Blödigare på äldre dar

Man måste ha blivit det helt enkelt. För mig blir den känslan väldigt tydligt när det gäller föräldrar och barn. Och avsked. Det är helt fruktansvärt. Dvs avsked av föräldrar och barn i ens absoluta närhet. Jag som har den stora förmånen att ha både bonusbarn och hel hoper syskonbarn, tycker det bara bli allt påtagligare. Senast när det var sådär hjärtknipande, var någon vecka sedan när jag och sambon tillbringat helgen ihop med min bror med familj och därmed den lille gosiga skapelsen som är mitt brorsbarn. När han höll sin lilla hand i min. Ropade mitt namn, med krokodiltårar nedanför kinderna. När vi tillslut skulle skiljas åt för det var dags att ta tåget tillbaka till storstaden, var det som om han förstod det. Han liksom bet ihop och sa allvarligt bara. "vinka i fönstret". Men sen stod han där bara och tittade efter mig. Jag försökte locka till mig ett skratt. Men fick bara hans allvarliga, lilla sorgsna blick tillbaka. Då går nästan hjärtat sönder. Jag vill bara hålla honom och säga till honom att jag alltid vill finnas där för honom och skydda honom från allt ont i hela världen. Han är mitt brorsbarn. Hur skulle det vara med egna barn undrar man stilla..