillkämpade lugnet. Du måste hålla dig lugn nu. Vi kämpar bägge två med det tror jag, mannen och jag. En halvtimme senare sitter vi i väntrummet på Astrid Lindgren, bland alla andra oroliga föräldrar. Vi har tur. Vi tillhör de lyckliga som bara behövde vänta 1 timme. Många tårar senare, har vi en igenlimmad liten kille, som vi får ta hem igen. Han verkar ok. Nästan som vanligt, förutom då det läskiga såret.
Jag är stukad. Tilltufsad. Skamsen.
Vi hade änglavakt.
Jag ska bli mer försiktig. Jag lovar.