1 år, 2 mån och 11 dagar

har det gått. Sen den dagen då jag gick ut ifrån kontoret med magen i vädret, och väskan på axeln. Med en känsla av att jag lämnat stället för gott. Med en spänd förväntan på det nya, ofattbart stora som väntade då. Nu är det dags att återvända. Så mycket har hänt. Det är svårt att förstå var tiden tagit vägen. Men så tittar jag på min lilla kille som knallar runt här i köket och rustar med allt möjligt.
Jag ler och känner all den där stora kärleken i hjärtat. Lycka. Oro inför vardagslivet som vi inte ska dela på samma sätt längre. Han och jag. Spänd förväntan hur allt ska gå. Har bestämt mig för att försöka ta en dag i taget. Imorrn börjar jag.

"Sverige ett servicens u-land"..

Läste en lite småkul krönika med denna rubrik, ikväll, på baksidan av dagens Expressen. Det var som man förstår av rubriken en beklagelse över att servicen alltmer glöms bort i Sverige, samtidigt som man förfasar sig över arbetslösheten. Jag kan bara instämma. Listan på dålig service kan göras skrämmande lång. Senast igår var jag för att lämna in min cykel på en lokal cykelaffär för att få hjälp att montera en cykelkorg. Gubben lommar trött ut för att titta på cykeln, och börjar sen samtalet med att säga: - Ja, du vet då måste du lämna in cykeln..Ja, det vet jag svarar jag. -Ja, och vi kan inte göra det idag, så mycket är säkert. Och inte imorgon heller för då är vi lediga. Det intressanta vore ju att höra lite mer om NÄR de kanske kan utföra den tjänsten jag har tänkt att betala för. Inte när och vad de INTE kan göra.
Värst av alla är ändå hantverkarna. Jag vet, jag har förhatligat mig över dem tidigare. Men allvarligt talat, vad ska man säga om den senaste historien som min bror råkade ut för:
- Varför kom du inte idag som avtalat?
- Nej du vet, jag var på fest igår, så jag orkade inte......

Fröken duktig tittar fram igen

Jag jobbar ju med henne mycket, från tid till annan. Att hålla henne stången. På lagom behörigt avstånd. Trycker tillbaka när det pockas på för mycket. Men ibland vinner hon kampen. Hon trycker ned mig i skorna, och får mig att känna mig misslyckad.
Som idag. Den fjärde dagen på dagis, hade förkylningsmonsterna anfallit Noel. 2åringarnas konstant rinnande näsor, har förstås tagit ut sin rätt även på honom. Den första dagissmittan är ett faktum. Men ingen feber, och ganska pigg ändå imorse. Allt gick rätt bra, fram till sovstunden. Det är andra dagen han ska sova på dagis. Igår var Micke där med honom. Då gick det bra. Men idag gick det inte alls. 12 små barn, ligger där snällt på varsin liten minimadrass och försöker sova. 12 små snälla tysta barn. Och så ett som gallskriker. Det är mitt. Jag känner hur pappan till den andra lilla flickan som skolas in samtidigt, ler lite bakom ryggen, i ett uppmuntrande försök säkert, men som bara känns nedslående. Likaså dagislärarna, som försöker ignorera mer. Jag känner hur stressen kommer krypande i kroppen på mig. Svettdropparna längs ryggraden. Såja, såja, nu är det bra. Men det är inte alls bra, tycker Noel. Till slut får jag gå ut, i rummet bredvid. Efter ett tag verkar han somnat i min famn av ren utmattning. Jag försöker gå in igen och lägga ned honom på den lilla madrassen, bland de andra. Men icke. Då vaknar han bara upp på nytt och börjar tokskrika igen. Jag går tillbaka i det andra rummet. Misslyckandekänslorna svämmer upp i kroppen, och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
Så löjligt. Men ändå, jobbigt.

1 år, 3 timmar, 10 min gammal..

Jag har hela dagen mellan varven gått tillbaka i tankarna, till precis exakt 1 år sen. Hur det kändes med värkarna. Vilka tankar jag hade. Hur det var. Det är svårt. Det är lite som ett töcken de där. Kvar i en omhuldad glasbubbla, som är svår att helt tränga igenom nu.
1 år idag. Vår älskade lilla kille. Den kärlek du väckt inom mig visste jag inte att jag kunde känna. På det viset. Du är glad nästan jämt. Envis som tusan. Övar på allt som verkar svårt. Går sedan ett par veckor tillbaka, som en liten, liten Frankenstein. Du charmar alla som kommer i din väg. Du har blivit en liten mammagris på sistone. 2 dagar gammal på dagis.
GRATTIS. Vår solstråle. Vår 1 åring. Vår minsta älskling.

Nya tider

Morgonen började väldigt tidigt. Vår lilla vargunge var vaken tidigt, och ylade efter välling. Vi trodde att vi hade skjutit fram vällingtiden till 6. Men så ibland vaknar han i alla fall vid 5. Kanske kände han på sig att det var nåt nytt i görningen idag. Han är envis. Precis som jag. Men jag ger mig inte. Vill verkligen hålla på tiden. Annars kommer det bli väldigt jobbigt när jag ska upp till jobbet. Så denna gång vann jag kampen. Men förlorade sömnen förstås. Därför så bestämde jag mig efter den vakna vargtimmen, att kliva upp och chocka kroppen. Ut i det tidiga soldiset, för en härlig joggingrunda. Jag är fortfarande lite förvånad själv faktiskt. Att jag gjorde det. Väl hemma igen, tog jag tidningen med mig och kröp in i badrummet. På med radion. Tappade upp ett bad. Sen fick jag en väldigt skön timme, som jag redan nu funderar på att göra om i morgon. Sambon var lika chockad som jag själv när han kom upp vid 8 tiden.
Efter det var det bara att gasa på, och göra mig själv och den lille färdig, för att cykla iväg till dagis. Han satt där på pallen i hallen. Med dinglande ben. Nya jympaskor. Så små, så små. Cykelhjälmen på huvudet. Han ser så liten ut min älskade lilla pojke. Liten, men ändå så stor nu redan på nåt vis. Den första dagen på den nya tiden, har passerat. Det gick väl såhär långt.

Helgens tankar

Så var det söndagkväll igen, och den här gången känns det för första gången på 1 år som en verklig söndag. Imorgon drar vi igång vardagen. Åtminstone för Noel som då påbörjar sin dagisvärld. Själv har jag 1 vecka kvar i ledigheten. Helt, helt overkligt.
Helgen har varit jättehärlig, med besök och umgänge med min pappa och hans fru. Vi har alltid trevligt ihop. När vi umgås själva med dem framför allt. Jag har upptäckt att min Micke och pappa har så många likheter så det nästan är läskigt. Men mysigt.
Vi har besökt IKEA utställningen, fikat i massor, tittat på sommarens alla foton, rest i minne och tankar igen. Mumsat kräftor och analyserat livet i stort och smått. Mest smått för all del. Men en och annan stor och allvarlig tanke har också passerat. Det är jobbigt och sorgsamt att se sina föräldrar bli gamla tycker jag. Det är så svårt att acceptera att tiden tar ut sin rätt även där. Min pappa är den sorten som aldrig om det inte vore på liv och död (och kanske inte ens då) frivilligt uppsöker läkare. Så han linkar fram med sin ömma höft. Nu med stavar. Smalare än nånsin. Min älskade starka pappa, som alltid varit den som burit på vår packning. Bokstavligt och psykologiskt. Det sistnämnda gör han nog fortfarande. Men det är ändå svårt att ta in. När Noels ögon glittrar mot honom, och deras huvuden möts så gulligt, så vill jag bara stanna tiden.

Lika men ändå så olika

Vi sitter på en lunchrestaurang på en av Söders bakgator. Snackar om hur vi hanterar olika situationer i våra respektive parrelationer. Det visar sig att vi har vissa likheter. Vi reagerar tex lika lätt med ilska när vi hamnar i för oss stressade situationer. Våra män reagerar lika med deras dörrar som stängs, till svar, när vi blir arga. Jag tänker att vi faktiskt har ganska många likheter ändå. Vi kanske bara inte känner varandra tillräckligt väl för att se det. Sen leder samtalet vidare in på andra spår. Spår som klargör så väl våra olikheter. Olika jobb, olika ekonomiska förutsättningar, olika familjesituationer, olika boendesituationer.
När vi skiljs åt får jag en lätt obehaglig känsla i kroppen. En form av dåligt samvete. På så många sätt känns det som om hon har det svårt. Jag lätt. Jag tittar efter henne när hon går mot tunnelbanan. Det är inte många som skulle gissa att vi är systrar. Vi är så olika, men ändå lika.

sensommarnjutning

Jodå, idag blev det ju faktiskt lite sommar igen. Inte på morgonen. Inte nu ikväll. Men mitt på dagen var det precis som vilken härlig sommardag i juli. Varmt. Soligt. Torrt. Vi fick fint besök av käraste vännen A, och hennes lille kille som är 4,5 månader yngre. Det njöts av nybakade hälsobullar, surdegsbröd och de godaste bullarna i stada (Lux lilla bageris egna kardemummabullar...mmmm..) Och så infann sig också sen den där stunden när barnen somnat och vi fick mötas, på egen hand. Allt för länge sen. Ack så härligt.

Arbetsträning, läragåläger och tankar inför dagis

Regnet piskar utanför. Blåsten rycker i fönsterna. Det är inte utan att jag tittar ut med lite sorgsna ögon på vår fina uteplats, som vi just gjort i ordning i förhoppning om att få några sensommarfina dagar och kvällar därute. Kanske blir det så. Kanske inte. Men vi kan absolut inte klaga. Vi har ju haft ett riktigt långt och innehållsrikt sommarlov. Verkligen. Men just den där känslan, varttogsommarenvägen känslan, kommer ändå alltid.
Här hemma händer det så mycket just nu. Idag har jag varit och arbetstränat kan man säga. Dök in på jobbet vid 8.00 i morse, för att vara med på ett viktigt möte. Det blev flera timmar av sömnleshet, innan jag klev upp. Gav Noel välling. Gick sen in i badrummet och satte på den lilla radion, medan jag gjorde mig ordning. Precis så som min nya vardag kommer att se ut. Snart. Mycket snart. Noel verkar å sin sida ha varit på ett enda långt läragåläger, i sommar. Det har stapplats och vinglats. Trillats och slagits sig. Upp igen. Envist. Och så plötsligt igår hände nåt. Han gjorde sig fri ifrån Mickes hand, och knatade iväg genom hela vår långa hall. Det var som en förlösning. Sen dess tar han sig varv efter varv i köket och vardagsrummet. Med armarna ut som Frankenstein. Och med det stoltaste leendet i hela ansiktet. Underbart att få bevittna!
Lagom till 1årsdagen nästa vecka börjar dagisinskolningen. Det är mycket tankar i omlopp. Spänning. Nervositet. Oro. Glädje. Stolthet.
En ny vardag håller på att formas. En ny fas.

En annan sida

För att ändå ge rättvisa åt det förlovade lågtryckens land, så måste jag ju också berätta om den andra sidan av Cypern. Den där man kan ana synen på kvinnan, och jämställdheten, som är en bit ifrån den i Sverige. För det kan väl bara vara den egentliga anledningen bakom bristen på utbud av barnmatsburkar tex. Här är alla burkar endast bestående av skumma puréer, helt utan tuggmotstånd. Lite för att säga ; Ja, men vill du ha riktig mat till ditt barn så får du faktiskt laga den själv. Vad trodde du?
Eller som den behandlingen jag stötte på när jag en sen kväll råkat ut för en illvillig bankomat som svalde mitt VISA kort. Dagen efter gick jag dit för att få tillbaka kortet och då utspelade sig följande scen:
- Hej jag behöver få tillbaka mitt VISA kort som automaten tog i går kväll.
- Är du säker på att den gjorde det? (besvärad bankman med misstänksam min)
- Ja, jag är förstås helt säker på det. Jag såg det hända. Och min man också (tillade jag snabbt, för att bevisa att jag inte var en singelkvinna som skulle dra vidare till Aiya Napa..)
- Det var konstigt, för jag tittade i morse och då låg där inget kort.
- Ja det var ju väldigt konstigt för vi såg som sagt det hända.
- Ja, men du vet att när automaten tar ett kort sådär, då kan jag inte lämna tillbaka det (!)
- Det låter ju också väldigt konstigt, för vi träffade på en tjej igår här som berättade att samma sak hänt henne och då fick hon tillbaka sitt kort. Bankmannen reser sig nu med mycket besvärad min. Går till automaten. Öppnar dörren. Drar ut en liten låda, och vad ligger där om inte mycket riktigt mitt kort. Jag fick verkligen upprepa ett kallt mantra inom mig: Lugn nu. Lugn. Det kommer inte att hjälpa dig om du säger honom ett sanningens ord nu. Han går tillbaka till sin dator. Klick. Klick. Och vips så ser jag en standardiserad färdig blankett som just är till för att fyllas i när någon ska få tillbaka sitt kort. Några minuter senare kunde jag gå ut därifrån med kortet i handen. Vreden fick jag kanalisera bort i det kristallklara, turkosblå havet som väntade utanför dörren.

320 dagar om året

med sol har dem!!! Inte illa för att vara Europa eller hur? Det är ett underligt litet land, Cypern. En blandning av Grekland, Turkiet och nånstans längre bort i Mellanöstern. När vi åker genom ökenlandskap med höga bergstoppar, rödaktiga och nästan pyramidliknande i sin stil, får jag känslan av att vi lika gärna kan vara i Israel. Värmen som slår som en vägg emot oss varje dag när vi öppnar dörren ifrån vårt uppkylda hus, är slående bokstavligen. Det klibbar på kroppen konstant. Vi söker skugga, svalka och aircondition. Det blev en skön vardag till slut. Sambon jobbade halva dagarna. Jag och Noel tog oss utlykter med bilen, och besökte olika platser. En hel del kalla shoppingcenter.. Efter en härlig lunch med svala öl, brukade vi landa på stranden lagom till eftermiddagen började övergå i kväll. Det var precis perfekt. Noel klarade värmen förvånansvärt bra och blev lika själaglad varje dag när han kom i det babysimvarma, salta havet. Två veckor som från början kändes som en evighet i en bastu, blev otroligt sköna, avslappnande och snabbt passerande semesterveckor.
Nu tillbaka i vardagen igen. 3 veckor till jobbstart..... (!)

Gammal kärlek rostar aldrig

Vår sommarturne börjar dra sig mot sitt slut. Men innan jag berättar om senaste upplevelsen Cypern, så blir det en kort recap av mitt öland som besöktes dessförinnan.
Förr satt jag alltid med tårar trillandes nedför kinderna och med en klump i magen, när jag åkte därifrån. Vet inte riktigt varför egentligen. Det var som om det representerade så mycket. Gamla äventyr, tid som försvunnit och som kanske inte blev som illusionen, doften av sommaren som passerat förbi som ett tåg på perrongen. Man står kvar och undrar vad som hände. Som att göra slut med den där allra första sommarförälskelsen, som jag också hade där.
Jag konstaterar nu att så är det inte längre. Tack och lov.
Vi hade två fina veckor, trots den klassiska växlande molnigheten. Vi brydde oss inte om det. Det badades, åktes på utflykter, grillades med kusiner och mängder av kusinbarn fick träffas. Plockades blåbär och eldades i den nya kaminen om kvällarna. Och jag tränade igen på att inte ta ansvar för familjerelationerna. Det gick bättre i år.
När bilen gick hem över bron igen, kände jag en värme i kroppen. Klumpen i magen och halsen hade blivit en trygghet av att vi ses och hörs igen. Som två gamla goda vänner. Precis som det är för mig med den där första sommarkärleken.