Förra veckan var det mycket sömnbrist. Bruno hade en fas där han vaknade upp varje/varannan timme. Vi var alla lite förkylda. Noel fick vara hemma en dag ifrån dagis. Den tidigare uppbyggda tröttheten nådde klimax ett tag kändes det som. Ändå eller kanske just därför trotsade vi tvätthögarna och plocket bland leksakerna i frustration en kväll i veckan för en spontan middag ute, med ganska mycket vin. Mannen och jag, och båda småpojkarna. Det var berusande härligt. Vi pratade. Barnen var nöjda. Vi smidde planer om framtiden. Dagen efter var jag ett vrak. Men det var det värt. Sen gjorde vi om samma berusning i helgen. Denna gång på middag hos nyfunna vänner i området. Otroligt trevligt, och det var väldigt länge sen vi skrattade oss dubbelvikta både mannen och jag. Barnen var dessutom som små under av snällhet denna kväll. Så energigivande och härligt. Sen föll vi ner som två klubbade utmattade sälar igår. Mannen var på fotbollscup och jag tog mig igenom dagen med mycket godis, choklad, och ny tecknad film till Noel. Men några små mindre agressionsutbrott blev det ändå. Det ger mig en känsla av så väldigt mycket skuld och skam.
Idag på vägen till dagis stannade en färdtjänstbuss på gatan bredvid oss. Jag tittade in när vi passerade, och deras dörr drogs upp. Därinnne såg jag inte det jag i första hand väntade mig. Åldringar i rullstolar. Jag såg en specialanpassad rullvagn med en babystol i. Jag såg en liten bebis, kanske 6 mån, i den där stolen med syrgasslang i näsan. Under vagnen, låg inga leksaker, mössor, eller halvätna kex. Där låg vätskefyllda tuber. Ångesten slår till med full kraft igen. Vem är jag och gå runt och klaga? Vem är jag att tänka, "typiskt varför blir det alltid såhär", när nappen aldrig går att hitta när man behöver den..Eller vem är jag att stå och sucka på gatan för att Noel har fastnat på trottoaren med fastnaglad blick på trafiken, som han tycker är så spännande. Jag suckar och tänker att vi kommer att bli sena igen till dagis. Jag manar på honom. Hör mig själv säga. Skynda dig nu. VI måste komma framåt förstår du...
Jag vill verkligen inte vara den här människan. Mamman. Frun. Styvmamman. Jag vill vara glad, positiv och ha tålamod. Jag vill kanske framförallt våga vara lycklig. Över allt det magiskt fina som jag har. Som vi har. Jag tror att det kanske är så att det döljer sig en rädsla för just det. För att det är ingen ide att gå runt och fånle för då kommer det ändå att hända nåt...
Därför tar jag nu direkt idag, fram den här boken som jag vet handlar om just detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar