Ja var med mammorna i föräldragruppen för ett halvår sen och lyssnade på ett antal mer eller mindre kloka talare. Bland annat Elisabeth Gummesson. Hennes föreläsning var både trovärdig och inte. Men jag kunde inte annat än att le åt hennes berättelse om hennes tid som fröken Perfekt. Hon, måste jag ändå erkänna, slog mig med hästlängder och då är ändå jag en krönad Drottning Duktig. Jag kämpar med det, det gör jag. Konsten att inte tokjobba, över det som förväntas och över min egen gräns. Att skita i perfektionen. Det går bra ibland. Ibland inte alls. Idag när jag förberedde att ha samma mammor och barn på glöggfika på eftermiddagen, så slog det mig igen. Jag tror att det här är nästan lika illa som fru Gummessons hemlagda scones, i små söta plastpåsar med röda snören om, till hela grannskapet på helgerna. Bilden talar sitt tydliga språk. Pepparkakorna förseddes med egenhändigt spritsade namn på alla de små söta telningarna som skulle komma på besök!
P.S Till mitt försvar kanske kan sägas i alla fall att glasyren var färdigköpt..
3 kommentarer:
Fast det berättade du inte va?! Att glassyren var färdigköpt alltså...;-) Puss
SJälvklart inte....:-) Puss
vadå? bakar inte alla scones till sina grannar på helgerna?
Shit. Vilken glädje det är att jag helt sagt upp min bekantskap med perfektionisten i mig. Hon pockar på ibland men blir sällan insläppt, med två små barn orkar jag liksom inte.
Skicka en kommentar