Min älskade 2åring

Nu har tiden flugit iväg igen. Sedan sist har vi hunnit med mycket känns det som. Vi har njutit av en bonusvecka semester i Spanien, som bjöd på både drama, dallrande värme, stekande sol, skallrande åska, pinfärska räkor och ljumma bad. Helt underbart. Det är värt ett inlägg i sig och lite tillhörande bilder. Men just idag, vill jag bara hylla min älskade lilla 2åring.
Det är svårt att greppa att det är exakt 2 år sedan han föddes. Vid den här sena timmen hade han varit hos oss i nära exakt 4 timmar.. Det känns som en evighet sedan. Som alla brukar säga, kan man ibland inte se hur livet var innan.
Han är idag en underbar liten kille som utvecklas i raketfart varje dag. Nya ord som haglar fram, i allt längre sammansättningar. Han förvånar mig varje dag. Han har en egen stark vilja, kanske som sin mamma. Dåligt med tålamod, definitivt efter sin mamma. Men för det mesta ett fantastiskt humör. En tuffhet. Glittrande ögon som andas en charm som golvar vem som helst.
Älskar pasta och ris. Och bilar!!! Han anordnar alla sina bilar (och det är ganska många) i små fina rader som han sen flyttar bil efter bil fram och tillbaka. "många bilar" utbrister han sen och slår ihop händerna och ser verkligen helt själaglad ut.
Den kärlek jag känner går över mitt förstånd. Så oändligt starkt och stort att det många gånger skrämmer mig. Men gör vårt liv så oändligt rikt. Jag är så tacksam över den gåva vi fått.

Grattis min älskling

Tillbaka

Jag tror att jag är tillbaka. Ja, definitivt till jobbet, lite till vardagen och nu äntligen också till bloggen.
Men mest och viktigast- till mig själv. Det hände någon gång under de sista 2 semesterveckorna som vi var på Öland och tog det lugnt i vårt lilla sommarhus. Någonstans i takt med att regnet drog in över ön, och piskade fönsterrutorna smutsiga. Kanske i lugnet av bilden av den sprakande kaminen. Jag kunde i alla fall plötsligt konstatera- Här är jag ju! Jippie! Som jag har längtat efter mig själv. Äntligen känner jag igen mig. Jag känner den där närheten till mina känslor igen. Ja, mina glada och varma känslor vill säga. Inte bara ilskan. Distansen. Irritationen. Det var så otroligt skönt. Vi håller tummarna för att det håller i sig och att hormonerna liksom trillat på plats nu. Ett tag i alla fall.
Annars i stort får jag summera sommaren som mycket bra. Vår lilla turné i Sverige till de värmländska skogarna och utmaningen att pressa in sig många personer på väldigt liten yta, gick trots mitt humörtillstånd mycket bra.
Öland gick helt utan familjedrama och var väldigt skönt.
Så nu sitter jag här igen på uteplatsen och laddar upp inför helgens förrådsröjning som vi ska ta itu med. Det känns nästan lite pirrigt härligt. Vi har nämligen hyrt en container för att äntligen få slänga så mycket vi bara kan av alla dessa grejer vi samlar på oss genom åren men som vi faktiskt aldrig använder. Ja, vi ska förstås ge bort det som kan komma till användning för andra också. Men det ska bli ohyggligt skönt. Jag känner redan nu att det kommer att behövas mer ordning och reda till vintern när nya lilla varelsen kommer...