Välja glädje

Förra veckan var det mycket sömnbrist. Bruno hade en fas där han vaknade upp varje/varannan timme. Vi var alla lite förkylda. Noel fick vara hemma en dag ifrån dagis. Den tidigare uppbyggda tröttheten nådde klimax ett tag kändes det som. Ändå eller kanske just därför trotsade vi tvätthögarna och plocket bland leksakerna i frustration en kväll i veckan för en spontan middag ute, med ganska mycket vin. Mannen och jag, och båda småpojkarna. Det var berusande härligt. Vi pratade. Barnen var nöjda. Vi smidde planer om framtiden. Dagen efter var jag ett vrak. Men det var det värt. Sen gjorde vi om samma berusning i helgen. Denna gång på middag hos nyfunna vänner i området. Otroligt trevligt, och det var väldigt länge sen vi skrattade oss dubbelvikta både mannen och jag. Barnen var dessutom som små under av snällhet denna kväll. Så energigivande och härligt. Sen föll vi ner som två klubbade utmattade sälar igår. Mannen var på fotbollscup och jag tog mig igenom dagen med mycket godis, choklad, och ny tecknad film till Noel. Men några små mindre agressionsutbrott blev det ändå. Det ger mig en känsla av så väldigt mycket skuld och skam.
Idag på vägen till dagis stannade en färdtjänstbuss på gatan bredvid oss. Jag tittade in när vi passerade, och deras dörr drogs upp. Därinnne såg jag inte det jag i första hand väntade mig. Åldringar i rullstolar. Jag såg en specialanpassad rullvagn med en babystol i. Jag såg en liten bebis, kanske 6 mån, i den där stolen med syrgasslang i näsan. Under vagnen, låg inga leksaker, mössor, eller halvätna kex. Där låg vätskefyllda tuber. Ångesten slår till med full kraft igen. Vem är jag och gå runt och klaga? Vem är jag att tänka, "typiskt varför blir det alltid såhär", när nappen aldrig går att hitta när man behöver den..Eller vem är jag att stå och sucka på gatan för att Noel har fastnat på trottoaren med fastnaglad blick på trafiken, som han tycker är så spännande. Jag suckar och tänker att vi kommer att bli sena igen till dagis. Jag manar på honom. Hör mig själv säga. Skynda dig nu. VI måste komma framåt förstår du...
Jag vill verkligen inte vara den här människan. Mamman. Frun. Styvmamman. Jag vill vara glad, positiv och ha tålamod. Jag vill kanske framförallt våga vara lycklig. Över allt det magiskt fina som jag har. Som vi har. Jag tror att det kanske är så att det döljer sig en rädsla för just det. För att det är ingen ide att gå runt och fånle för då kommer det ändå att hända nåt...
Därför tar jag nu direkt idag, fram den här boken som jag vet handlar om just detta...

Liten och blå

Men viktig som få. Det är han. Pellis. Han är mjuk ifrån början och blir bara mjukare för varje dag. Varje vecka. Varje år han blir. Förutom när pälsen hans försöker tala om för oss att det är dags för en tur in i tvättmaskinen igen. Då är den strävare. Lite ihopklistrad här och var. Och luktar lite surt. Han har varit med länge nu. I princip snart 3 år. Noel fick honom nämligen när han föddes av sin morfar. Första tiden var han inte så viktig. Det tog lite tid för dem att lära känna varandra. Men sen sa det bara klick. Sen dess har de varit oskiljaktiga. Så pass, att vi insåg att när det var dags för dagisstart så var han tvungen att få lite avlastning, Pellis. Då fick han en tvillingbror av snälle morfar. Så nu har vi två Pellis. Eller Pellis, och andra Pellisen som Noel säger. Han är med honom jämt. Han är hans tröst när världen gungar. När vi bråkar. När han är trött. Ledsen.
Ibland är han bara borta. Spårlöst. Kanske slängd nånstans i trotsig ilska. Eller kanske på egen hand. Vem vet? Men ibland bara går det inte att hitta honom. Förstås när han behövs som mest. Så var det igår. Jag hade ägnat som det kändes en timme åt att packa för strandäventyr. Försöker tänka på allt. Nappflaskor, nappar, våtservetter och blöjor. Mellanmål och lunch. Solkrämer, filtar och ombyten. Och gosedjur förstås. De brukar jag ta i bara farten. Men då var han bara borta, plötsligt. Pellis. Andra Pellisen har varit borta lite längre, men det har inte hetsat upp mig så. Jag misstänkte bara att han låg i tvättkorgen över sommaren. Men nu fanns ingen. Nånstans där bara brast det för mig. Jag orkade inte leta längre kände jag. Orkade inte lägga energi på att hitta saker. Hela tiden. På att det tar timmar att komma iväg nånstans. Och så blir det ändå inte bra. På känslan av att man försöker skapa kontroll, men blir på nät sätt motarbetad. Jag grät. Mannen tog barnen själv med sig och stack iväg. Det gör inget mamma, jag tar den här istället sa min älskade son och kom släpandes med sin äldre brors stora kramnalle. Men det gjorde mig något. Jag ville att han skulle få ha den. Om inte med sig till stranden så sen när vi kom hem. Som den tröst den är för honom när annat är jobbigt. Kanske som mitt sätt att försöka behålla kontrollen. En halvtimme senare dök han bara upp. I tvättmaskinen.
Jag fick sen istället några timmar för mig själv. Med egna tankar och ro. Så otroligt skönt.
Sen tog jag mig en egen tur på moppen. Mötte upp resten av glada familjen. Allt var som vanligt igen.
Och där under moppeskyddet låg han. Andra Pellisen.