En ny familjemedlem

har äntrat vårt hem. Det var i lördags fm som vi tog mod till oss och styrde kosan mot katthuset, där vi ev skulle åka därifrån med en familjemedlem till med oss i bilen. Om kärlek uppstod vill säga. Livet blir ju sällan som man tänkt sig. Så inte heller denna gång. Jag hade tänkt honom, lite småmullig, svart och framförallt en manlig sort. Vi åkte därifrån med henne. Hon som var den sista kvar i kullen. Tigerrandig. Smal. Och mycket mycket kelen. När hon slickade mina fingrar min sträva lilla tunga, och kurrade högt så var det klart. Henne skulle vi ha.
Hennes fostermamma kramade henne hejdå, och vi fick lite säkra tips på mat. Jag höll henne hårt i famnen och hon darrade som en rädd hamster. Väl utanför dörren, när regnet mötte hennes mjuka lilla päls så började hon jama högt. Då kom den. En stark liknelse känsla av adoption. Vi åker till ett främmande hem. Bekantar oss med den lilla nya varelsen. Försäkrar om att vi ska ta hand om henne på bästa sätt. Hon skriker och darrar när vi tar henne därifrån. Hennes 4 andra syskon försvann samma dag på liknande sätt till andra hem. Hon kommer hem till nya golv att tassa på. Främmande dofter och röster. Snacka om trauma.
Liknelse känslan var minst lika stark när vi efter det första dygnet satt och stirrade på varandra i bilen jag och sambon. Första promenaden sedan hon kom. Ett dygn av skrikande av någon som kräver 100 % uppmärksamhet för att vara nöjd. Som vill ligga mellan oss i sängen. Så blev vi två nyblivna föräldrar över en natt.