Just nu är det en rätt stressig tid. Idag slog den till med full kraft tyckte jag. Den bekanta värken i vänster sida i ryggen, som sprider sig som en otäck kramp runt upp mot bröstet. Den är stressrelaterad till 100 %. Det vet jag. Det har varit lite lite sömn. Mycket VAB. Mycket att göra på jobbet. För lite träning. För lite paus. När jag lämnat Noel på dagis och slank in på det underbara Kaffe och Annat för att köpa mig en frukostmacka möttes jag av doften av nybakade oslagbara kanelbullar. Soft soulig musik. Nytryckta tidningar. Tända ljus. Ett lugn. En vattenoas i det annars bäcksvarta, våta, morgonmörkret. Jag längtade akut tillbaka till min tid som mammaledig. Till den där tiden när man kunde få sitta en halvtimme i lugn och ro och läsa tidningen. I sin alldeles egna oas.
Jag längtar efter några dagar för tid till de större tankarna. Det behöver jag nu på jobbet. Till kreativiteten. Till utförandet. Inte bara till alla vardagsrutiner som ändå rullar på.
Julfrid. Hallå? Var e du...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, vad konstigt det är att det helt plötsligt blir så där. Att man upptäcker att man springer och visst har gjort det i några veckor. Puh. Du som är på jobbet längtar hem. Jag som sitter hemma längtar till jobbet. För att få vila lite och få ge plats till lite kreativa tankar då, för här är de inte i alla fall:-) Stor kram!
Ha ha, känns på nåt sätt skönt att höra. Tack. Puss.
Skicka en kommentar