Det har onekligen förvandlats till höst. Träden ser lite roliga ut, i sin blandade fjäderskrud. Vissa löv är redan knallröda. Andra är fortfarande gnistrande röda. Jag har sparkat i den första lövhögen. Känt den första kalla morgonen. Köpt handskar för vardagen, och klassiska vantar till helgerna. Jag gillar hösten. Det får mig att längta efter murriga höstgrytor, äppelpajer och hemgjord chutney. Plommonmarmelad kanske t.om. Jag gillar värmeljusen och stunderna i soffan, när lugnet lagt sig hemma.
i helgen har vi firat styvsonen. 11 år idag. Så stor, men ändå liten. Växlar mellan tonårstendenser och liten kille igen. Charmig som få. Blandat omedveten charm. Det har frossats i bullar, tårtor och kakor. Vi har blandat våra familjer, jag och hans mamma. Det känns så häftigt att det har blivit som en saga. Vi står i samma kök och hjälps åt med disken. Vi sitter i samma soffa, och vinkar av mannen som vi bägge haft när han sticker iväg på fotbollen. Vi blåser ballonger till barnkalaset, och skrattar åt småkillarnas olikheter. Hon och jag. Jag gissar att hon verkligen hatade mig. Nu tror jag faktiskt att hon gillar mig. Och jag gillar henne. Skarpt. Det är 5 år sedan nu de separerade. Det är en evighet och ändå igår. Men jag är så tacksam.
Tacksam är något som jag blev påmind om igår när jag såg Lena Marie Klingvall på TV. Vilken fantastisk glädje. Snacka om problemlösare... Där har vi alla så mycket att lära. Nu ska jag ladda upp för en ny vecka på jobbet. Med ett mål om att vara mer lugn, mindre utbrott, mer stabil helt enkelt. Andas mycket. Länge. Ofta.
