När man är andragångsmamma förväntas man ju vara lite mer rutinerad. Det är man ju också på många sätt. Man har en massa bra, praktiska saker hemma redan såsom; näsfridan, febertermometern, och koksaltlösningen. Man vet vilka amningsskydd som är bäst, man vet vilka salvor som funkar på den röda babystjärten, och man hanterar den lilla kroppen med något mer van hand kanske. Men det är så mycket annat som överraskar mig totalt. Nätterna. Hur gjorde jag förra gången tänker jag ungefär varje natt. Minns att Noel sov väldigt tidigt ganska många timmar i rad på natten. I egen säng bredvid mig. Det var jag som fick ställa klockan för att väcka honom o amma, så att han skulle få i sig det som behövdes. Nu har jag en liten bredvid mig som gruffar sig igenom stor del av natten. Vaknar ungefär varannan timme och sparkar och grymtar, och jag stoppar dit bröstet, mest för att på snabbast sätt kanske få lugn igen. Följden blir att det känns som om jag knappt sovit en blund. Det överraskar mig också hur lite jag hinner med på egen hand. Jag har liksom nästan fortfarande inte fattat att det är inte som en ledig dag när Noel är på dagis, som det var innan. Jag hinner kanske göra en egen sak per dag. Min logik inser förstås att det är precis som det ska vara. Jag är bara inne i anpassningsfasen fortfarande. Och det går framåt. Missförstå mig rätt, jag är så otroligt tacksam för det jag fått. Hur bra allt går, och att vi är friska och krya. Jag håller bara på att andas ner takten lite.
Idag har jag varit ute och haft näsan i solen. Istället för sortera tvätt, sätta in foton i ramar och nåt annat jag hade tänkt.
Och jag har tänkt tanken att någon dag kanske jag faktiskt skulle kunna stanna kvar i sängen och plocka fram alla mina inköpta magasin. Och bara läsa, de där få stunderna jag får. Jag har tänkt tanken i alla fall..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vännen, ett STORT steg framåt att du tänkt tanken på att stanna i sängen! Man är ju rutinerad med barn nr 2, när det gäller själva barnet då. Däremot är man ju oförberedd på hur det är att ha två barn att ta hand om, att de där låååånga dagarna mammaledig med knodd nr 1 inte alls är så med 2:an. En konstig stress i allt som ska hinnas med på de få timmar man har med bara ett barn. Och våndan när han sover: vad ska jag göra nu? Sova en stund, dricka kaffe ifred, förbereda middagen, städa, ta tag i något oavslutat projekt. Eller bara vara kanske, herregud, vilken tanke. Du är så klok som ser det där redan, det gjorde absolut inte jag. Och jag lovar att det kommer bli bra att ta den där dagen i sängen med glossiga magasin och en tupplur. Saknar dig, kramar och kramar och kramar!
Jag vet inte hur det är att få ett andra barn, men det känns bra att du gick ut och fick sol på nästan och inte sorterade lådan med plastburkar...(en sån låda har jag också som alltid är i kaos...). Du jag tänkte på en grej, om du vill kan jag boka vandrarhem den helgen vi kommer, det kanske blir för mycket om vi bor hos er... Kram kram!
Tack mina kära vänner. Det värmer att ni stöttar.
Och det är en träning varje dag, att andas, att släppa taget om kontrollen, om stöket. Att inse hur lite lite det betyder i det stora hela. Världen är så full av tappra människor som kämpar sig igenom fasansfulla saker och vad har då jag. Bara att andas och vara tacksam för allt det fina! Som sina vänner bla. :-)
Och nej kära Kerstin, hela grejen är nästan att ni bor hos oss tycker jag. Puss
Skicka en kommentar