Min älskade 3åring

Han har hunnit bli 3 år! Hur gick det till? Ikväll satt jag och jämförde bilder på när Noel var 10 mån med Bruno som nu snart är 8..Kan konstatera många likheter, men också en hel del olikheter. Men så är han nu min stora, fina, fina kille. En egen liten människa, med så mycket vilja. Han är verkligen en liten pojk-pojke. Helt tokig i bilar. Det är både lek och en slags meditation tror jag. Nästan alltid när vi kommer hem efter dagis, så går han direkt in till soffan. Samlar ihop den skörd bilar som finns närmast tillgänglig. Vissa är viktigare än andra. Bussen tex, måste alltid vara med. Sen sätter han sig på knä på mattan. Och börjar köra. Det sker mycket långsamt och med extrem precision. En i taget. Efter varandra. De bildar kö. Parkerar. Vänder. Och börjar om. Och nåde mig eller pappa om vi sätter oss i soffan just då. -Nej, mamma, du får inte sitta där, vrålar han då snabbt! Jag tycker det är häftigt på nåt vis det där intresset för att studera precision. Det är som om han vill se hur bilen rör sig varje mm över sofftyget. Samma grej är det med BRIO tågbanan. Vi bygger upp den. Han sätter igång sitt elektriska tåg, med sina 2 vagnar. Likadant varje gång. Sen lägger han sig på mage, och studerar noga hur det rör sig längs banan. Det har han kunnat göra ifred fram tills nu. Men snart nog nu är lillebror där och vill stöka till det.. Inte bra heller, som är ett favorituttryck han har. Annars är det verkligen mest fotboll som gäller. Killen är galen i fotboll. Han kan sparka i timmar. Finns det ingen fotboll så tar han någon annan boll som finns till hands. Tennisboll, studsboll, ja allt går att sparka med. Det blir intressant att följa hur det intresset kommer att utvecklas. Han har blivit ganska kräsen med maten. Det var han aldrig när han var mindre. Men nu är det mest pasta, potatis och ibland ris som går ner. Åtminstone hemma. Han älskar att cykla också. Än så länge far han fram i hiskelig fart på sin röda springcykel. Men snart nog kommer vi låta honom övergå till storebrors gamla minicykel, som han så stolt packade upp på sin 3 årsdag. Han trotsar en del. Han testar sin mammas tålamod ofta. Och verkar ha fått en del av dess brister också. Men främst av allt väcker han den starkaste av kärlek hos mig. Den blir om möjligt bara starkare och starkare varje dag. Så mycket så att det värker i mitt bröst. Jag vill ge honom allt han vill ha. Jag vill att han alltid ska vara glad. Jag vill göra honom lycklig. Jag älskar honom så mycket. Så mycket. Fina, fina Nolen (som han tack och lov fortfarande säger om sig själv..)