Helglycka och avslagen öl

Vaknar när tidningen pressas in genom brevinkastet och landar med en duns så kraftig att man undrar om tidningsbudet nästan lite för att jävlas skickar in den med en extra skjuts. Varför ska vi sova om han är vaken? Men istället för att bli arg och undra om jag hinner somna om innan klockan ringer så kommer jag på det. Det är helg! Oslagbar känsla. Vaknar sen några timmar senare, utsövd och tassar ut till övriga familjen. Sambon och Sally. Morgonsolen gassar in genom våra fönster. Man ser en och annan båt som kanske är ute på sin sista tur för säsongen. Långfrukost med tonfiskgucka och äggröra. Yammie. En långtur på moppen för att göra dagens utflykt till ölmässan. Jo, det finns en sån mässa. Ett trevligt öltält ute vid vattnet i Nacka Strand sa jag övertygande till sambon när han undrade om det verkligen var så kul en solig dag som denna. Ack så fel jag hade. Och rätt han hade. Det var en gigantisk byggnad som du redan en meter innanför dörrarna, kunde avgöra vad det handlade om. Människor som åkt långfärdsbuss hit, kommer ut i sina t-shirtar och skinnvästar för att här ska det drickas öl. Ölmusten som påminner om den som finns kvar på en gammal engelsk ölpub ni vet. Det gick bara inte. Tillbaka till härliga söder och frisk luft. Bio. Två dagar i Paris, hade jag sålt in, då vi ska ta dit om några dagar. Men Woody Allen har hittat sin överman, och det blev helt enkelt för mycket även för en relationsälskande, snackmänniska som jag. Mannen hade slutat titta redan halvvägs in i filmen.

Säkra hösttecken

Idag blev det höst på riktigt. Jag kunde inte stå emot längre. Strumpbyxorna gjorde premiär! Men lika säkert som nylonen är också tröttman på morgonen, dagismördarbacillerna på jobbet, butikernas murriga färger på inredningsdetaljerna, som man varje år tycker känns lika rätt. Rött. Lila. Kanske en ny värmeljushållare. Lite rökelse. Chai téet har gjort återintrång i vårt kryddskåp. De färgglada sjalarna som ska bäras över polon när man går på krispig höstpromenad. Och så rosenroten. Efter dagar av lätt irritation, håglöshet, nedstämdhet. Ögonlock som inte riktigt öppnas förrän efter lunch. Nyinköpta små dyra antirynk krämer. Så var det nu dags för en dos av den sköna roten. Ja, DET FUNKAR faktiskt. Kanske bara för att jag tror på det. Men vem bryr sig om varför.
P.S Benen på bilden är inte mina. Tyvärr....

Blödigare på äldre dar

Man måste ha blivit det helt enkelt. För mig blir den känslan väldigt tydligt när det gäller föräldrar och barn. Och avsked. Det är helt fruktansvärt. Dvs avsked av föräldrar och barn i ens absoluta närhet. Jag som har den stora förmånen att ha både bonusbarn och hel hoper syskonbarn, tycker det bara bli allt påtagligare. Senast när det var sådär hjärtknipande, var någon vecka sedan när jag och sambon tillbringat helgen ihop med min bror med familj och därmed den lille gosiga skapelsen som är mitt brorsbarn. När han höll sin lilla hand i min. Ropade mitt namn, med krokodiltårar nedanför kinderna. När vi tillslut skulle skiljas åt för det var dags att ta tåget tillbaka till storstaden, var det som om han förstod det. Han liksom bet ihop och sa allvarligt bara. "vinka i fönstret". Men sen stod han där bara och tittade efter mig. Jag försökte locka till mig ett skratt. Men fick bara hans allvarliga, lilla sorgsna blick tillbaka. Då går nästan hjärtat sönder. Jag vill bara hålla honom och säga till honom att jag alltid vill finnas där för honom och skydda honom från allt ont i hela världen. Han är mitt brorsbarn. Hur skulle det vara med egna barn undrar man stilla..

En ny familjemedlem

har äntrat vårt hem. Det var i lördags fm som vi tog mod till oss och styrde kosan mot katthuset, där vi ev skulle åka därifrån med en familjemedlem till med oss i bilen. Om kärlek uppstod vill säga. Livet blir ju sällan som man tänkt sig. Så inte heller denna gång. Jag hade tänkt honom, lite småmullig, svart och framförallt en manlig sort. Vi åkte därifrån med henne. Hon som var den sista kvar i kullen. Tigerrandig. Smal. Och mycket mycket kelen. När hon slickade mina fingrar min sträva lilla tunga, och kurrade högt så var det klart. Henne skulle vi ha.
Hennes fostermamma kramade henne hejdå, och vi fick lite säkra tips på mat. Jag höll henne hårt i famnen och hon darrade som en rädd hamster. Väl utanför dörren, när regnet mötte hennes mjuka lilla päls så började hon jama högt. Då kom den. En stark liknelse känsla av adoption. Vi åker till ett främmande hem. Bekantar oss med den lilla nya varelsen. Försäkrar om att vi ska ta hand om henne på bästa sätt. Hon skriker och darrar när vi tar henne därifrån. Hennes 4 andra syskon försvann samma dag på liknande sätt till andra hem. Hon kommer hem till nya golv att tassa på. Främmande dofter och röster. Snacka om trauma.
Liknelse känslan var minst lika stark när vi efter det första dygnet satt och stirrade på varandra i bilen jag och sambon. Första promenaden sedan hon kom. Ett dygn av skrikande av någon som kräver 100 % uppmärksamhet för att vara nöjd. Som vill ligga mellan oss i sängen. Så blev vi två nyblivna föräldrar över en natt.