Fötterna gungar ännu under mig, när jag sitter i soffan nyss hemkommen från ett havsäventyr. Vi har levt familjeliv ute till sjöss ett par dagar. För mig som kommer ifrån en familj som var så långt ifrån en husvagn man kunde tänka sig, och som aldrig hade båt heller, så är det ett äventyr. Inte bara det att man sakta lär sig havets villkor, utan just själva grejen, att campa. Fast på gungande mark. Med kylväskor, och gasolkök och hela konkarongen. Det gick fantastiskt bra faktiskt.Med en dag i mellanskärgården då sommaren bjöd på sin vackraste kväll hitills. Ljummet hav, lagom sälta, varma klippor och mycket ensamhet. Det slår mig hur otroligt små vi är, där vi paddlar runt i Stockholms innerstad. Vi tycker det är stort. Så kommer man ut till havs, och det öppnar sig en värld som aldrig tar slut. Nya vackra vikar. Nya kobbar. Nya grynnor att se upp för. En horisont som presenterar nya vyer hela tiden. Det senaste dygnet var vi ute i ytterskärgården. Där mötte vi skarvar. En ensam svanmamma med sin sista överlevda unge som hon tränade, och vaktade med högsta allvar i en liten liten vik. En uppfiskad tappad plånbok på 4 m. En uppfiskad keps. Havet ger och havet tar säger dem. Ja, även ett och annat blåmärke. Men framförallt. Oslagbara sköna vyer, som gungar fram på min näthinna nu. Och ett trångt familjeliv som funkade jättebra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar