Men viktig som få. Det är han. Pellis. Han är mjuk ifrån början och blir bara mjukare för varje dag. Varje vecka. Varje år han blir. Förutom när pälsen hans försöker tala om för oss att det är dags för en tur in i tvättmaskinen igen. Då är den strävare. Lite ihopklistrad här och var. Och luktar lite surt. Han har varit med länge nu. I princip snart 3 år. Noel fick honom nämligen när han föddes av sin morfar. Första tiden var han inte så viktig. Det tog lite tid för dem att lära känna varandra. Men sen sa det bara klick. Sen dess har de varit oskiljaktiga. Så pass, att vi insåg att när det var dags för dagisstart så var han tvungen att få lite avlastning, Pellis. Då fick han en tvillingbror av snälle morfar. Så nu har vi två Pellis. Eller Pellis, och andra Pellisen som Noel säger. Han är med honom jämt. Han är hans tröst när världen gungar. När vi bråkar. När han är trött. Ledsen.
Ibland är han bara borta. Spårlöst. Kanske slängd nånstans i trotsig ilska. Eller kanske på egen hand. Vem vet? Men ibland bara går det inte att hitta honom. Förstås när han behövs som mest. Så var det igår. Jag hade ägnat som det kändes en timme åt att packa för strandäventyr. Försöker tänka på allt. Nappflaskor, nappar, våtservetter och blöjor. Mellanmål och lunch. Solkrämer, filtar och ombyten. Och gosedjur förstås. De brukar jag ta i bara farten. Men då var han bara borta, plötsligt. Pellis. Andra Pellisen har varit borta lite längre, men det har inte hetsat upp mig så. Jag misstänkte bara att han låg i tvättkorgen över sommaren. Men nu fanns ingen. Nånstans där bara brast det för mig. Jag orkade inte leta längre kände jag. Orkade inte lägga energi på att hitta saker. Hela tiden. På att det tar timmar att komma iväg nånstans. Och så blir det ändå inte bra. På känslan av att man försöker skapa kontroll, men blir på nät sätt motarbetad. Jag grät. Mannen tog barnen själv med sig och stack iväg. Det gör inget mamma, jag tar den här istället sa min älskade son och kom släpandes med sin äldre brors stora kramnalle. Men det gjorde mig något. Jag ville att han skulle få ha den. Om inte med sig till stranden så sen när vi kom hem. Som den tröst den är för honom när annat är jobbigt. Kanske som mitt sätt att försöka behålla kontrollen. En halvtimme senare dök han bara upp. I tvättmaskinen.
Jag fick sen istället några timmar för mig själv. Med egna tankar och ro. Så otroligt skönt.
Sen tog jag mig en egen tur på moppen. Mötte upp resten av glada familjen. Allt var som vanligt igen.
Och där under moppeskyddet låg han. Andra Pellisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar