Ikväll har det känts som nära sammanbrottet…
Varför kan jag inte bara slappna av och åka med? Varför är det så viktigt för mig att få göra mina saker? Varför blir jag nästan galen av att bli avbruten hela tiden?. Det värsta som kan hända är att det tar någon vecka till innan jag får den där luckan att göra det. Är det livsavgörande? Nej, självklart inte. Ändå driver det mig till nästan vansinne. Jag kan inte hantera det. Jag går i fällan hela tiden. Blir arg. Kan inte kontrollera det som jag vill. Mitt tålamod brister gång på gång. Min röst låter så mycket hårdare och argare direkt. Som Micke säger. Du har bara två lägen. Antingen snäll och vän eller så blir du tokarg och skriker med arg röst. Vad hände med den pedagogiska, bestämda rösten som markerar att jag menar allvar? Jag behärskar den uppenbart inte. Noel får så många slängar av sleven att jag gråter tårar varje dag över att jag inte klarar att hantera det bättre. Bruno blir jag också arg på ibland. Så fort jag kom utanför dörren ikväll kunde jag känna att det lättade direkt. Vad är det som gör det så stort innanför? Alla saker på golvet. All tvätt. All post. Alla osorterade högar. Alla mina projekt. Den där lådan i köket med plastsaker som är kastade huller om buller. Eller den med alla bruksanvisningar vi alltid pratar om att vi ska sortera upp. Den där sladdhögen som gör mig galen, och som jag vet bara tar nån timme att fixa. Allt det där gör mig galen av att inte få tid att göra. Jag har två sjuka barn i två veckor. Två veckor! Jag skäms så att tårarna väller upp igen. Vem är jag ? Hur är det möjligt att se ett problem i det? Vi har fått en gåva i två fantastiska småttingar, och jag har dessutom ett underbart bonusbarn. Vi är friska i grunden. Vi dras som alla andra med lite småsjukdomar. Men vi har varandra. Vi har jobb. Vi har en bra ekonomi. Vi reser. Vi köper dyra julklappar. Vi har vänner. I och för sig för lite vänner, tycker jag. Men vi har dem. Där ute finns det människor som kämpar sig igenom en helvetesvardag. Ensamma. Sjuka. Dödsdömda. Och som kämpar med sina tårar för att hålla upp en trygg tillvaro för sina barn. Tankar som dessa får mig att vilja slå till mig själv. Hårt. Vem är jag? Hur blev jag sån här? Varför är jag inte en positiv människa som kan le åt lite skit i hörnen. På riktigt. Som kan se att två veckor av sega förkylningar och uppvaknande på nätter, är ingenting.
Det gör mig så ledsen. Jag trycker ner mig själv. Jag ser allt som jag hanterar så dåligt. Jag tar hårt i Noel när jag blir arg. Jag skriker ibland. När det brister. Och det verkar brista så lätt bara. Jag har inget, och då menar jag inget att klaga på. Jag vill inte vara den här mamman. Jag vill förändra mig själv. I grunden. Jag vill ha mer tålamod. Kunna vara mer närvarande. Skratta mer. Se saker i perspektiv. Vara tryggare och lugnare i mig själv. I min roll. Vara gladare. För jag har så otroligt mycket jag vill tacka för. Inte gråta som jag gör nu.
Recept, någon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Andas vännen. Andas. Och var inte hård mot dig själv. Acceptera att det blir skit ibland. Jag vet att du kan, och du skriver det också.
Jag tror att receptet är just andning och acceptans.
Vackraste vännen, jag håller med yogamamman om att inte vara hård mot dig själv. Du är bra nog, så bra som det går just i det läget. Och så sömn (jag vet - lättare sagt än gjort). Det är bara att inse att med dålig sömn fungerar allt annat så mycket mycket sämre. Been there, done that. Med sjuka barn, ingen egentid eller tid att göra något fullt ut utan att bli avbruten efter 3 minuter av ett skrik eller nån som vill något, med upphackad sömn så är det inte konstigt om du tappar tålamodet. Andas, var snäll mot dig själv och säg förlåt när det behövs, men hör det här: det kommer förändras och bli bättre. Och du kommer få sova och få tid igen. Du är en toppenmamma som behöver lite slack bara. Och minst två hela nätters sömn. Vi har fixat gästsängar nu, så kom! Puss o kram från en dom kännr igen sig så väl om det nu är någon tröst...
Tack för ert stöd kära vänner. Natten efter detta inlägg var mycket bättre, och framför allt tog mannen med sig Noel till dagis och jag och Bruno kunde somna om på morgonen. och plötsligt så är världen inte ett töcken längre. Innerst inne så vet jag ju att jag är bästa mamman de kan ha. Att den bästa mamman också misslyckas ibland. Det är livet, för oss alla. Men det är svårt att se när man är mitt uppe i det. Tack, hur som helst, och jag ska försöka använda andningen mer. KRAMAR
Vad skönt att det känns bättre nu. Jag känner igen det så väl, trots att jag "bara" har ett barn. När tröttheten slår till finns ingen motståndskraft, inget tålamod,ingen kärlek bara irritation och ilska och sedan skam över att känna så där. Gå iväg, runt kvarteret, få luft, andas, kramas, kanske sätt dig ner och säg förlåt tala om att du är trött och att du inte vill vara arg. Se på dig själv med kärlek, inte blir arg eller hata dig själv, kärlek min vän! Längtar efter att prata med dig, vi ses i april! Då får vi träna närvaro. Puss och kram!
Skicka en kommentar